Vad ligger bakom den moderna tidens materialistiska pseudoreligioner?

[David H]

Benägen att instämma med Pilatus här ..framför allt tror jag det är en fördel av att använda sig av ord och uttryck som skapar nån slags igenkänning

” The play’s the thing
Wherein I’ll catch the conscience of the king.” - Hamlet

Steg 1 för att detronisera kungen är att avslöja kungen. Hamlet lyckades med detta, om än det framåt slutet blev en blodig historia

[Mlw]

Martin Luther säger i stora katekesen: "Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till."

Alltså, om man tar sin tillflykt till Marx och hans bok Kapitalet och ser det jordiska himmelriket i den framtida kommuniststaten, så är Marx och marxismen ens gud. Det har då blivit en politisk religion. Det torde vara uppenbart, om man tar i beaktande den religiösa fanatismen hos bolsjevikerna i Ryssland och rödgardisterna i historiens konfliktzoner. Vad är det för skillnad på dem och stridande islamister, som vi ju ser som religiösa? Det finns ingen väsentlig skillnad.

[Algotezza]

Visst kan vi bredda definitionen av religion. Men begreppet blir väl rätt utslätat och meningslöst då. Eller?

För egen del bedömer jag ideologier, religioner, livsåskådningar utifrån deras praktik och vad deras anhängare håller på med. "Bedöm trädet efter dess frukter" håller väl fortfarande? Det må vara trivialt som bedömningsgrund men det är en tämligen effektiv probersten.

Nej, tvärtom! Då blir begreppet verkligen meningsfullt och vi får en djupare förståelse för det. Andrew Greeley (Unsecular man - the persistence of religion) säger:

Människor kommer att behöva religion så länge de behöver mening. Oavsett vilken slutgiltig förklaring de har för livets mening, kommer det att vara deras religion. Universum kan vara absurt—ibland en mycket övertygande position—men vi kan inte tolerera dess absurditet. Som Mircea Eliade nyligen påpekade under en boklång intervju: "Meningslöshet verkar vara det mest antihumanistiska som finns. Att vara mänsklig är att söka mening, värde, att uppfinna det, att projicera det, återuppfinna det. Meningslöshet ... är en uttorkning, en sterilisering—och en stor tristess."
[...]
Om religion är en uppsättning symboler som ger mening och riktning till livet, har jag frågat mig själv: skulle det inte vara mer lämpligt att försöka mäta symbolerna än att vara nöjd med mått på hängivenhet som hör samman med religion men inte är samma sak som religion? (s. xiv)

Slutsatsen är att det finns en religiositet utom ramen för de etablerade religionerna.

Ungefär så ser Martinus på detta också. Han menar att precis allt människor tror på och som skapar mening i livet är religion, vanlig tro, politiska ideologier, vetenskap, filosofi, men för mig blir i så fall begreppet religion utslätat och meningslöst, om allt är religion. Ungefär som att säga att allt är en dröm. Martinus menar ju att människan i grunden förhåller sig religiöst till omvärlden, oavsett om vi är ateister, materialister, monoteister, panteister.

[Algotezza]

Martin Luther säger i stora katekesen: "Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud? Svar: en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till."

Alltså, om man tar sin tillflykt till Marx och hans bok Kapitalet och ser det jordiska himmelriket i den framtida kommuniststaten, så är Marx och marxismen ens gud. Det har då blivit en politisk religion. Det torde vara uppenbart, om man tar i beaktande den religiösa fanatismen hos bolsjevikerna i Ryssland och rödgardisterna i historiens konfliktzoner. Vad är det för skillnad på dem och stridande islamister, som vi ju ser som religiösa? Det finns ingen väsentlig skillnad.

Så kan man se på det. Det är fullt begripligt. Men vad skall vi då kalla det vi vanligtvis kallar religion? Traditionell religiositet? Religion i inskränkt mening? Det kan man förstås.

[Pilatus]

Alltså, om man tar sin tillflykt till Marx och hans bok Kapitalet och ser det jordiska himmelriket i den framtida kommuniststaten, så är Marx och marxismen ens gud.

Kapitalet (1863-1894) är inte den bok du föreställer dig. Det är en stor ytterst detaljerad genomgång av ett ekonomiskt system. Marx var påverkad av nationalekonomen Adam Smith. Han analyserade arbetsvärdeläran och det kapitalistiska produktionssättet. Om han blickade in i ett framtida samhällssystem så var det i Manifestet (1848)

Det har då blivit en politisk religion. Det torde vara uppenbart, om man tar i beaktande den religiösa fanatismen hos bolsjevikerna i Ryssland

Kriget var inte slut då revolutionen genomfördes 1917. Säkert tog Bolsjevikpartiet på sig en större uppgift än de var mogna för. Det blev politiska motsättningar om viktiga demokratifrågor. Inte heller gick det så bra med den ekonomiska utvecklingen. Politiken blev hårdför och byråkratisk. Man försökte säkert, men det blev till ett experiment i fullskala som misslyckades. Folk tröttnade efterhand, om de alls trodde på den mycket toppstyrda politiken.

