Kan man "tvingas" bli troende?

[Algotezza]

Algotezza: problemet är inte att "personligen" uppleva mening. Varje individ är tvingad av de allmängiltiga o kroppsbevarande behoven, att genom hela sitt liv, fr födsel till död, erfara behovsbristen, göra bedömningar av gott o ont, beräkna, planera ett tillvägagångssätt att tillfredsställa sina kroppsbevarande behov. Dvs erfara en för alla varelser allmängiltig mening.
I hela ledet är det oundvikligt att göra preferenser, rangordning o berättelser kring varje moment. Detta är oundvikliga o nödvändiga processer för att varje individ skall växa in i verkligheten o den mänskliga samvaron. Varje individ får en personlighet i sysslorna o valet av behovstillfredsställelsen. Hon kan pga det sas aldrig "glömma bort" sitt "själv".
Det blir ett "problem" (oundvikligt) när berättelserna kring preferenser o motviljor blir identitet. Upplevt som ett separat o unikt "jag". Psykologiska processer som Buddhan mycket noggrant kartlade o beskrev som "Anatta".
Orsaken till identifikationen som ett separat "jag" menade Buddhan är begär, motvilja o okunnighet. Han hänvisade till detaljerade övningar att inte bli offer för begär (tanha) i den dagliga aktiviteten för kroppsbevarande tillfredsställelse.
Det första o mest frekventa näringsintaget av de kroppsbevarande behoven, o som vid brist snabbast blir ödesdigert: andningen, hänvisade han till som ett meditationsobjekt.
Buddhan gav också noggranna instruktioner hur förhålla sig till föda, att det är ett nödvändigt intag för en hälsosam kropp så att man kan fortsätta etableringen i Dhamman.
Frågan är intressant: när övergår behovstillfredsställelse i begär, åtrå?

Du använder ord som "oundvikligt" och "oundvikliga och nödvändiga processer" - om det är att det finns det som är oundvikligt och nödvändigt finns öht inget att diskutera.

Vad är det för skillnad mellan "jag" och jag och själv och "själv"?

Den här diskussionen är intressant att följa, nämligen hur man på olika sätt försöker absolutifiera och objeektivera sina egna övertygelser med olika semantaiska knep. För övrigt är det väldigt mycket ord att läsa och ibland känns det inte mödan värt.

[Algotezza]

Smisk: kan du ge ett enda exempel på mening som inte kan härledas till ett levande väsens behov? Det går inte att tala om mening utan att relatera till en levande varelses behov.
Det är inte ett semantisk spörsmål, det är ofrånkomligt o allmängiltigt!

Det som är en semantisk fråga är hur man definierar sakerna syfte, värde, mening, gud och universum.

Som jag ser det ingår fenomenen liv, syfte, värde och mening i existensens natur. Dessa fenomen är alltså inte epi-fenomen utan behöver ses som viktiga aspekter av existensen precis som atomer, molekyler, celler, medvetandet osv. Inklusive en tro (alltså en referensram som innefattar syfte, värde och mening mm).

Man kan tänka sig att universum helt enkelt har dessa egenskaper och funktioner inom sig som det är, oberoende av någon "skapande gud". Det finns många sätt att tänka sig dessa saker.

Fysikalism är ett sätt och en integral holism är ett annat. Jag har en med holistisk världsbild som tillåter dessa egenskaper och funktioner att ses som meningsfulla och inneboende hos existensens natur.

Det är mycket möjligt att universum är levande och medvetet på något sätt, att universum har en sådan aspekt, och att den är "osynlig" för våra 5 sinnen. Detta kan forma en Ateism, Panteism eller gudstro beroende på hur man definierar sakerna.

Detta betyder ingenting. Antingen är universum ett mekaniskt fungerande något. Eller en rörelse aktivitet funktion med en levande orsak. Det kan inte vara båda samtidigt bara för att människan kan göra sådana antaganden.

Universum får de egenskaper vi utifrån våra perspektiv på det tilldelar det. Eftersom var och en samtidigt betraktar detta universum kan det tilldelas olika egenskaper simultant betingat av betraktarens perspektiv.

I sig är kosmos "bara" något som är.

