Analys av alltet

[Illusionen]

................................Vad består en förnimmelse/känsla av ?.............................

Den består väl av förmågan att kunna omsätta det som upplevs som yttre påverkan via inre utryck och beskrivningar.

Varför krångla till det, brukar Pilatus fråga mig, och nu finns det risk för att han får
vatten på sin kvarn.
Du anger här typiska atomära begrepp inom ramen för rum-tid.
Då utgår du från att RUM, TID, och FÄLTEN redan existerar, som strukturella samband,
men utelämnar hur man kom dit, och varför.
För att svara på frågan behöver du, enligt mitt sätt att se på detta, t ex fylla på med svaren på,

• Vad är det som har förmåga ?
• Vad är det som upplever ?
• Vad refererar ”yttre” och ”inre” till ?
och därefter t ex,
• Substans av något, i så fall vad ?
• Egenskap, i så fall hos vad ?
• Mönster, i så fall, i vad ?
• Korrelation relativt något ?
• Elektriskt fenomen, t ex resonans kombination ?

Notera dock att allt baseras då på atomära begrepp, som har förnimmelse/känsla som grund !
Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=tBJKvdTXCIk

[PeterK]

Den stora frågan är väl hur vi kan veta något om något materiellt bortom upplevelsen av detta materiella? Kan vi "räkna bakåt" från vår upplevelse av det materiella till det materiella som ligger till grund för upplevelsen, genom att dekonstruera upplevelsen utifrån hur vi tror oss veta att våra sinnen fungerar?

Algotezza..; genom att utifrån det vi upplever direkt, logiskt sluta sig till dettas konsekvenser, får vi ju ett mer eller mindre kvalificerat hum om det kommande...

Men i sammanhanget behöver man ju förstå, att allt materiellt (vilket ju består i fast, flytande, gasformig och strålformig materia), utgör föremålen för vad man upplever — vilket i sin tur alltid kommer att bestå i lokaliteter som synes vara en sak ur ett begränsat (kvantitativt) perspektiv men en annan sak ur ett annat begränsat (kvantitativt) perspektiv. Varvid ens facit dväljer den inneboende begränsning som innebär att dessa facit ständigt behöver revideras för att hänga med i växlingarna i tidernas olika favorituppfattningar... ...varvid man när det kommer till kritan, väl knappast blivit så mycket klokare — i.a.f. av ens på detta sätt erhållna facit...

Sedan undrar jag vad det innebär att "dekonstruera" upplevelsen, samt hur man gör detta. Samt till vilken nytta...

Vänligen / PeterK

Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.

Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.

Algotezza..; »Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.« Men menar du härmed att det finns tillfällen när vi inte upplever.?

Sedan...; »Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.«

Men detta är ju bara en timlig analys, baserad på vad/hur vi upplever, som förklaringsgrund. Varvid du ju bara kan få relativa, samt härvid egentligen illusoriska facit. Även om dagens moderna jordmänniska i allmänhet kan uppleva dessa som nog så verkliga...

Men en heltigenom logisk analys av sakernas tillstånd, utifrån det för varje normal forskare till 100% oemotsägliga faktum att vederbörande upplever nånting, uppenbarar i logiskt analytiska termer det levande väsendets identitet som evigheten, oändligheten och allmakten. Varvid i mån av obruten logik, några facit som blott synes vara "si" eller "så" inte är för handen... (varvid detta att dekonstruera det faktum att man upplever, för att härvid "gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen", alls inte varit möjligt...

Så — i alla fall — på så sätt, förhåller sig våra respektive analyser logiskt följdriktigt till varandra... å de va ju kul de... ;o))

[iris]

................................Vad består en förnimmelse/känsla av ?.............................

Den består väl av förmågan att kunna omsätta det som upplevs som yttre påverkan via inre utryck och beskrivningar.

Varför krångla till det, brukar Pilatus fråga mig, och nu finns det risk för att han får
vatten på sin kvarn.
Du anger här typiska atomära begrepp inom ramen för rum-tid.
Då utgår du från att RUM, TID, och FÄLTEN redan existerar, som strukturella samband,
men utelämnar hur man kom dit, och varför.
För att svara på frågan behöver du, enligt mitt sätt att se på detta, t ex fylla på med svaren på,

• Vad är det som har förmåga ?
• Vad är det som upplever ?
• Vad refererar ”yttre” och ”inre” till ?
och därefter t ex,
• Substans av något, i så fall vad ?
• Egenskap, i så fall hos vad ?
• Mönster, i så fall, i vad ?
• Korrelation relativt något ?
• Elektriskt fenomen, t ex resonans kombination ?

