Gyllene regeln

[Algotezza]

Gyllene regeln i Bibeln, att det du vill att andra skall göra mot dig skall du också göra mot dem, finns ju i många varianter.

Min fråga: är det en regel eller mer upplysning om hur karmalagen fungerar uttryckt i form av en regel? Alltså att allt du gör mot andra i slutändan kommer att drabba dig.

Jag kan ju vara en grym slagskämpe som gärna slåss med andra och själv vill att andra slåss med honom - han bryter ju inte mot gyllene regeln utan följer den, om den nu bara vore menad som en regel. Som regel blir den därför obegriplig och inte mycket att ha som ledning för sina etsika val, och som en förklaring av karmalagen blir den ofullständig om den inte kopplas till reinkarnationstanken, att det vi gör mot andra kanske inte kommer tillbaka i detta liv utan i något följande. Att man tolkar den som en etisk regel hänger väl samman med att traditonell kristendom utgår från att vi bara lever  ett liv.

En omformulering av denna regel som kunde passa ettlivsperspektivet och verkligen utgöra en regel, om än något snömosig, är att ge den följande form:

Handla kärleksfullt mot andra oavsett hur de behandlar dig, men då blir kruxet vad som menas med kärleksfullt och om vi talar om långsiktigt kärleksfullt eller kortsiktigt behagligt. Annars kan man säga: handla på det sätt som du, uitfrån din förmåga, finner vara det mest kärleksfulla alternativet, och alltså inte det vidrigaste du kan fundera ut.

Problem kan förvisso uppstå, t.ex. kan jag ju som förälder anse att det är kärleksfullt att prygla med livremmen varje morgon så att de skall lära sig lyda mig så att de inte skall hamna i helvetet därför att de är olydiga mot mig, då jag självfallet i deras värld gestaltar Gud för dem, varför de är olydiga mot Gud om de ej lyder mig och om man är olydig mot Gud hamnar man i helvetet, enligt viss tro.

Ur vilket perspektiv är ovan beskrivna handling kärleksfull och ur vilket något helt vidrigt? Vilket perspektiv fäller avgörandet för att kalla denna handling "kärleksfull"?

Hur man än vänder sig...

A

[J R Auk]

Även om andra inte kan ansvara för er lycka bör du göra det!


Snipp snapp snut så var sagan slut?

[J R Auk]

Kanske borde förtydliga.

"Lycka" erkänner subjektet. Därav bättre än kärlek som är en personlig angelägenhet. Som du påpekade min kärlek behöver inte ge en positiv respons.

[hovnarr]

som en förklaring av karmalagen blir den ofullständig om den inte kopplas till reinkarnationstanken, att det vi gör mot andra kanske inte kommer tillbaka i detta liv utan i något följande. Att man tolkar den som en etisk regel hänger väl samman med att traditonell kristendom utgår från att vi bara lever  ett liv

Att se till reinkarnationstanken samtidigt som gyllene regeln eller karmalagen är ju främst nödvändigt för att ge en förklaring till varför saker händer i detta liv, eller avskräcka genom konsekvenserna i kommande liv. Kristendomen har andra sätt att förklara resp. avskräcka, varför reinkarnationstanken inte behandlas i NT: det är det här livet och vad som händer strax därefter som står i fokus. Oavsett i vilken inkarnation man råkar befinnas sig i. Och just för karmans skull är det ganska bra, så att man känner att allt måste bli klart detta liv. Jag måste förlåta idag, och inte imorgon. På ett sätt stämmer ju det också - vare sig man tror på reinkarnation eller inte kommer ju "hovnarr" aldrig att leva mer än en gång.

Ur vilket perspektiv är ovan beskrivna handling kärleksfull och ur vilket något helt vidrigt? Vilket perspektiv fäller avgörandet för att kalla denna handling "kärleksfull"?

