Vad är och vad innebär religion? Kriterier för att vara "religiös"?

[Algotezza]

Är inte religion/tro kopplad till auktoritetstro och osjälvständigt tänkande? Om så är fallet är det väl mer än bara religiös tro/Gudstro som får etiketten tro?

Om religion handlar om auktoritetstro och att vara icke-religiös handlar om att tänka självständigt, kanske man kan säga att motsatsen till religion är egoism/självism, och motsatsen till att vara religiös att vara egoist/självisk? Om vi gör det till en fråga om att använda en extern referenspunkt som högsta auktoritet, eller om man tänker sig själv som högsta auktoritet...

Är självständigt tänkande detsamma som att vara egoist?

Står valet mellan att välja en auktoritet utanför sig eller upphöja sig som högsta auktoritet? Är det antingen-eller?

Kan man inte hitta en balans genom att använda förnuftet?

[David H]

Är inte religion/tro kopplad till auktoritetstro och osjälvständigt tänkande? Om så är fallet är det väl mer än bara religiös tro/Gudstro som får etiketten tro?

Om religion handlar om auktoritetstro och att vara icke-religiös handlar om att tänka självständigt, kanske man kan säga att motsatsen till religion är egoism/självism, och motsatsen till att vara religiös att vara egoist/självisk? Om vi gör det till en fråga om att använda en extern referenspunkt som högsta auktoritet, eller om man tänker sig själv som högsta auktoritet...

Är självständigt tänkande detsamma som att vara egoist?

Står valet mellan att välja en auktoritet utanför sig eller upphöja sig som högsta auktoritet? Är det antingen-eller?

Kan man inte hitta en balans genom att använda förnuftet?

På första frågan: Om vi använder begreppen "egot" och "självet" som synonyma, och om vi bortser från den vanligtvis negativa laddningen som begreppet "egoist" för med sig, så tänker jag att svaret skulle kunna bli "ja". Men det innebär kanske lite för många villkorade satser...

På andra frågan: det behöver inte nödvändigtvis handla om att välja antingen-eller, tänker jag. Det går bra att välja både och. Men när man väljer både och, innebär det väl då också enligt resonemanget ovan att man accepterar den religiösa aspekten? Att man accepterar både sig själv och religionen som en del av livet.

På tredje frågan: det beror på vilken typ av balans som åsyftas. Jag tror inte det går att finna någon helhetsbalans i livet genom att bara förlita sig till sitt förnuft. Förnuftet är en av flera olika aspekter för att förstå och kunna leva i harmoni i tillvaron.

[Algotezza]

Om religion handlar om auktoritetstro och att vara icke-religiös handlar om att tänka självständigt, kanske man kan säga att motsatsen till religion är egoism/självism, och motsatsen till att vara religiös att vara egoist/självisk? Om vi gör det till en fråga om att använda en extern referenspunkt som högsta auktoritet, eller om man tänker sig själv som högsta auktoritet...

Är självständigt tänkande detsamma som att vara egoist?

Står valet mellan att välja en auktoritet utanför sig eller upphöja sig som högsta auktoritet? Är det antingen-eller?

Kan man inte hitta en balans genom att använda förnuftet?

På första frågan: Om vi använder begreppen "egot" och "självet" som synonyma, och om vi bortser från den vanligtvis negativa laddningen som begreppet "egoist" för med sig, så tänker jag att svaret skulle kunna bli "ja". Men det innebär kanske lite för många villkorade satser...

På andra frågan: det behöver inte nödvändigtvis handla om att välja antingen-eller, tänker jag. Det går bra att välja både och. Men när man väljer både och, innebär det väl då också enligt resonemanget ovan att man accepterar den religiösa aspekten? Att man accepterar både sig själv och religionen som en del av livet.

På tredje frågan: det beror på vilken typ av balans som åsyftas. Jag tror inte det går att finna någon helhetsbalans i livet genom att bara förlita sig till sitt förnuft. Förnuftet är en av flera olika aspekter för att förstå och kunna leva i harmoni i tillvaron.

Förnuftet verkar inte stå särskilt högt i kurs idag, för det är mest känslor och känsloutbrott som sitter i högsätet. Den som skriker högst får rätt. Som en motpol kan man ju betona förnuftet även om idealet är förnuft och känsla i balans, det Martinus kallar intellektualiserad känsla och som öppnar upp för intuitionen.

