Vägen till frälsning

[xion]

Kain - som litade på sig själv och sin egen förmåga.
Abel - som litade på Gud och Guds förmåga.

Kains inställning verkar i så fall rimligare med tanke på att det inte finns några belägg för Guds fysiska existens.

Du borde söka på nätet: hebrewcatholics och där deras vittnesbörd. Judar är lite mer priviligerade än vanliga dödliga och får ofta nåden och äran att se Gud - dvs Jesus och även Maria --- deras omvändelser är oftast oerhört spektakulära. Ingen av dem tvekar att säga det jag också brukar : jag VET.
Vi som har sett, upplevt och vet - vet...
Tragiken ligger i vad andra gör med sina liv - eftersom när det är för sent är det bara helt enkelt för sent.

Man kan aldrig lita på andras vittnesbörd, inte ens sina egna, om det strider mot förnuftet.
Hjärnan kan med lätthet manipuleras, både avsiktligt och oavsiktligt.

[Esther]

Kains inställning verkar i så fall rimligare med tanke på att det inte finns några belägg för Guds fysiska existens.

Du borde söka på nätet: hebrewcatholics och där deras vittnesbörd. Judar är lite mer priviligerade än vanliga dödliga och får ofta nåden och äran att se Gud - dvs Jesus och även Maria --- deras omvändelser är oftast oerhört spektakulära. Ingen av dem tvekar att säga det jag också brukar : jag VET.
Vi som har sett, upplevt och vet - vet...
Tragiken ligger i vad andra gör med sina liv - eftersom när det är för sent är det bara helt enkelt för sent.

Man kan aldrig lita på andras vittnesbörd, inte ens sina egna, om det strider mot förnuftet.
Hjärnan kan med lätthet manipuleras, både avsiktligt och oavsiktligt.

.... psykolog nu?
Jung och andra psykologer håller inte med dig!!!
Som jag sagt hela tiden - läs på!

[Esther]

Lite matnyttigt... mellan äggens inmundigande.

[xion]

Du borde söka på nätet: hebrewcatholics och där deras vittnesbörd. Judar är lite mer priviligerade än vanliga dödliga och får ofta nåden och äran att se Gud - dvs Jesus och även Maria --- deras omvändelser är oftast oerhört spektakulära. Ingen av dem tvekar att säga det jag också brukar : jag VET.
Vi som har sett, upplevt och vet - vet...
Tragiken ligger i vad andra gör med sina liv - eftersom när det är för sent är det bara helt enkelt för sent.

Man kan aldrig lita på andras vittnesbörd, inte ens sina egna, om det strider mot förnuftet.
Hjärnan kan med lätthet manipuleras, både avsiktligt och oavsiktligt.

.... psykolog nu?
Jung och andra psykologer håller inte med dig!!!
Som jag sagt hela tiden - läs på!

Jung lever ju inte längre
andra håller nog med mig
Om inte får dom väl "läsa på".

[Esther]

Jung lever ju inte längre
andra håller nog med mig
Om inte får dom väl "läsa på".

du kan ju hitta på vad du vill som inte finns vetenskapliga belägg för och dödförklara alla som inte håller med dig --- , men det är så att förnuftet som du hänvisar till är format.
Det är format av de kunskapsparadigmer som just nu är en vogue --- och därmed kommer detta förnuft att vara påverkat av människans tankar som just i detta nu är modernt.

Vad säger detta om "saken"? För dig förmodligen lika lite som det säger något till feminismens ideologer som nu tvingar vetenskapen på universitet att anpassa verkligheten till deras ideologi och inte mer vetenskapens syn på saken.

[xion]

Gud är död, skrev Nietzsche.
Han ville se en ny människa födas som frigjort sig från religionens fosterhinnor.
Förlossningen ser ut att vara svår om man ser sig om i världen. Fundamentalism och extremism ser snarare ut att öka, men det är väl kanske så att människans religiösa drift hela tiden tränger fram i förnyade skepnader.
Hur blir man då frälst från sitt religiösa behov?
Låt oss föreställa oss att Gud skapade världen och människan.
Vilka förväntningar skulle han då ha på oss utom att vi agerade utifrån vår natur.
Gud har ju skapat oss till människor med de egenskaper vi har.
Hur bör jag då handla?
Om jag handlar så att det gagnar mig själv på bekostnad av andra, hur känner jag då efteråt?
Om jag handlar så att det gagnar mig själv men samtidigt också andra, skulle inte detta kännas bättre?
Om jag handlar så att det missgynnar mig själv men gagnar andra, är detta handlande mer värt?
Om jag handlar så att det missgynnar både mig själv och andra, men varför skulle jag göra så?
Det mest naturliga vore att handla så att det gagnar både mig själv och andra. Och inta bara för stunden, utan på längre sikt.
Tanken på "karma" innebär att det jag gör mot eller för andra så småningom kommer tillbaka till mig själv.