Notera dock att allt baseras då på atomära begrepp, som har förnimmelse/känsla som grund !
Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=tBJKvdTXCIk

För att ge dig en bild av hur jag ser på de du frågar om avseende rumtid är detta (som jag håller med Kant om) de former vi upplever allt utanför oss består av. Rummet är för honom det Euklidiska tredimensionella (så ser jag också det då det yttre består av djup, bredd och höjd som vi upplever) tiden menar han är hur vi konstruerar våra förnimmelser av allt som finns omkring oss - det är sekvenser. Som en film som egentligen står av en ruta efter en annan - så menar han också vi förnimmer tid som linjär då en sak händer efter en annan - i något som verkar vara sekvenser - något följer på något annat.
Vad Kant säger är däremot att vi oftast inte ens är medvetna om detta faktum att dessa former - rum och tid är just formerna i hur vi förnimmer saker omkring oss --- utanför oss själva kan man säga.
Vad som upplever, har förmåga och ser något som yttre och inre är vårt sinne som är del av vår hjärna och vår hjärna har ett medvetande där vi just i vaket tillstånd förnimmer - det som finns omkring oss SAMTIDIGT SOM vi förnimmer ATT vi förnimmer - det vill säga vi själva är självmedvetna om att vi just - förnimmer det yttre som yttre och att vi har ett inre...
Inga märkligheter där inte.
Det som är ett jag kan uppdelas (och görs så inom psykologin - som jag också studerat) det är praktiskt taget - det du frågar om norm inom dessa vetenskaper.

[iris]

Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

nja inte helt --- då en förnimmelse (som jag skrev i mitt svar) behöver kunna betecknas - beteckning står här för ett användare av språk. Det vill säga denna förnimmelse registeras inte bara som förnimmelse utan det finns samtidigt en förnimmare - ett jag som gör detta och simultan med det yttre som vi förnimmer så förnimmer vi att vi förnimmer via vår förmåga till introspektion --- och medvetenheten vi har att vi gör det vi gör NÄR vi gör det.
Detta är ganska unikt och därav kommer benämning förnimmelse som vi sedan kan - orda ut - dvs använda ord för att beskriva och beteckna det vi har förnimma och hur det känns och hur detta har tett sig.
Inga konstigheter där inte...

Inte är det tillkrånglat heller - detta är ytterst komplexa samspel som kräver många års studier vilka jag har - annars hade jag inte kunna ge dig detta svar på detta enkla sätt...

[Illusionen]

Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

nja inte helt --- då en förnimmelse (som jag skrev i mitt svar) behöver kunna betecknas - beteckning står här för ett användare av språk. Det vill säga denna förnimmelse registeras inte bara som förnimmelse utan det finns samtidigt en förnimmare - ett jag som gör detta och simultan med det yttre som vi förnimmer så förnimmer vi att vi förnimmer via vår förmåga till introspektion --- och medvetenheten vi har att vi gör det vi gör NÄR vi gör det.
Detta är ganska unikt och därav kommer benämning förnimmelse som vi sedan kan - orda ut - dvs använda ord för att beskriva och beteckna det vi har förnimma och hur det känns och hur detta har tett sig.
Inga konstigheter där inte...

Inte är det tillkrånglat heller - detta är ytterst komplexa samspel som kräver många års studier vilka jag har - annars hade jag inte kunna ge dig detta svar på detta enkla sätt...

Ett bra försök Iris, men det där köper jag nog inte.

/ Illusionen

[iris]

Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

nja inte helt --- då en förnimmelse (som jag skrev i mitt svar) behöver kunna betecknas - beteckning står här för ett användare av språk. Det vill säga denna förnimmelse registeras inte bara som förnimmelse utan det finns samtidigt en förnimmare - ett jag som gör detta och simultan med det yttre som vi förnimmer så förnimmer vi att vi förnimmer via vår förmåga till introspektion --- och medvetenheten vi har att vi gör det vi gör NÄR vi gör det.
Detta är ganska unikt och därav kommer benämning förnimmelse som vi sedan kan - orda ut - dvs använda ord för att beskriva och beteckna det vi har förnimma och hur det känns och hur detta har tett sig.
Inga konstigheter där inte...