Ingen vill vara "den vuxne i rummet" i praktiken men många vill gärna kalla sig det.

[David H]

Förnuftet verkar inte stå särskilt högt i kurs idag, för det är mest känslor och känsloutbrott som sitter i högsätet. Den som skriker högst får rätt. Som en motpol kan man ju betona förnuftet även om idealet är förnuft och känsla i balans, det Martinus kallar intellektualiserad känsla och som öppnar upp för intuitionen.

Ingen vill vara "den vuxne i rummet" i praktiken men många vill gärna kalla sig det.

Att sätta irrationella känslor i högsätet, låter inte bra. Men lika illa är det väl egentligen att sätta irrationella tankar i högsätet. Sunda och rationella känslor tänker jag däremot borde kunna ha samma legitimitet som sunda och rationella tankar. Jag skulle dock varken sätta tanken eller känslan i högsätet. Platsen i högsätet är reserverad för Gud, tänker jag. Men Gud är också okänd. Jag menar inte att jag själv har sett detta högsäte, så när jag ska uttala mig om det blir min utsaga till stor del av karaktären "jag vet inte".

[Vertumnus]

Alla kulturer har eller har haft någon form av religion. Religiösa upplevelser och helighållande av ting och platser hör till de allmänmänskliga erfarenheterna, de grundas på talanger som vi alla bär mer eller mindre , talanger som kan utvecklas eller hållas tillbaka.
Den religiösa upplevelsen är kopplad till förlust av kontroll den  beskrivs med ord som hänryckning eller gudomlig förening och förlust av jagupplevelse,   den har med extas att göra. Religionens roll är att återta kontrollen genom att dels skapa en berättelse som placerar upplevelserna i ett begripligt sammanhang och dels genom att  ritualisera och därmed oskadliggöra den religiösa utlevelsen. Genom att oskadliggöra och kanalisera det gudomliga kan religionen i analogi med hur vi tämjer och utnyttjar andra naturkrafter sätta det religiösa i samhällets tjänst.
Religionens uppgift är således att tvinga gudarna till förhandlingsbordet, binda dem med förbund och sätta dem i reguljär trafik.

Det var ett intressant sätt att uttrycka det. Och när vi använder uttrycket om att tvinga gudarna till förhandlingsbordet, gäller det väl då också att det finns en slags tvåvägskommunikation? På samma sätt som vi sätter krav på gudarna, kan gudarna sätta krav på oss. Och en förhandling mynnar väl vanligtvis ut i någon form av kompromiss.

Alltid när två personer kommunicerar med varandra, är det rimligt att anta att det också finns en tredje part (subjekt) närvarande, var en slutsats som jag drog när jag skrev denna texten: Meaning and truth in communication: https://recollectingphilosophy.files.wo ... cation.pdf

Huruvidare tredje parten kallas en domare, en gud eller annan hypostasering har dock mindre relevans tänker jag.

Apropå detta om att "ta ner gudar till jorden" rekommenderar jag för övrigt tv-serien The Magicians. Går exempelvis att ladda ner här:
https://www.sfanytime.com/sv/tv/series-the-magicians

Min analys är helt och hållet materialistisk - den tar inte ställning till eventuellt övernaturliga existenser utan förhåller sig endast till det faktum att människor har upplevelser som många gånger tolkas i sådana termer. Lite som Maxwells ekvationer som ju inte beaktar sitt områdes inre utan endast noterar vad som komuniceras över ytan.

[David H]

Alla kulturer har eller har haft någon form av religion. Religiösa upplevelser och helighållande av ting och platser hör till de allmänmänskliga erfarenheterna, de grundas på talanger som vi alla bär mer eller mindre , talanger som kan utvecklas eller hållas tillbaka.
Den religiösa upplevelsen är kopplad till förlust av kontroll den  beskrivs med ord som hänryckning eller gudomlig förening och förlust av jagupplevelse,   den har med extas att göra. Religionens roll är att återta kontrollen genom att dels skapa en berättelse som placerar upplevelserna i ett begripligt sammanhang och dels genom att  ritualisera och därmed oskadliggöra den religiösa utlevelsen. Genom att oskadliggöra och kanalisera det gudomliga kan religionen i analogi med hur vi tämjer och utnyttjar andra naturkrafter sätta det religiösa i samhällets tjänst.
Religionens uppgift är således att tvinga gudarna till förhandlingsbordet, binda dem med förbund och sätta dem i reguljär trafik.

