Brottslighetens eviga reduktionism

[Harald Davidsson]

Ok, tänk på vad du sa nu. Det är uppenbart för mig att du - liksom alla vi andra bör tänka igenom saker. Impulsiv är inte alls ytlig, sensationslysten - det är direkt. Det direkta,omedelbara är inte alltid rätt.

nu blev du rädd,

att känna innebär inte detsamma som att HANDLA,

vad är det för fel på att känna fritt,
skulle det vara någit hinder för tänkandet,

ja, ifall tänkandet inte är förankrat i en själv,

men bara en slags minnes-värld man håller sig till eller är fast i.

[Skogsälvan]

Nej, jag blev inte rädd. Nog för att jag har en drös fobier, men du är inte en av dem. Synd bara att du inte verkar snappa upp vad jag säger.

[Harald Davidsson]

Nej, jag blev inte rädd. Nog för att jag har en drös fobier, men du är inte en av dem. Synd bara att du inte verkar snappa upp vad jag säger.

jag snappar upp vad du säger,
men du snappar inte upp vad jag säger,

för ifall det är ett fint,fint, samarbete mellan ditt hjärta och ditt huvud,
mellan tänkande och kännandet,

då kan du utan rädsla K Ä N N A  ohämmat,

och detta skulle inte störa någon,

men då ditt tänkande inte samarbetar bra med ditt kännande,

då det finns rädsla som hindrar,

på grund av att du måste tänka två gånger, alltså kalkylerat
eller modullerat ditt tänkande

då måste du döda kroppen känslomässigt
därför att du är rädd för att kroppen ska handla,

men att känna är ej detsamma som att handla

[Skogsälvan]

Bryr du dig om andra?

[Harald Davidsson]

Bryr du dig om andra?

Jag har en grupp som är associerad till min själ genom vibrationer och strålning
och där Lord Vishnu då steg för steg tar upp alla dessa som är associerade till min själ,
chakra för chakra, upp emot himmelriket för ett evigt liv.

det handlar inte om att bry sig, men om en äkta och autentisk kärlek som fungerar i varje cell
i kroppen på mig och alla dessa associerade.

Jag vill inte kalla dem för mina gopis, för det skulle väcka onödig avundsjuka,

men jag vet inte exakt hur många det är, De Brhminska prästerna har sagt hur många, då och då, men jag kollar inte detta,

alltså alla dessa lever nu i en slags gudomlig kropp,
som är styrd av Nirguna,

men samtidigt kämpar då fortfarande de avundsjuka berhaminska prästerna, alla de som ännu är emot mig,och de kristna puja-people för att pressa ner denna kroppen, men läget är okej.

och vi alla känner djup kärlek för varandra,
i denna kollektiva själsliga kroppen

[Skogsälvan]

Vadå "handlar inte om att bry sig"? Vad menar du? En kärleksgest är ju av omtanke - att man bryr sig.

[Harald Davidsson]

Vadå "handlar inte om att bry sig"? Vad menar du? En kärleksgest är ju av omtanke - att man bryr sig.

vad jag menar med att bry sig
är att detta för det mesta är manipulerat av vårt ego,

det jag pratar om är något som sker spontant, autentiskt och genuint,
som är bortom vår förmåga att manipulera

[Sceptisk]

En annan tanke som slår mig är att lagen måste vara skapad av människor. Och allting som är skapat av människor är subjekt inför verkligheten. Vilket innebär att allt som människor gör är beroende av verkligheten för att kunna existera. Om verkligheten skulle tala emot det människorna skapar, så innebär det problem för människorna. När människor byggde Titanic så trodde dom att det var ett osänkbart skepp, kanske för att det var gjort av stål och för att det var så gigantiskt. Verkligheten kom ikapp och sänkte skeppet. Ett skepp byggt av stål är lika sänkbart som ett skepp byggt av trä. Det som vi måste vara medvetna om är att lagen är lika mycket en konstruktion som något annat som människorna kan bygga.

