Allmän religionsdiskussion

[Vertumnus]

David H


Kontext är alltid viktigt att ta hänsyn till, men jag menar att kontext är inte fördefinierad utifrån en texts vedertagna eller offentliga kategorisering. Det blir varken bra om man tänker att tolkningen är helt fri, eller att tänka att tolkningen ska vara helt bunden utifrån färdigt fördefinierade premisser. Man behöver finna en balans däremellan. Hålla fast vid någon av dessa ytterligheter (färdigt fördefinierad kontext, eller total kontextlöshet) tänker jag kan liknas vid att hålla sig fast vid sargen, medan att röra sig i spelutrymmet däremellan är vad som öppnar för verkligt konstnärlig skaparkraft. Detta spelutrymme tänker jag också är vad som utgör gråzonen mellan all typ av kategorisering, mellan verklighet och dröm, mellan det konkreta och det abstrakta, mellan empiri och logik etc.

Ibland kan det vara nödvändigt att återvända till premissen.Vill vi förstå berättelsen om Jesus färd över vattnet i sitt sammanhang så skulle jag nog hellre vända mig till historiker, religionshistoriker och språkvetare än till konstnärlig skaparkraft.

[Illusionen]

Tyvärr har jag bara mina egna erfarenheter, inlärda kunskaper som jag tror jag förstått, samt något lite förnuft, känsla och logisk förmåga att tillgå.

Vad som forskas på inom religionsvetenskap som jag tolkat det, sådant som kan undersökas empiriskt, t.ex. inom religionspsykologi och -sociologi, via undersökningar och enkäten.

Inom semantik kan man se närmare på olika definitioner av Gud och andra religiösa begrepp. Inom logik kan man analysera hållbarheten i olika gudsbevis.

Det du sysslar med, Illusionen, är bortom min förmåga, och jag fattar föga av ditt koncept och syftet med det, men en sak har jag förstått, nämligen att det s.a.s. är sitt hjärtebarn, något du passionerat brinner för.

Jag har också förstått att det rätt förstått pekar hän mot existensen av en större och djupare verklighet än den vi kan uppfatta med s.k. fysiska sinnen och med vår föreställningaförmåga.

Jag vet mina begränsningar, så ditt komplexa koncept kan jag varken verifiera eller falsifiera, men jag är ganska säker på att verkligheten i sig är mycket större, djupare och outgrundligare, än min egen bild av verkligheten.

Jag beundrar ditt tålamod.

Tack för trevlig kommentar!
Att du läser mina inlägg uppskattar jag mycket, och har tacksamt noterat.
Våra respektive bakgrunder, skiljer sig närmast diametralt åt, vilket redan det är ett intressant konstaterande.
Du är, om jag minns rätt, lärare i filosofi och religionskunskap, och har mångårig erfarenhet av/från ämnesområdet,
medan jag är en pensionerad båtbyggare, och självlärd teleingenjör, som är fascinerad av de elektromagnetiska
fälten och deras tillämpning, men saknar meriter inom aktuella områden.
Kan det bli mer olikt ?

Denna olikhet tar sig uttryck i några helt avgörande och vägledande punkter i mitt fall,
• Maxwells ekvationer
• Eulers formel/ekv
• Kants ”Tinget i sig”
Det dessa punkter sammantaget innefattar (i kombination med principerna DRP och MP) utmynnar i begreppen
”internt” och ”externt”, som ingår i den i konceptet beskrivna växelverkan.
Det ej direkt förnimbara begreppet ”internt” får till konsekvens att vår mänskliga "verklighets-uppfattning" är
begränsad, och att begreppet ”Gud” därför inte går att definiera med atomära begrepp och storheter.
Detta blev ”nyckeln” till min insikt om ”existens av en större och djupare verklighet”.

När du därför skriver citat, ”jag är ganska säker på att verkligheten i sig är mycket större, djupare och
outgrundligare, än min egen bild av verkligheten.”, så är detta, trots våra olika bakgrunder, i direkt
överensstämmelse med mina egna slutsatser.
Det förefaller alltså finnas en gemensam nämnare till våra livserfarenheter, som format resultatet.
Jag har följt och läst dina inlägg där du beskriver hur du tolkar begreppet ”Gud”, och har intrycket av att det
härvidlag inte rör sig om några stora åsiktsskillnader oss emellan.