Det var ett intressant sätt att uttrycka det. Och när vi använder uttrycket om att tvinga gudarna till förhandlingsbordet, gäller det väl då också att det finns en slags tvåvägskommunikation? På samma sätt som vi sätter krav på gudarna, kan gudarna sätta krav på oss. Och en förhandling mynnar väl vanligtvis ut i någon form av kompromiss.

Alltid när två personer kommunicerar med varandra, är det rimligt att anta att det också finns en tredje part (subjekt) närvarande, var en slutsats som jag drog när jag skrev denna texten: Meaning and truth in communication: https://recollectingphilosophy.files.wo ... cation.pdf

Huruvidare tredje parten kallas en domare, en gud eller annan hypostasering har dock mindre relevans tänker jag.

Apropå detta om att "ta ner gudar till jorden" rekommenderar jag för övrigt tv-serien The Magicians. Går exempelvis att ladda ner här:
https://www.sfanytime.com/sv/tv/series-the-magicians

Min analys är helt och hållet materialistisk - den tar inte ställning till eventuellt övernaturliga existenser utan förhåller sig endast till det faktum att människor har upplevelser som många gånger tolkas i sådana termer. Lite som Maxwells ekvationer som ju inte beaktar sitt områdes inre utan endast noterar vad som komuniceras över ytan.

Det som kan noteras är väl dock att din analys innehåller flera abstrakta termer. T ex begreppet "förhandling", som är ett abstrakt substantiv, vilket det nog är svårt att härleda materiella egenskaper till. Är en förhandling en naturlig eller en övernaturlig existens, om det är någon existens över huvud taget?

Frågan är kanske konstig, men jag tänker att det handlar om huruvida det går att sätta finger på vad som skiljer olika analyser åt. Den text som jag länkade till ovan exempelvis, Meaning and truth in communication, bidrar detta med en materialistisk analys, eller är det en icke-materialistisk analys? Jag har inget direkt svar på den frågan. Jag ser ingen självklar fundamental skillnad i sätten att resonera.

[Anders]

Sen är ju inte död och evighet i samma kategori för individen som det vardagliga, eller det för stunden kontroversiella.

[Algotezza]

Sen är ju inte död och evighet i samma kategori för individen som det vardagliga, eller det för stunden kontroversiella.

Vad tänker du på då?

[Anders]

Sen är ju inte död och evighet i samma kategori för individen som det vardagliga, eller det för stunden kontroversiella.

Vad tänker du på då?

Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion

[David H]

Sen är ju inte död och evighet i samma kategori för individen som det vardagliga, eller det för stunden kontroversiella.

Vad tänker du på då?

Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion

Hur förhåller sig religion till dödsrädsla?
T ex, blir personer religiösa eftersom de är rädda för döden? Eller blir personer rädda för döden av att vara religiösa?

Själv kan jag inte erinra mig om att jag haft någon större dödsrädsla. Men mest rädd för döden var jag nog i tidiga tonåren, och det sammanföll med en period då jag började tvivla på en gudtro som jag hade tidigare under barndomen. Kanske är det så att dödsrädslan är som starkast i perioder av livet då vi tvivlar, och då vi känner oss osäkra?

[David H]

Själv kan jag inte erinra mig om att jag haft någon större dödsrädsla. Men mest rädd för döden var jag nog i tidiga tonåren, och det sammanföll med en period då jag började tvivla på en gudtro som jag hade tidigare under barndomen. Kanske är det så att dödsrädslan är som starkast i perioder av livet då vi tvivlar, och då vi känner oss osäkra?

Hittade här en artikel som verkar stöda min hypotes: https://fof.se/blogg/radd-for-doden-bli ... tigt-hart/

[Anders]

Vad tänker du på då?

Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion

Hur förhåller sig religion till dödsrädsla?
T ex, blir personer religiösa eftersom de är rädda för döden? Eller blir personer rädda för döden av att vara religiösa?

Själv kan jag inte erinra mig om att jag haft någon större dödsrädsla. Men mest rädd för döden var jag nog i tidiga tonåren, och det sammanföll med en period då jag började tvivla på en gudtro som jag hade tidigare under barndomen. Kanske är det så att dödsrädslan är som starkast i perioder av livet då vi tvivlar, och då vi känner oss osäkra?

