Teodicéproblemet kan enkelt beskrivas som följer: Hur kan Gud vara god och allsmäktig, när det finns så mycket ondska i världen?
Ordet teodicéproblem kommer från en bok med titeln [Essais de Théodicée]? av filosofen Gottfried Leibniz. Där framlägger han det som eftervärlden kommit att kalla den panglossianska världsuppfattningen, vilket innebär att Gud har utvalt en viss kombination av sk monader för att åstadkomma den bästa av alla världar. Världen med all sin ondska är alltså det bästa Gud kunde åstadkomma. För Gud är dessutom vårt begrepp om gott och ont alltför litet och vår världsbild alldeles för förenklad.
Alla kristna var inte nöjda med den förklaringen. Därför har man genom året försökt åstadkomma olika förklaringar till att Gud tillåtit ondskan att komma in i världen.
Enligt vissa uttolkare av den kristna tron ger bibeln svaret: människan är problemet, eller rättare sagt hennes synd. Jfr. Rom. 5:12.
...men man kan också se det som att människan är skapad med en egen vilja. Antingen kan man bli frälst eller inte, möjligheten finns.
Ett annat svar på frågan kan vara att Gud ser mycket väl det onda i världen men det är också att betraktas som gott, i någon mening, eftersom Gud inte har samma begrepp och ont och gott som vi människor har, och att vi aldrig kan förstå hans sätt att se på världen. (Detta ligger nära Leibniz ursprungliga uppfattning.)
En tredje lösning kan vara att Gud skapade världen och människan, likt ett urverk, men lät sedan skapelsen vara.
François Marie Arouet de Voltaire skrev på 1700-talet en berömd satir på Leibniz' världsuppfattning, Candide.
Vilken tycker ni är den bästa lösningen; någon av dessa eller någon egen?