[531bts]

Människan har inget särskilt behov av ngn religion. Människan har till skillnad från de övriga arterna förmågan att ställa frågorna hur o varför. De olika religiösa traditionerna har sina ursprung från individer som tagit de frågorna på högsta allvar o presenterat förslag på allmängiltiga svar. Svaren har traderats från generation till generation, förvanskats, missförståtts o så småningom blivit auktoritära dogmer, manualer drivna av en esoterisk elit där de ursprungliga frågorna för längesedan glömts bort. Återstoden är moralkoder o ceremonier. Den levande dialogen o de filosofiska frågorna som drev upphovsmännen o de runtomkring dem, är sedan länge förträngda o bortglömda.

[xion]

Det var inte min mening att starta en till likadan tråd nu, men det strulade till sig så det blev så i alla fall.
Om jag tycker att jag funnit en väg till frälsning från tron på Gud, så känns det som en plikt att dela med mig av den.
För övrigt tycker jag att man alltid ska dela med sig av de tankar man har, som man tror skulle kunna vara till nytta för andra.

[xion]

Det var inte min mening att starta en till likadan tråd nu, men det strulade till sig så det blev så i alla fall.
Om jag tycker att jag funnit en väg till frälsning från tron på Gud, så känns det som en plikt att dela med mig av den.
För övrigt tycker jag att man alltid ska dela med sig av de tankar man har, som man tror skulle kunna vara till nytta för andra.

Det kan vara en skön tanke att jag inte behöver vara rädd för den Guds straffdom som bibeln talar om.
Och att det inte finns någon högre makt som av mig begär tillbedjan och lydnad.
Vad jag bör göra är att behandla andra som jag själv vill bli behandlad.
Behandla andra väl, inte för att få fördelar därav utan för att det känns bättre att handla rätt, att vara en god människa.
Och skulle jag inte lyckas med detta alla gånger så är det bara att se det som ett baklängesmål, man kan inte handla rätt varje gång.
Ingen är perfekt men alla kan göra så gott dom kan.

[xion]

Religion handlar dessutom mycket om sannolikhet.
Hur sannolikt är det t.ex. att Gud finns?
Våra sinnen brukar, i varje fall över tid, tala om för oss vad som rent fysiskt existerar, förutsatt att vi är själsligt friska.
Eftersom det saknas fysiska belägg för Guds existens så måste vår utgångspunkt vara att inga sådana heller finns.
Den enda lediga platsen för Gud blir alltså i vårt medvetande, vår fantasi. Och där finns det obegränsat med utrymme.
Vi behöver för den skull inte helt avskaffa Gud. Vi kan mycket väl ge Gud plats i vårt medvetande om vi samtidigt inser att det är bara där han finns.

[Pilatus]

Hur sannolikt är det t.ex. att Gud finns?

Ingen sannolikhet alls, det går inte att räkna sannolikhet för en rent hypotetisk existens. Det måste i så fall betyda att det existerar ett sådant villkor, som om det uppfylls visar på existensen av Jahve.

Dessutom skulle vi även få räkna med sannolikheter för en rad andra väsen. T ex demoner som exorcister med diverse ritualer försöker driva ut ur människor.

[Algotezza]

Det finns två sätt att närma sig frågan om Guds existens. Minst två, säkert fler.

1. Är det en semantisk fråga, dvs. vilka definitioner av Gud medför att ett väsen så definierat måste finnas resp. icke finnas?

2. Är det en psykologisk frga, dvs. vilka erfarenheter gör att vi menar att Gud, något gudomligt måste existera, och som gett upphov till upplevelsen i fråga?

Och så har vi analogibeviset: ett par byxor är något skapt som har en skräddare (av något slag) som sitt upphov. Jordklotet är något skapat och måste därför liksom byxorna ha ett upphov. Detta upphov kallar jag Gud. Om byxorna har en skapare så har jordklotet det. Om jordklotet inte har någon skapare, så har byxorna det inte heller.

