vad ÄR - DÖDEN??

[* KYREUS *]

Allhelgonatid. I min värld INTE Halloween, som är rent kommersiellt strunt. Allhelgonatid. Att minnas de som gått före oss. De som lämnat oss. Alla dom som nu är - ja, ....vad?

>>>> Vad är då döden? Ett totalt utslocknande? Bara början på det verkliga livet; det BIBELN kallar - det eviga livet. Finns döden överhuvud taget och i så fall - hur vet vi det?

FRÅGAN FÖR DAGEN: vad är döden - egentligen?


Transcendente * KADMOZ

[Squirrel]

Biologisk död finns. På individnivå innebär det att livsprocesseran upphör imunförsvaret kolapsar och kroppen bryts ner. Delar av det genetiska materialet lever vidare i eventuell avkomma. Vänner och bekanta bär med sig minnet och kanske har individen lämnat betydande avtryck i hur folk i framtiden tänker. Än dock dör kroppen och personens påverkan på de efterkommende blir uteslutande i form av minnen.

Frågan om liv efter döden är kompex. Den har många bottnar och många infallsvinklar. Ingen av oss har upplevt döden så vi har ingen direkt erfarenhet att vila våra spekulationer på. Vad vi har är gissningar som vi baserar på vad vi tror om själen och medvetandet.

Genom att studera hjärnan vet vi att kirurgiska ingrepp eller skador i hjärnan kan påverka personligheten, medvetenheten och andra funktioner som kopplas till medvetandet. Man kanrimligen gissa sig till att stora skador i hjärnan får medvetandet att helt upphöra och att alla minnen föreställningar, all drivkraft, personlighet och annat som utgör de mentala delarna av en person också går om intet. Alla dessa delar verkar i alla fall gå att påverka genom att påverka hjärnan.

Andra menar att medvetandet inte är sitter i hjärnan/kroppen och att hjärnskador bara påverkar kopplingen mellan det mentala och kroppen och att när kroppen dör så lämnar det mentala kroppen helt. Det kräver en hel del metafysiska antaganden som är svåra att verifiera för att få detta att gå ihop men det är ingen logisk omöjlighet. Det finns även möjlighet att tillskriva kroppen vissa av de mentala egenskaperna men att andra delar skulle vara okropsliga.

Det är fortfarande ett svårt ämne att verkligen ge sig an. Medvetandet är i stora delar ett mysterium och diskussionen brukar kretsa kring en rad vaga begrepp där olika personer tenderar att lägga olika innebörd i begreppen. Om man menar att det finsn ett liv efter döden bör man presicera vad man tror fortsätter leva och vad man tror dör. Dör kroppen, personligheten, själen, medvetandet, minnena, drivkrafterna eller vad? Vad menar man med att en person lever vidare efter döden? Vilka delar av personen, om några, lever vidare och vad menar man att dessa delar är, definitionsmässig, metafysiskt etc?

Personligen tror jag inte på ett liv efter döden. Jag tror att hela vårt väsen har en koppling till den kropp vi besitter och att hela personen upphör med kroppens nedbrytning. Jag ser ingen anledning att tror annat.

[Viola]

Allhelgonatid. I min värld INTE Halloween, som är rent kommersiellt strunt. Allhelgonatid. Att minnas de som gått före oss. De som lämnat oss. Alla dom som nu är - ja, ....vad?

>>>> Vad är då döden? Ett totalt utslocknande? Bara början på det verkliga livet; det BIBELN kallar - det eviga livet. Finns döden överhuvud taget och i så fall - hur vet vi det?

FRÅGAN FÖR DAGEN: vad är döden - egentligen?


Transcendente * KADMOZ

Att döden finns är väl det enda vi vet i motsats till tankar om ett "evigt liv" eller något annat tillstånd efter döden.
Döden kan man studera i naturen på många olika sätt bland
växter och djur - däribland människor. Då blir döden mycket
konkret. Varför tvivla på den?

[Johan Ågren]

Att döden finns är väl det enda vi vet i motsats till tankar om ett "evigt liv" eller något annat tillstånd efter döden.
Döden kan man studera i naturen på många olika sätt bland
växter och djur - däribland människor. Då blir döden mycket
konkret. Varför tvivla på den?

Vad är det här för död ni talar om? Det enda jag känner är livet och jag utgår ifrån att det kommer att fortsätta så, fast i förändrade former. Larven dör inte när den transformeras till en fjäril - även om kokongen faller död till marken.

Fast det handlar i mitt fall inte om en tro eller något jag har snappat upp i vår kultur: Jag har varit utanför min fysiska kropp vid många tillfällen. I natt lyckades jag faktiskt igen fast jag hamnade bara i förlamningstillståndet och sträckte upp min mjölkaktiga "spökarm", samtidigt som jag försökte ropa till min fru att kolla, men det fungerade som vanligt inte. Jag har också upplevt egots död under meditation men även under psykedeliska sessioner.

