xion skrev:David H skrev:
Apropå kopplingen till kristendomen förresten, så är jag benägen att säga att min läsning av österländskt religiösa texter, t ex tao te ching, har avdramatiserat min syn på kristna Bibeln. Innan detta tyckte jag att Bibeln var både konstig, mystisk och skrämmande…men jag tror läsningen av österländska texter hjälpt mig att bättre förstå logiken i religiösa texter och dess symbolik.
Varför ser du Tao te ching som en religiös text?
Denna fråga tycker jag är svår att besvara. Och jag menar inte heller att det är en självklarhet att klassa Tao te ching (eller "daodejing" som är den nya stavningen) som en religiös text. Men det man kan konstatera är i alla fall att det är daoismens mest kända text, och daoismen som helhet betraktas vanligtvis som en religion.
Så här definieras religion på wikipedia:
Wikipedia:Religion skrev:Religion är ett sociokulturellt system av specificerade beteenden, praktiker, moraliska och etiska principer, världsåskådningar, texter, helgedomar, profetior och organisationer, som kopplar människolivet till övernaturliga, transcendentala och andliga företeelser.[1] Dock råder det inte koncensus [sic] över vad som exakt definierar en religion.[2][3] Inom religioner förekommer fenomen som gudar, andar, transcendenta själar, återfödelse eller dylikt. Religion kan även röra sig om föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion.
Utifrån denna definition tycker jag att Daodejing i stora drag uppfyller kriterierna för att vara en religiös text. Det handlar om världsåskådning, etiska principer, kopplar människolivet till det transcendentala, erbjuder en slags skapelseberättelse som inte direkt är grundad i empiri. Det finns de som översatt ordet "Dao" till "Gud" och då blir ju också Gud central i berättelsen, om än det inte är den konventionella och nog inte heller den bästa översättningen.
Rent allmänt tänker jag att förståelse för de asiatiska tanketraditionerna som buddism, hinduism och taoism bidrar till att sudda ut gränserna mellan det religiösa och det icke-religiösa. I den kultur vi lever i nu verkar det på vissa håll finnas en tendens till att koppla samman religiös tro med en tro på vad som skulle kunna kallas "vissa specifika och spektakulära empiriska fenomen". Och det borde inte vara kärnan av vad religion handlar om, menar jag. Då blir religionen likt en underkategori till den empiriska vetenskapen, men utan vetenskapens metod (och det blir svårt att motivera vad religionen fyller för funktion alls då).
Religiösa tänkare är ofta dåligt orienterade inom empiriskt tänkande och empirisk vetenskap, och det kan leda till att de uttrycker sig klantigt och plumpt om empiriska fenomen...vilket de också förtjänas att kritiseras för. Men det behöver inte heller vara menat att vara religiösa tänkares specialitet. Man kan också kritisera t ex en tyngdlyftare för att vara korkad,, men tyngdlyftarens specialitet handlar inte om att vara smart, så det är en ganska oväsentlig aspekt i sammanhanget... Och delvis samma gäller här tänker jag, om än frågor om religion må vara mer komplext invävda i andra mentala funktioner än vad tyngdlyftning är.