Vad spelar det för roll om Gud finns?

[531bts]

Vad spelar det för roll om det du står inför är en helhet och är medvetet, levande, med behov eller är ett dött teknologiskt fungerande föremål? Förstår och förhåller vi oss inte olika till de företelserna? Kräver de inte olika hänsyn?

Delvis förhåller vi oss olika till de olika företeelserna, och delvis gör vi det inte. Detta om koranbränning exempelvis visar väl hur mycket människor kan bry sig om ett föremål (ett ex av en bok), och anse att föremålet behöver vördas / behandlas med respekt. Samtidigt finns det stunder då människor behandlas likt de bara vore förbrukbara objekt...likt begreppet "kanonmat" antyder.
Vad människor bryr sig om tycks styras av andra faktorer än bara hur levande eller icke-levande det är i biologisk bemärkelse...

Jag tänker vidare att detta kan kopplas till frågan om subjekt vs objekt. Vad vi bryr oss om är kopplat till vad vi subjektifierar, och det vi inte bryr oss om är kopplat till vad vi objektifierar, men det tycks inte finnas något enkelt svar på frågan om vad det är som subjektifieras och vad det är som objektifieras. Och vidare frågan: vad som borde betraktas som subjekt och vad som borde betraktas som objekt.

Visst bemöter och förhåller sig den religiöse olika till sin heliga skrift och den religiöse ledaren.
Att man inför andra indignerat gapar och skriker i protest mot de som ifrågasätter religionen, är ett uttryck av att självförverkligandet får sig en törn för att man valt och komponerat sin identitet i hela sitt liv utan filosofisk prövning av auktoritära svar på frågor man aldrig ställt, och doktriner man inte får ifrågasätta. Alla kan se och förstå skillnaden på levande varelser och föremål.

[Maat]

Ingen alls...
Det ändrar inte det allra minsta på vare sig universum eller de arbetsuppgifter som väntar i vardagen och framtiden.
Då alla tillgängliga bevis entydigt deklarerar att det inte existerar någonting som en "Gud" som lägger sig i eller bryr sig om, vad som händer och sker i vardagen, och därmed faller relevansen.
Så enkelt är det.

Det finns i stället anledning att misstänka att främmande varelser med överlägsen teknologi lagt sig i och läger sig i, och DET är en faktor av betydligt högre relevans att uppmärksamma.

EN annan fråga som kan ställas är istället...
"Spelar det någon roll om människor TROR... att det finns en Gud?

Det blir en mer komplicerad affär som måste avhandlas med mer innehåll.

[Mlw]

Vi tror att subjektet (vårt 'jag') är något verkligt, och att ens livskamrat och de egna barnen är verkligt existerande, trots att de vetenskapligt sett bara består av kolatomer och vatten. Illusionen av själslig existens kommer sig av att neuronerna i hjärnan ständigt signalerar enligt habituerade mönster. Ska vi sluta att tro på den själsliga existensen, nu när vi vet att det är en illusion? Vad får det för konsekvenser? Är det överhuvudtaget möjligt?

Det tycks vara vår fasta övertygelse att subjektet verkligen existerar. På motsvarande sätt tror människorna på Världssjälen, trots att allting i världsalltet enligt vetenskapen endast består av atomer. Min poäng är att det är inte mindre irrationellt att tro att 'själen' existerar än att ha en gudstro. Slutsatsen är att det finns två alternativ: antingen blir vi nihilister eller så behåller vi vår "naiva" själstro och gudstro.

[531bts]

Ingen alls...
Det ändrar inte det allra minsta på vare sig universum eller de arbetsuppgifter som väntar i vardagen och framtiden.
Då alla tillgängliga bevis entydigt deklarerar att det inte existerar någonting som en "Gud" som lägger sig i eller bryr sig om, vad som händer och sker i vardagen, och därmed faller relevansen.
Så enkelt är det.

Det finns i stället anledning att misstänka att främmande varelser med överlägsen teknologi lagt sig i och läger sig i, och DET är en faktor av betydligt högre relevans att uppmärksamma.

EN annan fråga som kan ställas är istället...
"Spelar det någon roll om människor TROR... att det finns en Gud?

Det blir en mer komplicerad affär som måste avhandlas med mer innehåll.

Har det ngn betydelse för dig i tanke, tal och gärning i förhållande till levande kroppar, döda kroppar och föremål?
På samma sätt kan man se sitt förhållande till verkligheten och ytterst bilden av universum med en TRO att den är ett teknologiskt fungerande föremål eller en TRO att den i sin helhet är ett uttryck från en medveten levande varelse, Gud.
Allt levande har behov och det manar till hänsyn, förståelse och ytterst kärlek. Det är uteslutet i förhållande till föremål.
Så det har en oerhörd betydelse om du tror att verkligheten har en levande orsak eller är död teknologi.
Så enkelt är det!