Att kalla dessa politiska ledare för religiösa blir mycket missvisande.

[Algotezza]

Att det finns religiösa inslag i dyrkan av "den store ledaren" är väl rätt uppenbart, och ledaren själv har ju ofta en megalomanisk självbild. Tänk på nazismen, Nord-Korea, Trumpismen, Putinismen, ja. listan kan bli lång.

[Pilatus]

Att det finns religiösa inslag i dyrkan av "den store ledaren" är väl rätt uppenbart, och ledaren själv har ju ofta en megalomanisk självbild. Tänk på nazismen, Nord-Korea, Trumpismen, Putinismen, ja. listan kan bli lång.

Att beundran av personer som Tsaren närmar sig dyrkan av gudar kan jag hålla med om. Tsaren brukade också kallas för "lillefar" av ryssarna, ett epitet som senare också kom att användas om Josef Stalin. Men sådana personer väcker även misstankar och avsky och det finns inte mycket av allgodhet hos Netanyahu, Trump eller Putin. Grandiositeten delar de med andra gudaförklarade stjärnor, speciellt i sportspalter och veckotidningar.

Tron på den egna allsmäktigheten är svårare att värja sig från. Möjligheten att bomba sig fri från världens ondska med kärnvapen är litet gudalikt. Bombens mäktighet och möjligheten till den slutgiltiga förintelsen är det endast några få upphöjda makthavare som förfogar över. Men liknar det inte mer bilden av en Satan, att kunna öppna porten till människans slutgiltiga utplåning? För vad vill de, dessa halvgudar? Vill de verkligen vårt väl?

most bizarre.jpg (44.59 KiB) Visad 695 gånger

[Mlw]

Christopher Dawson (1889-1970) säger:

Denna uppfattning om civilisationen som ett uttryck för gudomlig lag framstår i vår tid som inget mer än en fantastisk dröm. Ändå ligger en liknande uppfattning till grund för alla världens stora historiska civilisationer—utan den har ingen civilisation någonsin behållit sin stabilitet och beständighet. Detta var idealet i Sumer och Egypten, i det konfucianska Kina, vediska Indien och zoroastriska Persien, i Grekland och Israel. Men framför allt kom det till uttryck i kristendomens traditionella kultur, som mer än någon annan civilisation tycktes kunna förverkliga det ideal som Platon hade tecknat i Lagarna. Själens grundläggande företräde, statens och hela den världsliga ordningens underordning under andliga mål, samt synen på mänskligheten som, med Sankt Thomas ord, ett stort samhälle eller en republik under Guds styre, var tidigare självklara grundprinciper i den europeiska samhällsordningen.

Efter reformationen förändrades detta. Kristenheten var inte bara splittrad; dess krafter var så upptagna av religiösa strider att den stod maktlös inför kulturens tilltagande sekularisering. Kyrkans uppsplittring ledde till statens sekularisering och till att människors liv alltmer underordnades ekonomiska mål. Under 1700-talet vände sig de mest inflytelserika tänkarna i avsky från ortodox kristendom till den nya liberala humanismens filosofi, som tycktes erbjuda ett förnuftigt alternativ till den religiösa tro som den västerländska civilisationen hade byggts på.

Men denna filosofi har visat sig oförmögen att ge kulturen en varaktig grund, och idag slukas dess ideal av de upplösande krafter som den själv har släppt lös. De stora liberala tänkarnas idealism slutade i det profithungriga kapitalistiska samhällets materialism, mot vilket det moderna samhällets samvete nu gör uppror. Det vi lider av är framväxten av en självisk civilisation utan mål bortom sig själv—en monstruös cancer som vanställer naturens anlete och tär på mänsklighetens hjärta. (Dawson, "Religion and the modern state", 1935, kap. IX)

[Algotezza]

Christopher Dawson (1889-1970) säger:

Denna uppfattning om civilisationen som ett uttryck för gudomlig lag framstår i vår tid som inget mer än en fantastisk dröm. Ändå ligger en liknande uppfattning till grund för alla världens stora historiska civilisationer—utan den har ingen civilisation någonsin behållit sin stabilitet och beständighet. Detta var idealet i Sumer och Egypten, i det konfucianska Kina, vediska Indien och zoroastriska Persien, i Grekland och Israel. Men framför allt kom det till uttryck i kristendomens traditionella kultur, som mer än någon annan civilisation tycktes kunna förverkliga det ideal som Platon hade tecknat i Lagarna. Själens grundläggande företräde, statens och hela den världsliga ordningens underordning under andliga mål, samt synen på mänskligheten som, med Sankt Thomas ord, ett stort samhälle eller en republik under Guds styre, var tidigare självklara grundprinciper i den europeiska samhällsordningen.

