Finns Gud?

[Esther]

Lite så här, om Jesus nu i någon mening var guds son, varför gick han på vattnet? .

I vår symboliska nivå kan man se detta som när man knyter samman den delen av berättelserna om Jesus och Hans lärjungar - men att Han säger: oroa er inte JAG HAR BESEGRAT VÄRLDEN.
Att gå på vattnet är detta - vattnet står för just kaos, mörker och det onda - och Jesus går på detta, sjunker inte ned i, befinner sig inte i - utan går ovanför. Befinner sig ovan detta.
Där då också de som tillhör Honom ska vara.

Detta är symboliskt sett så. Denna symbolik är dock en REALITET för den andlige - den som där lever och är i detta med, genom och i Jesus.

[Esther]

Tron på Gud finns. Tron på en uppförstorad variant av en själv. Egot som superhjälte. Odödlig allsmäktig allvis. Vi har väl den Gudsbild/Gud vi förtjänar.

NEJ - tro är tilliten till Gud som är större än allt vi förmår förstå. Och i den tron så finns relationer och närheten till Jesus som leder oss med Sin Helige Ande... --- eller när vi ber : Faderns Helige Ande.
Take your pick.

[Esther]

Misstaget alla de som inte tror gör - är att de tror att tro baserar sig och föds inom människan själv. Det är inte så.
Tro uppstår --- UPPSTÅR --- i mötet med den Andre = Gud.

När en människa möter Gud - uppstår Tro.

Den tro som ateister kallar för egot och allt annat - är den tro man har på Marx teorier, andra teorier, filosofi och alla mänskliga kunskaper eller tro på saker man vill tro på - som nationalism, som olika ideologier och politiska idéer.

Detta slags tro kan människor dö för och döda för.

En verklig Gudstro - som baserar sig på mötet med Gud i livet - är inte en tro man dödar andra för men man kan dö för. Man kan dö för den eftersom den är starkare än medvetenheten om ens egen existens och man vet vart man ska och vem man känner - vilket inger individen en övernaturlig bestående känsla av visshet, trygghet, lugn och frid --- som vi kallar det.

[Anders]

Lite så här, om Jesus nu i någon mening var guds son, varför gick han på vattnet? .

I vår symboliska nivå kan man se detta som när man knyter samman den delen av berättelserna om Jesus och Hans lärjungar - men att Han säger: oroa er inte JAG HAR BESEGRAT VÄRLDEN.
Att gå på vattnet är detta - vattnet står för just kaos, mörker och det onda - och Jesus går på detta, sjunker inte ned i, befinner sig inte i - utan går ovanför. Befinner sig ovan detta.
Där då också de som tillhör Honom ska vara.

Detta är symboliskt sett så. Denna symbolik är dock en REALITET för den andlige - den som där lever och är i detta med, genom och i Jesus.

Men han behöver bevisa eller förklara så oerhört mycket mer än att kunna bryta mot en liten naturlag om han skulle övertyga någon som trängt in i de stora frågorna ordentligt. Det är närmast bondfångeri, även om han verkligen gick på vattnet. Han skall förklara, till exempel, hur tanken på ett evigt liv kan kännas uthärdligt. Den slags saker vill jag höra tillfredsställande beskriven innan jag tror mer än att köpa ett paket.

Jag har FULL respekt för de som inte väljer att gå ner på djupet, köper paketet, gör vad paketet föreskriver(så länge paketet inte menligt försämrar för andra människors liv på jorden) och lugnt tror att det fixar sig. Men jag klarar det inte.

[Esther]

Lite så här, om Jesus nu i någon mening var guds son, varför gick han på vattnet? .

I vår symboliska nivå kan man se detta som när man knyter samman den delen av berättelserna om Jesus och Hans lärjungar - men att Han säger: oroa er inte JAG HAR BESEGRAT VÄRLDEN.
Att gå på vattnet är detta - vattnet står för just kaos, mörker och det onda - och Jesus går på detta, sjunker inte ned i, befinner sig inte i - utan går ovanför. Befinner sig ovan detta.
Där då också de som tillhör Honom ska vara.

Detta är symboliskt sett så. Denna symbolik är dock en REALITET för den andlige - den som där lever och är i detta med, genom och i Jesus.

