Pilatus skrev:Smisk skrev:531bts skrev:Om man tror att universum/skapelsen har en levande orsak, Gud, är det inte relevant att fråga sig vad Guds mening/syfte är med universum/skapelsen, för att man ska kunna förhålla sig till denna mening/syfte, eftersom vi ingår i universum/skapelsen?
Det är relevant att fråga sig dessa frågor om livets syfte, värde och mening mm.
Kanske, men på vilken grund? Popper menade att en utsaga har endast innebörd om den kan visas vara sann eller falsk. Även Wittgenstein strävade efter tankemässig och språklig klarhet. Det kanske inte alltid är så enkelt, men man bör i alla fall sträva efter att uttrycka sina funderingar och frågor så att de kan förstås.
Hur skulle det kunna vara möjligt att veta något om en bakomliggande mening med vår existens, eller om Gud kan tänkas ha haft någon fundering på sin skapelses syfte. Finns det svar på den typen av frågor? Exemplifiera gärna.
Det kan aldrig bli tal om att "veta" om universum har en levande orsak och om det därmed finns en allmängiltig mening med skapelsen. För vad innebär det att "veta"? Jag menar att vi endast kan definiera "veta" som de förändringar som för ögonblicket pågår, dels i den egna kroppen och dels de förändringar som för ögonblicket förmedlas via sinnena, från vår gemensamma verklighet. Allt annat är mer eller mindre verklighetsförankrade minnen, beräkningar, planer eller fantasier. Så att "veta" om verkligheten har en levande orsak är uteslutet. Vi kan göra antaganden, ha en tro, som överensstämmer med egna och medmänniskors sinneserfarenheter och i förlängningen vad den moderna vetenskapen kommit fram till.
Liknelse: om jag möter en människa som ligger tyst och blundar, så kan jag inte "veta" om kroppen fortfarande är vid liv, medveten om den är overksam pga att han/hon sover, är medvetslös eller död. Väcker jag personen och den rör sig, svarar på tilltal, har jag sinnesbaserade erfarenheter för antagandet/tron att personen lever och är vid medvetande, utan att någonsin sett, erfarit, ha vetskap om orsaken dvs medvetandet, i sig, annat än på basis att själv vara medveten.
Det jag kan "veta", erfara är medvetandets aktivitet, funktion, "bärare" och utifrån det ha ett välgrundat antagande/tro att personen lever.
Vi kan alltså aldrig få vetskap om orsaken till livet/medvetandet objektivt, endast dess aktivitet, uttryck och funktion.
Man kan då göra ett liknande antagande/tro: skapelsen/universum utgör en helhet, i vilken vi människor ingår som delar, lever av, och i förhållande till ett behovsstyrt uttryck, aktivitet och funktion från EN, om sig själv och sina delar medveten varelse: Gud. Skapelsen/universum utgör då ett levande uttryck, "talan" inåt, mot sina delar, människan, för att bli förstådd och älskad, samtidigt som delarna, människan förstår varandra i sin gemensamma situation.