Det är frestande att svara att intentionen skulle vara avgörande här, och på ett sätt är den kanske det, men den upphäver i varje fall inte karmans mekanik. Om du pryglar någon för deras egen skull får du själv veta vad det är att bli pryglad för din egen skull osv. "For every action, there's an equal and opposite reaction." Jag tror alltså att en bättre översättning av gyllene regeln/karma ligger i Newtons rörelselag än i ditt, som du själv säger, snömosiga alternativ.

Intentionen ställer också till det med "kärleksfulla handlingar". Handlar du alltså kärleksfullt för att vinna fördelar i livet efter detta? (Vare sig det nu handlar om ett bättre nytt fysiskt liv, en kortare plåga i skärselden, eller både och). Är grunden till ditt avståndstagande från egoistiska handlingar, i sig själv endast ett uttryck för en mer intelligent egoism? Newton igen: Om du är en god människa, men främst av (kanske inte egoistiska men ändå) egen-rationella motiv, då är det den sortens godhet du får skörda. Och så länge man är nöjd med det så tickar det på så förmodar jag.

[Algotezza]

Kanske borde förtydliga.

"Lycka" erkänner subjektet. Därav bättre än kärlek som är en personlig angelägenhet. Som du påpekade min kärlek behöver inte ge en positiv respons.

Ja, man kan bara definiera sin egen lycka, om ens det, aldrig veta exakt vad som gör andra lyckliga, aldrig definiera lycka i allmänna termer som utilitaristerna menar, förutom helt urvattnat och icke särskilt vägledande.  

Möjlig om formulering av gyllene regeln: Behandla andra på det sätt som, om de behandlade dig så,  skulle göra dig lycklig. Då behövs ingen empatisk förmåga - för hur kollar man att den stämmer? - med en ny känsla? Då behöver vi bara självkännedom.

A

[Algotezza]

Intentionen ställer också till det med "kärleksfulla handlingar". Handlar du alltså kärleksfullt för att vinna fördelar i livet efter detta? (Vare sig det nu handlar om ett bättre nytt fysiskt liv, en kortare plåga i skärselden, eller både och). Är grunden till ditt avståndstagande från egoistiska handlingar, i sig själv endast ett uttryck för en mer intelligent egoism? Newton igen: Om du är en god människa, men främst av (kanske inte egoistiska men ändå) egen-rationella motiv, då är det den sortens godhet du får skörda. Och så länge man är nöjd med det så tickar det på så förmodar jag.

Att utgå från intentionen/avsikten för att bedöma en handling är ett mycket tvivelaktig metod, ja, ett intellektuellt sluttande plan, en illusionsteater eller en spegellabyrint, där man ser en förvrängd bild av sig själv och tror det är den andre.


Jag förnekar inte att vi har avsikter/intentioner, men de flesta av oss är ännu inte kompetenta - jag är inte kompetent i alla fall - att på ett vederhäftigt sätt  kunna vaska fram dem.  Det är min erfarenhet att vi är bedrövligt dåliga på det! Läs några inlägg här som spekulerar kring andras möjliga avsikter så inser man detta! Jag vågar mig allt mindre på att spekulera kring mina medmänniskors avsikter, i synnerhet som jag blivit medveten om att jag inte har speciellt god medveten koll på mina egna avsikter.

A

[J R Auk]

Kanske borde förtydliga.

"Lycka" erkänner subjektet. Därav bättre än kärlek som är en personlig angelägenhet. Som du påpekade min kärlek behöver inte ge en positiv respons.

Ja, man kan bara definiera sin egen lycka, om ens det, aldrig veta exakt vad som gör andra lyckliga, aldrig definiera lycka i allmänna termer som utilitaristerna menar, förutom helt urvattnat och icke särskilt vägledande.  

Möjlig om formulering av gyllene regeln: Behandla andra på det sätt som, om de behandlade dig så,  skulle göra dig lycklig. Då behövs ingen empatisk förmåga - för hur kollar man att den stämmer? - med en ny känsla? Då behöver vi bara självkännedom.