Men han behöver bevisa eller förklara så oerhört mycket mer än att kunna bryta mot en liten naturlag om han skulle övertyga någon som trängt in i de stora frågorna ordentligt. Det är närmast bondfångeri, även om han verkligen gick på vattnet. Han skall förklara, till exempel, hur tanken på ett evigt liv kan kännas uthärdligt. Den slags saker vill jag höra tillfredsställande beskriven innan jag tror mer än att köpa ett paket.

Jag har FULL respekt för de som inte väljer att gå ner på djupet, köper paketet, gör vad paketet föreskriver(så länge paketet inte menligt försämrar för andra människors liv på jorden) och lugnt tror att det fixar sig. Men jag klarar det inte.

Ok... ,
Förstår dig fullt ut.
Man kan säga så här... Vilket kan vara en mer faktibel förklaring : Gud, som skapat allt (synligt och för oss människor - osynligt) står över (och den som är Ett med Gud, fullständigt, i Anden och hela sitt väsen,) även naturlagarna.

[Algotezza]

Misstaget alla de som inte tror gör - är att de tror att tro baserar sig och föds inom människan själv. Det är inte så.
Tro uppstår --- UPPSTÅR --- i mötet med den Andre = Gud.

När en människa möter Gud - uppstår Tro.

Den andre är medmänniskan som man, om man vill, kan se som en aspekt av eller som en länk till Gud. "En av dessa mina minsta bröder."

Det är väl snarare så att tron är förutsättningen för att möta Gud och vill man tro kan man be om trons gåva, om man skulle sakna den, men om man inte tror på Gud ber men ej till honom för att få tron. Och tror man redan, varför skulle man be Gud om att få trons gåva då?

Vilar inte tron på Gud på förmågan att låta sig emotionellt påverkas eller suggereras till att tro? Vad är mötet med Gud/Jesus annat än en omvälvande emotionell upplevelse men utan särskilt kognitivt innehåll, en emotionell jordbävning (ingen liten sak dock, revolutionerande mentalt) ... Men efteråt kan man väl tolka in lite vad man vill i detta möte. Betingat av om man läst teologi eller ej...

[Esther]

Misstaget alla de som inte tror gör - är att de tror att tro baserar sig och föds inom människan själv. Det är inte så.
Tro uppstår --- UPPSTÅR --- i mötet med den Andre = Gud.

När en människa möter Gud - uppstår Tro.

Den andre är medmänniskan som man, om man vill, kan se som en aspekt av eller som en länk till Gud. "En av dessa mina minsta bröder."

Det är väl snarare så att tron är förutsättningen för att möta Gud och vill man tro kan man be om trons gåva, om man skulle sakna den, men om man inte tror på Gud ber men ej till honom för att få tron. Och tror man redan, varför skulle man be Gud om att få trons gåva då?

Vilar inte tron på Gud på förmågan att låta sig emotionellt påverkas eller suggereras till att tro? Vad är mötet med Gud/Jesus annat än en omvälvande emotionell upplevelse men utan särskilt kognitivt innehåll, en emotionell jordbävning (ingen liten sak dock, revolutionerande mentalt) ... Men efteråt kan man väl tolka in lite vad man vill i detta möte. Betingat av om man läst teologi eller ej...

Jag har faktiskt aldrig hört talas om att tron gör Gud, eller att tron är det som möjligör Gud - annat än hos ateister.
De som är troende, som jag känner och själv är.... Är människor som var icketroende, mötte Jesus och fick tro.

[Algotezza]

Misstaget alla de som inte tror gör - är att de tror att tro baserar sig och föds inom människan själv. Det är inte så.
Tro uppstår --- UPPSTÅR --- i mötet med den Andre = Gud.

När en människa möter Gud - uppstår Tro.

Den andre är medmänniskan som man, om man vill, kan se som en aspekt av eller som en länk till Gud. "En av dessa mina minsta bröder."

Det är väl snarare så att tron är förutsättningen för att möta Gud och vill man tro kan man be om trons gåva, om man skulle sakna den, men om man inte tror på Gud ber men ej till honom för att få tron. Och tror man redan, varför skulle man be Gud om att få trons gåva då?

Vilar inte tron på Gud på förmågan att låta sig emotionellt påverkas eller suggereras till att tro? Vad är mötet med Gud/Jesus annat än en omvälvande emotionell upplevelse men utan särskilt kognitivt innehåll, en emotionell jordbävning (ingen liten sak dock, revolutionerande mentalt) ... Men efteråt kan man väl tolka in lite vad man vill i detta möte. Betingat av om man läst teologi eller ej...

