Vad spelar det för roll om Gud finns?

[David H]

En fråga som lyfts tidigare är om det finns något sätt att verifiera eller falsifiera Guds existens, och vad vore i så fall kriterierna för detta. Och där har det väl aldrig riktigt gått att enas kring varken några verifikationskriterier eller falsifikationskriterier?

Och kan vi inte enas kring falsifikationskriterier, kan vi då säga att frågan om Guds existens blir en slags retorisk fråga? Blir ens hållning om Guds existens beroende av vilket perspektiv man väljer att tillämpa? Till exempel, något a la om glaset är halvfullt eller halvtomt?

[Algotezza]

En fråga som lyfts tidigare är om det finns något sätt att verifiera eller falsifiera Guds existens, och vad vore i så fall kriterierna för detta. Och där har det väl aldrig riktigt gått att enas kring varken några verifikationskriterier eller falsifikationskriterier?

Och kan vi inte enas kring falsifikationskriterier, kan vi då säga att frågan om Guds existens blir en slags retorisk fråga? Blir ens hållning om Guds existens beroende av vilket perspektiv man väljer att tillämpa? Till exempel, något a la om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Är vi ens eniga om hur Gud ska definieras, dvs. vad vi menar med ordet/begreppet Gud? All diskussioner kring ordet/bergeppet Gud blir meningslösa om vi menar olika saker med ordet.

[David H]

En fråga som lyfts tidigare är om det finns något sätt att verifiera eller falsifiera Guds existens, och vad vore i så fall kriterierna för detta. Och där har det väl aldrig riktigt gått att enas kring varken några verifikationskriterier eller falsifikationskriterier?

Och kan vi inte enas kring falsifikationskriterier, kan vi då säga att frågan om Guds existens blir en slags retorisk fråga? Blir ens hållning om Guds existens beroende av vilket perspektiv man väljer att tillämpa? Till exempel, något a la om glaset är halvfullt eller halvtomt?

Är vi ens eniga om hur Gud ska definieras, dvs. vad vi menar med ordet/begreppet Gud? All diskussioner kring ordet/bergeppet Gud blir meningslösa om vi menar olika saker med ordet.

Att vi menar olika saker när vi pratar om Gud är helt klart ett problem, men jag skulle inte drista mig till att säga att gör att diskussionen blir meningslös.

100% enighet kring vad som menas när kommunikation sker inom naturligt språk tänker jag inte är något krav som är rimligt att ställa, och jag skulle inte utgå från att det någonsin råder någon 100%-ig enighet. Det är klart att man skulle kunna enas kring en definition t ex Gud är "Mäktig övernaturlig varelse eller kraft"... men då kommer det ändå antagligen finnas olika uppfattningar om vad som menas med "övernaturlig varelse", och därmed har man väl bara flyttat fram oenigheten.
Inom all kommunikation tänker jag det är rimligt att anta att det finns minst tre parter närvarande, dels en avsändare, dels en mottagare och dels en tredje part som fungerar som en slags kommunikationslänk, en delvis känd/delvis okänd referenspunkt som både avsändare och mottagare har att förhålla sig till för att kunna uppnå framgångsrik kommunikation. Den tredje parten skulle kanske kunna beskrivas som en "mäktig övernaturlig varelse eller kraft"... och vad blir det? chatGPT? Njaa.. Gud?

[531bts]

Om orsaken till universum/skapelsen är ett levande medvetet väsen (Gud), kan man utgå ifrån att den verklighet vi lever i, av, och i förhållande till har en allmängiltig mening som vi utifrån sinneserfarenheter och vår medfödda filosofiska tankeförmåga kan förstå, kommunicera och organisera vår samlevnad kring.

[Anders]

OM han finns så gäller det att hålla sig väl med honom, annars kan det gå så här:

https://www.youtube.com/watch?v=C09wL-yAP0w

[David H]

Om orsaken till universum/skapelsen är ett levande medvetet väsen (Gud), kan man utgå ifrån att den verklighet vi lever i, av, och i förhållande till har en allmängiltig mening som vi utifrån sinneserfareheter och vår medfödda filosofiska tankeförmåga kan förstå, kommunicera och organisera vår samlevnad kring.

Hmm..så kanske är fallet, men jag tycker det du skriver känns abstrakt och svårgreppbart. Kan det härledas till någon form av falsifierbarhetskriterier? Om tvärtom, orsaken till skapelsen inte är ett levande medvetet väsen, vad skulle då följa? Går det att föreställa sig två olika scenarier, där det ena scenariot är en skapelse av universum av levande väsen, och andra scenariot är skapelse av universum av icke-levande väsen? Hur skulle de olika scenarierna se ut?

Talar vi om något som inte är allomfattande förstår jag att man kan göra skillnad mellan olika scenarier. DMen talar vi om hela universum... jag är då benägen att tro att det blir för svårgreppbart för att på något vis uttala sig om vad de olika alternativen skulle innebära. Själv anser jag mig iaf inte på rak arm ha något svar på hur det skulle göras.