Inte är det tillkrånglat heller - detta är ytterst komplexa samspel som kräver många års studier vilka jag har - annars hade jag inte kunna ge dig detta svar på detta enkla sätt...

Ett bra försök Iris, men det där köper jag nog inte.

/ Illusionen

Vem har sagt att du ska köpa något? Det jag skriver påminner nästintill 100% med forskningen inom medvetandet och även hur vi fungerar och vad som gjort oss till det vi är. Inget märkligt - bara att uppdatera sig ... allt finns att hitta inom forskningen.

[Illusionen]

nja inte helt --- då en förnimmelse (som jag skrev i mitt svar) behöver kunna betecknas - beteckning står här för ett användare av språk. Det vill säga denna förnimmelse registeras inte bara som förnimmelse utan det finns samtidigt en förnimmare - ett jag som gör detta och simultan med det yttre som vi förnimmer så förnimmer vi att vi förnimmer via vår förmåga till introspektion --- och medvetenheten vi har att vi gör det vi gör NÄR vi gör det.
Detta är ganska unikt och därav kommer benämning förnimmelse som vi sedan kan - orda ut - dvs använda ord för att beskriva och beteckna det vi har förnimma och hur det känns och hur detta har tett sig.
Inga konstigheter där inte...

Inte är det tillkrånglat heller - detta är ytterst komplexa samspel som kräver många års studier vilka jag har - annars hade jag inte kunna ge dig detta svar på detta enkla sätt...

Ett bra försök Iris, men det där köper jag nog inte.

/ Illusionen

Vem har sagt att du ska köpa något? Det jag skriver påminner nästintill 100% med forskningen inom medvetandet och även hur vi fungerar och vad som gjort oss till det vi är. Inget märkligt - bara att uppdatera sig ... allt finns att hitta inom forskningen.

”Metzinger och Rochat presenterar två väsentligen skilda teorier om jaget.
De ger två olika perspektiv på läget inom den aktuella forskningen om hur vi upplever oss själva.
Diskrepansen mellan dem visar hur undflyende jagbegreppet är.
Vi har långt kvar till en förståelse av oss själva.”

Vi får nog acceptera att vi ser lite olika på detta.

/ Illusionen

[PeterK]

Den består väl av förmågan att kunna omsätta det som upplevs som yttre påverkan via inre utryck och beskrivningar.

Varför krångla till det, brukar Pilatus fråga mig, och nu finns det risk för att han får
vatten på sin kvarn.
Du anger här typiska atomära begrepp inom ramen för rum-tid.
Då utgår du från att RUM, TID, och FÄLTEN redan existerar, som strukturella samband,
men utelämnar hur man kom dit, och varför.
För att svara på frågan behöver du, enligt mitt sätt att se på detta, t ex fylla på med svaren på,

• Vad är det som har förmåga ?
• Vad är det som upplever ?
• Vad refererar ”yttre” och ”inre” till ?
och därefter t ex,
• Substans av något, i så fall vad ?
• Egenskap, i så fall hos vad ?
• Mönster, i så fall, i vad ?
• Korrelation relativt något ?
• Elektriskt fenomen, t ex resonans kombination ?

Notera dock att allt baseras då på atomära begrepp, som har förnimmelse/känsla som grund !
Lite tillspetsat konstateras således att förnimmelse består av förnimmelse, vilket vi
förhoppningsvis redan misstänkt.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=tBJKvdTXCIk

