Analys av alltet

[iris]

iris..; »alltet är en för stor kaka att svälja«. Ja, bara dumt att ens försöka. Mycket bättre då att göra en adekvat — dvs, allt övergripande — analys av detsamma...

Sedan undrar jag var och hur i denna tråd någon förnekar jaget... skulle va intressant att höra. Sedan undrar jag också vilket jag iris talar om..; vårt timliga eller psykiska jag som avser den personlighet vi är för det innevarande och som är förankrat i vad/hur vi upplever, eller menar du vårt kosmiska jag som vi närmast kan beakta i termer av att vi upplever. Och som genom en logisk analys av vad/hur vi upplever, utifrån det faktum att vi upplever, logiskt följdriktigt visar sig vara själva alltet. Dvs, evigheten, oändligheten och allmakten (varvid allmakten = upplevelse- / skapelse-förmågan). Det rör sig alltså två diametralt olika syn på "jaget"... ;o))

"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.

Det du sedan tar upp... få se om jag reder lite i dina begrepp först...
du kallar vår personlighet för psykiska jag
du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag
Stämmer detta?

Sedan menar du att det faktum - att - vi upplever (dvs tar emot intryck från vårt yttre vara) då är denna "rörelse" (upplevandet) - alltet?
Hänger jag med där?
Och du menar sedan att upplevelse - upplevandet (dvs emottagandet av intryck från det som inte är jaget) dvs externa intryck på vårt jag - är alltet och detta allt kallar du för: evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt är --- denna förmåga att ta emot intryck? Dvs uppleva?
Har jag förstått dig rätt?

iris..;»"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.«

OK, då förstår jag — tack..!

Vidare så undrar du..;
»du kallar vår personlighet för psykiska jag«
»du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag«
»Stämmer detta?«

PeterK..: svar nej! Jag talar ju om två olika "jag". I.o.f.s. är Jaget alltid detsamma, medan det är två sinsemellan olika medvetande-kategorier knutna till detta. För finna en parallell i de av vår tid mera kända förhållandena, så kan vi ju säga att exempelvis Goethe resp. en amöba visar prov på två rätt olika medvetanden, vilka t.o.m. representerar två tämligen olika medvetande-nivåer". Men — för en gängse materialist av vår egen tid, paradoxalt nog — så har "amöbans" medvetande mera anknytning till det "kosmiska jaget", än Goethe som dock börjar bli medveten om diverse högre perspektiv. Men medan Goethe genom utvecklingen ut ur den fysiska världen (vilken jag visat vara livets pånyttfödelseområde i "Analysen av alltet") i vilken livets mörka och härvid mer eller mindre obehagliga kontraster på nytt inpräntas i det levande väsendets medvetande, kommit att växa ifrån "materialismen" för att åter närma sig de högre andliga perspektiven som eljest är gängse — rentav det egentligen "naturliga" — för väsendet, så fjärmar sig "amöban" ifrån dessa högre perspektiv, för att härvid inveckla sig i den fysiska världens andliga mörker och illusion (varvid "materialismen" — trots vad "materialismen" själv tror — är kulmen på detta mörker).

För att få en mera rättvisande bild av "det kosmiska perspektivet", så behöver man förstå skillnaden mellan å ena sidan "evigheten, oändligheten och allmakten" i omanifesterat "skick", resp. den å andra sidan i sinnevärlden manifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten". Varvid den senare ju framträder som sinnevärldens sinsemellan kontrasterande begränsningar (dvs, som upplevelseobjekten i "vad/hur man upplever"), medan den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden. Varvid det medvetande som primärt är knutet till den omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten", ser allting utifrån det allt övergripande perspektiv, genom vilket allt förhåller sig 100% lika för alla och envar. Något som är vardagsmat för "amöban", men som vår tid uppfattar som synnerligen märkvärdigt. Och det är detta medvetande som är primärt (dagsmedvetet) knutet till det för varje livsforskare oemotsägliga faktum "att vederbörande upplever". En omständighet som ju varken kan vägas eller mätas och som i sig alltså inte rymmer några sinsemellan kontrasterande begränsningar, men som i sitt manifesterade "tillstånd" ju gör detta...

Av ovanstående följer att man behöver förstå skillnaden på begreppen "inom" resp. "utom" ramen för livsupplevelsen. Vad som är utom denna ram karakteriserar jag här ovan med orden »den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden«. Medan det uteslutande är inom ramen för livsupplevelsen (vilken ju förutsätter de i sinnevärlden manifesterade sinsemellan kontrasterande "upplevelse-objekten") man kan välja och härvid styra sina steg. Varvid ingenting förefaller en "förutbestämt" — vilket "materialismen" tror vara en följd av mitt här skisserade synsätt. Men, som sagt, det är det inte i.o.m. att det är först inom ramen för livsupplevelsen som man kan förutbestämma öht någonting — ja, göra någonting öht...