Vad gäller mitt tålamod, är det nog lite si och så.

Jag uppskar din närvaro här på Filosofiforum Algotezza, och hoppas andra tar intryck av ditt sympatiska sätt.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen / bengtdelta@gmail.com

Pax vobiscum.

[David H]

David H


Kontext är alltid viktigt att ta hänsyn till, men jag menar att kontext är inte fördefinierad utifrån en texts vedertagna eller offentliga kategorisering. Det blir varken bra om man tänker att tolkningen är helt fri, eller att tänka att tolkningen ska vara helt bunden utifrån färdigt fördefinierade premisser. Man behöver finna en balans däremellan. Hålla fast vid någon av dessa ytterligheter (färdigt fördefinierad kontext, eller total kontextlöshet) tänker jag kan liknas vid att hålla sig fast vid sargen, medan att röra sig i spelutrymmet däremellan är vad som öppnar för verkligt konstnärlig skaparkraft. Detta spelutrymme tänker jag också är vad som utgör gråzonen mellan all typ av kategorisering, mellan verklighet och dröm, mellan det konkreta och det abstrakta, mellan empiri och logik etc.

Ibland kan det vara nödvändigt att återvända till premissen.Vill vi förstå berättelsen om Jesus färd över vattnet i sitt sammanhang så skulle jag nog hellre vända mig till historiker, religionshistoriker och språkvetare än till konstnärlig skaparkraft.

När jag kollar upp ordet "konst" på wikipedia presenteras tre olika definitioner

Definition 1 – kulturyttring som kräver kunskap och färdighet
Definition 2 – sorts estetisk verksamhet
Definition 3 – bildkonst (eller bildkonst, arkitektur och konsthantverk)

Sett till detta sammanhang, är det väl då definition 1 som ligger närmast till hands när jag skriver om "konstnärlig skaparkraft", dvs att jag syftar kulturyttring som kräver kunskap och färdighet. Och då kan man fråga sig om det är någon motsättning gentemot detta, med att vara historiker, religionshistoriker och språkvetare? Ägnar sig inte dessa personer åt kulturyttringar som kräver kunskap och färdighet?

Jag menar inte att jag argumenterat för att det inte skulle vara meningsfullt att vända sig till historiker, religionshistoriker och språkvetare när man vill förstå berättelsen om Jesu färd över vattnet. Tvärtom tycker jag att alla dessa är vetenskapligt intressanta discipliner.

Men jag begränsar inte heller mitt intresse till bara dessa områden. Även exempelvis poesin och musiken tycker jag kan komma med intressanta bidrag för fördjupad förståelse. Till exempel tycker jag att Leonard Cohens låt Suzanne bidrar med ett intressant perspektiv om Jesu färd över vattnet.

And Jesus was a sailor when he walked upon the water
And he spent a long time watching from his lonely wooden tower
And when he knew for certain only drowning men could see him
He said all men will be sailors then until the sea shall free them
But he himself was broken, long before the sky would open
Forsaken, almost human, he sank beneath your wisdom like a stone

[Vertumnus]

David H


Kontext är alltid viktigt att ta hänsyn till, men jag menar att kontext är inte fördefinierad utifrån en texts vedertagna eller offentliga kategorisering. Det blir varken bra om man tänker att tolkningen är helt fri, eller att tänka att tolkningen ska vara helt bunden utifrån färdigt fördefinierade premisser. Man behöver finna en balans däremellan. Hålla fast vid någon av dessa ytterligheter (färdigt fördefinierad kontext, eller total kontextlöshet) tänker jag kan liknas vid att hålla sig fast vid sargen, medan att röra sig i spelutrymmet däremellan är vad som öppnar för verkligt konstnärlig skaparkraft. Detta spelutrymme tänker jag också är vad som utgör gråzonen mellan all typ av kategorisering, mellan verklighet och dröm, mellan det konkreta och det abstrakta, mellan empiri och logik etc.