[Smisk]

Vi har behov av att känna mening. Om Gud skapat oss som meningsfulla i sin egen meningsfulla avbild och vi känner att det är så så får detta behovet näring.

Om vi å andra sidan känner att vi saknar mening för att vi tänker oss att ingen mening finns så kommer vi sakna näringen detta behovet behöver.

Dessa två sätt att leva på, där vi antingen känner eller saknar mening, skiljer sig mycket på många sätt.


Som David nämnde så kan man göra ett pragmatiskt argument för en tro på Gud.
Det kan beskrivas som så att om vi har ett behov av en djupare mening och en tro på en skapare som ger allt mening fyller det behovet smidigt så bör vi tro på en skapare.

Jag ser inga problem med detta argument.

Konflikten som det verkar som de flesta har svårt att greppa är att man har svårt att skilja på fakta och värde, sakers tillstånd och meningen med dem. Det blir en oändlig förvirring som snurrar runt sig själv om man inte kan skilja mellan dessa saker skulle jag säga.
Vi kan nog alla räkna med den förvirringen till viss del Det är en filosofisk uppgift att ge klarhet i den.

Psykologiskt kan den (som jag skrivit) beskrivas som så att vi har två funktioner som för oss och vår erfarenhet av världen bygger en karta och en kompass och vi måste själva delta att skapa dem. Vår världsbild skapas delvis automatiskt men den kräver att vi medvetet deltar och det är det filosofi gör. Filosofi skapar medveten klarhet.

[Maat]

"Så det har en oerhörd betydelse om du tror att verkligheten har en levande orsak eller är död teknologi.
Så enkelt är det!"

Jaså...?
Jag ser ingen praktisk skillnad överhuvudtaget.
Måste du inte äta, sova, betala räkningar oavsett?
Blir du inte lika våt om du går ut när det regnar oavsett?
Har vi inte sommar, höst, vinter och vår oavsett?
Hittar inte politikerna på en massa otyg oavsett?
Ingenting... förändras.
Det är bara inuti huvudet, världen och universum går sin egen väg, oavsett vad som snurrar i människors huvuden.

Ja universum går sin väg, och om du inte vill hänga på utan fantiserar ihop din egen värld så blir du lämnad kvar i ödemarken att klara dig själv, lycka till med det.

Då går det som det gick för folket i Lissabon 1755, det mest troende folket i Europa, de blev utplånade av att helvetet öppnade sig och slukade dem på Alla Helgons Dag, en stor religiös högtid när alla trodde extra mycket och intensivt.
Jorden öppnade sig, eld bröt fram och havet slukade dem, kyrkorna föll samman som korthus.

SÅ går det för dem som inuti sina huvuden tror sig stå över verkligheten och Universum.

[Maat]

"Vi har behov av att känna mening. Om Gud skapat oss som meningsfulla i sin egen meningsfulla avbild och vi känner att det är så så får detta behovet näring.

Om vi å andra sidan känner att vi saknar mening för att vi tänker oss att ingen mening finns så kommer vi sakna näringen detta behovet behöver."

Det är inte möjligt att se en logisk koppling mellan att ha en väldigt betydande menig med precis allt och att en sådan mening kräver att man leker skapargud och skapar en gud som ger denna mening.

Det finns absolut ingen sådan koppling.

Enda orsaken till att denna åsikt, eller tro finns, att det krävs just precis en gud för att ge mening är att denna "tro" eller övertygelse skapades i ett samhälle som saknade kunskap om verkligheten, för 5-6 000 år sedan.
Vad visste man då om någontings ursprung eller om just någonting alls mer än det man hade framför sig och kunde röra vid med sina egna händer.

Man hade ingen kunskap om någonting, kunde inte påverka eller förändra något avgörande, mer än byggnader och olika former av jordbruk och maträtter och nya smaker på öl och vin.
Man var hjälplösa i en serie händelser som kom och gick.

Om någon undrade vad som var mening, varifrån allt kommer, vart det var på väg, hur allt fungerar och varför så kunde ingen ge några svar på detta.
Men svar ville och behövde man ha - Alltså in på scenen kliver gudarna...

Och plötsligt har du mening, avsikt, svar på frågor (om än dumma sådana) orsaken till allt, när det fanns en gud att hänvisa till kunde tänkare komma på svar och orsaker och påstå att det var gudens vilja och med det var alla nöjda och tillfreds.
Man hade fått det man önskade sig och behovet var uppfyllt.

