Vi ser oss om i världen (på jordklotets yta) och ser då naturen, dess krestslopp, vi ser kroppar som fungerar relativt väl - finurliga konstruktioner, tycks det. Bakom naturen och oss själva måste det finnas en skapare tänker vi, ty livet är ju så unikt och fantastiskt!
Några frågor bara: om denne Gud är kärleksfull och allsmäktig, varför har han bara haft makt att skapa en värld med varelser vi kan kommunicera med? Är det kärleksfullt att lämna oss så ensamma? Om han vore kärleksfull och allsmäktig borde det väl drälla av planeter med varelser som vi, som vi kunde kommunicera med, hjälpa och få hjälp av! MEN DET ÄR JU SÅ ENSAMT I KOSMOS!
Livets (i vår mening) unicitet är väl snarare ett tecken på att det inte finns någon kärleksfull och allsmäktig Gud. Finns han skiter han tydligen i oss. Han skiter i vår kosmiska ensamhet! Våra signaler ut i rymden utan svar! Att rymden tycks avsiktslös och medvetslös!
Gud - om du finns: vad har du att säga till ditt försvar? Är du kanske bara en uppumpad liten israelisk ökengud som vill bli Den Ende Guden, vare sig särskilt mäktig eller kärleksfull...?
MVH
Algotezza
Den kosmiska ensamhetens teodicéproblem
Moderator: Moderatorgruppen
Den kosmiska ensamhetens teodicéproblem
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Jag tänkte svara.
Men......
Men......
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Re: Den kosmiska ensamhetens teodicéproblem
Algotezza skrev:Gud - om du finns: vad har du att säga till ditt försvar? Är du kanske bara en uppumpad liten israelisk ökengud som vill bli Den Ende Guden,
det finns redan tillräckligt med variation på jorden, vi behöver inte mer aliens att kriga med. jag tror att det kanske finns liv på venus, mars och andra planeter i vårt solsystem, men det är inte sånt här fysiskt liv.
Re: Den kosmiska ensamhetens teodicéproblem
amy skrev:Algotezza skrev:Gud - om du finns: vad har du att säga till ditt försvar? Är du kanske bara en uppumpad liten israelisk ökengud som vill bli Den Ende Guden,
det finns redan tillräckligt med variation på jorden,
Vad har du för norm att jämföra med då? Tillräckligt i relation till vad? När är variation "tillräcklig"?
amy skrev:vi behöver inte mer aliens att kriga med.
Hade vi tidigt fått möta andra kommunicerbara varelser från andra världar och fattat att det finns liv som liknar oss i kosmos hade vi kanske haft en fredligare utveckling på jorden. Men vi behöver väl leva "våldsruset" av oss i vilket fall som helst, innan andra kan möta oss.
amy skrev:jag tror att det kanske finns liv på venus, mars och andra planeter i vårt solsystem, men det är inte sånt här fysiskt liv.
Någon form av telepatiskt kommunicerbart kollektivt medvetande hos elektromagnetiska fenomen på dessa planeter, eller...?
Det intressanta för mig är inte om det finns liv som sådant i någon form bortom vårt jordklot, utan om det kan finnas just just kommunicerbart medvetande på annat håll i kosmos, oavsett om det grundar sig på biologiskt liv eller ej.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Ken Wilber beskriver ett kosmiskt medvetande, som vi, när vi kommit så lång i vår utveckling kommer att kunna uppleva som ett gemensamt medvetande med alla. I mina öron låter det fantastiskt/fanatiskt, på samma gång. Den gemenskapen många söker via religion blir då överflödig, eftersom vi har en gemenskap med alla andra på vår planet.
Jag kanske tolkar honom fel när jag säger det här, men så upplever jag hans ord.
Jag kanske tolkar honom fel när jag säger det här, men så upplever jag hans ord.
Det är väl ett faktum att meditation tränar människan till att känna samhörighet med större delar av världen. Alltså utsagorna är att de upplever det så, och någon påstod i en dokumentär jag såg, att även de delar som är involverade som fysiologisk grund för känslan är mera utvecklade, i mening att de är större område som "lyser upp" när de "scannar" efter känslan.
Det samma gäller lycka, större område, bakom vänster öga, och större upplevd känsla.
Så, vad är att vara ett med universum i ett kosmiskt medvetande? Intersubjektivt? Intergalaktisk kamratskap? Eller är det bara så att jag personligen involverar hela universum i min omsorg och hänsyn.
Det samma gäller lycka, större område, bakom vänster öga, och större upplevd känsla.
Så, vad är att vara ett med universum i ett kosmiskt medvetande? Intersubjektivt? Intergalaktisk kamratskap? Eller är det bara så att jag personligen involverar hela universum i min omsorg och hänsyn.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Oavsett vilka högandliga känslor av gemenskap med alltet vi må hysa, är det väl ganska uppenbart på ett lite lägre plan att vi bara känner till oss själva, vi människor på jorden, som medvetna kommunicerbara varelser i detta kosmos. Visst kan vi fantisera om ditten och datten av kosmisk kommunikation och gemenskap, men, men, för mig kvarstår det faktum jag påpekat i denna tråds första inlägg: VI MÄNNISKOR ÄR JÄVLIGT ENSAMMA! Varför? Och inga ad hoc-förklaringar, tack!
MVH
Algotezza
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
-
Avantgardet
- Inlägg: 8885
- Blev medlem: 06 okt 2006 22:33
- Ort: Socialklass III
Ling skrev:Ken Wilber beskriver ett kosmiskt medvetande, som vi, när vi kommit så lång i vår utveckling kommer att kunna uppleva som ett gemensamt medvetande med alla. I mina öron låter det fantastiskt/fanatiskt, på samma gång. Den gemenskapen många söker via religion blir då överflödig, eftersom vi har en gemenskap med alla andra på vår planet.
Jag kanske tolkar honom fel när jag säger det här, men så upplever jag hans ord.
Jag skulle säga att Ken Wilber är religion...
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
Avantgardet skrev:Ling skrev:Ken Wilber beskriver ett kosmiskt medvetande, som vi, när vi kommit så lång i vår utveckling kommer att kunna uppleva som ett gemensamt medvetande med alla. I mina öron låter det fantastiskt/fanatiskt, på samma gång. Den gemenskapen många söker via religion blir då överflödig, eftersom vi har en gemenskap med alla andra på vår planet.
Jag kanske tolkar honom fel när jag säger det här, men så upplever jag hans ord.
Jag skulle säga att Ken Wilber är religion...
Ja, handlar det bara om trons "sanningar" är vi ju aldrig ensamma. Men det var inte min utgångspunkt. Så det är rätt, som du skriver Avantgradet, Wilber är inne på religionens område, där i princip "allt är 'religiöst' sant som man tror innerligt på" - men för mig är det ointressant ur en mer filosofisk aspekt.
MVH
Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 59 och 0 gäster