Ibland kan det vara nödvändigt att återvända till premissen.Vill vi förstå berättelsen om Jesus färd över vattnet i sitt sammanhang så skulle jag nog hellre vända mig till historiker, religionshistoriker och språkvetare än till konstnärlig skaparkraft.

När jag kollar upp ordet "konst" på wikipedia presenteras tre olika definitioner

Definition 1 – kulturyttring som kräver kunskap och färdighet
Definition 2 – sorts estetisk verksamhet
Definition 3 – bildkonst (eller bildkonst, arkitektur och konsthantverk)

Sett till detta sammanhang, är det väl då definition 1 som ligger närmast till hands när jag skriver om "konstnärlig skaparkraft", dvs att jag syftar kulturyttring som kräver kunskap och färdighet. Och då kan man fråga sig om det är någon motsättning gentemot detta, med att vara historiker, religionshistoriker och språkvetare? Ägnar sig inte dessa personer åt kulturyttringar som kräver kunskap och färdighet?

Jag menar inte att jag argumenterat för att det inte skulle vara meningsfullt att vända sig till historiker, religionshistoriker och språkvetare när man vill förstå berättelsen om Jesu färd över vattnet. Tvärtom tycker jag att alla dessa är vetenskapligt intressanta discipliner.

Men jag begränsar inte heller mitt intresse till bara dessa områden. Även exempelvis poesin och musiken tycker jag kan komma med intressanta bidrag för fördjupad förståelse. Till exempel tycker jag att Leonard Cohens låt Suzanne bidrar med ett intressant perspektiv om Jesu färd över vattnet.

And Jesus was a sailor when he walked upon the water
And he spent a long time watching from his lonely wooden tower
And when he knew for certain only drowning men could see him
He said all men will be sailors then until the sea shall free them
But he himself was broken, long before the sky would open
Forsaken, almost human, he sank beneath your wisdom like a stone

Cohens tolkning förefaller rimlig, berättelsen tolkas som en liknelse snarare än som historisk fakta och den ger mening åt berättelsen.

Problemet med konstnärlig skaparkraft i sådana här sammanhang är detsamma som gäller för allt skapande. Varje skapande process gör mer eller mindre våld på sitt material.

[David H]

Cohens tolkning förefaller rimlig, berättelsen tolkas som en liknelse snarare än som historisk fakta och den ger mening åt berättelsen.

Problemet med konstnärlig skaparkraft i sådana här sammanhang är detsamma som gäller för allt skapande. Varje skapande process gör mer eller mindre våld på sitt material.

Cohen sjunger om att Jesus gick på vattnet, inte att det var som om han gick på vatten, alltså är det ingen liknelse i direkt språklig bemärkelse, men möjligtvis skulle man kunna säga att han gör en metaforisk tolkning. Som jag ser det handlar det dock inte om att ta ställning varken för eller mot sanningshalten i den empiriska händelsen. Sångens budskap tänker jag förmedlar något annat på mer abstrakt plan... som att det är först när man själv är döende (på väg att drunkna) som man kan förstå Jesus budskap. För förstå Gud behöver du först överlämna ditt ego, ungefär så tolkar jag det.

Om det sen är så att varje skapande process gör våld på sitt material... vad är då alternativet? Lämna materialet oberört? Tystnad? Här tänker jag åter det är frågor som är öppna för tolkning, t ex om vad som syftas till "skapande process", vi kan både ge detta en bred eller en mer snäv definition.

[Hubert]

Det finns inget att vara konfunderad över att vi i vår kultursfär refererar "till just kristendomen och kristna Bibeln i diskussioner om Gud här på forumet."

Jag är konfunderad över "beskriver konkreta empiriska händelser - så som en person som vandrar på vattnet i en historiskt känd sjö.", något som xion och Vertumnus också ställt sig frågande till.
I ett annat inlägg skriver du "I Bibeln beskrivs det som en empirisk händelse, är min tolkning i alla fall."
Och i ett annat "Bibeln är inte fri från empiri"

Om jag börjar från slutet: Koranen är inte heller fri från empiri, Hemsöborna är inte det heller - vad ska vi dra för slutsats av det faktum att bibeln, koranen och Hemsöborna inte är fria från empiri?