Så talar du om »evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt«

Men det är väl inte så välbetänkt med tanke på att livet enligt min analys uteslutande består i levande väsen. Vad som är, men som inte kan vägas eller mätas och sålunda beskrivas i termer av kvantiteter, kan ju bara vara evigheten. Och med tanke på att ens vetenskapliga facit uteslutande utgör en konsekvens av ens vetenskapliga förklaringsgrunder, samtidigt som förklaringsgrunden i min "Analys av alltet" utgörs av en omständighet som varken kan vägas eller mätas och som följaktligen inte utgör något kvantitativt samt härvid begränsat, så blir den logiska konsekvensen av denna att allt består i levande väsen. Ja, vad annat än levande väsen kan vidgå att de upplever något..? Och — med handen på hjärtat — inte så välbetänkt då, att frånkänna det levande väsendet såväl dess eviga natur som dess handlingsförmåga. Och då det inte kan existera någon tid som inte markeras av några skeenden, så går ju heller inte att frånkänna väsendet dess framträdande i rummet. Ja, vad vore en handlingsförmåga, utan tillgång till tid och rum...? Etc, etc...

Mvh/ PeterK

Jaha, vad är detta för en esoterisk lära? Antroposofi? Eller misstar jag mig?

[PeterK]

"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.

Det du sedan tar upp... få se om jag reder lite i dina begrepp först...
du kallar vår personlighet för psykiska jag
du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag
Stämmer detta?

Sedan menar du att det faktum - att - vi upplever (dvs tar emot intryck från vårt yttre vara) då är denna "rörelse" (upplevandet) - alltet?
Hänger jag med där?
Och du menar sedan att upplevelse - upplevandet (dvs emottagandet av intryck från det som inte är jaget) dvs externa intryck på vårt jag - är alltet och detta allt kallar du för: evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt är --- denna förmåga att ta emot intryck? Dvs uppleva?
Har jag förstått dig rätt?

iris..;»"Förnekar jaget" - se mitt inlägg ovan och notera Metzinger (det är vad han gör - och Illusionen tog upp honom och hans tankar) så min kommentar förhöll sig till hans tankar om att jaget är illusoriskt och inte verklighet.«

OK, då förstår jag — tack..!

Vidare så undrar du..;
»du kallar vår personlighet för psykiska jag«
»du kallar medvetandet för ett kosmiskt jag«
»Stämmer detta?«

PeterK..: svar nej! Jag talar ju om två olika "jag". I.o.f.s. är Jaget alltid detsamma, medan det är två sinsemellan olika medvetande-kategorier knutna till detta. För finna en parallell i de av vår tid mera kända förhållandena, så kan vi ju säga att exempelvis Goethe resp. en amöba visar prov på två rätt olika medvetanden, vilka t.o.m. representerar två tämligen olika medvetande-nivåer". Men — för en gängse materialist av vår egen tid, paradoxalt nog — så har "amöbans" medvetande mera anknytning till det "kosmiska jaget", än Goethe som dock börjar bli medveten om diverse högre perspektiv. Men medan Goethe genom utvecklingen ut ur den fysiska världen (vilken jag visat vara livets pånyttfödelseområde i "Analysen av alltet") i vilken livets mörka och härvid mer eller mindre obehagliga kontraster på nytt inpräntas i det levande väsendets medvetande, kommit att växa ifrån "materialismen" för att åter närma sig de högre andliga perspektiven som eljest är gängse — rentav det egentligen "naturliga" — för väsendet, så fjärmar sig "amöban" ifrån dessa högre perspektiv, för att härvid inveckla sig i den fysiska världens andliga mörker och illusion (varvid "materialismen" — trots vad "materialismen" själv tror — är kulmen på detta mörker).

För att få en mera rättvisande bild av "det kosmiska perspektivet", så behöver man förstå skillnaden mellan å ena sidan "evigheten, oändligheten och allmakten" i omanifesterat "skick", resp. den å andra sidan i sinnevärlden manifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten". Varvid den senare ju framträder som sinnevärldens sinsemellan kontrasterande begränsningar (dvs, som upplevelseobjekten i "vad/hur man upplever"), medan den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden. Varvid det medvetande som primärt är knutet till den omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten", ser allting utifrån det allt övergripande perspektiv, genom vilket allt förhåller sig 100% lika för alla och envar. Något som är vardagsmat för "amöban", men som vår tid uppfattar som synnerligen märkvärdigt. Och det är detta medvetande som är primärt (dagsmedvetet) knutet till det för varje livsforskare oemotsägliga faktum "att vederbörande upplever". En omständighet som ju varken kan vägas eller mätas och som i sig alltså inte rymmer några sinsemellan kontrasterande begränsningar, men som i sitt manifesterade "tillstånd" ju gör detta...

Av ovanstående följer att man behöver förstå skillnaden på begreppen "inom" resp. "utom" ramen för livsupplevelsen. Vad som är utom denna ram karakteriserar jag här ovan med orden »den i sinnevärlden omanifesterade "evigheten, oändligheten och allmakten" utgör något heltigenom odetaljerat, vilket rymmer precis allt men utan att detta kommer till uttryck genom tiden, rummet eller de sinsemellan kontrasterande tillstånden«. Medan det uteslutande är inom ramen för livsupplevelsen (vilken ju förutsätter de i sinnevärlden manifesterade sinsemellan kontrasterande "upplevelse-objekten") man kan välja och härvid styra sina steg. Varvid ingenting förefaller en "förutbestämt" — vilket "materialismen" tror vara en följd av mitt här skisserade synsätt. Men, som sagt, det är det inte i.o.m. att det är först inom ramen för livsupplevelsen som man kan förutbestämma öht någonting — ja, göra någonting öht...