Min erfarenhet är att vi tänker helt upp och ner med det här med döden. Vi har en stark känsla av att vi existerar i en jagform, och att det är just denna som kommer att dö, och det kommer den också, steg för steg efter vår "fysisks död". Men det är så mycket mer som utformar vår existens; all information som vi omgett oss med under vårt liv är vi, och när vi dör avlägsnar vi oss från denna information samtidigt som vi behåller en kärnfull utvecklingskärna som vi väl "på andra sidan" känner oss mer hemma i än någonsin. Det liv vi då levat - det här upplevs då snarare som en tillfällig dröm.

Den tibetanska dödsboken beskriver väldigt bra hur det faktiskt förhåller sig med döden som jag själv erfarit.

Se framför er drömmen som metafor för livet: När ni drömmer; var någonstans är era jag? Utgör inte all information i drömmen drömmens identitet? När ni vaknar säger ni att ni har drömt; men i själva verket så utgjorde drömmen "livet". På liknande sätt är det att dö: Man inser att jaget inte har någon mer faktisk existens än all annan information som upplevts under livet/drömmen. Dessa gränser suddas ut och man får möta kampen med egots död. Det är en fruktansvärd erfarenhet att inse att man faktiskt inte existerat i den självklara bemärkelse man gått och trott; det existerar ingen liten magisk punkt som utgör vårt jag eller själ; utan detta jag är enbart summan av erfarenheterna i vårt liv. Erfarenheterna i vårt liv är det enda existerande, och dessa erfarenheter utgör en syntes som kan adderas till det komplex som utgör orsak till nästa verkan.

Det är väldigt mystiskt, samtidigt som det blir självklart när man kommer över chocken. Jag tror dock inte man behöver öva på att dö i sådan utsträckning som den tibetanska dödsboken förespråkar. Men det kan vara bra att ha det i bakhuvudet när man lämnar kroppen för gott och får ta itu med den inre psykologiska dynamiken. Man vill inte gå och spöka under en massa år i onödan. Det finns säkerligen en del information att snappa upp i de flesta religioner, men ta det med en nypa salt och försök se sambanden i symboliken. Jag skriver under på paradiset, helvetet och skärselden - de finns, men man kan inte skapa sig en vettig bild av dessa utan att ha varit där.

Det är hur som helst skillnad på att observera en människa som dör och att dö själv. Ni behöver dock inte nödvändigtvis annama någon specifik religion för att ta er igenom dödsprocessen. En redig psykosyntes skadar dock inte eftersom vi mer och mer agerar utifrån abstrakta tankemönster och avlägsnar oss från all form av kärnfullhet i vår egen livsdynamik - vi är onda

Johan

[* KYREUS *]

Du frågar i din avslutningsmening:
- Varför tvivla på döden?

Då vill jag tillägga att mina tankar mest gäller
- inte primärt tvivel eller tro på döden -
utan fastmera det följande:

>>>> IFALL DÖDEN NU FINNS, VILKET KAN TYCKAS,

VAD Ä R DÅ DEN, DÖDEN?? <<<<<<<<<<<<<<<


*Kadmos

[Luipa]

....

[Viola]

Du frågar i din avslutningsmening:
- Varför tvivla på döden?

Då vill jag tillägga att mina tankar mest gäller
- inte primärt tvivel eller tro på döden -
utan fastmera det följande:

>>>> IFALL DÖDEN NU FINNS, VILKET KAN TYCKAS,

VAD Ä R DÅ DEN, DÖDEN?? <<<<<<<<<<<<<<<


*Kadmos

Att dö är en förintelseprocess - döden är intet

[Basilides]

Döden är ingenting. Det är en illusion. Man byter verksamhetsform från en fysisk värld till en andlig.

[Tractatus]

Den materiella substansen-kroppen/maskinen/verktyget/utsträckningen- dör.Det behöver inte benämnas som illusion. Det är ett faktum.
Dock fortsätter själen/tänkandet att vara. Eftersom själen/tänkanden är primärt lever vi vidare, låt säga, som en annan skepnad-andlig. Jag skulle vilja tro att frigörelsen från kroppen är en mycket stark (vilket inte behöver innebära negativ) upplevelse-ett inträde i en ny värld, dimension.

[meanman]

Allhelgonatid. I min värld INTE Halloween, som är rent kommersiellt strunt. Allhelgonatid. Att minnas de som gått före oss. De som lämnat oss. Alla dom som nu är - ja, ....vad?

>>>> Vad är då döden? Ett totalt utslocknande? Bara början på det verkliga livet; det BIBELN kallar - det eviga livet. Finns döden överhuvud taget och i så fall - hur vet vi det?

Istället för att svara själv eller citera, rekommenderar jag filosofen Mats Furbergs lilla svarta "Tankar om döden", finns i Aldusserien.