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." beskrivs som en empirisk händelse, men ingen tror att det som beskrivs ÄR en konkret empirisk händelse.

"en person som vandrar på vattnet i en historiskt känd sjö" är ingen konkret empirisk händelse, inte heller att Joh 2:1-11Jesus trollade vatten till vin, eller Matt 14:16-21 då han mättade ca 5000 människor med fem bröd och två fiskar. Det blev till och med mat över, 12 fulla korgar!
Men David H har rätt i att de beskrivs som empiriska händelser. Vi får inte lura oss att tro att allt som beskrivs som konkreta empiriska händelser också är det.
Fake news är just sådant som beskrivs som verkligt fast det i själva verket är nys.

Bibeln är inte fri från empiri.
Stridsfrågan bland troende har varit och är fortfarande vad som verkligt/empiri och vad som är litteratur.
Allt fler kristna känner sig besvärade av bibeln, men det finns fortfarande sekter som menar att bibeln är bokstavligen sann, allt är empiri - antagligen för att boken är inspirerad av gud, 2 Tim 3:16-17.

Det har ofta gjort mig lite konfunderad när det refererats till just kristendomen och kristna Bibeln i diskussioner om Gud här på forumet. Jag har tänkt att det kanske är en hållning som hör samman med en extravert läggning, och preferens för sinnesförnimmelse över intuition... att man har ett behov av vedertagna och konkretiserade referenspunkter när man samtalar med andra. Och då ligger kanske kristna Bibeln nära till hands, både i avseendet att den är allmänt känd, och beskriver konkreta empiriska händelser - så som en person som vandrar på vattnet i en historiskt känd sjö. Och det beskriver även konkretiserad praktisering så som exempelvis, vara i kyrkan viss dag, ta nattvard etc.

Men det känns som att detta inte kan vara hela förklaringen. Det finns ju också andra religioner med stor spridning, som både är kända och har viss förankring i beskrivningar av konkreta empiriska händelser. Och då funderar jag på om det också kan vara en generationsfråga. I Sverige hade vi kristendomskunskap som ett obligatoriskt skolämne fram till 1969, men därefter ersattes det med religionskunskap i skolorna - ett ämne med betydligt bredare inriktning än bara kristendom. Se: https://sv.wikipedia.org/wiki/Religionskunskap

När jag gick i skolan kring år 2000 så handlade också religionsvetenskapen om annat än att grubbla över huruvida viss empirisk händelse hände på visst sätt enligt viss bok etc... det var mer allmän diskussion om existentiella frågor, och beskrivning av olika religioner, som till stor del beskrevs som olika livskulturer. Och nu när jag jobbar så är jag på en arbetsplats där en minoritet är etniska svenskar, och de stor del av mina kollegor kommer från länder där andra religioner är mer centrala än kristendomen... t ex Afghanistan, Iran, Etiopien, Thailand, Nepal, Filippinerna

Det är i alla fall ett par funderingar jag har om varför vi verkar resonera på olika sätt kring Gud och religion

[Algotezza]

Bibeln, liksom Koranen, är framförallt litteratur och består ett hopkok av vissa historiska fakta, fantasier, myter, önsketänkande, allt präglat av den tid när de skrevs ner. Som litteratur är de ibland lysande, ibland bara tråkiga. De innehåller texter som både har en symbolisk sida och en åtminstone förment empirisk sida.

Gudsbilden som framträder är tämligen motsägelsefull. Allt från en andlig sträng diktator till en kärleksfull förlåtande fadersgestalt. Människor tror på sina gudsbilder vilka ofta bara är en uppboostad variant av idealbilden av dem själva. Sådan hund, sådan herre.

Gud som en närvarande frånvaro är Jon Fosses beskrivning.

[Vertumnus]

Cohens tolkning förefaller rimlig, berättelsen tolkas som en liknelse snarare än som historisk fakta och den ger mening åt berättelsen.

Problemet med konstnärlig skaparkraft i sådana här sammanhang är detsamma som gäller för allt skapande. Varje skapande process gör mer eller mindre våld på sitt material.