Så talar du om »evighet som absolut inte är att förväxla med oändlighet som absolut inte är att förväxla med allmakt«

Men det är väl inte så välbetänkt med tanke på att livet enligt min analys uteslutande består i levande väsen. Vad som är, men som inte kan vägas eller mätas och sålunda beskrivas i termer av kvantiteter, kan ju bara vara evigheten. Och med tanke på att ens vetenskapliga facit uteslutande utgör en konsekvens av ens vetenskapliga förklaringsgrunder, samtidigt som förklaringsgrunden i min "Analys av alltet" utgörs av en omständighet som varken kan vägas eller mätas och som följaktligen inte utgör något kvantitativt samt härvid begränsat, så blir den logiska konsekvensen av denna att allt består i levande väsen. Ja, vad annat än levande väsen kan vidgå att de upplever något..? Och — med handen på hjärtat — inte så välbetänkt då, att frånkänna det levande väsendet såväl dess eviga natur som dess handlingsförmåga. Och då det inte kan existera någon tid som inte markeras av några skeenden, så går ju heller inte att frånkänna väsendet dess framträdande i rummet. Ja, vad vore en handlingsförmåga, utan tillgång till tid och rum...? Etc, etc...

Mvh/ PeterK

Jaha, vad är detta för en esoterisk lära? Antroposofi? Eller misstar jag mig?

Ja, totalt... jag bara skriver direkt, s.a.s. "ur hand i mun"... sitter inte och bläddrar i några texter eller åbäkar mig för att minnas ditt eller datt, utan skriver som andan faller på... ...däremot kan jag citera mig själv... men ytterst sällan nån annan och i så fall bara som jag minns det... ;o))

[PeterK]

Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.

Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.

1. Algotezza..; »Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevsleförmåga - åtminstone när vi upplever.« Men menar du härmed att det finns tillfällen när vi inte upplever.?

Sedan...; »Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.«

2. Men detta är ju bara en timlig analys, baserad på vad/hur vi upplever, som förklaringsgrund. Varvid du ju bara kan få relativa, samt härvid egentligen illusoriska facit. Även om dagens moderna jordmänniska i allmänhet kan uppleva dessa som nog så verkliga...

Men en heltigenom logisk analys av sakernas tillstånd, utifrån det för varje normal forskare till 100% oemotsägliga faktum att vederbörande upplever nånting, uppenbarar i logiskt analytiska termer det levande väsendets identitet som evigheten, oändligheten och allmakten. Varvid i mån av obruten logik, några facit som blott synes vara "si" eller "så" inte är för handen... (varvid detta att dekonstruera det faktum att man upplever, för att härvid "gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen", alls inte varit möjligt...

Så — i alla fall — på så sätt, förhåller sig våra respektive analyser logiskt följdriktigt till varandra... å de va ju kul de... ;o))

1. Ja, det finns av allt att döma sådana tillfällen när jag sannolikt inte upplevt något. Jag minns sällan mina drömmar. Hur vet jag då att jag upplevt något i drömmen?

Men det menar du väl inte utgör något bevis för att du existerar men saknar upplevelseförmåga. Betänk dessutom att livet utifrån en analys baserad på det faktum att jag upplever. Och då "att jag upplever" (till skillnad från "vad/hur jag upplever") varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av siffror, kvantiteter eller begränsningar öht, utgör detta en evigt pågående omständighet, Varvid man ofrånkomligen alltid upplever något...

2. Hur kan det vara något tillfälligt, illusoriskt och timligt att mena »Att vi upplever innebär att det finns något att uppleva och någon som upplever och har en upplevelseförmåga - åtminstone när vi upplever.« Stämmer det inte alltid att om vi upplever något så finns det någon som upplever och har en upplevelsförmåga?

He-he... nu skrev du ju..: »Att dekonstruera det vi upplever om det alls vore möjligt, hade varit att gå från det upplevdas innehåll och struktur till det som ger upphov till upplevelsen, dvs. mötet eller reaktionen mellan ens upplevlelseorgan och det som dessa organ möter i yttervärlden, denna reaktion alltså ger upphov till den egna upplevelsen.« Eller hur..? Och det som ens upplevelseorgan möter i yttervärlden, utgör ju något timligt eftersom man ur ett evigt inte upplever någon yttervärld, utan man upplever sig själv som identisk med evigheten, oändligheten och allmakten, varvid allt man upplever förssigår i ens inre värld. Ju...

Vad som är logiskt beror på vilka relevanta och sanna premisser du har och att slutsatsen följer av dessa steg för steg.

Ja... och därför säger påpekar jag ju alltsomoftast att ens facit utgör en logisk konsekvens av ens förklaringsgrunder. Och då förklaringsgrunden "att jag upplever" ju visas vara en evig / oändlig företelse, så är den ju relavant, då jag vill erna facit rörande vår eviga natur... väl inget konstigt i det...?

Resten låter mässande och mekaniskt, en monolitisk ordmur.

Ja, förmår man inte se några detaljer i mina utläggningar, lär väl dessa framstå inför en som just — så som du säger — »en monolitisk ordmur« Klart som korvspad... ;o)))

[Algotezza]

PeterK. Ditt svar ser så rörigt att att jag bryter ut ett par frågor som fortfarande ej besvarats.

Ser du att du upplever något som ett axiom som ej behöver bevisas genom att du faktiskt upplever något? Hur vet du att du alltid upplever något, alltid gjort det och alltid kommer att göra det?

Hur vet jag att jag upplevt något i djupsömnen om jag inte minns något? Om det är helt blankt?

