Algotezza skrev:Anders skrev:Algotezza skrev:
Vad tänker du på då?
Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion
Det handlar väl både om dödsrädsla och vilja fortsätta leva som en av religionens källor. Döden är ju det stora okända premortalt. Det spelar sedan ingen roll vilka löften religionen eller olika löäror kan ge. Men vet inget säkert.
Att "allt blir svart" och "tyst" är ju också ett slags upplevelser.
Om nu medvetandet är helt och hållet berorende av en fysisk bas, kan man ju undra över hur medvetandet tar slut, när kroppen dött, om det är som att slå av en strömbrytare eller om det ebbar ut långsamt.
Att medvetandet är beroende av en fysisk bas låter väl rimligt, tänker jag spontant. Men sedan vad denna fysiska bas skulle vara? Skulle t ex medvetandets fysiska bas utgöras av en enskild människoindivid? Det låter mer långsökt tycker jag. Vad är det som är så speciellt med en fysisk människokropp? Det finns ju en massa av dessa, och det kan skapas nya i massor, som rent fysiskt nästan är identiska med varandra. Om en människoindivid dör, ja då är den människoindividen död...men samma medvetande kan väl fortfarande finnas i andra människoindivider som lever vidare?
Jämför till exempel vid cellerna på en kropp. Enskilda celler kan dö, men det är knappast något anmärkningsvärt med detta för kroppen som helhet. När vissa celler dör kan ju därefter nya celler skapas, och kroppen kan leva vidare. I vissa fall kan det ju till och med vara så att från resterna av gamla celler växer nya celler fram. Var det inte en av ekologins lagar detta om att "ingenting försvinner, allt finns kvar"... så lätt är det nog inte att ta död på medvetandet. En enskild människas död är knappast någon stor grej i det hela, även om det må vara så att någon liten aspekt av medvetandet skapat sig en stark identifikation till just detta kroppsstycke.