[David H]

OM han finns så gäller det att hålla sig väl med honom, annars kan det gå så här:

https://www.youtube.com/watch?v=C09wL-yAP0w

Vad vore alternativet här, att det medvetande som befinner sig i en enskild individ är det enda som existerar? När någon enskild individ dör kommer också allt upphöra? Jag tror att även fast någon tror att inte Gud finns, så tror den inte heller att allt kommer upphöra när en enskild individ dör. Så även fast en individ dör, finns det ju då andra individer som kan känna lycka eller som får utstå lidande. Och andras lycka eller lidande är ju beroende av hur personen som dött betett sig.

Annars om det är så att en person dör, dess hjärta slutar slå och dess hjärna inte heller rör sig...låt oss säga att hela kroppen eldas upp. Och sedan så har vi en ny scen där en person står i en annan persons makt, och den mäktigare personen funderar mellan att placera denna person antingen på ett fluffigt moln eller i en brinnande ugn, och beslutet ska fattas beroende på hur den uppeldade personen betett sig i sitt liv.
Hur kan vi veta att det är samma person vars hjärta och hjärna lade av och som nyss blev uppeldad, som därefter var med i även denna andra scenen? Är det inte mer rimligt att anta att det faktiskt är två olika personer? Den ena personen som blev uppeldad, och sedan den andra personen som får möta konsekvenerna av hur första personen betett sig? Man kan väl iaf inte säga att det är samma fysiska kropp som är knutna till dessa personer. I den mån de båda personerna är en och samma person så är det inte pga de har någon delad fysisk kropp.

Och sett från detta perspektiv, behöver det kanske inte spela så stor roll om Gud finns eller inte. I båda dessa scenarierna har vi en person som antingen gör gott eller ont, och en annan person som antingen får glädjas eller utstå lidande för första personens gärningar. Om första och andra personen egentligen är en och samma person? Det må vara en tolkningsfråga...men i båda scenarierna är det ju då i alla fall inte fråga om att de delar en och samma fysiska kropp.

[Anders]

OM han finns så gäller det att hålla sig väl med honom, annars kan det gå så här:

https://www.youtube.com/watch?v=C09wL-yAP0w

Vad vore alternativet här, att det medvetande som befinner sig i en enskild individ är det enda som existerar? När någon enskild individ dör kommer också allt upphöra? Jag tror att även fast någon tror att inte Gud finns, så tror den inte heller att allt kommer upphöra när en enskild individ dör. Så även fast en individ dör, finns det ju då andra individer som kan känna lycka eller som får utstå lidande. Och andras lycka eller lidande är ju beroende av hur personen som dött betett sig.

Annars om det är så att en person dör, dess hjärta slutar slå och dess hjärna inte heller rör sig...låt oss säga att hela kroppen eldas upp. Och sedan så har vi en ny scen där en person står i en annan persons makt, och den mäktigare personen funderar mellan att placera denna person antingen på ett fluffigt moln eller i en brinnande ugn, och beslutet ska fattas beroende på hur den uppeldade personen betett sig i sitt liv.
Hur kan vi veta att det är samma person vars hjärta och hjärna lade av och som nyss blev uppeldad, som därefter var med i även denna andra scenen? Är det inte mer rimligt att anta att det faktiskt är två olika personer? Den ena personen som blev uppeldad, och sedan den andra personen som får möta konsekvenerna av hur första personen betett sig? Man kan väl iaf inte säga att det är samma fysiska kropp som är knutna till dessa personer. I den mån de båda personerna är en och samma person så är det inte pga de har någon delad fysisk kropp.

Och sett från detta perspektiv, behöver det kanske inte spela så stor roll om Gud finns eller inte. I båda dessa scenarierna har vi en person som antingen gör gott eller ont, och en annan person som antingen får glädjas eller utstå lidande för första personens gärningar. Om första och andra personen egentligen är en och samma person? Det må vara en tolkningsfråga...men i båda scenarierna är det ju då i alla fall inte fråga om att de delar en och samma fysiska kropp.

Har ju inte mycket kvar av barnatron uppväxt i aktivt kristen familj, men det här bedöma, gör jag gott nu eller ont nu, det har jag kvar. Själva konceptet, att man vägs för sina gärningar, den tilltalar mig. Och jag tror väldigt många.

[Pilatus]

Har ju inte mycket kvar av barnatron uppväxt i aktivt kristen familj, men det här bedöma, gör jag gott nu eller ont nu, det har jag kvar. Själva konceptet, att man vägs för sina gärningar, den tilltalar mig. Och jag tror väldigt många.