För att ge dig en bild av hur jag ser på de du frågar om avseende rumtid är detta (som jag håller med Kant om) de former vi upplever allt utanför oss består av. Rummet är för honom det Euklidiska tredimensionella (så ser jag också det då det yttre består av djup, bredd och höjd som vi upplever) tiden menar han är hur vi konstruerar våra förnimmelser av allt som finns omkring oss - det är sekvenser. Som en film som egentligen står av en ruta efter en annan - så menar han också vi förnimmer tid som linjär då en sak händer efter en annan - i något som verkar vara sekvenser - något följer på något annat.
Vad Kant säger är däremot att vi oftast inte ens är medvetna om detta faktum att dessa former - rum och tid är just formerna i hur vi förnimmer saker omkring oss --- utanför oss själva kan man säga.
Vad som upplever, har förmåga och ser något som yttre och inre är vårt sinne som är del av vår hjärna och vår hjärna har ett medvetande där vi just i vaket tillstånd förnimmer - det som finns omkring oss SAMTIDIGT SOM vi förnimmer ATT vi förnimmer - det vill säga vi själva är självmedvetna om att vi just - förnimmer det yttre som yttre och att vi har ett inre...
Inga märkligheter där inte.
Det som är ett jag kan uppdelas (och görs så inom psykologin - som jag också studerat) det är praktiskt taget - det du frågar om norm inom dessa vetenskaper.

Tycker jag är en bra beskrivning av vår varseblivning av oss själva och vår materiella omvärld. Den är förvisso ingen analys av alltet, men det utger den sig ju heller inte för att vara. Men gott så... ;o))

[iris]

Ett bra försök Iris, men det där köper jag nog inte.

/ Illusionen

Vem har sagt att du ska köpa något? Det jag skriver påminner nästintill 100% med forskningen inom medvetandet och även hur vi fungerar och vad som gjort oss till det vi är. Inget märkligt - bara att uppdatera sig ... allt finns att hitta inom forskningen.

”Metzinger och Rochat presenterar två väsentligen skilda teorier om jaget.
De ger två olika perspektiv på läget inom den aktuella forskningen om hur vi upplever oss själva.
Diskrepansen mellan dem visar hur undflyende jagbegreppet är.
Vi har långt kvar till en förståelse av oss själva.”

Vi får nog acceptera att vi ser lite olika på detta.

/ Illusionen

Det jag upplever är kanske att du är mycket förtjust i dina frågor och att du gärna vill leva i deras spänningsfält. Dvs du vill hellre ha frågorna kvar än finna svar? Det är ju ett spännande sätt att förhålla sig!
Men om du skulle leta (jag gav dig också en länk sist på de sista forskningsrönen avseende medvetandet och en av världens främsta forskare inom området) skulle du ju hitta svaren på dem.
Självklart måste vi inte vara överens och självklart kan du behålla dina frågor och pax e bene.

[iris]

Tycker jag är en bra beskrivning av vår varseblivning av oss själva och vår materiella omvärld. Den är förvisso ingen analys av alltet, men det utger den sig ju heller inte för att vara. Men gott så... ;o))

Verkligen inte - alltet är en för stor kaka att svälja.

Att förneka att jaget finns är lite märkligt - när varje människa oavsett tid, rum eller kultur kallat sig själv - jag - sedan tidens begynnelse

Det är som att påstå att: egentligen finns det inga människor -d et är också bara en illusion. Det är ju lite som att göra självmål (tänker att filosofer får ibland märkliga idéer som forskningen motbevisar - tänker på Metzinger här).

[PeterK]

Tycker jag är en bra beskrivning av vår varseblivning av oss själva och vår materiella omvärld. Den är förvisso ingen analys av alltet, men det utger den sig ju heller inte för att vara. Men gott så... ;o))

Verkligen inte - alltet är en för stor kaka att svälja.

Att förneka att jaget finns är lite märkligt - när varje människa oavsett tid, rum eller kultur kallat sig själv - jag - sedan tidens begynnelse

Det är som att påstå att: egentligen finns det inga människor -d et är också bara en illusion. Det är ju lite som att göra självmål (tänker att filosofer får ibland märkliga idéer som forskningen motbevisar - tänker på Metzinger här).

iris..; »alltet är en för stor kaka att svälja«. Ja, bara dumt att ens försöka. Mycket bättre då att göra en adekvat — dvs, allt övergripande — analys av detsamma...