A

Varför inte gå direkt till ett inskrivande av relationen och önska lycka i den?
Att behandla någon annan är att ha en relation till denne andre, denna relation kan väl vara lycklig eller olycklig.
Att jag är låste till mitt eget lyckobegrepp gör väl inte att jag inte kan söka ge någon annan lycka? Vi har ju alltid trial and error.

[hovnarr]

Att utgå från intentionen/avsikten för att bedöma en handling är ett mycket tvivelaktig metod, ja, ett intellektuellt sluttande plan, en illusionsteater eller en spegellabyrint, där man ser en förvrängd bild av sig själv och tror det är den andre.


Jag förnekar inte att vi har avsikter/intentioner, men de flesta av oss är ännu inte kompetenta - jag är inte kompetent i alla fall - att på ett vederhäftigt sätt  kunna vaska fram dem.  Det är min erfarenhet att vi är bedrövligt dåliga på det! Läs några inlägg här som spekulerar kring andras möjliga avsikter så inser man detta! Jag vågar mig allt mindre på att spekulera kring mina medmänniskors avsikter, i synnerhet som jag blivit medveten om att jag inte har speciellt god medveten koll på mina egna avsikter.

Mmm, precis, men är inte vitsen med karma att vi ska få koll på det? Just eftersom vi har så svårt att upptäcka hur vi själva tänker och gör - och varför - så behöver vi spegla oss i andra.

Just när vi upptäcker hur fel vi hade om andras avsikter, kanske vi upptäcker att vi har fel om våra egna avsikter också. Det är så lätt att ge sig avsikter i efterhand, men ofta går det till så. Anledningen kommer efteråt - fråga mig inte vad det är som får oss att handla från första början.

Vitsen med rörelselagen är väl att förstå rörelsen bättre, eller?

[Skyline]

Gyllene regeln i Bibeln, finns ju i många varianter

Min fråga: är det en regel eller mer upplysning om hur karmalagen fungerar uttryckt i form av en regel? Alltså att allt du gör mot andra i slutändan kommer att drabba dig. .

Kanske är det tvärtom? Att karmalagen ursprungligen kommer från Gyllene regeln?  :shock:


/Skyline

[Algotezza]

Kanske borde förtydliga.

"Lycka" erkänner subjektet. Därav bättre än kärlek som är en personlig angelägenhet. Som du påpekade min kärlek behöver inte ge en positiv respons.

Ja, man kan bara definiera sin egen lycka, om ens det, aldrig veta exakt vad som gör andra lyckliga, aldrig definiera lycka i allmänna termer som utilitaristerna menar, förutom helt urvattnat och icke särskilt vägledande.  

Möjlig om formulering av gyllene regeln: Behandla andra på det sätt som, om de behandlade dig så,  skulle göra dig lycklig. Då behövs ingen empatisk förmåga - för hur kollar man att den stämmer? - med en ny känsla? Då behöver vi bara självkännedom.

A

Varför inte gå direkt till ett inskrivande av relationen och önska lycka i den?
Att behandla någon annan är att ha en relation till denne andre, denna relation kan väl vara lycklig eller olycklig.
Att jag är låste till mitt eget lyckobegrepp gör väl inte att jag inte kan söka ge någon annan lycka? Vi har ju alltid trial and error.

Ja, att se hela livet som ett empiriskt experimenterande och hypotesprövande  är en bra livsstil.

A

[Algotezza]

Att utgå från intentionen/avsikten för att bedöma en handling är ett mycket tvivelaktig metod, ja, ett intellektuellt sluttande plan, en illusionsteater eller en spegellabyrint, där man ser en förvrängd bild av sig själv och tror det är den andre.


Jag förnekar inte att vi har avsikter/intentioner, men de flesta av oss är ännu inte kompetenta - jag är inte kompetent i alla fall - att på ett vederhäftigt sätt  kunna vaska fram dem.  Det är min erfarenhet att vi är bedrövligt dåliga på det! Läs några inlägg här som spekulerar kring andras möjliga avsikter så inser man detta! Jag vågar mig allt mindre på att spekulera kring mina medmänniskors avsikter, i synnerhet som jag blivit medveten om att jag inte har speciellt god medveten koll på mina egna avsikter.