[Smisk]

Detta betyder ingenting. Antingen är universum ett mekaniskt fungerande något. Eller en rörelse aktivitet funktion med en levande orsak. Det kan inte vara båda samtidigt bara för att människan kan göra sådana antaganden.

Man kan se det på flera sätt som sagt. Det kan innehålla bägge aspekter. De mekaniska fenomenen kan vara fenomen inom ett större levande fenomen exempelvis. Detta betyder mycket, filosofiskt och spirituellt sätt Det är nog kärnan till all filosofi.

[Smisk]

Universum får de egenskaper vi utifrån våra perspektiv på det tilldelar det. Eftersom var och en samtidigt betraktar detta universum kan det tilldelas olika egenskaper simultant betingat av betraktarens perspektiv.

I sig är kosmos "bara" något som är.

Jag är med på att vår erfarenhet är nödvändig för att förhålla oss till tillvaron. Tillvaron kan inte ses som en 100% fysisk scen som mekaniskt styrs av naturlagar, den filosofin fungerar inte som jag ser det. Detta ger ett "bara är" förhållande men universum är "mer".

Kosmos är ett användbart begrepp då man kan tänka sig det som ett perspektiv som ser en levande värdefull/meningsfull ordning.
Naturen är inte endast ordnad som "något som bara är" utan vårat inre är en levande essentiell komponent av kosmos, det uttrycker dess inre natur, dess komplexa levande inre.

"bara är" perspektivet reducerar/utesluter mening.

Kosmos innefattar mening.

[531bts]

Nej, det är inte kärnan i filosofi. Det är mer eller mindre begripliga o verklighetsförankrade svar. Filosofi är "kärlek till sanningen". Människans medfödda förmåga att ställa sig frågorna hur? o varför?

[Smisk]

Nej, det är inte kärnan i filosofi. Det är mer eller mindre begripliga o verklighetsförankrade svar. Filosofi är "kärlek till sanningen". Människans medfödda förmåga att ställa sig frågorna hur? o varför?

Filosofi är det som händer när livsformer med inre kvalitéer har funktioner som av nödvändighet strävar efter att bygga en karta och en kompass som svarar på frågorna: "var är jag?" och "var skall jag?".

Alltså när hjärnor tänker fram en karta och en kompass som ett sätt att påverkar liv i riktningar av värde.

En tro är delvis en förklaring som innehåller denna karta och kompass. En fysikalistisk tolkning utesluter värde ur den och samtidigt en vidare sanning om hur naturen finns, vad den är och hur vi bör leva.

[Smisk]

Du påstår det. Det är din åsikt, men vad grundar du den på?
Kanske ska vi se tillvaron som 100% andlig, men vilka är argumenten och hur hållbara är de?
Din slutkläm är "Kosmos innefattar mening" - hur vet du det? Eller: vilka är dina argument för att det är sant?

Jag håller mig till Newtons rörelselagar till vardags.
På ett sätt är jag tvingad att acceptera dem om jag vill undvika katastrof. Men bara OM. Jag är som alltid fri att välja och kanske väljer jag av trots att kasta mig ut från Turning Torso med hopp om att landa oskadd.

Det finns inget i allt det där andliga som har övertygar mig om att min misstro kommer att leda till katastrof. Ingenting!
Inga av de inlägg som jag hittills har tagit del av har gett mig anledning till oro.

Jag erfar saker som inte är fysiska, tankar, känslor, mening, medvetande osv. Jag erfar att den fysiska världen är en "sida" av den och vet att andra egenskaper finns inom både mig och dig. Denna textens mening är inte fysisk, det är en uppfattning, den är mental exempelvis.

Jag ser inga skäl till att anta att fysikalism är något verkligt, det finns inga stöd för den. Erfarenheten vi har tillgänglig med våra 5 sinnen och tolkningen av den från det erfarna mänskliga perspektivet är intressant och viktig men slutsatsen att den ger oss en komplett verklighet som endast är sådan är varken empirisk eller logisk och alltså inte fakta.

Kosmos innefattar detta inre och jag erfar saker av värdekvalitét, det är hur jag vet att de existerar. Jag erfar liv och vet delvis vad liv är erfarenhetsmässigt och det är inte något helt fysiskt.