Sedan undrar jag var och hur i denna tråd någon förnekar jaget... skulle va intressant att höra. Sedan undrar jag också vilket jag iris talar om..; vårt timliga eller psykiska jag som avser den personlighet vi är för det innevarande och som är förankrat i vad/hur vi upplever, eller menar du vårt kosmiska jag som vi närmast kan beakta i termer av att vi upplever. Och som genom en logisk analys av vad/hur vi upplever, utifrån det faktum att vi upplever, logiskt följdriktigt visar sig vara själva alltet. Dvs, evigheten, oändligheten och allmakten (varvid allmakten = upplevelse- / skapelse-förmågan). Det rör sig alltså två diametralt olika syn på "jaget"... ;o))

[iris]

Tycker jag är en bra beskrivning av vår varseblivning av oss själva och vår materiella omvärld. Den är förvisso ingen analys av alltet, men det utger den sig ju heller inte för att vara. Men gott så... ;o))

Verkligen inte - alltet är en för stor kaka att svälja.

Att förneka att jaget finns är lite märkligt - när varje människa oavsett tid, rum eller kultur kallat sig själv - jag - sedan tidens begynnelse

Det är som att påstå att: egentligen finns det inga människor -d et är också bara en illusion. Det är ju lite som att göra självmål (tänker att filosofer får ibland märkliga idéer som forskningen motbevisar - tänker på Metzinger här).

iris..; »alltet är en för stor kaka att svälja«. Ja, bara dumt att ens försöka. Mycket bättre då att göra en adekvat — dvs, allt övergripande — analys av detsamma...

Sedan undrar jag var och hur i denna tråd någon förnekar jaget... skulle va intressant att höra. Sedan undrar jag också vilket jag iris talar om..; vårt timliga eller psykiska jag som avser den personlighet vi är för det innevarande och som är förankrat i vad/hur vi upplever, eller menar du vårt kosmiska jag som vi närmast kan beakta i termer av att vi upplever. Och som genom en logisk analys av vad/hur vi upplever, utifrån det faktum att vi upplever, logiskt följdriktigt visar sig vara själva alltet. Dvs, evigheten, oändligheten och allmakten (varvid allmakten = upplevelse- / skapelse-förmågan). Det rör sig alltså två diametralt olika syn på "jaget"... ;o))

"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.

Det du sedan tar upp... få se om jag reder lite i dina begrepp först...
du kallar vår personlighet för psykiska jag
du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag
Stämmer detta?

Sedan menar du att det faktum - att - vi upplever (dvs tar emot intryck från vårt yttre vara) då är denna "rörelse" (upplevandet) - alltet?
Hänger jag med där?
Och du menar sedan att upplevelse - upplevandet (dvs emottagandet av intryck från det som inte är jaget) dvs externa intryck på vårt jag - är alltet och detta allt kallar du för: evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt är --- denna förmåga att ta emot intryck? Dvs uppleva?
Har jag förstått dig rätt?

[Illusionen]

Att åsikterna går isär, hör till ett forum som detta, vilket jag givetvis accepterar.
Samtidigt når den här typen av diskussioner ofta en gräns, där uppfattningarna skiljer sig så
mycket åt, att ett fortsatt resonemang ter sig meningslöst för någon/några.
Min fråga lyder fortfarande,

................................Vad består en förnimmelse/känsla av ?.............................

Några anser säkert att frågan är entydigt besvarad, andra anser att det är viktigt att få sista ordet
genom att försöka lägga ut dimridåer. Min personliga uppfattning och övertygelse är dock att frågan
ej är besvarad, på ett för mig trovärdigt sätt. Jag lämnar nu tråden och återgår till tråden,
”Vad representerar och förutsätter de elektromagnetiska fälten ?”

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

[PeterK]

Verkligen inte - alltet är en för stor kaka att svälja.

Att förneka att jaget finns är lite märkligt - när varje människa oavsett tid, rum eller kultur kallat sig själv - jag - sedan tidens begynnelse

Det är som att påstå att: egentligen finns det inga människor -d et är också bara en illusion. Det är ju lite som att göra självmål (tänker att filosofer får ibland märkliga idéer som forskningen motbevisar - tänker på Metzinger här).

iris..; »alltet är en för stor kaka att svälja«. Ja, bara dumt att ens försöka. Mycket bättre då att göra en adekvat — dvs, allt övergripande — analys av detsamma...

