PeterK skrev:iris skrev:PeterK skrev:
iris..; »alltet är en för stor kaka att svälja«. Ja, bara dumt att ens försöka. Mycket bättre då att göra en adekvat — dvs, allt övergripande — analys av detsamma...
Sedan undrar jag var och hur i denna tråd någon förnekar jaget... skulle va intressant att höra. Sedan undrar jag också vilket jag iris talar om..; vårt timliga eller psykiska jag som avser den personlighet vi är för det innevarande och som är förankrat i vad/hur vi upplever, eller menar du vårt kosmiska jag som vi närmast kan beakta i termer av att vi upplever. Och som genom en logisk analys av vad/hur vi upplever, utifrån det faktum att vi upplever, logiskt följdriktigt visar sig vara själva alltet. Dvs, evigheten, oändligheten och allmakten (varvid allmakten = upplevelse- / skapelse-förmågan). Det rör sig alltså två diametralt olika syn på "jaget"... ;o))
"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.
Det du sedan tar upp... få se om jag reder lite i dina begrepp först...
du kallar vår personlighet för psykiska jag
du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag
Stämmer detta?
Sedan menar du att det faktum - att - vi upplever (dvs tar emot intryck från vårt yttre vara) då är denna "rörelse" (upplevandet) - alltet?
Hänger jag med där?
Och du menar sedan att upplevelse - upplevandet (dvs emottagandet av intryck från det som inte är jaget) dvs externa intryck på vårt jag - är alltet och detta allt kallar du för: evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt är --- denna förmåga att ta emot intryck? Dvs uppleva?
Har jag förstått dig rätt?
iris..;»"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.«
OK, då förstår jag — tack..!
Vidare så undrar du..;
»du kallar vår personlighet för psykiska jag«
»du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag«
»Stämmer detta?«
PeterK..: svar nej! Jag talar ju om två olika "jag". I.o.f.s. är Jaget alltid detsamma, medan det är två sinsemellan olika medvetande-kategorier knutna till detta. För finna en parallell i de av vår tid mera kända förhållandena, så kan vi ju säga att exempelvis Goethe resp. en amöba visar prov på två rätt olika medvetanden, vilka t.o.m. representerar två tämligen olika medvetande-nivåer". Men — för en gängse materialist av vår egen tid, paradoxalt nog — så har "amöbans" medvetande mera anknytning till det "kosmiska jaget", än Goethe som dock börjar bli medveten om diverse högre perspektiv. Men medan Goethe genom utvecklingen ut ur den fysiska världen (vilken jag visat vara livets pånyttfödelseområde i "Analysen av alltet") i vilken livets mörka och härvid mer eller mindre obehagliga kontraster på nytt inpräntas i det levande väsendets medvetande, kommit att växa ifrån "materialismen" för att åter närma sig de högre andliga perspektiven som eljest är gängse — rentav det egentligen "naturliga" — för väsendet, så fjärmar sig "amöban" ifrån dessa högre perspektiv, för att härvid inveckla sig i den fysiska världens andliga mörker och illusion (varvid "materialismen" — trots vad "materialismen" själv tror — är kulmen på detta mörker).
För att få en mera rättvisande bild av "det kosmiska perspektivet", så behöver man förstå skillnaden mellan å ena sidan "evigheten, oändligheten och allmakten" i omanifesterat "skick", resp. den å andra sidan i sinnevärlden manifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten". Varvid den senare ju framträder som sinnevärldens sinsemellan kontrasterande begränsningar (dvs, som upplevelseobjekten i "vad/hur man upplever"), medan den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden. Varvid det medvetande som primärt är knutet till den omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten", ser allting utifrån det allt övergripande perspektiv, genom vilket allt förhåller sig 100% lika för alla och envar. Något som är vardagsmat för "amöban", men som vår tid uppfattar som synnerligen märkvärdigt. Och det är detta medvetande som är primärt (dagsmedvetet) knutet till det för varje livsforskare oemotsägliga faktum "att vederbörande upplever". En omständighet som ju varken kan vägas eller mätas och som i sig alltså inte rymmer några sinsemellan kontrasterande begränsningar, men som i sitt manifesterade "tillstånd" ju gör detta...
Av ovanstående följer att man behöver förstå skillnaden på begreppen "inom" resp. "utom" ramen för livsupplevelsen. Vad som är utom denna ram karakteriserar jag här ovan med orden »den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden«. Medan det uteslutande är inom ramen för livsupplevelsen (vilken ju förutsätter de i sinnevärlden manifesterade sinsemellan kontrasterande "upplevelse-objekten") man kan välja och härvid styra sina steg. Varvid ingenting förefaller en "förutbestämt" — vilket "materialismen" tror vara en följd av mitt här skisserade synsätt. Men, som sagt, det är det inte i.o.m. att det är först inom ramen för livsupplevelsen som man kan förutbestämma öht någonting — ja, göra någonting öht...
Så talar du om »evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt«
Men det är väl inte så välbetänkt med tanke på att livet enligt min analys uteslutande består i levande väsen. Vad som är, men som inte kan vägas eller mätas och sålunda beskrivas i termer av kvantiteter, kan ju bara vara evigheten. Och med tanke på att ens vetenskapliga facit uteslutande utgör en konsekvens av ens vetenskapliga förklaringsgrunder, samtidigt som förklaringsgrunden i min "Analys av alltet" utgörs av en omständighet som varken kan vägas eller mätas och som följaktligen inte utgör något kvantitativt samt härvid begränsat, så blir den logiska konsekvensen av denna att allt består i levande väsen. Ja, vad annat än levande väsen kan vidgå att de upplever något..? Och — med handen på hjärtat — inte så välbetänkt då, att frånkänna det levande väsendet såväl dess eviga natur som dess handlingsförmåga. Och då det inte kan existera någon tid som inte markeras av några skeenden, så går ju heller inte att frånkänna väsendet dess framträdande i rummet. Ja, vad vore en handlingsförmåga, utan tillgång till tid och rum...? Etc, etc...
Mvh/ PeterK
Jaha, vad är detta för en esoterisk lära? Antroposofi? Eller misstar jag mig?