[PeterK]

PeterK. Ditt svar ser så rörigt att att jag bryter ut ett par frågor som fortfarande ej besvarats.

Ja, kan man inte förklara saker och ting via sakliga argument, så kanske detta beror på att saker och ting synes en för rörigt...

Ser du att du upplever något som ett axiom som ej behöver bevisas genom att du faktiskt upplever något?

Klart att jag vet att jag upplever något..! Vet inte du att du upplever något..?

Hur vet du att du alltid upplever något, alltid gjort det och alltid kommer att göra det?

Har inte med föregående fråga att göra. I varje skrivande stund vet jag naturligtvis att jag upplever något..! Och när du läser något måtte väl även du veta att du upplever något — eller menar du att du inte vet det...? Konstigt i så fall...

Hur vet jag att jag upplevt något i djupsömnen om jag inte minns något? Om det är helt blankt?

PeterK..: Ja, just du kanske inte förstår hur du kan få klarhet i den saken. Men jag får det genom att bedöma vad jag konfronterar men inte alltid så noga förstår mig på, utifrån vad jag absolut vet. Och i den mån jag gör denna bedömning via en grannlaga logik, så får jag också grannlaga facit. Konstigare än så är det ju inte...

[Algotezza]

Vad gör det till en absolut förklaringsgrund att jag vet att jag upplever när jag upplever?

Men framförallt, vad är en absolut förklaringsgrund?

[PeterK]

Vad gör det till en absolut förklaringsgrund att jag vet att jag upplever när jag upplever?

PeterK: Trodde du förstod det själv. Eller i varje fall kände till min syn på saken. Men OK... vi tar det igen..; en absolut förklaringsgrund ska ju jämföras med en relativ förklaringsgrund, varför jag bör med det som kännetecknar en sådan. Naturvetenskapen väger och mäter ju de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärlden för att härvid definiera dessa i termer av mått- och vikt-facit. Dvs, i termer av siffror och kvantiteter. Vilket gör förklarings-grunden till något relativt. OK...?

Att utgå ifrån det faktum att man upplever, kan däremot varken vägas eller mätas eller definieras i kvantiteter eller siffror eller någon annan form av relativiteter. Och vad som inte är relativt, är absolut. Ja, antingen upplever man, eller så gör man inte det. Varvid omständigheten ifråga inte kan indelas i olika delar eller grader, etc.

Överkurs..: Och som du förstår upplever alla i skrivande/läsande stund, samtidigt som varje undersökning av huruvida man alltid gör detta eller ej, ju är en fråga om beskaffenheten i "vad/hur" man upplever. Och denna utgörs ju enligt ovan av relativiteter...

Men framförallt, vad är en absolut förklaringsgrund?

PeterK: Ja, se ovan... ;o))

[Illusionen]

Vem har sagt att du ska köpa något? Det jag skriver påminner nästintill 100% med forskningen inom medvetandet och även hur vi fungerar och vad som gjort oss till det vi är. Inget märkligt - bara att uppdatera sig ... allt finns att hitta inom forskningen.

”Metzinger och Rochat presenterar två väsentligen skilda teorier om jaget.
De ger två olika perspektiv på läget inom den aktuella forskningen om hur vi upplever oss själva.
Diskrepansen mellan dem visar hur undflyende jagbegreppet är.
Vi har långt kvar till en förståelse av oss själva.”

Vi får nog acceptera att vi ser lite olika på detta.

/ Illusionen

Det jag upplever är kanske att du är mycket förtjust i dina frågor och att du gärna vill leva i deras spänningsfält.
Dvs du vill hellre ha frågorna kvar än finna svar? Det är ju ett spännande sätt att förhålla sig!

Visst är det så, frågorna är fundamentala till sin karaktär och obesvarade, det räcker gott
för att få mig intresserad och fascinerad. Du har säkert även noterat att jag inte är ensam om detta
intresse för svaren på aktuella frågor, senaste dygnet var det, jämt utslaget på dygnets 24 timmar,
2,1 minuter mellan besöken/visningarna.

Jag har redovisat förslag till svar, men av kommentarerna att döma är det ingen som förstår.
Flertalet har ant inte ens haft tålamodet att begrunda de inledande principerna MP och DRP.
Dessa principer är metafysiska till sin natur, och kännetecknas av att det bakomliggande
resonemanget, baseras på en definierad referensneutral grund, vilket är ett trovärdighetskrav.
Det är osannolikt att du i litteraturen du hänvisar till, skulle finna motsvarande referensneutrala
utgångspunkt som grund, och då är det som hävdas inte trovärdigt med mitt synsätt.
Jag ber dig därför att inte kommentera detta ytterligare, det leder ingen vart.

Pilatus har nyligen hjälpt mig att även låsa tråden,
”Vad representerar och förutsätter de elektromagnetiska fälten ?” (vilket jag tackar för) av
ovanstående orsaker, då det förmodligen krävs något ytterligare för att man ska förstå.
Jag överväger att senare eventuellt öppna en ny tråd, begränsad till DRP, Eulers ekv och
rumtiden, förutsatt att jag lyckas få till en renare och mer begriplig text.

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=P8o6SgAucnc

[Algotezza]

Vad gör det till en absolut förklaringsgrund att jag vet att jag upplever när jag upplever?