Det tycker jag är en god hållning till hur vi är som människor. Det är det centrala i religionen. Guds existens är ett postulat, en nödvändig sats för de tre stora religionerna. Alla försök att bevisa något har falsifierats. Om vi utgår från att Bibelns Gud är detsamma som Elohim och Jahve så finns det en beskrivning, en definition av vad som avses. De bevis som presenteras i Bibeln är av olika slag. Ett av dem handlar om Mose liv och tillkomsten av lagen. Det finns ett fördrag mellan människorna och Gud.

Historiskt har det haft en enorm betydelse. Så alldeles oavsett bevisvärdet så har trossatsen haft mycket stor inverkan på historien.

Vad vi som individer menar med Gud är mest snömos av ringa värde. Om Gud existerar så ligger det litet utanför vad vi kan göra oss ett begrepp om.

Och från andra hållet - något sådant som en gudomlig makt vet vi just inte något om. Det finns inte någonting som pekar på att världen är skapad. Mycket i Bibeln handlar om krigiska händelser, Kanaan, konungariket och David, splittring och sönderfall. Inte heller finns det något belägg för att någon person haft förmåga att uträtta under. Det är legender som vi matades med i söndagsskolan av otroligt naiva människor. I svåra stunder har det alltid funnits förhoppningar om räddning, om nåd att undgå det värsta, att bli övergivna.

Så, det spelar roll om Gud finns. Men det gör ingen skillnad om det visar sig vara falskt. Gud är sedan länge tyst och helt overksam.

[Algotezza]

.

Så, det spelar roll om Gud finns. Men det gör ingen skillnad om det visar sig vara falskt. Gud är sedan länge tyst och helt overksam.

Deism som en logisk följd av laissez-faire-gudens attityd till sin skapelse?

Deism (av latin deus, gud) är inom religionsfilosofi en gudsuppfattning som innebär att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) Gud, som skapat världen, men inte längre ingriper i världens gång. Wikipedia

[Anders]

Så, det spelar roll om Gud finns. Men det gör ingen skillnad om det visar sig vara falskt. Gud är sedan länge tyst och helt overksam.

Nu, ja. Men sen på den sista dagen framför sankte per med boken i hand...

[Pilatus]

Så, det spelar roll om Gud finns. Men det gör ingen skillnad om det visar sig vara falskt. Gud är sedan länge tyst och helt overksam.

Nu, ja. Men sen på den sista dagen framför sankte per med boken i hand...

Han är välkommen! Jag är rädd för att han själv ställt till med oredan. Det logiska teodicéproblemet

When Shit Hits the Fan.jpg (30.69 KiB) Visad 5505 gånger

[Pilatus]

Så, det spelar roll om Gud finns. Men det gör ingen skillnad om det visar sig vara falskt. Gud är sedan länge tyst och helt overksam.

Deism som en logisk följd av laissez-faire-gudens attityd till sin skapelse?

Deism (av latin deus, gud) är inom religionsfilosofi en gudsuppfattning som innebär att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) Gud, som skapat världen, men inte längre ingriper i världens gång. Wikipedia

Ja, det är inte så långt från vår trötte gamle skapare.

Saint Peter Sleeping.jpg (30.89 KiB) Visad 5485 gånger

[Mlw]

Tron är det centrala, för det botar människosjälen från dess fixering vid det världsliga. Paradoxalt så ökar då överlevnadsvärdet. Vi har inga bevis för att Jesus återuppstod, ej ens att han har existerat. Men det är bra, för det är ej vetenskaplig kunskap som frälser, utan tron. Ursprungsbefolkningar brukar säga att man blir människa genom att överskrida det naturliga och tro på det övernaturliga. De har ofta fantastiska föreställningar om gudar och deras skapelseverksamhet. Vid initiationsriter får de lära sig övernaturliga hemligheter. Bainingfolket i Nya Guinea säger: "Vi är människor för att vi arbetar". Naturliga drifter och lustar associeras med skam (Fajans, They Make Themselves: Work and Play among the Baining of Papua New Guinea, 1997).

Gudstron handlar alltså om att människan ska lyfta sig ur sin djuriska natur och bli sant mänsklig. Det här överensstämmer utomordentligt väl med Luthers teologi. Den centrala frågan är inte huruvida Gud finns eller inte. Det väsentliga är att man har tro. Hade vi haft bevis för Guds existens, dvs. om han vore en empirisk verklighet i vår vardag, så skulle vi vara tvungna att tro på en Gud som står över denne 'världslige' Gud som vi känner. Så det finns inget alternativ till den transcendenta gudomen.

[Pilatus]

Gudstron handlar alltså om att människan ska lyfta sig ur sin djuriska natur och bli sant mänsklig.

Hur menar du här? Vilka personer i det svenska samhället resonerar så? Betraktar vi oss som "djuriska", underkastade våra impulser och drifter? Vi lever i ett samhälle som stiftat så många lagar att det krävs 4 467 sidor för att få plats med alla. Allt är reglerat av lagar och förordningar.