Jag har faktiskt aldrig hört talas om att tron gör Gud, eller att tron är det som möjligör Gud - annat än hos ateister.
De som är troende, som jag känner och själv är.... Är människor som var icketroende, mötte Jesus och fick tro.

Nu läser du slarvigt. Jag skrev att tron är en förutsättning för att möta Gud, få en Gudsrelation.

Det finns väl ännu fler som vuxit upp med sin tro än omvända ateister, och som behållit sin tro. Och det finns många som vuxit upp med en tro och blivit ateister. Det finns väldigt många människor och väldigt många sätt att förhålla sig till Gud, det andliga etc. Man behöver inte vara monoteist, man kan vara deist, polyteist, panteist, panenteist. Men för den troende är det ofta bara den egna tron som är den sanna och rätta.

[Esther]

Den andre är medmänniskan som man, om man vill, kan se som en aspekt av eller som en länk till Gud. "En av dessa mina minsta bröder."

Det är väl snarare så att tron är förutsättningen för att möta Gud och vill man tro kan man be om trons gåva, om man skulle sakna den, men om man inte tror på Gud ber men ej till honom för att få tron. Och tror man redan, varför skulle man be Gud om att få trons gåva då?

Vilar inte tron på Gud på förmågan att låta sig emotionellt påverkas eller suggereras till att tro? Vad är mötet med Gud/Jesus annat än en omvälvande emotionell upplevelse men utan särskilt kognitivt innehåll, en emotionell jordbävning (ingen liten sak dock, revolutionerande mentalt) ... Men efteråt kan man väl tolka in lite vad man vill i detta möte. Betingat av om man läst teologi eller ej...

Jag har faktiskt aldrig hört talas om att tron gör Gud, eller att tron är det som möjligör Gud - annat än hos ateister.
De som är troende, som jag känner och själv är.... Är människor som var icketroende, mötte Jesus och fick tro.

Nu läser du slarvigt. Jag skrev att tron är en förutsättning för att möta Gud, få en Gudsrelation.

Det finns väl ännu fler som vuxit upp med sin tro än omvända ateister, och som behållit sin tro. Och det finns många som vuxit upp med en tro och blivit ateister. Det finns väldigt många människor och väldigt många sätt att förhålla sig till Gud, det andliga etc. Man behöver inte vara monoteist, man kan vara deist, polyteist, panteist, panenteist. Men för den troende är det ofta bara den egna tron som är den sanna och rätta.

Är inte så säker på att jag förstår hur du tänker och menar, avseende Gud, relation och tro.
Förlåt men jag gör ett nytt försök att förklara det enda som jag känner till. Jag har ingen möjlighet att ta ställning till andra religioner eller gudar eller tros föreställningar, för att jag inte känner till dessa mer än via böcker.

En gång till alltså.... Först kom Gud helt enkelt oväntat och utan andra människors försorg. Hemma i mitt kök en morgon.
Omedelbart och 100% säkert visste jag vem det var. Gud..
Sedan, då jag varit ateist, blev jag lite nyfiken och ville veta mer och tog varje tillfälle i akt att vara med Honom. Sedan.. Fick jag tilliten - TRON

[Illusionen]

Om det nu skulle vara så att Gud verkligen finns.
Vore det då inte viktigt att tillbedja och vörda Gud på alla sätt eftersom skapelsen är ju hans verk. Vi måste väl visa vår tacksamhet.
Vore det då inte helt rätt att inrätta lagar och moralregler och hela samhället efter Guds vilja? Gud är ju den högsta instansen.
Vore det då inte helt rätt att straffa den som bryter mot det som är Guds vilja.
Vi borde alla vara religiösa och följa vad som står skrivet i skrifterna (Koranen, Bibeln m.m.)
Om Gud finns så kan vi väl inte bara låtsas om ingenting eftersom det helt förändrar villkoren för vårt liv.
Och ännu mer för vår död. Om Gud finns väntar oss Himmelriket, annars blir det bara en grop i marken i bästa fall.
Om Gud finns.....