PeterK: Trodde du förstod det själv. Eller i varje fall kände till min syn på saken. Men OK... vi tar det igen..; en absolut förklaringsgrund ska ju jämföras med en relativ förklaringsgrund, varför jag bör med det som kännetecknar en sådan. Naturvetenskapen väger och mäter ju de sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekten i sinnevärlden för att härvid definiera dessa i termer av mått- och vikt-facit. Dvs, i termer av siffror och kvantiteter. Vilket gör förklarings-grunden till något relativt. OK...?

Att utgå ifrån det faktum att man upplever, kan däremot varken vägas eller mätas eller definieras i kvantiteter eller siffror eller någon annan form av relativiteter. Och vad som inte är relativt, är absolut. Ja, antingen upplever man, eller så gör man inte det. Varvid omständigheten ifråga inte kan indelas i olika delar eller grader, etc.

Överkurs..: Och som du förstår upplever alla i skrivande/läsande stund, samtidigt som varje undersökning av huruvida man alltid gör detta eller ej, ju är en fråga om beskaffenheten i "vad/hur" man upplever. Och denna utgörs ju enligt ovan av relativiteter...

Men framförallt, vad är en absolut förklaringsgrund?

PeterK: Ja, se ovan... ;o))

Det kan ju också vara så att det som inte är "en relativ förklaringsgrund" inte är en förklaringsgrund alls.

[PeterK]

illusionen skrev bl.a...: »Visst är det så, frågorna är fundamentala till sin karaktär och obesvarade, det räcker
gott för att få mig intresserad och fascinerad.
Jag har redovisat förslag till svar, men av kommentarerna att döma är det ingen som förstår.
Flertalet har ant inte ens haft tålamodet att begrunda de inledande principerna MP och DRP.
Dessa principer är metafysiska till sin natur, och kännetecknas av att det bakomliggande
resonemanget, baseras på en definierad referensneutral grund, vilket är ett trovärdighetskrav.
Det är osannolikt att du i litteraturen du hänvisar till, skulle finna motsvarande referensneutrala
utgångspunkt som grund, och då är det det som hävdas inte trovärdigt med mitt synsätt.
Jag ber dig därför att inte kommentera detta ytterligare, det leder ingen vart.«

Men då undrar PeterK hur du ställer dig till min analys av alltet, såtillvida att denna utgår ifrån "att jag upplever". Och det gör väl också du..? Ja, detta är ett så ovedersägligt faktum för varje livsforskare — ja, för varje människa öht — att jag inte har minsta anledning att ifrågasätta saken ifråga. Hur ställer du dig till det...? Kan du ge ett specifikt svar på just den omständigheten — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Nu innebär ju det faktum "att man upplever något" att man utgör "en upplevare som upplever det upplevda". Varvid jag undrar om du kan ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Vidare..; Och då det faktum "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — ty, antingen upplever man något, eller så gör man inte det (lägg här märke till att "hur länge man upplever", eller hur upplevelseförmågan "uppstått", etc, inte ändrar på det faktum "att man upplever", varvid dessa och andra spörsmål hör hemma i kategorin "vad/hur man upplever". Och det är ju i denna man möter sinsemellan kontrasterande och härvid begränsade ("kvantitativa") storheter, vilka absolut kan uttryckas i mängder eller kvantiteter, samt i grader, etc. Något som som alltså inte kan pådyvlas det faktum "att man upplever något", samt att man härvid utgör "en upplevare som upplever det upplevda"...

Men då "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — för att därigenom inte utgöra en gentemot andra kvantiteter gränsande kvantitet, eller en gentemot andra grader gränsande grad, etc, så kan ju denna för varje livsforskare absolut kända omständighet heller inte utgöra annat än en i sig odetaljerad evig företeelse...

Och då undrar ju jag hur du, illusionen, ställer dig till detta. Kan du härvidlag ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Så undanber du dig kommentarer i sammanhanget, eftersom du menar att dessa inte leder nån vart. Men utifrån det jag framför här, så kan ju detta med fog sägas leda till att upplevaren av det upplevda, ju bedömer det i sinsemellan kontrasterande kvantiteter bestående upplevda, utifrån det faktum att han/hon upplever detsamma. Varvid detta senare utgör vederbörandes "förklaringsgrund" vid bedömningen. Vilket ju är logiskt, med hänsyn till att "delarna" ofrånkomligen emanerar ur "helheten". Något som går hand i hand med det vettiga i att underordna begränsningarna i "det upplevda", vad som utgör en evig företeelse. Och då "det upplevda" ju innebär sinsemellan olikartade perspektiv på relativiteterna i sinnevärlden, varvid dessa för upplevaren blott synes vara en sak ur ett sådant begränsat perspektiv, men en helt annan sak ur ett annat, så kan inte sägas annat än att "upplevaren här tyr sig till den sant vetenskapliga principen att "bedöma det okända, utifrån det kända". Ja, i just detta fall sker ju bedömningen med "det utan undantag — eller m.a.o. absolut — kända", som mall, mått och rättesnöre...

Och min vana trogen undrar ju jag hur du ställer dig till också detta. Kan du ge ett specifikt svar på även denna omständighet? Instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Mvh/ PeterK

[PeterK]

Vad gör det till en absolut förklaringsgrund att jag vet att jag upplever när jag upplever?


Men framförallt, vad är en absolut förklaringsgrund?

PeterK: Ja, se ovan... ;o))

Det kan ju också vara så att det som inte är "en relativ förklaringsgrund" inte är en förklaringsgrund alls.