Resterande du skriver verkar oklart, kanske handlar om något du missuppfattat att jag skrivit, det ör högst troligt

[Algotezza]

Universum får de egenskaper vi utifrån våra perspektiv på det tilldelar det. Eftersom var och en samtidigt betraktar detta universum kan det tilldelas olika egenskaper simultant betingat av betraktarens perspektiv.

I sig är kosmos "bara" något som är.

Jag är med på att vår erfarenhet är nödvändig för att förhålla oss till tillvaron. Tillvaron kan inte ses som en 100% fysisk scen som mekaniskt styrs av naturlagar, den filosofin fungerar inte som jag ser det. Detta ger ett "bara är" förhållande men universum är "mer".

Kosmos är ett användbart begrepp då man kan tänka sig det som ett perspektiv som ser en levande värdefull/meningsfull ordning.
Naturen är inte endast ordnad som "något som bara är" utan vårat inre är en levande essentiell komponent av kosmos, det uttrycker dess inre natur, dess komplexa levande inre.

"bara är" perspektivet reducerar/utesluter mening.

Kosmos innefattar mening.

Vad vi ser kosmos som beror på vilket perspektiv vi anlägger. Jämför med att ljus kan ha fler än en egenskap utifrån vilket perspektiv vi utgår från.

Att se kosmos som "något som är" ger oss snarare frihet att skapa den mening vi själva önskar med vår egen personliga tillvaro.

[Smisk]

Vad vi ser kosmos som beror på vilket perspektiv vi anlägger. Jämför med att ljus kan ha fler än en egenskap utifrån vilket perspektiv vi utgår från.

Att se kosmos som "något som är" ger oss snarare frihet att skapa den mening vi själva önskar med vår egen personliga tillvaro.

Olika synstätt finns för att friheten att välja/påverka finns. Men vi är "värdeladdade" tänker jag, vi finns alltså inom en kontext som laddar allt med värde kan man säga. Ljus ses som olika färger av oss för att vårat system som förhåller vårat inre till det yttre fungerar som det gör då det ger oss en värdefull kontroll över omgivningen. Alla färger är värdefulla på ett sätt, de existerar "för oss" INOM en värdeladdad sfär där vi uttrycks av naturen.

Jag menar då att vår erfarenhet är så att säga "mättad" på värde. Den finns "inom värdesfären". Allt liv gör och därför all erfarenhet allt liv har. Behov, känslor, strävan efter att fortsätta leva och må bra är alla värdeladdade ord som pekar på vad jag syftar på med dessa ord.

Då kosmos (så som en levande ordnad mening, från detta perspektiv) är ett sätt existens potentiellt uttrycker sig genom innefattar existensen som sådan potentiell mening om inte annat. Existensen uttrycker ju liv, oss. Liv är relationer existensen har med sig självt.

Vår erfarenhet är "mättad" på värde på det sättet att hela vår kropp och psyke i varje stund söker förstå omgivningen och vad som är viktigt i den. Jag menar att detta gäller för allt liv, vi kan se det biologiskt. Smärta, njutning och i förväntad smärta (inkl rädsla) och njutning (inkl begär) är ALLTID påslagen och genomsyrar vår uppfattning, tänkande, känslor och beslut.

Dessa funktioner har inte "råkat uppstå" i ett "kosmos som bara är" utan finns FÖR att de är meningsfulla, alltså för att deras syfte är att driva och styra oss fram genom en erfarenhet, ett liv och medvetenhet som finns inom en "värdesfär".

Som jag ser det behöver man inte en gudstro för att tänka att dessa saker är innefattade av ett naturligt kosmos med syfte, värde och mening som egenskaper/förmågor hos kosmos.

Tänkandet att "gud har skapat syfte, värde och mening" (alltså en gudstro) tänker jag fungerar som en förklaring som inte enbart förklarar "kosmos som bara är" utan även "kosmos som bör" så att säga

Vi bör helt enkelt leva goda liv för att vår tillvaro inte bara innefattar personligt syfte, värde och mening utan universellt så.
Vi kan helt enkelt inte leva liv som INTE har dessa egenskaper tillgängliga precis som ljus visar ögonen färger så visar medvetandet värden.

[Algotezza]

Vad vi ser kosmos som beror på vilket perspektiv vi anlägger. Jämför med att ljus kan ha fler än en egenskap utifrån vilket perspektiv vi utgår från.