Efter reformationen förändrades detta. Kristenheten var inte bara splittrad; dess krafter var så upptagna av religiösa strider att den stod maktlös inför kulturens tilltagande sekularisering. Kyrkans uppsplittring ledde till statens sekularisering och till att människors liv alltmer underordnades ekonomiska mål. Under 1700-talet vände sig de mest inflytelserika tänkarna i avsky från ortodox kristendom till den nya liberala humanismens filosofi, som tycktes erbjuda ett förnuftigt alternativ till den religiösa tro som den västerländska civilisationen hade byggts på.

Men denna filosofi har visat sig oförmögen att ge kulturen en varaktig grund, och idag slukas dess ideal av de upplösande krafter som den själv har släppt lös. De stora liberala tänkarnas idealism slutade i det profithungriga kapitalistiska samhällets materialism, mot vilket det moderna samhällets samvete nu gör uppror. Det vi lider av är framväxten av en självisk civilisation utan mål bortom sig själv—en monstruös cancer som vanställer naturens anlete och tär på mänsklighetens hjärta. (Dawson, "Religion and the modern state", 1935, kap. IX)

Kulturer och civilisationer håller så länge håller, oavsett vilken grund de har. De håller så länge de inspirerar och skapar något slags sammanhållning. Till slut går den inspirerande och sammanhållande kraften ur dem och de ersätts av något annat. Allt skapat blir utslitet. Samma sak med de olika biologiska arterna. Drömmen om ett evigt gudsrike på jorden är och förblir en dröm, ett strävansmål, kanske, en inspiration, ett sammanhållande kitt. Tills det slutar fungera som vision.

Fantasi är en viktigt faktor i människors liv, viktig för överlevnad, underhållning och metal hälsa. Den är människans andliga värld. Fantasin har en uppgift för att kunna se möjligheter och förbättra vår tillvaro, men basen för den är likväl vad vi upplever med våra vanliga sinnen, känsla och förnuft. Basen är vad vi har gemensamt, den fysiska världen, de fantasivärldar eller andliga världar vi bygger ovanpå basen skiftar med kultur, tradition och till viss del även mellan de enskilda individerna.

Det intressanta är relationen mellan dessa dimensioner eller världar, hur de påverkar varandra, samverkar eller motarbetar varandra.

[Anders]

Christopher Dawson (1889-1970) säger:

Denna uppfattning om civilisationen som ett uttryck för gudomlig lag framstår i vår tid som inget mer än en fantastisk dröm. Ändå ligger en liknande uppfattning till grund för alla världens stora historiska civilisationer—utan den har ingen civilisation någonsin behållit sin stabilitet och beständighet. Detta var idealet i Sumer och Egypten, i det konfucianska Kina, vediska Indien och zoroastriska Persien, i Grekland och Israel. Men framför allt kom det till uttryck i kristendomens traditionella kultur, som mer än någon annan civilisation tycktes kunna förverkliga det ideal som Platon hade tecknat i Lagarna. Själens grundläggande företräde, statens och hela den världsliga ordningens underordning under andliga mål, samt synen på mänskligheten som, med Sankt Thomas ord, ett stort samhälle eller en republik under Guds styre, var tidigare självklara grundprinciper i den europeiska samhällsordningen.

Efter reformationen förändrades detta. Kristenheten var inte bara splittrad; dess krafter var så upptagna av religiösa strider att den stod maktlös inför kulturens tilltagande sekularisering. Kyrkans uppsplittring ledde till statens sekularisering och till att människors liv alltmer underordnades ekonomiska mål. Under 1700-talet vände sig de mest inflytelserika tänkarna i avsky från ortodox kristendom till den nya liberala humanismens filosofi, som tycktes erbjuda ett förnuftigt alternativ till den religiösa tro som den västerländska civilisationen hade byggts på.

Men denna filosofi har visat sig oförmögen att ge kulturen en varaktig grund, och idag slukas dess ideal av de upplösande krafter som den själv har släppt lös. De stora liberala tänkarnas idealism slutade i det profithungriga kapitalistiska samhällets materialism, mot vilket det moderna samhällets samvete nu gör uppror. Det vi lider av är framväxten av en självisk civilisation utan mål bortom sig själv—en monstruös cancer som vanställer naturens anlete och tär på mänsklighetens hjärta. (Dawson, "Religion and the modern state", 1935, kap. IX)

Lite som farsan resonerar, och det är inte fel.