Att denna urgamla tradition ännu existerar beror på att mänskligheten aldrig tagit något intellektuellt steg in i framtiden, man har inte lärt sig nytt, inte tagit till sig kunskaper, inte upptäckt nya upptäckter, utan man är mentalt, psykiskt och intellektuellt inte mer utvecklad än man var för 5 000 år sedan.

Därför är man kvar i den nödlösning som skapades när inget alternativ fanns.

Mänskligheten är okunnig om att det finns enorm mening, oerhörd betydelse och obegränsade upptäcker, framsteg, skapelser och fantastiska upplevelser att söka, finna och erövra i Universum.

Jag ser enorm betydelse och mening i allt vad jag gör varje dag utan att det finns tillstymmelse av någon gud med i bilden.
Jag arbetar på att skapa en överlägsen intelligens som skall styra och utforma hela universum för evigt.
Mer mening i det man gör kan det inte bli.

Däremot konstaterar jag att de som är troende åstadkommer inte ett smack, de slösar sitt liv och sin dag på värdelöst strunt, de kommer och går och lämnar inga spår - Vad är meningen i det...

[Smisk]

Det är inte möjligt att se en logisk koppling mellan att ha en väldigt betydande menig med precis allt och att en sådan mening kräver att man leker skapargud och skapar en gud som ger denna mening.

Det finns absolut ingen sådan koppling.

Kopplingen jag talar om är alltså behovet av att känna mening och uppfattningen att världen bidrar med mening till oss.
Vi har alltså förmågan att känna och uppfatta oss själva, det vi gör och världen (naturen) som något som finns på en skala mellan meningslös till meningsfull och detta är samtidigt ett behov för oss. Vi kan uppfatta detta på ett negativt eller positivt sätt, på ett sätt som inte fungerar och ger oss obalans och på ett sätt som fungerar och som ger oss balans i tillvaron. Detta är kopplingen.

Enda orsaken till att denna åsikt, eller tro finns, att det krävs just precis en gud för att ge mening är att denna "tro" eller övertygelse skapades i ett samhälle som saknade kunskap om verkligheten, för 5-6 000 år sedan.
Vad visste man då om någontings ursprung eller om just någonting alls mer än det man hade framför sig och kunde röra vid med sina egna händer.

Man hade ingen kunskap om någonting, kunde inte påverka eller förändra något avgörande, mer än byggnader och olika former av jordbruk och maträtter och nya smaker på öl och vin.
Man var hjälplösa i en serie händelser som kom och gick.

Jag tänker att det handlar om mening, moral och livets riktning och inte alls om fakta.
Varför skulle det inte kunna handla om det menar du?
Religion innehåller riktlinjer om hur vi bör leva.

Därför är man kvar i den nödlösning som skapades när inget alternativ fanns.

Det finns gott om alternativ så det håller jag inte med om. Jag tror inte på gud och känner inte många som gör det faktiskt.
Buddhism är ett alternativ exempelvis, som innehåller andlighet, filosofi och som inte nödvändigtvis innefattar Gud.

Därför är man kvar i den nödlösning som skapades när inget alternativ fanns.

Det verkar fördomsfullt kan jag spontant tycka faktiskt.

[Algotezza]

Oavsett om vi tror att Gud finns eller ej, ser ju världen ut som den gör - fast vems beskrivning av världen ska vi se som den giltiga? Fast, innebär "tro att Gud fnns" detsamma som att "tro på Gud"? Kan man tro på Gud utan att tro att Hen finns? Om man ber böner är det kanske viktigt att förutsätta att Gud finns, för att bönen ska kännas menimngsfull.

Mening med livet kan man väl finna/skapa utan att förutsätta existensen av Gud, eller...? För övrigt behöver det ju inte vara så att livet som helhet har annan mening än att det finns till och att meningen kan finnas i de aktiviteter vi fyller livet med.

[Anders]

Oavsett om vi tror att Gud finns eller ej, ser ju världen ut som den gör - fast vems beskrivning av världen ska vi se som den giltiga? Fast, innebär "tro att Gud fnns" detsamma som att "tro på Gud"? Kan man tro på Gud utan att tro att Hen finns? Om man ber böner är det kanske viktigt att förutsätta att Gud finns, för att bönen ska kännas menimngsfull.

Mening med livet kan man väl finna/skapa utan att förutsätta existensen av Gud, eller...? För övrigt behöver det ju inte vara så att livet som helhet har annan mening än att det finns till och att meningen kan finnas i de aktiviteter vi fyller livet med.

Ingen har sett Guds ansikte. Tror inte man kan "förutsätta". Möjligen hoppas.

