Marksa skrev:Det låter för mig som om du underlåter dig att ta medvetna beslut? Finns det då någon anledning överhuvudtaget att lära sig något om sitt medvetande och hur den interagerar med andra medvetanden. (ref droppar)
Tvärt om skall det låta om du läser igen. Egna beslut är inte samma sak som att följa andras värderingar som belönar mig om jag är vad de värderar som "andligt rätt", eller?
Andligt rätt ≠ socialt accepterat eller moraliskt rätt.
Existensen = andligt komplett.
Drar man dynamiken till sin spets kan man kika på världen under andra världskriget. Rasbiologi bygger på en helt insnöad syn på vad som ger människan rätt att vara och handla som den är. Hela dynamiken bygger på att man värderar människor utifrån saker som inte påverkar människans egenvärde utan endast hur man försöker passa in med de etablerade värderingar man lär sig följa.
Titta på denna bilden:
https://www.nationalgeographic.com.au/h ... itler.aspxSer det ut som han undviker att fatta ett eget beslut där?
(Spoilers: nej, tvärt om)
Värderingar i en social kontext är kanske det starkast motiverande belöningssystem vi har. Känslor, sociala värden, relationer och vanföreställningar i en sådan kontext är ofta totalt bundet till de beteenden som finns i den. Det är lätt att följa strömmen och krävande att tänka själv och utveckla integritet och klarhet i tanke och handling. Att jag tar detta extrema exempel är för att det blir tydligt.
Är det nu tydligt vad jag menar när jag säger att man kan blanda ihop andlighet med konformitet?
Hur vet man att man är "andlig"? När är man "andlig"?
Om man ser frågan på samma sätt som man ser frågan "hur följer jag regler som ger mig ett gott rykte?" är det en andlig fälla som jag ser det.
Tänker man att "existensen är andlig" ger man existensen de egenskaper andligheten besitter och jag ärver dem från den och inte från ett rykte.
Kan man inte acceptera att livet är en värdefull andlig existens, av sig självt, har man inte ett andligt perspektiv på det anser jag.
Marksa skrev:Jag sätter aldrig någon värdering per se på mina medmänniskor varken ur andligt eller monetärt eller något annat perspektiv. Att leva ett liv konsekvent hävdade detta. Att respektera människan som hon är, där hon är just där och då är en viktig princip. Vi vet aldrig fullt ut vad någon varit med om eller hur dennes mentala tillstånd är. Sedan om hen skadar sig själv eller andra behöver hen hjälp.
Du antyder att du har en princip du sätter värde på där du respekterar människan "som hon är", det är ett andligt perspektiv. Det är dock ett värde så att du aldrig värderar medmänniskor är ologiskt då. Respekt är att sätta värde på en annan människas inre, som hon ÄR, och inte som hon BÖR vara. Människan är existens som är komplett av sig självt, sätt värde på det och se saker ur ett andligt perspektiv
Marksa skrev:Det är en risk man får ta. Det kan ju också uppfattas som om man anser sig vara förmer på ett andligt eller intellektuellt plan, en andlig jantelag.
Andlighet och jantelag är en motsättning för mig då
Existensen har andligt värde, jag existerar, alltså har jag värde, är ett andligt perspektiv. Tanken som jämför "mitt värde med annat" är inte ett.
Marksa skrev:Lite som kinesernas nya uppförande poäng system. Huliganen där har man ett snyggt system för "boot licking"
Det systemet verkar tveksamt, men jag är politiskt neutral. Det behövs givetvis normer och värden inför varandra men de är alltså inte andliga vad jag kan se
Du är andlig och du lever i en andlig värld
Självklart är det en bonus om du är god men du är inte mindre värd eller andlig om du är ond. Du mår nog inte bra av det och det får jag respektera om jag kan. Det kan ibland bli svårt