Att se kosmos som "något som är" ger oss snarare frihet att skapa den mening vi själva önskar med vår egen personliga tillvaro.

Olika synstätt finns för att friheten att välja/påverka finns. Men vi är "värdeladdade" tänker jag, vi finns alltså inom en kontext som laddar allt med värde kan man säga. Ljus ses som olika färger av oss för att vårat system som förhåller vårat inre till det yttre fungerar som det gör då det ger oss en värdefull kontroll över omgivningen. Alla färger är värdefulla på ett sätt, de existerar "för oss" INOM en värdeladdad sfär där vi uttrycks av naturen.

Jag menar då att vår erfarenhet är så att säga "mättad" på värde. Den finns "inom värdesfären". Allt liv gör och därför all erfarenhet allt liv har. Behov, känslor, strävan efter att fortsätta leva och må bra är alla värdeladdade ord som pekar på vad jag syftar på med dessa ord.

Då kosmos (så som en levande ordnad mening, från detta perspektiv) är ett sätt existens potentiellt uttrycker sig genom innefattar existensen som sådan potentiell mening om inte annat. Existensen uttrycker ju liv, oss. Liv är relationer existensen har med sig självt.

Vår erfarenhet är "mättad" på värde på det sättet att hela vår kropp och psyke i varje stund söker förstå omgivningen och vad som är viktigt i den. Jag menar att detta gäller för allt liv, vi kan se det biologiskt. Smärta, njutning och i förväntad smärta (inkl rädsla) och njutning (inkl begär) är ALLTID påslagen och genomsyrar vår uppfattning, tänkande, känslor och beslut.

Dessa funktioner har inte "råkat uppstå" i ett "kosmos som bara är" utan finns FÖR att de är meningsfulla, alltså för att deras syfte är att driva och styra oss fram genom en erfarenhet, ett liv och medvetenhet som finns inom en "värdesfär".

Som jag ser det behöver man inte en gudstro för att tänka att dessa saker är innefattade av ett naturligt kosmos med syfte, värde och mening som egenskaper/förmågor hos kosmos.

Tänkandet att "gud har skapat syfte, värde och mening" (alltså en gudstro) tänker jag fungerar som en förklaring som inte enbart förklarar "kosmos som bara är" utan även "kosmos som bör" så att säga

Vi bör helt enkelt leva goda liv för att vår tillvaro inte bara innefattar personligt syfte, värde och mening utan universellt så.
Vi kan helt enkelt inte leva liv som INTE har dessa egenskaper tillgängliga precis som ljus visar ögonen färger så visar medvetandet värden.

Kosmos som "något som är" rymmer potentialitet till allt vi kan tänka oss - och inte ens kan tänka oss än.

Menar du att utifrån din beskrivning av hur kosmos och/eller världen är, följer hur vi bör förhålla oss till världen? Att det av vara följer böra?

Förvisso är det så att vi inom vår mänskliga sfär värderar precis allt, en del uppvärderar vi, annat nedvärderar vi, annat förhåller vi oss neutrala till. Vi växer upp i och in i den tanke- och värdetradition som råder där vi växer upp.

Hur menar du att man når ett universellt syfte eller plan? Är inte begreppet universellt syfte mest ett retoriskt uttryck för att övertyga andra om matt man sitter inne med vägen till sanningen om livet?

Men även om många delar samma perspektiv och värderingar och värderande, finns det fortfarande fler möjliga perspektiv och värderingar och sätt att värdera. Ett sätt att försöka få överblick kan vara att föröska nå ett metaplan i denna fråga.

[xion]

Nej, det är inte kärnan i filosofi. Det är mer eller mindre begripliga o verklighetsförankrade svar. Filosofi är "kärlek till sanningen". Människans medfödda förmåga att ställa sig frågorna hur? o varför?

Filosofi är att söka sanningen.
Om man tror sig kunna finna en andlighet utanför vårt medvetande så söker man inte längre sanningen.
Då har man istället kommit in på religionens område och där finns ingen sanning, bara tro.

Andlighet är det inre. Fysikalism det yttre.
Metafysik det inre. Fysik det yttre.
Krångligare än så behöver det inte vara.