[Smisk]

Oavsett om vi tror att Gud finns eller ej, ser ju världen ut som den gör - fast vems beskrivning av världen ska vi se som den giltiga? Fast, innebär "tro att Gud fnns" detsamma som att "tro på Gud"? Kan man tro på Gud utan att tro att Hen finns? Om man ber böner är det kanske viktigt att förutsätta att Gud finns, för att bönen ska kännas meningsfull.

Mening med livet kan man väl finna/skapa utan att förutsätta existensen av Gud, eller...? För övrigt behöver det ju inte vara så att livet som helhet har annan mening än att det finns till och att meningen kan finnas i de aktiviteter vi fyller livet med.

Det finns aspekter hos existensen vi inte kan veta något om. Vi har sinnen för att förnimma en fysisk aspekt av det som existerar men mycket av det vi upplever har inte mycket med den att göra utan är mentala processer, som mening, musik, språk, personlighet, värderingar, moral osv. Ingen av dessa saker är beskrivna i fysiken. Hur existerar dem? Hur förhåller vi oss till dem? Med dem?

När vi säger att något "spelar roll" menar vi att något har värde, inte nödvändigtvis att det är något "som existerar" på samma sätt som stenar och galaxer.

Uppfattningen att existensen är skapad och liknande uppfattningar tillför saker till existensen som har just värde.
De gör existensen till en kanvas som innehåller mening FÖR att den är skapad där med den.

Jag håller helt med om att mening finns för oss oavsett om vi tänker oss att livet är skapat av Gud. Samtidigt håller jag med om att tankarna om att något så att säga "innehåller värde, moral, skönhet, mening, spiritualitet" mm, så som en skapare, kan vara meningsfulla tankar för oss.

För mig spelar det stor roll hur man tänker och känner inför tillvaron. Det kan alltså på så sätt vara helt avgörande hur man tänker att den finns och om den då är skapad.

[Smisk]

Oavsett om vi tror att Gud finns eller ej, ser ju världen ut som den gör - fast vems beskrivning av världen ska vi se som den giltiga? Fast, innebär "tro att Gud fnns" detsamma som att "tro på Gud"? Kan man tro på Gud utan att tro att Hen finns? Om man ber böner är det kanske viktigt att förutsätta att Gud finns, för att bönen ska kännas menimngsfull.

Mening med livet kan man väl finna/skapa utan att förutsätta existensen av Gud, eller...? För övrigt behöver det ju inte vara så att livet som helhet har annan mening än att det finns till och att meningen kan finnas i de aktiviteter vi fyller livet med.

Ingen har sett Guds ansikte. Tror inte man kan "förutsätta". Möjligen hoppas.

En del menar att vårat rena medvetande "är guds och existensens ansikte" och detta skall ses som en metafor.
Om man är med på vad som menas med detta ser jag inga problem med att säga att man menar att man har "sett guds ansikte".

[Algotezza]

Oavsett om vi tror att Gud finns eller ej, ser ju världen ut som den gör - fast vems beskrivning av världen ska vi se som den giltiga? Fast, innebär "tro att Gud fnns" detsamma som att "tro på Gud"? Kan man tro på Gud utan att tro att Hen finns? Om man ber böner är det kanske viktigt att förutsätta att Gud finns, för att bönen ska kännas menimngsfull.

Mening med livet kan man väl finna/skapa utan att förutsätta existensen av Gud, eller...? För övrigt behöver det ju inte vara så att livet som helhet har annan mening än att det finns till och att meningen kan finnas i de aktiviteter vi fyller livet med.

Ingen har sett Guds ansikte. Tror inte man kan "förutsätta". Möjligen hoppas.

En del menar att vårat rena medvetande "är guds och existensens ansikte" och detta skall ses som en metafor.
Om man är med på vad som menas med detta ser jag inga problem med att säga att man menar att man har "sett guds ansikte".

Det blir väl som när Fantomen tar av sig masken...

[Anders]

Ingen har sett Guds ansikte. Tror inte man kan "förutsätta". Möjligen hoppas.

En del menar att vårat rena medvetande "är guds och existensens ansikte" och detta skall ses som en metafor.
Om man är med på vad som menas med detta ser jag inga problem med att säga att man menar att man har "sett guds ansikte".

Det blir väl som när Fantomen tar av sig masken...

Då dog man, eller hur var det?

[Algotezza]

En del menar att vårat rena medvetande "är guds och existensens ansikte" och detta skall ses som en metafor.
Om man är med på vad som menas med detta ser jag inga problem med att säga att man menar att man har "sett guds ansikte".

Det blir väl som när Fantomen tar av sig masken...

Då dog man, eller hur var det?

Precis-. Att se Gud förintar ens lilla jag och man blir ett med/slukas av Gud.

Eller inte...