Cohen sjunger om att Jesus gick på vattnet, inte att det var som om han gick på vatten, alltså är det ingen liknelse i direkt språklig bemärkelse, men möjligtvis skulle man kunna säga att han gör en metaforisk tolkning. Som jag ser det handlar det dock inte om att ta ställning varken för eller mot sanningshalten i den empiriska händelsen. Sångens budskap tänker jag förmedlar något annat på mer abstrakt plan... som att det är först när man själv är döende (på väg att drunkna) som man kan förstå Jesus budskap. För förstå Gud behöver du först överlämna ditt ego, ungefär så tolkar jag det.

Vore Cohen kristen fundamentalist så hade han förmodligen menat att Jesus gick på vatten i bokstavlig mening, men efter vad jag vet var han inte kristen fundamentalist. Att gå på vatten är idag en allmänt vedertagen metafor för att göra det omöjliga.

Om det sen är så att varje skapande process gör våld på sitt material... vad är då alternativet? Lämna materialet oberört? Tystnad? Här tänker jag åter det är frågor som är öppna för tolkning, t ex om vad som syftas till "skapande process", vi kan både ge detta en bred eller en mer snäv definition.

Alternativet är det jag föreslår: att gå till källorna. Göra alla de läsningar Algotezza föreslår och försöka återskapa textens autentiska ursprung.

Samtidigt är vi förstås fria att göra tolkningar och kanske gör sig berättelserna allra bäst i diktarnas händer. Men det finns en god anledning till att man ständigt återvänder till de ursprungliga texterna.

[David H]

Om det sen är så att varje skapande process gör våld på sitt material... vad är då alternativet? Lämna materialet oberört? Tystnad? Här tänker jag åter det är frågor som är öppna för tolkning, t ex om vad som syftas till "skapande process", vi kan både ge detta en bred eller en mer snäv definition.

Alternativet är det jag föreslår: att gå till källorna. Göra alla de läsningar Algotezza föreslår och försöka återskapa textens autentiska ursprung.

Samtidigt är vi förstås fria att göra tolkningar och kanske gör sig berättelserna allra bäst i diktarnas händer. Men det finns en god anledning till att man ständigt återvänder till de ursprungliga texterna.

Så alternativet till att skapa är att (åter-)skapa?

Som jag ser det finns det ingen motsättning till detta gentemot det jag själv skrivit. Jag skrev tidigare:
”Jag menar inte att jag argumenterat för att det inte skulle vara meningsfullt att vända sig till historiker, religionshistoriker och språkvetare när man vill förstå berättelsen om Jesu färd över vattnet. Tvärtom tycker jag att alla dessa är vetenskapligt intressanta discipliner.”

Som jag ser det handlar allt detta i något avseende om att skapa. Historiker, språkvetare etc ägnar sig åt skapande processer när de samlar in empiriskt material från olika källor, värderar och sammanställer detta, och försöker återskapa ett händelseförlopp. Historieforskning på avancerad nivå kan vara lite som att lägga pussel.

[David H]

Jag är konfunderad över "beskriver konkreta empiriska händelser - så som en person som vandrar på vattnet i en historiskt känd sjö.", något som xion och Vertumnus också ställt sig frågande till.
I ett annat inlägg skriver du "I Bibeln beskrivs det som en empirisk händelse, är min tolkning i alla fall."
Och i ett annat "Bibeln är inte fri från empiri"

Om jag börjar från slutet: Koranen är inte heller fri från empiri, Hemsöborna är inte det heller - vad ska vi dra för slutsats av det faktum att bibeln, koranen och Hemsöborna inte är fria från empiri?

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." beskrivs som en empirisk händelse, men ingen tror att det som beskrivs ÄR en konkret empirisk händelse.

Slutsatser vi kan dra är väl exempelvis att Bibeln, Koranen och Hemsöborna är en typ av texter som använder sig mer av empiri än exempelvis Daodejing, Spinozas Etik och Kants Religionen inom det blotta förnuftets gränser .