Sedan undrar jag var och hur i denna tråd någon förnekar jaget... skulle va intressant att höra. Sedan undrar jag också vilket jag iris talar om..; vårt timliga eller psykiska jag som avser den personlighet vi är för det innevarande och som är förankrat i vad/hur vi upplever, eller menar du vårt kosmiska jag som vi närmast kan beakta i termer av att vi upplever. Och som genom en logisk analys av vad/hur vi upplever, utifrån det faktum att vi upplever, logiskt följdriktigt visar sig vara själva alltet. Dvs, evigheten, oändligheten och allmakten (varvid allmakten = upplevelse- / skapelse-förmågan). Det rör sig alltså två diametralt olika syn på "jaget"... ;o))

"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.

Det du sedan tar upp... få se om jag reder lite i dina begrepp först...
du kallar vår personlighet för psykiska jag
du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag
Stämmer detta?

Sedan menar du att det faktum - att - vi upplever (dvs tar emot intryck från vårt yttre vara) då är denna "rörelse" (upplevandet) - alltet?
Hänger jag med där?
Och du menar sedan att upplevelse - upplevandet (dvs emottagandet av intryck från det som inte är jaget) dvs externa intryck på vårt jag - är alltet och detta allt kallar du för: evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt är --- denna förmåga att ta emot intryck? Dvs uppleva?
Har jag förstått dig rätt?

iris..;»"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.«

OK, då förstår jag — tack..!

Vidare så undrar du..;
»du kallar vår personlighet för psykiska jag«
»du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag«
»Stämmer detta?«

PeterK..: svar nej! Jag talar ju om två olika "jag". I.o.f.s. är Jaget alltid detsamma, medan det är två sinsemellan olika medvetande-kategorier knutna till detta. För finna en parallell i de av vår tid mera kända förhållandena, så kan vi ju säga att exempelvis Goethe resp. en amöba visar prov på två rätt olika medvetanden, vilka t.o.m. representerar två tämligen olika medvetande-nivåer". Men — för en gängse materialist av vår egen tid, paradoxalt nog — så har "amöbans" medvetande mera anknytning till det "kosmiska jaget", än Goethe som dock börjar bli medveten om diverse högre perspektiv. Men medan Goethe genom utvecklingen ut ur den fysiska världen (vilken jag visat vara livets pånyttfödelseområde i "Analysen av alltet") i vilken livets mörka och härvid mer eller mindre obehagliga kontraster på nytt inpräntas i det levande väsendets medvetande, kommit att växa ifrån "materialismen" för att åter närma sig de högre andliga perspektiven som eljest är gängse — rentav det egentligen "naturliga" — för väsendet, så fjärmar sig "amöban" ifrån dessa högre perspektiv, för att härvid inveckla sig i den fysiska världens andliga mörker och illusion (varvid "materialismen" — trots vad "materialismen" själv tror — är kulmen på detta mörker).

För att få en mera rättvisande bild av "det kosmiska perspektivet", så behöver man förstå skillnaden mellan å ena sidan "evigheten, oändligheten och allmakten" i omanifesterat "skick", resp. den å andra sidan i sinnevärlden manifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten". Varvid den senare ju framträder som sinnevärldens sinsemellan kontrasterande begränsningar (dvs, som upplevelseobjekten i "vad/hur man upplever"), medan den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden. Varvid det medvetande som primärt är knutet till den omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten", ser allting utifrån det allt övergripande perspektiv, genom vilket allt förhåller sig 100% lika för alla och envar. Något som är vardagsmat för "amöban", men som vår tid uppfattar som synnerligen märkvärdigt. Och det är detta medvetande som är primärt (dagsmedvetet) knutet till det för varje livsforskare oemotsägliga faktum "att vederbörande upplever". En omständighet som ju varken kan vägas eller mätas och som i sig alltså inte rymmer några sinsemellan kontrasterande begränsningar, men som i sitt manifesterade "tillstånd" ju gör detta...

Av ovanstående följer att man behöver förstå skillnaden på begreppen "inom" resp. "utom" ramen för livsupplevelsen. Vad som är utom denna ram karakteriserar jag här ovan med orden »den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden«. Medan det uteslutande är inom ramen för livsupplevelsen (vilken ju förutsätter de i sinnevärlden manifesterade sinsemellan kontrasterande "upplevelse-objekten") man kan välja och härvid styra sina steg. Varvid ingenting förefaller en "förutbestämt" — vilket "materialismen" tror vara en följd av mitt här skisserade synsätt. Men, som sagt, det är det inte i.o.m. att det är först inom ramen för livsupplevelsen som man kan förutbestämma öht någonting — ja, göra någonting öht...