Frälsning kan då innebära att vi blir frälsta från vårt behov av att bevisa Guds existens och tror ändå eller att vi blir frälsta från vårt behov av tro, eller att tron på Gud frälser oss från vårt timliga liv och vår rädsla för evig död - vi får evigt liv i stället. Det kan också betyda att vi blir frälsta från vårt ego, från oss själva, och slipper att ständigt ha sig själv som sällskap. Kanske är det det vi vill, frälsar från vår begränsning, ofullkomlighet.




Eller behöver vi bara en kopp kaffe.

[Pilatus]

Det finns två sätt att närma sig frågan om Guds existens. Minst två, säkert fler.

1. Är det en semantisk fråga, dvs. vilka definitioner av Gud medför att ett väsen så definierat måste finnas resp. icke finnas?

2. Är det en psykologisk fråga, dvs. vilka erfarenheter gör att vi menar att Gud, något gudomligt måste existera, och som gett upphov till upplevelsen i fråga?

Ja, visst kan man formulera det så. I flertalet fall är det säkert familjetraditionen som avgör. Man slussas tidigt in i söndagsskolan, frikyrkoförsamlingen, synagogan eller motsvarande. Det finns just inte mycket att bevisa, Guds existens är ett tyst postulat som familjen lever med sedan generationer.

Och så har vi analogibeviset: ett par byxor är något skapt som har en skräddare (av något slag) som sitt upphov. Jordklotet är något skapat och måste därför liksom byxorna ha ett upphov.

Solsystemet uppkom av vad som återstod av en stjärna, eller kanske en gravitationell kollaps av ett gigantiskt gas- och stoftmoln för 4,5 miljarder år sedan, (det låter litet poetiskt Stardust, 1927 av Hoagy Carmichael och med text av Mitchell Parish och Paul Whiteman).

Ibland behövs inte det gudomliga, poesin finns i naturens metamorfoser, eller i människors begåvning och arbetsflit.

[Algotezza]

Det finns två sätt att närma sig frågan om Guds existens. Minst två, säkert fler.

1. Är det en semantisk fråga, dvs. vilka definitioner av Gud medför att ett väsen så definierat måste finnas resp. icke finnas?

2. Är det en psykologisk fråga, dvs. vilka erfarenheter gör att vi menar att Gud, något gudomligt måste existera, och som gett upphov till upplevelsen i fråga?

Ja, visst kan man formulera det så. I flertalet fall är det säkert familjetraditionen som avgör. Man slussas tidigt in i söndagsskolan, frikyrkoförsamlingen, synagogan eller motsvarande. Det finns just inte mycket att bevisa, Guds existens är ett tyst postulat som familjen lever med sedan generationer.

Och så har vi analogibeviset: ett par byxor är något skapt som har en skräddare (av något slag) som sitt upphov. Jordklotet är något skapat och måste därför liksom byxorna ha ett upphov.

Solsystemet uppkom av vad som återstod av en stjärna, eller kanske en gravitationell kollaps av ett gigantiskt gas- och stoftmoln för 4,5 miljarder år sedan, (det låter litet poetiskt Stardust, 1927 av Hoagy Carmichael och med text av Mitchell Parish och Paul Whiteman).

Ibland behövs inte det gudomliga, poesin finns i naturens metamorfoser, eller i människors begåvning och arbetsflit.

Gudsidén kan ju både brukas och missbrukas, fungera som ett maktverktyg underordnat människans maktbegär. Genom att hävda att man känner till och förmedlar Guds vilja och gör detta på ett trovärdigt sätt, har man stora möjligheter att styra över andras liv, tanke och känsla, om de är religiöst lagda.

[xion]

En annan sak jag inte berört är tron på Himmel och Helvete.
Rymden börjar bli tämligen utforskad och något Himmelrike har man inte sett till.
Inte heller någon underjordisk hemvist.
Då börjar man ofta tala om "andra dimensioner". Vad då andra dimensioner?
Det där är typiskt "flum".
Allt vi ser är fantastiskt välordnat och ändamålsenligt. Vad skulle då "andra dimensioner" vara bra för? Och hur kan man påvisa deras existens?

Vårt medvetande hanterar två världar, sinnevärlden och idevärlden.
Sinnevärlden representerar sådant som vi kan uppfatta med våra sinnen (syn, hörsel etc.)
Idevärlden är sådant som finns i vårt medvetande. Allt vi kan tänka oss, alltså förutom sådant som kan uppfattas med sinnena även allt som vi kan fantisera om.
Den enda plats som kan erbjudas himmel och helvete är alltså idevärlden i vårt medvetande.