Förlåtelse

[xion]

Varför ska man förlåta?
Borde det inte räcka med att man avstår från att hämnas?
Det man gjort kan aldrig göras ogjort. Det går inte.
Om någon gör något som skadar dig så kan denne göra det igen. Det blir bara lättare nästa gång.
Så förlåt inte. Låt det falla in i glömskan. Vilket också sker om inte något liknande sker igen, och igen.
Gud kommer inte heller att förlåta. Gud minns allt du gjort och straffet är ditt eget dåliga samvete andras vetskap om det du gjort.
Försök inte smita genom att tro att du fått Guds förlåtelse. Detta är bara religiös humbug.
Vi borde släppa ut de vilda djuren ur sina burar och i stället spärra in missdådarna där med skyltar som berättar vad de gjort.
Ett slags modernt skampålezoo. Kanske ett digitalt förbrytarregister där man ser hur personerna ser ut och med alla persondata.

[Algotezza]

Man förlåter för sin egen skull, för att slippa möta "den där idioten" igen, och kunna gå vidare. Annars knyts ens öde ihop med personer med den typen av mentalitet, och man kommer att möta liknande handlingar från sådana personers sida, tills man genom förlåtelse, som är mer än bara muntlig, utan kommer från hjärtat, kan befria sig från dylikt.

Free your karma!

[Mlw]

Utan förlåtelsen är vi tillbaks i klansamhällets elände, där balansen måste återställas genom motsvarande gärning eller böter. Det är en källa till evig konflikt. Klanfolken är hopplösa i detta avseende. Avancerad civilisation kan ej upprätthållas om ej den kristna förlåtelsen finns. Döm inte så skall ni inte bli dömda, säger Jesus. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Tyvärr återfaller människorna idag till en arkaisk mentalitet och sätter sig till doms över medmänniskan. Att kristendomen tynat ser vi nu resultatet av.

[hakkapeliitta]

Utan förlåtelsen är vi tillbaks i klansamhällets elände, där balansen måste återställas genom motsvarande gärning eller böter. Det är en källa till evig konflikt. Klanfolken är hopplösa i detta avseende. Avancerad civilisation kan ej upprätthållas om ej den kristna förlåtelsen finns. Döm inte så skall ni inte bli dömda, säger Jesus. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Tyvärr återfaller människorna idag till en arkaisk mentalitet och sätter sig till doms över medmänniskan. Att kristendomen tynat ser vi nu resultatet av.

Håller inte med. Varför alltid förlåta? Du menar att utan förlåtelse hamnar vi i ett klansamhälle?
Tycker inte det, om man aldrig glömmer en oförrätt varför glömma? Endast förövaren är glad åt det.
Ofta är hämnd det bästa svaret.

[Mlw]

Håller inte med. Varför alltid förlåta? Du menar att utan förlåtelse hamnar vi i ett klansamhälle?
Tycker inte det, om man aldrig glömmer en oförrätt varför glömma? Endast förövaren är glad åt det.
Ofta är hämnd det bästa svaret.

Paulus säger:

Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: "Min är hämnden, jag skall utkräva den", säger Herren. Men "om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud". (Romarbrevet 12:19-20)

[Algotezza]

Utan förlåtelsen är vi tillbaks i klansamhällets elände, där balansen måste återställas genom motsvarande gärning eller böter. Det är en källa till evig konflikt. Klanfolken är hopplösa i detta avseende. Avancerad civilisation kan ej upprätthållas om ej den kristna förlåtelsen finns. Döm inte så skall ni inte bli dömda, säger Jesus. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Tyvärr återfaller människorna idag till en arkaisk mentalitet och sätter sig till doms över medmänniskan. Att kristendomen tynat ser vi nu resultatet av.

Håller inte med. Varför alltid förlåta? Du menar att utan förlåtelse hamnar vi i ett klansamhälle?
Tycker inte det, om man aldrig glömmer en oförrätt varför glömma? Endast förövaren är glad åt det.
Ofta är hämnd det bästa svaret.

Så resonerar ofta politiker världen över och har nästan alltid gjort. Så resonerar ofta individer också. Är det vägen framåt? Det stannar ju sällan vid enbart hämnd, utan ofta sker en upptrappning.

[David H]

Egentligen tänker jag att detta med förlåtelse är ganska överflödigt. När det finns förståelse, så behöver man inte tala om förlåtelse, eftersom båda parter ändå vet.