PeterK..: Nej, så kan det ju inte vara. Och detta eftersom alla relativa förklaringsgrunder ju baserar sig på motsvarande företeelser i sinnevärlden. Och alla dessa sammantagna kan ju inte utgöras av annat än evigheten/oändligheten. Eljest hade ju något befintligt avgränsats av vad som öht inte existerar, vilket ju bara kan utgör "en slags tänkt motsats till de verkliga förhållandena". Och inte kan väl Algotezza tillmäta vad som öht inte existerar, egenskaper? I detta fall egenskapen att gränsa till, samt avgränsa någonting?

Men, i varje fall i min värld, kan ingenting — just ingenting. Och jag har väldigt svårt att föreställa mig Algotezzas värld vara så funtad, att "ingenting kan nånting". Men rätta mig om jag har fel..; i Algotezzas värld kanske "ingenting" kan t.o.m. precis allting...;o))

(Ett tips Algotezza..; gör inte det hele konstigare än vad är... ;o)))

[Illusionen]

illusionen skrev bl.a...: »Visst är det så, frågorna är fundamentala till sin karaktär och obesvarade, det räcker
gott för att få mig intresserad och fascinerad.
Jag har redovisat förslag till svar, men av kommentarerna att döma är det ingen som förstår.
Flertalet har ant inte ens haft tålamodet att begrunda de inledande principerna MP och DRP.
Dessa principer är metafysiska till sin natur, och kännetecknas av att det bakomliggande
resonemanget, baseras på en definierad referensneutral grund, vilket är ett trovärdighetskrav.
Det är osannolikt att du i litteraturen du hänvisar till, skulle finna motsvarande referensneutrala
utgångspunkt som grund, och då är det det som hävdas inte trovärdigt med mitt synsätt.
Jag ber dig därför att inte kommentera detta ytterligare, det leder ingen vart.«

Men då undrar PeterK hur du ställer dig till min analys av alltet, såtillvida att denna utgår ifrån "att jag upplever". Och det gör väl också du..? Ja, detta är ett så ovedersägligt faktum för varje livsforskare — ja, för varje människa öht — att jag inte har minsta anledning att ifrågasätta saken ifråga. Hur ställer du dig till det...? Kan du ge ett specifikt svar på just den omständigheten — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Nu innebär ju det faktum "att man upplever något" att man utgör "en upplevare som upplever det upplevda". Varvid jag undrar om du kan ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Vidare..; Och då det faktum "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — ty, antingen upplever man något, eller så gör man inte det (lägg här märke till att "hur länge man upplever", eller hur upplevelseförmågan "uppstått", etc, inte ändrar på det faktum "att man upplever", varvid dessa och andra spörsmål hör hemma i kategorin "vad/hur man upplever". Och det är ju i denna man möter sinsemellan kontrasterande och härvid begränsade ("kvantitativa") storheter, vilka absolut kan uttryckas i mängder eller kvantiteter, samt i grader, etc. Något som som alltså inte kan pådyvlas det faktum "att man upplever något", samt att man härvid utgör "en upplevare som upplever det upplevda"...

Men då "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — för att därigenom inte utgöra en gentemot andra kvantiteter gränsande kvantitet, eller en gentemot andra grader gränsande grad, etc, så kan ju denna för varje livsforskare absolut kända omständighet heller inte utgöra annat än en i sig odetaljerad evig företeelse...

Och då undrar ju jag hur du, illusionen, ställer dig till detta. Kan du härvidlag ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Så undanber du dig kommentarer i sammanhanget, eftersom du menar att dessa inte leder nån vart. Men utifrån det jag framför här, så kan ju detta med fog sägas leda till att upplevaren av det upplevda, ju bedömer det i sinsemellan kontrasterande kvantiteter bestående upplevda, utifrån det faktum att han/hon upplever detsamma. Varvid detta senare utgör vederbörandes "förklaringsgrund" vid bedömningen. Vilket ju är logiskt, med hänsyn till att "delarna" ofrånkomligen emanerar ur "helheten". Något som går hand i hand med det vettiga i att underordna begränsningarna i "det upplevda", vad som utgör en evig företeelse. Och då "det upplevda" ju innebär sinsemellan olikartade perspektiv på relativiteterna i sinnevärlden, varvid dessa för upplevaren blott synes vara en sak ur ett sådant begränsat perspektiv, men en helt annan sak ur ett annat, så kan inte sägas annat än att "upplevaren här tyr sig till den sant vetenskapliga principen att "bedöma det okända, utifrån det kända". Ja, i just detta fall sker ju bedömningen med "det utan undantag — eller m.a.o. absolut — kända", som mall, mått och rättesnöre...

Och min vana trogen undrar ju jag hur du ställer dig till också detta. Kan du ge ett specifikt svar på även denna omständighet? Instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Mvh/ PeterK

Hej igen Peter!

Du skriver så omfattande att jag inte alltid hänger med i svängarna.
Du vill nu att jag skall ge dig entydiga svar på dina frågor, och det är inte helt lätt.
Enkelt sammanfattat och uttryckt är det ingen som har svaren, enligt min åsikt.
INGEN utan undantag har ännu så vitt jag känner till kunnat lämna ett nöjaktigt svar på vad
en förnimmelse/känsla är. "Att du upplever" är då något frisvävande som saknar grund.
Till detta skall läggas att jaget/förnimmelsen/känslan refererar till det vi benämner rum-tid,
och av det följer att beskrivningen av upplevelsen/förnimmelsen bör inkludera vad rumtiden
representerar.
Innan du lägger ner mer tid på att skriva bör du m a o trovärdigt förklara vad förnimmelse/känsla
representerar, och vad ditt resonemang då utgår från.
Det ställningstagandet grundar jag på följande citat taget från mitt koncept.