Jag blir bara räddare ju äldre jag blir, och ser på döden som jag som 11-åring i kristen familj såg. Nu utan någon som helst religion. Jag har ytterst stor förståelse varför folk blir religiösa, och för dem borde fundamentalism egentligen vara vägen att gå.

[David H]

Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion

Hur förhåller sig religion till dödsrädsla?
T ex, blir personer religiösa eftersom de är rädda för döden? Eller blir personer rädda för döden av att vara religiösa?

Själv kan jag inte erinra mig om att jag haft någon större dödsrädsla. Men mest rädd för döden var jag nog i tidiga tonåren, och det sammanföll med en period då jag började tvivla på en gudtro som jag hade tidigare under barndomen. Kanske är det så att dödsrädslan är som starkast i perioder av livet då vi tvivlar, och då vi känner oss osäkra?

Jag blir bara räddare ju äldre jag blir, och ser på döden som jag som 11-åring i kristen familj såg. Nu utan någon som helst religion. Jag har ytterst stor förståelse varför folk blir religiösa, och för dem borde fundamentalism egentligen vara vägen att gå.

Jag tror att det är svårt att undgå rädslan om man inte är ärlig med sig själv. Det uppbrottet som jag gjorde med min barnatro var nära involverat med att jag ställde mig frågan, ska jag tro på Gud bara för att jag är rädd för helvetet? På nåt vis kände jag att det var där som jag hade landat. Min religion hade då fått en slags negativ grund som var svår att släppa på grund av en rädsla snarare än något positivt och kärleksfyllt. Min religion hade blivit förknippad med en rädsla. Och hänger ens religiösa tro på en sådan skör tråd gör man bäst i att klippa av den tråden fullständigt, tänker jag, vilket också var vad jag slutgiltigt gjorde. Därefter var jag under en period ganska trygg i en ateistisk/agnostisk syn på livet, utan att ha någon större dödsrädsla.

Att jag därefter på nytt började tro på Gud är jag inte helt säker på vad som var den utlösande faktorn till. Men två faktorer som jag tror haft en avgörande betydelse är 1) att jag förlorade tro på den så kallade "västerländska demokratin" och det "sekulära samhället" i samband med Ukrainakrisen/kriget 2014...detta var mentalt omskakande för mig, skulle kunna beskrivas som en livskris. Och sedan 2) Att jag i mina filosofiska funderingar kom fram till att Guds existens föreföll logisk för mig. Att jag fick en bättre förståelse för symbolism, hur religiösa texter kan tolkas symboliskt....utan att för den skull bli mindre verkliga. Nu tänker jag att Gud är en pusselbit som behövs för att få allting att bli begripligt. Och det är också något som jag försökt argumentera för i inläggen som jag skrivit här på forumet. Och det är sen upp till var och en att själv bedöma hur övertygande det är.... och den som inte tycker mina gudsargument är övertygande får då gärna presentera motargument.

[hakkapeliitta]

Religion är en snuttefilt.
Två av mina bröder, båda yngre än jag, har gott bort i cancer.
En av dem var rätt jämngammal med mej och vi var väldigt nära varandra hela livet.
Han mejlade flitigt om sin sjukdom och förra sommaren skrev han positivt att cancern växer inte längre.
Men förra hösten ringer han och säger rakt ut, finns inget mer att göra!
Jag blev helt paff.
Jag är inte rädd för döden sa han.
Vi växte upp i ett ateistisk hem, inte uttalade ateister utan mer att inte vara troende var en självklarhet.
Jag tror inte på livet efter detta och hoppas att jag har samma mentala styrka som brorsan när det är dags att lämna in.

[Algotezza]

Sen är ju inte död och evighet i samma kategori för individen som det vardagliga, eller det för stunden kontroversiella.

Vad tänker du på då?

Helt enkelt att dödsrädslan torde vara den med magnituder största källan till religion

Det handlar väl både om dödsrädsla och vilja fortsätta leva som en av religionens källor. Döden är ju det stora okända premortalt. Det spelar sedan ingen roll vilka löften religionen eller olika löäror kan ge. Men vet inget säkert.

Att "allt blir svart" och "tyst" är ju också ett slags upplevelser.

Om nu medvetandet är helt och hållet berorende av en fysisk bas, kan man ju undra över hur medvetandet tar slut, när kroppen dött, om det är som att slå av en strömbrytare eller om det ebbar ut långsamt.