Med ”konkret empiri” syftade jag inte till att det ”hänt på riktigt” utan bara att det beskrivs som om det hänt på riktigt med konkreta ord. Så jag ser i det avseendet inte något problem med att säga att citat från Hemsöborna beskriver en konkret empirisk händelse. Men visst kan man mena att ordet ”konkret” är överflödigt i detta sammanhang.
Om man menar att det är något som verkligen hänt på riktigt skulle jag då hellre använda mig av uttryck som ”sann empirisk händelse” eller ”verklig empirisk händelse”

[Algotezza]

Angående den tid vi talar om, i fråga om när Bibeln och andra mångtusenåriga skrifter sattes samman, ställer jag mig tveksam till om de som skapade dem mentalt kunde separera mellan myt/symbolisk berättelse och emprisk beskrivning. Ok, kanske kunde de skilja mellan dessa, men brydde sig föga om det när det gällde religiösa narrativ. Sådana har väl annat syfte än att konkret beskriva externa händelser, eftersom de har både en extern och en intern dimension sammanflätade. De är ämnade att skapa gemenskap och sammanhållning, vidmakthålla en identitet gentemot omvärlden, och förklara världens uppkomst och utseende.

Långt tillbaka var, som jag tolkar det, religion, proto- vetenskap och politik/ styressätt en enhet. Vilket då också kommer tillbuttryck i heliga urkunder. Men jag kan ha fel.

Onekligen läser vi dessa skrifter med helt andra tolkningsglasögon än vad människorna gjorde på den tiden. Kan vi alls sätta oss in i hur de läste, förstod, tolkade och använde sina skrifter?

[Vertumnus]

Om det sen är så att varje skapande process gör våld på sitt material... vad är då alternativet? Lämna materialet oberört? Tystnad? Här tänker jag åter det är frågor som är öppna för tolkning, t ex om vad som syftas till "skapande process", vi kan både ge detta en bred eller en mer snäv definition.

Alternativet är det jag föreslår: att gå till källorna. Göra alla de läsningar Algotezza föreslår och försöka återskapa textens autentiska ursprung.

Samtidigt är vi förstås fria att göra tolkningar och kanske gör sig berättelserna allra bäst i diktarnas händer. Men det finns en god anledning till att man ständigt återvänder till de ursprungliga texterna.

Så alternativet till att skapa är att (åter-)skapa?

Som jag ser det finns det ingen motsättning till detta gentemot det jag själv skrivit. Jag skrev tidigare:
”Jag menar inte att jag argumenterat för att det inte skulle vara meningsfullt att vända sig till historiker, religionshistoriker och språkvetare när man vill förstå berättelsen om Jesu färd över vattnet. Tvärtom tycker jag att alla dessa är vetenskapligt intressanta discipliner.”

Som jag ser det handlar allt detta i något avseende om att skapa. Historiker, språkvetare etc ägnar sig åt skapande processer när de samlar in empiriskt material från olika källor, värderar och sammanställer detta, och försöker återskapa ett händelseförlopp. Historieforskning på avancerad nivå kan vara lite som att lägga pussel.

Återskapa ja, jag förstod strax efter postning vart ordet kunde leda. Men säg rekonstrura då. Vad det handlar är förhållandet till texten: om du vill låta texten tala genom dig eller om du själv vill tala genom texten. Det är inom dessa gränser vi kan röra oss. Ett problem här är att århundraden av tolkningar redan talar genom oss.

[David H]

Alternativet är det jag föreslår: att gå till källorna. Göra alla de läsningar Algotezza föreslår och försöka återskapa textens autentiska ursprung.

Samtidigt är vi förstås fria att göra tolkningar och kanske gör sig berättelserna allra bäst i diktarnas händer. Men det finns en god anledning till att man ständigt återvänder till de ursprungliga texterna.

Så alternativet till att skapa är att (åter-)skapa?

Som jag ser det finns det ingen motsättning till detta gentemot det jag själv skrivit. Jag skrev tidigare:
”Jag menar inte att jag argumenterat för att det inte skulle vara meningsfullt att vända sig till historiker, religionshistoriker och språkvetare när man vill förstå berättelsen om Jesu färd över vattnet. Tvärtom tycker jag att alla dessa är vetenskapligt intressanta discipliner.”