”Om man i de resonemang som t ex nu förs i denna tråd konsekvent exkluderar ”jaget” och dess
kännetecken och egenskaper, är det enligt min uppfattning omöjligt att förstå och förklara helheten.
Diskussionen förefaller m a o sakna det mest väsentliga, och kan då synas meningslös.
Materia beskrivs via de elektromagnetiska fälten och dess egenskaper. Det materiella (materia) är
ett begrepp som är kopplat till (≈ en funktion av) den verklighet via tycker oss förnimma via rumtiden,
och är således beroende av ”jagets” struktur.
Av det skälet har jag tidigare återkommande upprepat citat,

”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och
besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets
s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas
via samband till, något materiellt. Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från
våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen
för det förnimbara), är därför fascinerande. Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna
göra anspråk på att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.
Det kan ifrågasättas om våra atomära begrepp och storheter räcker för att mer uttömmande besvara frågan.
Det perspektivgränsöverskridande går då, i förlängningen, att associera med det vi lägger i begreppet "själ",
vilket gör frågeställningen än mer fascinerande.””

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

[PeterK]

illusionen skrev bl.a...: »Visst är det så, frågorna är fundamentala till sin karaktär och obesvarade, det räcker
gott för att få mig intresserad och fascinerad.
Jag har redovisat förslag till svar, men av kommentarerna att döma är det ingen som förstår.
Flertalet har ant inte ens haft tålamodet att begrunda de inledande principerna MP och DRP.
Dessa principer är metafysiska till sin natur, och kännetecknas av att det bakomliggande
resonemanget, baseras på en definierad referensneutral grund, vilket är ett trovärdighetskrav.
Det är osannolikt att du i litteraturen du hänvisar till, skulle finna motsvarande referensneutrala
utgångspunkt som grund, och då är det det som hävdas inte trovärdigt med mitt synsätt.
Jag ber dig därför att inte kommentera detta ytterligare, det leder ingen vart.«

Men då undrar PeterK hur du ställer dig till min analys av alltet, såtillvida att denna utgår ifrån "att jag upplever". Och det gör väl också du..? Ja, detta är ett så ovedersägligt faktum för varje livsforskare — ja, för varje människa öht — att jag inte har minsta anledning att ifrågasätta saken ifråga. Hur ställer du dig till det...? Kan du ge ett specifikt svar på just den omständigheten — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Nu innebär ju det faktum "att man upplever något" att man utgör "en upplevare som upplever det upplevda". Varvid jag undrar om du kan ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du härvidlag? Eller gör du inte det — och i så fall..; varför inte det...?

Vidare..; Och då det faktum "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — ty, antingen upplever man något, eller så gör man inte det (lägg här märke till att "hur länge man upplever", eller hur upplevelseförmågan "uppstått", etc, inte ändrar på det faktum "att man upplever", varvid dessa och andra spörsmål hör hemma i kategorin "vad/hur man upplever". Och det är ju i denna man möter sinsemellan kontrasterande och härvid begränsade ("kvantitativa") storheter, vilka absolut kan uttryckas i mängder eller kvantiteter, samt i grader, etc. Något som som alltså inte kan pådyvlas det faktum "att man upplever något", samt att man härvid utgör "en upplevare som upplever det upplevda"...

Men då "att jag upplever" varken kan vägas eller mätas för att härvid definieras i termer av kvantiteter — eller siffer-facit öht — för att därigenom inte utgöra en gentemot andra kvantiteter gränsande kvantitet, eller en gentemot andra grader gränsande grad, etc, så kan ju denna för varje livsforskare absolut kända omständighet heller inte utgöra annat än en i sig odetaljerad evig företeelse...

Och då undrar ju jag hur du, illusionen, ställer dig till detta. Kan du härvidlag ge ett specifikt svar på också just denna omständighet — ja, instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Så undanber du dig kommentarer i sammanhanget, eftersom du menar att dessa inte leder nån vart. Men utifrån det jag framför här, så kan ju detta med fog sägas leda till att upplevaren av det upplevda, ju bedömer det i sinsemellan kontrasterande kvantiteter bestående upplevda, utifrån det faktum att han/hon upplever detsamma. Varvid detta senare utgör vederbörandes "förklaringsgrund" vid bedömningen. Vilket ju är logiskt, med hänsyn till att "delarna" ofrånkomligen emanerar ur "helheten". Något som går hand i hand med det vettiga i att underordna begränsningarna i "det upplevda", vad som utgör en evig företeelse. Och då "det upplevda" ju innebär sinsemellan olikartade perspektiv på relativiteterna i sinnevärlden, varvid dessa för upplevaren blott synes vara en sak ur ett sådant begränsat perspektiv, men en helt annan sak ur ett annat, så kan inte sägas annat än att "upplevaren här tyr sig till den sant vetenskapliga principen att "bedöma det okända, utifrån det kända". Ja, i just detta fall sker ju bedömningen med "det utan undantag — eller m.a.o. absolut — kända", som mall, mått och rättesnöre...