Mmm, precis, men är inte vitsen med karma att vi ska få koll på det? Just eftersom vi har så svårt att upptäcka hur vi själva tänker och gör - och varför - så behöver vi spegla oss i andra.

Just när vi upptäcker hur fel vi hade om andras avsikter, kanske vi upptäcker att vi har fel om våra egna avsikter också. Det är så lätt att ge sig avsikter i efterhand, men ofta går det till så. Anledningen kommer efteråt - fråga mig inte vad det är som får oss att handla från första början.

Vitsen med rörelselagen är väl att förstå rörelsen bättre, eller?

Jovisst, allt handlar ju om medvetandegörande.

När det gäller avsikter har vi ofta en spontan upplevelse av andras avsikter när de handlar mot oss. Ibland nöjer vi oss med den, tar den för sanning, eftersom den ofta upplevs som "omedelbart sann". Jag har ibland roat mig med att kontrollera mina upplevelser av detta slag och det har visat sig att de ofta inte alls stämt. Å andra sidan kanske motparten inte varit medveten om dem och därför förnekat min bild.

Hursomhelst, här är min teori om avsikter och deras förverkligande. Jag ser "de samlade" avsikterna som en immateriell "anda-värld" (ej ande-värld) som omger oss i något slags menatal avsiktsrymd parallell med den fysiska och de är ett slags immateriella vektorer och det är dessa som gör att vi handlar som vi gör. För att avsikterna skall förverkligas i en materiell värld krävs materiella verktyg som å ena sidan har en immateriell påverkbarhet, att det är riktat mot avsiktsdimensionen, dels mynnar ut i en materiell verklighet där avsikterna kan förverkligas, den materiella dimensionen, att det alltså handlar om ett slags dimensionstransformator. Den immateriella sidan av "vår kroppslighet" (kroppen som förverkligandeverktyg) är våra inre immateriella upplevelsevärld, som via psyket kan transformera ner avsikterna till elektrokemiska  impulser för det fysiska kroppsverktyget. Idag kan vi bara "arbeta oss bakåt" från den förverkligade verkligheten till avsikterna, men med tillräckligt förfinade andliga organ bör vi väl kunna uppfatta de immateriella avsikterna direkt som vektorer i den inre rymden. Nåt sånt...

För att vi skall kunna "arbeta oss bakåt" krävs att vi undersöker "det förverkligades" alla dimensioner. När det gäller handlingar innebär detta att först  beskriva dessa noggrant innan vi försöker resonera oss bakåt. Möjliga dimensioner är intellektuella (logik, kunskapsnivå, konsekvens i sitt tänkande vilka handlingen röjer eller inte röjer), emotionella (hänsyn till andra, attityder mot andra).

Det här kanske verkar helt knäppt. Men det är ett försök...

A

[anakoret]

Förstår ni verkligen inte vad som menas? Eller kan ni bara inte sätta ord på det? För jag snarare känner vad innebörden är.

Bortom alla ord?

[Skyline]

Förstår ni verkligen inte vad som menas? Eller kan ni bara inte sätta ord på det? För jag snarare känner vad innebörden är.

Bortom alla ord?

Detta är ett filosofiforum  :lol:

/Skyline

[Algotezza]

Förstår ni verkligen inte vad som menas? Eller kan ni bara inte sätta ord på det? För jag snarare känner vad innebörden är.

Bortom alla ord?

Filosofi är bl.a. att försöka klä den ordlösa insikten i ord.

A

[Isse]

Jag brukar ibland ha en lite annorlunda syn på det hela:

Gör mot andra vad som förmodligen blir bäst för flest mäniskor, djur och natur samt dig själv.

Vilket dock kan leda till att man försummar för en betydelsefulla individer pga numerära/materiella anledningar...eller tvärtom, osv.


Att formulera en ultimat moralisk hållning och livsfilosofi skulle vara intressant.. (I en och samma mening).

PLUR.