Så talar du om »evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt«

Men det är väl inte så välbetänkt med tanke på att livet enligt min analys uteslutande består i levande väsen. Vad som är, men som inte kan vägas eller mätas och sålunda beskrivas i termer av kvantiteter, kan ju bara vara evigheten. Och med tanke på att ens vetenskapliga facit uteslutande utgör en konsekvens av ens vetenskapliga förklaringsgrunder, samtidigt som förklaringsgrunden i min "Analys av alltet" utgörs av en omständighet som varken kan vägas eller mätas och som följaktligen inte utgör något kvantitativt samt härvid begränsat, så blir den logiska konsekvensen av denna att allt består i levande väsen. Ja, vad annat än levande väsen kan vidgå att de upplever något..? Och — med handen på hjärtat — inte så välbetänkt då, att frånkänna det levande väsendet såväl dess eviga natur som dess handlingsförmåga. Och då det inte kan existera någon tid som inte markeras av några skeenden, så går ju heller inte att frånkänna väsendet dess framträdande i rummet. Ja, vad vore en handlingsförmåga, utan tillgång till tid och rum...? Etc, etc...

Mvh/ PeterK

[Algotezza]

Algotezza..; genom att utifrån det vi upplever direkt, logiskt sluta sig till dettas konsekvenser, får vi ju ett mer eller mindre kvalificerat hum om det kommande...

Men i sammanhanget behöver man ju förstå, att allt materiellt (vilket ju består i fast, flytande, gasformig och strålformig materia), utgör föremålen för vad man upplever — vilket i sin tur alltid kommer att bestå i lokaliteter som synes vara en sak ur ett begränsat (kvantitativt) perspektiv men en annan sak ur ett annat begränsat (kvantitativt) perspektiv. Varvid ens facit dväljer den inneboende begränsning som innebär att dessa facit ständigt behöver revideras för att hänga med i växlingarna i tidernas olika favorituppfattningar... ...varvid man när det kommer till kritan, väl knappast blivit så mycket klokare — i.a.f. av ens på detta sätt erhållna facit...

Sedan undrar jag vad det innebär att "dekonstruera" upplevelsen, samt hur man gör detta. Samt till vilken nytta...

Vänligen / PeterK

Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.

Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.

1. Algotezza..; »Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.« Men menar du härmed att det finns tillfällen när vi inte upplever.?

Sedan...; »Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.«

2. Men detta är ju bara en timlig analys, baserad på vad/hur vi upplever, som förklaringsgrund. Varvid du ju bara kan få relativa, samt härvid egentligen illusoriska facit. Även om dagens moderna jordmänniska i allmänhet kan uppleva dessa som nog så verkliga...

Men en heltigenom logisk analys av sakernas tillstånd, utifrån det för varje normal forskare till 100% oemotsägliga faktum att vederbörande upplever nånting, uppenbarar i logiskt analytiska termer det levande väsendets identitet som evigheten, oändligheten och allmakten. Varvid i mån av obruten logik, några facit som blott synes vara "si" eller "så" inte är för handen... (varvid detta att dekonstruera det faktum att man upplever, för att härvid "gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen", alls inte varit möjligt...

Så — i alla fall — på så sätt, förhåller sig våra respektive analyser logiskt följdriktigt till varandra... å de va ju kul de... ;o))

1. Ja, det finns av allt att döma sådana tillfällen när jag sannolikt inte upplevt något. Jag minns sällan mina drömmar. Hur vet jag då att jag upplevt något i drömmen?

2. Hur kan det vara något tillfälligt, illusoriskt och timligt att mena »Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevelseförmåga - åtminstone när vi upplever.« Stämmer det inte alltid att om vi upplever något så finns det någon som upplever och har en upplevelsförmåga?



Vad som är logiskt beror på vilka relevanta och sanna premisser du har och att slutsatsen följer av dessa steg för steg.

Resten låter mässande och mekaniskt, en monolitisk ordmur.