Och min vana trogen undrar ju jag hur du ställer dig till också detta. Kan du ge ett specifikt svar på även denna omständighet? Instämmer du? Eller gör du inte detta — och i så fall..; varför inte det...?

Mvh/ PeterK

Hej igen Peter!

Du skriver så omfattande att jag inte alltid hänger med i svängarna.
Du vill nu att jag skall ge dig entydiga svar på dina frågor, och det är inte helt lätt.
Enkelt sammanfattat och uttryckt är det ingen som har svaren, enligt min åsikt.
INGEN utan undantag har ännu så vitt jag känner till kunnat lämna ett nöjaktigt svar på vad
en förnimmelse/känsla är. "Att du upplever" är då något frisvävande som saknar grund.
Till detta skall läggas att jaget/förnimmelsen/känslan refererar till det vi benämner rum-tid,
och av det följer att beskrivningen av upplevelsen/förnimmelsen bör inkludera vad rumtiden
representerar.
Innan du lägger ner mer tid på att skriva bör du m a o trovärdigt förklara vad förnimmelse/känsla
representerar, och vad ditt resonemang då utgår från.
Det ställningstagandet grundar jag på följande citat taget från mitt koncept.

”Om man i de resonemang som t ex nu förs i denna tråd konsekvent exkluderar ”jaget” och dess
kännetecken och egenskaper, är det enligt min uppfattning omöjligt att förstå och förklara helheten.
Diskussionen förefaller m a o sakna det mest väsentliga, och kan då synas meningslös.
Materia beskrivs via de elektromagnetiska fälten och dess egenskaper. Det materiella (materia) är
ett begrepp som är kopplat till (≈ en funktion av) den verklighet via tycker oss förnimma via rumtiden,
och är således beroende av ”jagets” struktur.
Av det skälet har jag tidigare återkommande upprepat citat,

”Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och
besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets
s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas
via samband till, något materiellt. Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från
våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen
för det förnimbara), är därför fascinerande. Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna
göra anspråk på att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.
Det kan ifrågasättas om våra atomära begrepp och storheter räcker för att mer uttömmande besvara frågan.
Det perspektivgränsöverskridande går då, i förlängningen, att associera med det vi lägger i begreppet "själ",
vilket gör frågeställningen än mer fascinerande.””

/ Illusionen / Bengt Hj Törnblom

Pax vobiscum

PeterK..; OK... vi kan ju för tillfället inskränka oss till några få saker du tar upp..; Du skriver ju »"Att du upplever" är då något frisvävande som saknar grund.«

PeterK..; Tjaaa... det enda jag med 100% visshet vet, är ju att jag upplever". Medan jag inte alla gånger är så säker på vad det egentligen är som jag upplever, varvid jag heller inte så säkert vet vad jag i alla detaljer egentligen är med om.

Men härvid vet jag i.a.f. tillräckligt mycket för att kunna bedöma vad jag visserligen konfronterar på ett eller annat sätt, men inte vet som mycket om, med vad jag verkligen absolut vet som mall, mått och rättesnöre. Varvid jag tyr mig till det genuint vetenskapliga konceptet att "bedöma det okända, utifrån det absolut kända". I motsats, då, till "naturvetenskapen" som väger och mäter olika materiella företeelser i "Vad man upplever", för att härvid bedöma "det okända, utifrån det okända"...

Något som utmynnar i relativiteter samt härvid i vad som ur ett perspektiv synes vara "en sak", men som ur ett annat synes vara "en annan sak". Så att vad som för oss är en "brödsmula", kan utgöra ett "universum" eller "livsrum" för andra väsen. Varvid ens kvantitativa facit utgör en slags illusioner. Illusioner vilka med jämna mellanrum, behöver revideras för att inte bli överspelade av livets och erfarenheternas gilla gån, samt härvid framstå som rena rama "1800-talet"...

Att jag upplever kan inte vägas eller mätas, för att härvid specificeras som nån viss grad eller kvantitet — antingen upplever man, eller så gör man inte det. Varvid vad man upplever samt hur länge, etc, ju är att hänföra till just vad man upplever. Vilket utifrån mitt koncept alltså behöver bedömas utifrån det absolut kända, för att ens bedömning inte ska resultera i illusoriska och härmed i längden icke hållbara facit... ;o))

Illusionen..; Till detta skall läggas att jaget/förnimmelsen/känslan refererar till det vi benämner rum-tid,
och av det följer att beskrivningen av upplevelsen/förnimmelsen bör inkludera vad rumtiden
representerar.

PeterK..; ja, vilket alltså är att hänföra till "vad/hur man upplever", vilket alltså bör bedömas utifrån det faktum att man upplever, för att inte resultera i illusoriska facit... (men dessa facit duger väl till att räkna ut hur man kan frambringa bra verktyg och metoder, för att underlätta livets vedermödor i den fysiska världen — men de säger ingenting om hur livet bortom alla illusioner egentligen är funtat, samt härvid om hur man ska använda dessa verktyg och metoder, för att uppnå den i längden hållbara lycka, vilken ju utgör alla väsens mer eller mindre medvetna avsikt med öht allt man företar sig... ;o))

[iris]

Analys av alltet...
Cada loco son su tema...

[PeterK]

Analys av alltet...
Cada loco son su tema...

Nästa steg är att lämna barnstadiet för att artikulera sig en smula... hej å hå... ;o))