[Smisk]

Kosmos som "något som är" rymmer potentialitet till allt vi kan tänka oss - och inte ens kan tänka oss än.

Kosmos fundament är värdefullt. Existens = indränkt i värdefullhet.

Menar du att utifrån din beskrivning av hur kosmos och/eller världen är, följer hur vi bör förhålla oss till världen? Att det av vara följer böra?

Språket krånglar till saken och om jag säger att "livet är värdefullt" så är det som att jag påstår att det är en egenskap som kan beskrivas hos "livet som sådant". Men värde låter sig inte existera som en "egenskap hos ett föremål" det kan aldrig vara vad något ÄR på det sättet.

Tillvaron erfars delvis som något indirekt yttre (våra 5 sinnens riktning utåt) och delvis som en direkt inre (erfarenheten). Vi har alltid kravet på oss att forma en uppfattning av "var vi är" (fakta) och "var vi skall" (värde).

Värdeförhållanden så som de finns tillgängliga för oss i vår personliga erfarenhet TVINGAR oss att välja mellan saker av lägre/högre vikt. Biologin/psykologin KRÄVER att vi tolkar sakers viktighet/betydelse. Det förhåller delvis inre och yttre fenomen till varandra så i det avseendet tvingas vi värdera yttre omständigheter "som om" de har olika värde.

Men det inre fenomenen är inte samma typ av fenomen så som när vi tänker oss att yttre fysiska existerar som egna saker.
Istället är de inneslutna i mentala processer och dessa har en kreativ natur. Det är ett omedvetet/medvetet skapande som formar dem. De är på ett sätt delvis "fiktiva".

Så om jag med detta som bakgrund frågar om det är sant att "frodo tog ringen till mount doom?", vad är då svaret?

Inom fiktionen är det sant då det är vad som händer i berättelsen. Men då hela berättelsen, så som berättelsers ontologiska status är utformade, är fiktiv så är frågan "fel ställd" eller "otillräckligt ställd".

Då värdefenomen är av en liknande typ av ontologiska status i vår personliga erfarenhet som berättelser måste vi räkna med detta perspektiv för att förstå dem. Det är delvis meningsbundna inre fenomen så som de manifesterar sig i vår personliga erfarenhet.
Medvetandet väljer/skapar en intention som innefattar värdet av att göra valet när något önskvärt eftersträvas.
En målares pensel riktas med hjälp av det estetiska värdet som driver draget som leder till målningen.


Med detta perspektiv och ontologiska utredning som bakgrund, BÖR vi välja vissa värden framför andra?

Superkort så är svaret: Ja. Vi bör skapa godhet, mening och värdera allt levande som rakt igenom värdefullt

Följer "böra från vara"? Kort svar: Nej.

Jag tänker mig att vi bör förhålla oss till världen "som om" den är rakt igenom fylld med universellt syfte, värde och mening.
"som om" världen är till för allt liv att uttrycka sig som ett värdefullt meningsfullt fenomen genom.

Detta är en attityd vi "bör skapa", det är inget som "är". Det finns inget som helst ÄR i något bör, det är en skapande aktivitet, det är något vi väljer.

Vi BÖR däremot ha denna attityden för att det är den mest värdefulla attityden. Den är delvis det för att vi biologiskt och psykologiskt fungerar bäst av att ha den. Det är denna tanke som ligger bakom tanken som skapade tråden.

Vi verkar gjorda "som om" vi är skapade för att se tillvaron så

Detta enligt min personliga filosofiska utredning.

Vi är "som gjorda för" att "SKAPA meningsfullhet" och det är så mening existerar.

Hur menar du att man når ett universellt syfte eller plan? Är inte begreppet universellt syfte mest ett retoriskt uttryck för att övertyga andra om matt man sitter inne med vägen till sanningen om livet?

Allt liv ÄR universums syfte, det är så vi är gjorda att uppfatta det utifrån detta perspektivet.
Med andra ord, vi är "som gjorda" för att tolka det precis så. Alltså: att SKAPA livet vi lever med en sådan attityd inför det.
Vi SKAPAR det värdet när vi har attityden vi medvetet väljer.

Att MITT personliga perspektiv gäller över ditt reducerar ditt personliga skapande av din attityd.
Att övertyga dig är att missuppfatta allt detta, det är ju en universell relation till syfte, värde och mening.