En märklig skrift där personlig erfarenhet och vetenskaplig analys förenas.
Furberg säger på ett ställe: "Har jag rätt, är det möjligt att vår egen död är begreppslgt oåtkomlig på ett sätt som andras inte är."

[SOL]

Döden är en befrielse...en reningsprocess... en ny start... en summering... en extastisk tillbaka blick...när alla trådar knyts samman, när cirkeln sluts och åldringen möter barnet... Jaget/Livet - Själen - Alltet... och man ser klart kopplingen, KANSKE för första gången!

Det är vad jag tror + lite till...och jag ser framemot döden. Jag har förlikat mig med döden. Och ser den faktiskt som något positivt.

Som Tolkien skrev... "den största oförrätten som Morgoth (världens mörke fiende) någonsin gjorde, var att ingjuta skräck i människan inför DÖDEN."

Finns mycket visdom dolt i hans verk förövrigt... Hela universum skapades av musik etc...

Nåväl...

VIOLA...du skrev...

"Att döden finns är väl det enda vi vet i motsats till tankar om ett "evigt liv" eller något annat tillstånd efter döden.
Döden kan man studera i naturen på många olika sätt bland
växter och djur - däribland människor. Då blir döden mycket
konkret. Varför tvivla på den?"

Sant... men om du tittar på naturen ur ett större perspektiv så kan du ju även se det cykliska kretsloppet eller hur... löven vissnar faller, för att på nytt spira i träden på vårkanten...

Allt vissnar och dör...för att återuppstå...

Förstörelse behövs för återuppbyggnad... ur askan reser sig fenix... SHIVA dansar...

[Johan Ågren]

SOL,

Döden är en befrielse...en reningsprocess... en ny start... en summering... en extastisk tillbaka blick...när alla trådar knyts samman, när cirkeln sluts och åldringen möter barnet... Jaget/Livet - Själen - Alltet... och man ser klart kopplingen, KANSKE för första gången!

Det är vad jag tror + lite till...och jag ser framemot döden. Jag har förlikat mig med döden. Och ser den faktiskt som något positivt.

Denna vidare förståelse blir samtidigt smärtsam i de avseenden där man levat utanför sin egen livsessens. Döden är inte existentialistisk, utan snarare objektivistisk i relation till den egna existensen (inte någon värdeabsolutism). Det egna livet döms i förhållande till de djupare aspekter som utgör det egna livets upprinnelse. Detta själv hör till vår personlighets djupaste rötter - en form av arv som står bortom egots ytliga böjelser. Att fördjupa sig i detta innersta behov är samtidigt att förlika sig med döden. Så den reella förlikningen med döden sker inte föränn man förlikat sig med sitt eget självs upprinnelse. Tyvärr saknas en utbredd psykoterapi som avser en sådan självläkning. Detta beror på att de terapeutiska modellerna har varit existentialistiska och anpassningsinriktade. Negativa konsekvenser kan uppstå som ett resultat då friska individer inte anpassar sig i destruktiva situationer, och psykologin har då varit inriktad på att bota dessa negativa konsekvenser genom att omvända individer snarare än att stärka deras motståndskraft och inre förmåga. Närmare tillhands är att tala om uppfostran (fanns visst en tråd om det, ska besöka den nu).

Johan

[suchanother]

Jag är materialist men vill tro på reinkarnation.
Då kanske jag får ett bättre liv, massor med pengar och mångar snyggar brudar som jag kan pippa.
Längre än så har jag inte tänkt, hjärnan har sina gränser.
Men vill det sig illa återföds jag som råtta i Taj Mahal och får sniffa på indiska bondläppars fotsvätt.

[krokodilka]

Väldigt intressanta inlägg.
Men om man nu föds som ngt. annat än det man varit( dvs om man bytter skepnad efter döden) kan man då överhuvudtaget säga att man reinkarnerar/ återföds?!
Om vi nu bytter skepnad efter döden och återföds på nytt, kan vi då säga att det är reinkarnation?

Det är ett nytt existens som tillkommer, anser jag.
Därför så tycker jag att döden är intet annat än återförenande med ( Jag kallar den för Gud, anndra kanske kraft, eller urmateria till och med ngt helt annat).

Och en annan fråga som jag ställt mig är- Hur skall man tolka domen dagen?
Är domen dagen, dagen man dör/ flyttar till ett bättre värld elller är domen dagen dagen då all liv på jorden utdör/slutar?

[Joahn]

Men om man nu föds som ngt. annat än det man varit( dvs om man bytter skepnad efter döden) kan man då överhuvudtaget säga att man reinkarnerar/ återföds?!
Om vi nu bytter skepnad efter döden och återföds på nytt, kan vi då säga att det är reinkarnation?

Krokodilika, jag har liknande tankar och startade en tråd om det för ett tag sen som finns

http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=682

där uppe. Du kan ju ta en titt på den om du vill.