Som jag ser det handlar allt detta i något avseende om att skapa. Historiker, språkvetare etc ägnar sig åt skapande processer när de samlar in empiriskt material från olika källor, värderar och sammanställer detta, och försöker återskapa ett händelseförlopp. Historieforskning på avancerad nivå kan vara lite som att lägga pussel.

Återskapa ja, jag förstod strax efter postning vart ordet kunde leda. Men säg rekonstrura då. Vad det handlar är förhållandet till texten: om du vill låta texten tala genom dig eller om du själv vill tala genom texten. Det är inom dessa gränser vi kan röra oss. Ett problem här är att århundraden av tolkningar redan talar genom oss.

Som jag ser det finns det ingen väsentlig skillnad mellan att re-konstruera och åter-skapa, och jag tänker att det oavsett handlar om en slags skapande/konstruerande

Jag tänker att detta om att låta texten tala genom dig och själv tala genom är aspekter som båda behöver tas hänsyn till. Och jag tänker att det har och göra med att vi behöver både subjektsförankring och objektsförankring… om man försöker förneka antingen subjektet eller objektet leder det in en paradoxala resonemang, så som en tanke om skapande som inte involverar något skapande

[Illusionen]

Du är riktigt sur på ateister.

Nu är du nog ute och cyklar igen bäste Hubert von Pollen.
Redan första meningen är ett felaktigt konstaterande.
Jag har inga som helst problem med ateister.
Flertalet av mina vänner är ateister.

Citerar,
"Min ambition är inte att försöka påverka hur andra ser på begreppet Gud, det bör vara varje människas ensak."

Föreslår att du läser mitt inlägg en gång till.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=NAEppFUWLfc

[Hubert]

Det är en lam slutsats.

Poängen är att skilja på en händelse och att något beskrivs som en händelse.
”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." är ingen händelse, bara en beskrivning av en (påhittad) händelse.

Vi behöver inte "vara försiktiga med att tänka att vi ska använda oss av helt olika tolkningsglasögon när vi läser en biblisk text jämfört med när vi läser en vetenskaplig text.", som du skrev i ett inlägg.

Visserligen finns det kristna knäppgökar som menar att bibeln är en sorts vetenskaplig rapport om hur allt blev till och hur det kommer att bli; allt ifrån Gen 1:3 Gud sade "Ljus, bli till!" Och ljuset blev till; till, tja, ögonvittnesskildringen(?) Upp 7:1 Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn - vilket väl betyder att jorden är platt och fyrkantig.

Vad är grunden till förmaningen om försiktighet?

Jag är konfunderad över "beskriver konkreta empiriska händelser - så som en person som vandrar på vattnet i en historiskt känd sjö.", något som xion och Vertumnus också ställt sig frågande till.
I ett annat inlägg skriver du "I Bibeln beskrivs det som en empirisk händelse, är min tolkning i alla fall."
Och i ett annat "Bibeln är inte fri från empiri"

Om jag börjar från slutet: Koranen är inte heller fri från empiri, Hemsöborna är inte det heller - vad ska vi dra för slutsats av det faktum att bibeln, koranen och Hemsöborna inte är fria från empiri?

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." beskrivs som en empirisk händelse, men ingen tror att det som beskrivs ÄR en konkret empirisk händelse.

Slutsatser vi kan dra är väl exempelvis att Bibeln, Koranen och Hemsöborna är en typ av texter som använder sig mer av empiri än exempelvis Daodejing, Spinozas Etik och Kants Religionen inom det blotta förnuftets gränser .

Med ”konkret empiri” syftade jag inte till att det ”hänt på riktigt” utan bara att det beskrivs som om det hänt på riktigt med konkreta ord. Så jag ser i det avseendet inte något problem med att säga att citat från Hemsöborna beskriver en konkret empirisk händelse. Men visst kan man mena att ordet ”konkret” är överflödigt i detta sammanhang.
Om man menar att det är något som verkligen hänt på riktigt skulle jag då hellre använda mig av uttryck som ”sann empirisk händelse” eller ”verklig empirisk händelse”