[531bts]

Nej, det är inte kärnan i filosofi. Det är mer eller mindre begripliga o verklighetsförankrade svar. Filosofi är "kärlek till sanningen". Människans medfödda förmåga att ställa sig frågorna hur? o varför?

Filosofi är att söka sanningen.
Om man tror sig kunna finna en andlighet utanför vårt medvetande så söker man inte längre sanningen.
Då har man istället kommit in på religionens område och där finns ingen sanning, bara tro.

Xion: vet du om solen går upp imorgon eller tror du att den gör det?
Ja, du kan endast tro på det som står i Bibeln liksom du kan tro på en vetenskaplig redogörelse.
Det är endast i det ögonblick du av egen erfarenhet prövar din tro som du vet.
I den vetenskapliga avhandlingen var det vetenskapsmännen som prövade sin tes/tro i laboratoriet o fann av erfarenhet, där o då, att det gav ett bestämt resultat som återupprepades vid varje test. Resultatet nedtecknades för andra att ta del av o tro på, eller av egen erfarenhet pröva för att bekräftas.
Den vetenskapliga "tron" har en stor fördel iom att resultaten kan hållas fram för alla att prövas o allmängiltigt ifrågasättas.
Den religiösa tron kan inte överföras på samma sätt. Religioner är nedtecknade svar från initierade som där o då, utgick från olika filosofiska frågor för att prövas i filosofiska dialoger, sinneserfarenheter så långt de nådde o resultat av den gamla inåtskådande vetenskapen dvs olika meditations metoder. De initierade presenterade svar som inom de monoteistiska kulturerna var givna från "ovan", direkt fr Gud eller via ombud sk änglar. Inom de österländska traditionerna som hade den inåtskådande metodiken, gick kunskapen från lärare till elev. Där eleven förkastade läraren om erfarenheten från den egna meditationen inte stämde med lärarens filosofiska slutsatser. Så under århundraden traderades den inåtskådande forskningen i det vi i dag känner som Kabbalah, Sufism, Kundalini, Veda, Dhamma eller Dao.
Skillnaden mellan den gamla inåtskådande forskningen o den moderna, är att den gamla riktade uppmärksamheten inåt mot den egna kroppen o i den moderna in i andra kroppar. Linsen var det banbrytande teknologiska genombrottet o som på ett helt nytt sätt, till skillnad från den gamla forskningsmetoden, kunde hålla fram resultatet till allmän beskådan.

[xion]

Nej, det är inte kärnan i filosofi. Det är mer eller mindre begripliga o verklighetsförankrade svar. Filosofi är "kärlek till sanningen". Människans medfödda förmåga att ställa sig frågorna hur? o varför?

Filosofi är att söka sanningen.
Om man tror sig kunna finna en andlighet utanför vårt medvetande så söker man inte längre sanningen.
Då har man istället kommit in på religionens område och där finns ingen sanning, bara tro.

Xion: vet du om solen går upp imorgon eller tror du att den gör det?
Ja, du kan endast tro på det som står i Bibeln liksom du kan tro på en vetenskaplig redogörelse.
Det är endast i det ögonblick du av egen erfarenhet prövar din tro som du vet.
I den vetenskapliga avhandlingen var det vetenskapsmännen som prövade sin tes/tro i laboratoriet o fann av erfarenhet, där o då, att det gav ett bestämt resultat som återupprepades vid varje test. Resultatet nedtecknades för andra att ta del av o tro på, eller av egen erfarenhet pröva för att bekräftas.
Den vetenskapliga "tron" har en stor fördel iom att resultaten kan hållas fram för alla att prövas o allmängiltigt ifrågasättas.
Den religiösa tron kan inte överföras på samma sätt. Religioner är nedtecknade svar från initierade som där o då, utgick från olika filosofiska frågor för att prövas i filosofiska dialoger, sinneserfarenheter så långt de nådde o resultat av den gamla inåtskådande vetenskapen dvs olika meditations metoder. De initierade presenterade svar som inom de monoteistiska kulturerna var givna från "ovan", direkt fr Gud eller via ombud sk änglar. Inom de österländska traditionerna som hade den inåtskådande metodiken, gick kunskapen från lärare till elev. Där eleven förkastade läraren om erfarenheten från den egna meditationen inte stämde med lärarens filosofiska slutsatser. Så under århundraden traderades den inåtskådande forskningen i det vi i dag känner som Kabbalah, Sufism, Kundalini, Veda, Dhamma eller Dao.
Skillnaden mellan den gamla inåtskådande forskningen o den moderna, är att den gamla riktade uppmärksamheten inåt mot den egna kroppen o i den moderna in i andra kroppar. Linsen var det banbrytande teknologiska genombrottet o som på ett helt nytt sätt, till skillnad från den gamla forskningsmetoden, kunde hålla fram resultatet till allmän beskådan.

