Algotezza skrev:Enligt den materialistiska naturvetenskapen kom tid, rum och materia till vid Big Bang. Det finns ingen Gud och det finns ingen mening eller avsikt med universum. Tiden gick galaxer och vårt solsystem kom till och livet utvecklades på jordklotet, fortfarande utan avsikt och mening. Sådant hör bara till människornas värld, enligt naturvetenskapen.
Jag gissar att du menar att det är människor som säger sådant och hänvisar till vad vi vet utifrån naturvetenskapens metoder. Du menar alltså troligen inte att det är naturvetenskapen som säger att saker som avsikt och mening inte finns i naturen utan att människor säger det. Naturvetenskapen har inte sagt ett ord om gud, avsikter eller mening det är vi säkert överens om. Den har heller inte sagt att det finns en "natur" över huvud taget då det är människor som sagt det genom att ge tillvaron denna mening genom sin tolkning.
När jag läser det du skriver verkar du delvis troende och delvis ateist. Du har nämnt panteism tror jag men det är osäkert vad den betydelsen har för dig.
Jag gissar att vi kanske är överens om att det är en snäv och reduktionistisk tolkning av existensen vi befinner oss i som görs om man avvisar avsikter, mening och kanske Gud (vad man nu fyller det ordet med)?
Algotezza skrev:Människor har avsikter. Naturen och universum har inga avsikter. De bara finns. Har uppkommit och finns. Som jag tolkar naturvetenskapen.
Naturvetenskapen kan inte förnimma avsikter, värde, mening eller själslig tolkning av tillvaron. Den jobbar med en objektiv scen av externa händelser vi kan mäta och väga och dessa egenskaper av existensen finns inte tillgängliga där. Men vi vet att vi kan ha avsikter och känna mening inför livet och vi vet att vi kan se "mer" av vad liv och naturen innefattar än vad vi kan mäta och väga. Det är alltid vi människor som erfar detta genom hur vi är, inte naturvetenskapen. Den säger inte ett knyst.
Vår hjärna ger vår erfarenhet den bästa och mest meningsfulla "gissning" av vår omvärld. Våra 5 sinnen och hjärnans tolkning, värderande, känslor och meningsseende genererar erfarenheten åt oss. Detta görs i samband mer hur vi fungerar, världen och hur vår omgivning just nu är.
Vår erfarenhet kommer alltid att ha benägenheten att fylla oss med meningssamband på så sätt att vi ser vad som är viktigt, motiverar oss och ger oss förutsättningar att lära oss att se ny mening i den.
Detta behöver vi tillåta tänker jag. Det är behov vi har. Tänker vi oss att detta naturliga, spontana meningsskapande inte är "verkligt egentligen" avvisar vi något vi i grunden är. Det kan jämföras med att vi har ögon men vägrar se med dem. Tillvaron saknar inte avsikt, mening eller en andlig lyster bara för att vi inte kan mäta dessa saker. Universum är inte något som i grunden saknar dessa där de "råkat uppstå" utan mening.
Det är inte så att vi behöver gudar för att förklara att världen har mening utan tvärt om är det så att världen har mening och därför föreställer en del sig gudar för att förhålla sig till den.
Den mänskliga erfarenheten är helt igenom meningsburen och den ingår i universum, naturen och världen.
Ingen vetenskap kan bevisa att mening inte finns.
Hjärnans "bästa gissning" om hur vår värld är konstruerad kommer alltid ge oss en meningserfarenhet av den. Mening ingår i vår existens och vi är ett med universums existens.