Ikväll hade jag en patient som ville upp till toaletten... jag behövde dock fixa nåt annat först, och när jag kom tillbaka så sa patienten att nu är det jävligt bråttom. Och medan jag skulle hjälpa honom upp fick jag höra diverse svordomar och förbannelser, varför jag är så jävla långsam. Och just när vi rullar in till toaletten så skriker han igen faan skynda, och han slänger sig fram emot toaletten, men han här förvirrad och har så bråttom att han inte hinner få av byxan. Så han sätter sig på toaletten med byxorna på, samtidigt som det bubblar och sprakar, och ut från byxorna kommer det ut diarré som bildar pölar på golvet nedanför. I samma stund hör jag också att han börjar hulka och tårarna kommer. Han säger beklagande till mig "det är inget roligt jobb som du har".

Ska jag be om ursäkt för att jag inte hjälpte honom tidigare? Ska han be om ursäkt för att han svor och gormade åt mig? Nej, ingen av oss ber om någon ursäkt. Och ingen av oss nämner något om förlåtelse. Det känns inte så viktigt. Vi förstår båda att det är som det är. Han dömer inte mig, och jag dömer inte honom. Ingen av oss ville nåt illa, men ändå sket det sig.

[Algotezza]

Egentligen tänker jag att detta med förlåtelse är ganska överflödigt. När det finns förståelse, så behöver man inte tala om förlåtelse, eftersom båda parter ändå vet.

Ikväll hade jag en patient som ville upp till toaletten... jag behövde dock fixa nåt annat först, och när jag kom tillbaka så sa patienten att nu är det jävligt bråttom. Och medan jag skulle hjälpa honom upp fick jag höra diverse svordomar och förbannelser, varför jag är så jävla långsam. Och just när vi rullar in till toaletten så skriker han igen faan skynda, och han slänger sig fram emot toaletten, men han här förvirrad och har så bråttom att han inte hinner få av byxan. Så han sätter sig på toaletten med byxorna på, samtidigt som det bubblar och sprakar, och ut från byxorna kommer det ut diarré som bildar pölar på golvet nedanför. I samma stund hör jag också att han börjar hulka och tårarna kommer. Han säger beklagande till mig "det är inget roligt jobb som du har".

Ska jag be om ursäkt för att jag inte hjälpte honom tidigare? Ska han be om ursäkt för att han svor och gormade åt mig? Nej, ingen av oss ber om någon ursäkt. Och ingen av oss nämner något om förlåtelse. Det känns inte så viktigt. Vi förstår båda att det är som det är. Han dömer inte mig, och jag dömer inte honom. Ingen av oss ville nåt illa, men ändå sket det sig.

Det handlade kanske mer om förståelse från din sida och glömska från patientens sida. Jag tror dock att förståelse är en viktig ingrediens i förlåtelsen. Glömska också kanske, att gå vidare utan att älta gamla oförrätter.

[xion]

Egentligen tänker jag att detta med förlåtelse är ganska överflödigt. När det finns förståelse, så behöver man inte tala om förlåtelse, eftersom båda parter ändå vet.

Ikväll hade jag en patient som ville upp till toaletten... jag behövde dock fixa nåt annat först, och när jag kom tillbaka så sa patienten att nu är det jävligt bråttom. Och medan jag skulle hjälpa honom upp fick jag höra diverse svordomar och förbannelser, varför jag är så jävla långsam. Och just när vi rullar in till toaletten så skriker han igen faan skynda, och han slänger sig fram emot toaletten, men han här förvirrad och har så bråttom att han inte hinner få av byxan. Så han sätter sig på toaletten med byxorna på, samtidigt som det bubblar och sprakar, och ut från byxorna kommer det ut diarré som bildar pölar på golvet nedanför. I samma stund hör jag också att han börjar hulka och tårarna kommer. Han säger beklagande till mig "det är inget roligt jobb som du har".

Ska jag be om ursäkt för att jag inte hjälpte honom tidigare? Ska han be om ursäkt för att han svor och gormade åt mig? Nej, ingen av oss ber om någon ursäkt. Och ingen av oss nämner något om förlåtelse. Det känns inte så viktigt. Vi förstår båda att det är som det är. Han dömer inte mig, och jag dömer inte honom. Ingen av oss ville nåt illa, men ändå sket det sig.

