ytterligare en

[Humblelamb]

Jag tror att jag har börjat förstå värdet utav en inneboende och i allo verksam ärlighet.
Livet känns ofta invecklat. Förmodligen som en följd utav att vi gör det för svårt för oss själva.
Jag har länge gått omkring och trott att människan, genom ett ihärdigt sökande och en bestämd vilja, ska kunna nå himmelska höjder och på så sätt lämna världens marker.
Jag tror förvisso att sökandet måste vara någonting gott. Men titt som tätt kommer jag på mig själv med att falla för frestelser, lustar och stundens ingivelser. Eftertänksamhet tillsammans med ärlighet, både mot en själv och andra, måste därför vara av högsta värde.
Människans natur, och de betingelser som för henne till handling, är något som måste ta många livstider att utgrunda.
Hur kan man då leva sitt liv som bäst? Är det genom böckerna vi läser, eller stunderna vi tillbringar med oss själva i de stilla skeden som ger oss mest? Hur lätt måste det inte vara att låta sig luras.
Är det genom ett vitt och brett vokabulär som vi tror oss vinna anhängare och bli stora i andras ögon? Genom vår kognitiva kvickhet och förståelse?
Ett liv fullt utav detta, på bekostnad utav våra rena känslor och tankar är utan värde.
Ärligheten rymmer för mig mycket mer än bara uppriktighet gentemot nästan. Ärlighet måste vara någon typ utav handlingsprincip, som ger oss en varaktig tillfredställelse och förmedlar genuina känslor till oss själva och andra. Eftersom valet och viljan förefaller fri, kan vi också göra fria val i våra liv. Väljer vi att tjäna livet i ärlighetens tjänst, eller ska vi fortsätta att hålla det innersta väsen fängslat i oss? Jag tror inte på något sätt att vi har något att förlora, eller vara rädda för.
Ärligheten kan väl inte frambringa några oärliga känslor inifrån oss? Och eftersom det innersta väsen, hur förljuget och smutsigt ditt liv och dina handlingar än må vara, förblir detsamma även om dess heliga mark har beträtts utav de icke hemmahörande, så kan vi heller inte ge upp hoppet om någon människa.
Det kan aldrig handla om att man ska ge prov på sin intellektuella kapacitet, eller försöka påvisa hur rovlysten man är i livet, ingetdera spelar någon roll när domens dag står för dörren.
De gamla människorna som har talat genom anden har också lärt oss att en rentvådd hand och ett skuldfritt hjärta är bland de mest dyrbara gåvor.
Ärligheten lockar fram de känslor som inte är befläckade eller på något sätt verkar som ett korrupt medel för att söka nå fram till något/någon önskvärt föremål/egenskap i våra liv.
Ärligheten tar öppenhjärtat emot oss för vem vi är. Den är inte bakslug, och har inget ont uppsåt. Den är och finns till, för att skapa och inge känslor av förtröstan och tillit.
Det vore vackert att få se ödmjukheten stå vid dens sida, till att bli dess medtjänare. En ärlig människa kan inte ha något behov utav att försöka hävda sig själv genom livet. Man nöjer sig med det lilla, eftersom ärligheten också lär en värdet utav att vara tacksam för det som har blivit en givet.
Löftet om att de ödmjuka ska få besitta jorden är inte tomt och vi väntar inte förgäves.
Om vi vandrar i ödmjukhet och försöker tala och på alla tänkbara sätt leva i ärlighet så måste våra liv förändras på ett drastiskt och genomgående sätt.
Sinnet har genom åren blivit besudlat, och de gyllene vägar som går genom oss har blivit reserverade för ondskans vägfarare. Försök att tvätta rent din ande genom att ställa dig själv i denna tjänst, kasta ut orenligheten på gatan utanför och låt dig krönas och förstå vad som är dig givet.