För att vara en sann ateist framstår din fascination för Gud som intressant.

https://www.youtube.com/watch?v=i56PEwkq0CQ

[Kreativ]

Först kom Gud helt enkelt oväntat och utan andra människors försorg. Hemma i mitt kök en morgon.
Omedelbart och 100% säkert visste jag vem det var. Gud..
Sedan, då jag varit ateist, blev jag lite nyfiken och ville veta mer och tog varje tillfälle i akt att vara med Honom. Sedan.. Fick jag tilliten - TRON

Vad menar du med att Gud "kom"? Att Gud kom i ditt sinne, i dina tankar, eller i dina känslor? Vad var Guds attribut som gjorde att du visste att det var Gud om du inte läst mycket om Gud innan?

Också, varför tror du Gud kom just till dig?
Vad jag menar är att Gud inte verkar komma till varje ateist, och om Gud inte kommer till dem kan de då klandras eller kritiseras för att de inte har tro/tillit?

[Algotezza]

Först kom Gud helt enkelt oväntat och utan andra människors försorg. Hemma i mitt kök en morgon.
Omedelbart och 100% säkert visste jag vem det var. Gud..
Sedan, då jag varit ateist, blev jag lite nyfiken och ville veta mer och tog varje tillfälle i akt att vara med Honom. Sedan.. Fick jag tilliten - TRON

Vad menar du med att Gud "kom"? Att Gud kom i ditt sinne, i dina tankar, eller i dina känslor? Vad var Guds attribut som gjorde att du visste att det var Gud om du inte läst mycket om Gud innan?

Också, varför tror du Gud kom just till dig?
Vad jag menar är att Gud inte verkar komma till varje ateist, och om Gud inte kommer till dem kan de då klandras eller kritiseras för att de inte har tro/tillit?

Ja, hur vet man det är Gud man mött i den situationen? Är det känslan som avgör? Kan man lita på den?

[Pilatus]

Först kom Gud helt enkelt oväntat och utan andra människors försorg.

Vad var Guds attribut som gjorde att du visste att det var Gud om du inte läst mycket om Gud innan?

Ja, hur vet man det är Gud man mött i den situationen? Är det känslan som avgör? Kan man lita på den?

Tid och plats avgör. Om Ester levt i Rom år 200 fvt hade Jupiter gällt som gud.

[Illusionen]

Också, varför tror du Gud kom just till dig?
Vad jag menar är att Gud inte verkar komma till varje ateist, och om Gud inte kommer till dem
kan de då klandras eller kritiseras för att de inte har tro/tillit?

Beroende på vem man frågar, om vad Gud representerar, blir svaret ofta individuellt präglat.
Det är troligen ingen överdrift att hävda att begreppet Gud ges olika tolkning beroende på vem man frågar,
vilket bl a framgår av inläggen i denna tråd. Många troende svarar genom att citera Bibeln eller Koranen.
Båda dessa världsreligioner /skrifter betraktar jag dock personligen som ”sägner” formade av tidigare
generationers sökande efter svar på existentiella frågor. Att ur ett historiskt perspektiv betrakta Gud
symboliskt som en manlig vitklädd patriark sittande på en tron, passar då inte in i bilden på den
betydelsen jag personligen lägger i begreppet Gud.
Samtidigt utgör den här symboliken givetvis en tacksam grund för ateistens argumentering.
För mig är tron på Gud en form av insikt och förankring som det tog sin tid att nå fram till.
De åsikter som nu debatteras här i tråden påverkar/rubbar inte mina egna tankar och slutsatser.
Mot en bakgrund som denna finns det m a o ingen grund för att klandra vare sig ateisten eller den troende.

Citat från tidigare inlägg,
Min personliga slutsats är att det är omöjligt att bevisa att Gud finns, det är upp till var människa att ta ställning till.
Att utifrån en rent vetenskaplig utgångspunkt övermodigt och kategoriskt förneka att Gud finns, förefaller dock
mot bakgrund av ovanstående, väl självtillräckligt, om uttrycket tillåts. Eller som en präst uttryckte saken i en
predikan jag lyssnade till, citat, ”Om du tror att du förstår Gud, har du inte förstått någonting”.

/ Illusionen

Pax vobiscum

[Pilatus]

Beroende på vem man frågar, ...

Ja, och på den yttersta dagen? Var och ens föreställning om Gud, eller den Gud (Jahve) som beskrivs i Bibeln?

Om det finns en gud som skapat allt, verkligen allt, är han då inte lika för alla? Hur vi väljer att gestalta denne gud i vårat inre är kanske egalt, men den regelbok efter vilken getterna avskiljs från fåren borde vara densamma.