Jag är för religionsfrihet, men också frihet att förneka religioners sanningshalt.
Det går inte att få belägg för att andlighet existerar utanför vårt medvetande, eller hur?
Om du kan finna något exempel så presentera det gärna.
I vårt medvetande ryms vad som helst och hur mycket som helst, men utanför finns bara fysiken.

[531bts]

Filosofi är att söka sanningen.
Om man tror sig kunna finna en andlighet utanför vårt medvetande så söker man inte längre sanningen.
Då har man istället kommit in på religionens område och där finns ingen sanning, bara tro.

Xion: vet du om solen går upp imorgon eller tror du att den gör det?
Ja, du kan endast tro på det som står i Bibeln liksom du kan tro på en vetenskaplig redogörelse.
Det är endast i det ögonblick du av egen erfarenhet prövar din tro som du vet.
I den vetenskapliga avhandlingen var det vetenskapsmännen som prövade sin tes/tro i laboratoriet o fann av erfarenhet, där o då, att det gav ett bestämt resultat som återupprepades vid varje test. Resultatet nedtecknades för andra att ta del av o tro på, eller av egen erfarenhet pröva för att bekräftas.
Den vetenskapliga "tron" har en stor fördel iom att resultaten kan hållas fram för alla att prövas o allmängiltigt ifrågasättas.
Den religiösa tron kan inte överföras på samma sätt. Religioner är nedtecknade svar från initierade som där o då, utgick från olika filosofiska frågor för att prövas i filosofiska dialoger, sinneserfarenheter så långt de nådde o resultat av den gamla inåtskådande vetenskapen dvs olika meditations metoder. De initierade presenterade svar som inom de monoteistiska kulturerna var givna från "ovan", direkt fr Gud eller via ombud sk änglar. Inom de österländska traditionerna som hade den inåtskådande metodiken, gick kunskapen från lärare till elev. Där eleven förkastade läraren om erfarenheten från den egna meditationen inte stämde med lärarens filosofiska slutsatser. Så under århundraden traderades den inåtskådande forskningen i det vi i dag känner som Kabbalah, Sufism, Kundalini, Veda, Dhamma eller Dao.
Skillnaden mellan den gamla inåtskådande forskningen o den moderna, är att den gamla riktade uppmärksamheten inåt mot den egna kroppen o i den moderna in i andra kroppar. Linsen var det banbrytande teknologiska genombrottet o som på ett helt nytt sätt, till skillnad från den gamla forskningsmetoden, kunde hålla fram resultatet till allmän beskådan.

Jag är för religionsfrihet, men också frihet att förneka religioners sanningshalt.
Det går inte att få belägg för att andlighet existerar utanför vårt medvetande, eller hur?
Om du kan finna något exempel så presentera det gärna.
I vårt medvetande ryms vad som helst och hur mycket som helst, men utanför finns bara fysiken.

"Bara fysiken"?! Det är ju den det handlar om! Antingen tror du att den är ett slumpmässigt, teknologiskt fungerande o meningslöst "fenomen" o därmed en sandlåda för vilka stolleprov som helst, eller att den är en aktivitet, funktion, ett behovsstyrt uttryck från en levande om sig själv o sina delar medveten orsak. Att vi som ingående delar givits möjligheten att förstå o förhålla oss till den mening orsaken uttrycker.
Att du så lättvindigt konstaterar att vårat medvetande är obegränsat o att du kan kommunicera det med ett heltäckande språk, utan någon som helst reflektion att det skulle kunna ha ett allmängiltigt syfte är för mig en häpnadsväckande nonchalans.