Ja "sket sig" gjorde det.
Nu blev det ju du själv som fick ta hand om "skiten".
För honom blev det ett generande nederlag, (att inte klara sig själv utan vara beroende av andra)

[xion]

Utan förlåtelsen är vi tillbaks i klansamhällets elände, där balansen måste återställas genom motsvarande gärning eller böter. Det är en källa till evig konflikt. Klanfolken är hopplösa i detta avseende. Avancerad civilisation kan ej upprätthållas om ej den kristna förlåtelsen finns. Döm inte så skall ni inte bli dömda, säger Jesus. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Tyvärr återfaller människorna idag till en arkaisk mentalitet och sätter sig till doms över medmänniskan. Att kristendomen tynat ser vi nu resultatet av.

Håller inte med. Varför alltid förlåta? Du menar att utan förlåtelse hamnar vi i ett klansamhälle?
Tycker inte det, om man aldrig glömmer en oförrätt varför glömma? Endast förövaren är glad åt det.
Ofta är hämnd det bästa svaret.

Hämnd leder ofta till vedergällning och vendetta och lidande utan slut.
Det står en hel del bra saker i Bibeln.
"Den som är utan synd må kasta den första stenen."
Man kan rannsaka sig själv först innan man dömer andra.

[531bts]

"Dömmen icke, på det ni inte själva ska bli dömda". Har misstolkats som att vi ska avstå bedömning. Det är oundvikligt för tankesinnet att bedöma. Frågan är utifrån vilken referens bedömningen sker. Om bedömningen sker utifrån personlig logik, dömmer du dina medmänniskor som dålig/bra, ond/god utifrån personliga aversioner och preferenser och bortser från medmänniskans/Människosonens identitet: medvetande.
Bedömning bör ske utifrån en helhetsmedvetenhet dvs en insikt/förståelse om en allmängiltig tillhörighet till skapelsen och Gud. Man utgår då ifrån ett hänsynstagande till att alla inte har den insikten/förståelsen men att inte sitta verkningslös och låta sina medmänniskor forsätta att handla utifrån sin bristande förståelse. Man gör en verklighetsförankrad och ändamålsenlig bedömning för åtgärd.
Utgår man från att dömma sina medmänniskor binder man ris åt egen rygg dvs blåser upp sitt ego och förminskar sin medmänniska, för det blir du dömd av Gud, Helheten.

[Anders]

Förlåtelse ~= konstruktiv feedback. Något vi Svenskar är urusla på. Framför allt då handlingar är mindre bra. Kan man hjälpa personen att förstå att handlingen var felaktig, inte nödvändigtvis personen gör man denne en tjänst, och det är en win-win.

[531bts]

Spot on, Anders! Förlåtelse jämnar ut, harmoniserar relationer. Den lättar på belastningar i tankesinnet hos båda parter, den som ber om förlåtelse och hos den som förlåter, vilket bereder väg för möjligheten till kärlek.

[xion]

Spot on, Anders! Förlåtelse jämnar ut, harmoniserar relationer. Den lättar på belastningar i tankesinnet hos båda parter, den som ber om förlåtelse och hos den som förlåter, vilket bereder väg för möjligheten till kärlek.

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt som en malm, en cymbal
men som kärlekens hemlighet dock icke vet
han hör till de fåvitskas tal

/Dan Andersson

Men vad är då kärlekens hemlighet?
Tydligen så kan jag räkna mig till de fåvitska?
Ordet kärlek kan ha många betydelser som det nämns i den aktuella tråden.....

[Anders]

Spot on, Anders! Förlåtelse jämnar ut, harmoniserar relationer. Den lättar på belastningar i tankesinnet hos båda parter, den som ber om förlåtelse och hos den som förlåter, vilket bereder väg för möjligheten till kärlek.

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt som en malm, en cymbal
men som kärlekens hemlighet dock icke vet
han hör till de fåvitskas tal

/Dan Andersson

Men vad är då kärlekens hemlighet?
Tydligen så kan jag räkna mig till de fåvitska?
Ordet kärlek kan ha många betydelser som det nämns i den aktuella tråden.....

Begreppet kärlek vs begreppet kultur… eller ok, kulturen skulle kunna tänkas vara kärleken till människan. Iakttagande av och uttkrävande av hyfs och ordning av alla i det samhälle man lever, efter de regler av hyfs och ordning som i just det samhället har vuxit fram. Känner någon att man brutit i sina gärningar visar man det och man får då just den återkoppling som behövs. För många att de ber om ursäkt för saker som det absolut inte behöver bes om ursäkt för. Alltför ofta hör man bön om ursäkt från de mest hänsynsfulla.

Men att vissa är konstant uppoffrande för att vissa andra hela tiden skall kunna bära sig åt. Som sagt, kärleken har många ansikten, och det är ett ansikte jag inte sympatiserar med.