Det var en film jag såg, kommer inte ihåg vilken för jag kom in mitt i handlingen. Men scenen var i en skolsal där några studenter diskuterade saker som har med lagen att göra, och en av studenterna sa att lagen används som en skenmanöver. Detta fick mig att tänka att är detta inte precis vad lagen alltid riskerar att åstadkomma? Lagen tar ut en person och straffar denne, utan att ha absolut kunskap om vad som ledde fram till brottet, utan att studera hur samhället, kulturen, ser ut i övrigt. Det enda som är av relevans i en domstol är vilka bevis man kan lägga fram för att brottet skett. Man tar inte in hela kulturen och dömer den, utan man väljer ut en liten del, en individ eller några individer och bestraffar dessa. Hur kan  man tro att detta skulle förändra människors beteende? Tror man att genom att straffa några så kommer beteendet att försvinna? Uppenbarligen så försvinner inte oönskade beteenden bara för att man skriver lagar mot det.

Vad värre är, om lagen kan användas som en skenmanöver, är då inte risken att vi letar upp sk syndabockar för ett komplext socialt samspel och tror att våra gemensamma problem försvinner då vi straffar enskilda? Detta är vad hela lagen i Bibeln handlar om också. Det tycks som att människorna trodde att Gud var en idiot som man kan lura. Genom att via en ritual lägga händerna på en get och sända iväg geten från samhället, trodde man då att Gud skulle straffa geten och bespara samhället från dess skuld? Isåfall behandlar man Gud som en idiot. Även berättelsen om Jesus kan ju tolkas på ett sådant sätt att man ger Gud något annat att vara upptagen med så att resterande människor kan få slippa hans vrede. Isåfall så måste man ju tro att Gud är otroligt lättlurad och inte bara lättlurad utan även lever i förnekelse av verkligheten.

Hela den Kristna religionen bygger ju på att Gud misslyckades. Han skapade ett helvete för några av sina söner, när han sedan såg att människorna skulle hamna i helvetet också helt oskyldigt så var han tvungen att ta en annan av sina söner som han hade en särskild relation till och offra honom. Det är ungefär som en person som fylls upp av vrede för något fatalt misstag han gjort, men istället för att ta itu med verkligheten, så väljer han ut en person och spöar upp honom.

Och är det inte också vad lagen potentiellt skapar? Ett kollektivt förnekande av verkligheten, av verkliga sociala samspel som är oerhört komplexa? Det tycks som att det fatala misstaget är att leva i förnekelse. Om lagen inte kan hjälpa människorna att upphöra att leva i förnekelse, vilken nytta gör den isåfall?

Det är sant att vi behöver regler för hur vi ska bete oss mot varandra. Men det är en skillnad mellan lagar och regler. Det är också en skillnad mellan regler och moral och principer.

Jag är själv inte längre troende. Inte bara för att religionen beskriver Gud som om han vore galen. Utan också för att existensen, verkligheten, inte behöver någon skapare. Om verkligheten ändå hade en skapare, då måste ju skaparen själv också existera och då blir frågan bara hur kan skaparen existera utan någon skapare? Lagen, är med andra ord lika mycket skapad som Gud är skapad - av människor.

[Zokrates]

När människor byggde Titanic så trodde dom att det var ett osänkbart skepp, kanske för att det var gjort av stål och för att det var så gigantiskt. Verkligheten kom ikapp och sänkte skeppet. Ett skepp byggt av stål är lika sänkbart som ett skepp byggt av trä. Det som vi måste vara medvetna om är att lagen är lika mycket en konstruktion som något annat som människorna kan bygga.

De hade dubbla spant och vattentäta skott, så det var väl mer det som skulle göra skeppet osänkbart i teorin,
men annars är det som du säger med lagen, det görs sällan en helhetsbild av bakgrundsorsakerna till brott
och nämns något så är det oftast bara som en parantes.

[Sceptisk]

Det är en annan film som också kommer till minnes, Meet the Parents eller Släkten är värst som den heter på Svenska. I kommentatorsspåret så talar regissören om filmen och hur den visar relationen mellan Judisk och västerländsk kultur, i detta fall Amerikansk kultur.

I början av filmen ser vi Greg Focker som ska fria till sin flickvän. Hans flickvän jobbar på ett dagis och vi får se hur hon undervisar de små barnen i att skrämma bort sina problem: "Tänk på ett problem som har besvärat dig hela veckan, och säg buuuu så att det försvinner." Alla barnen säger "buuu". "BUUUU!!!" ropar fröken och alla barnen skriker "BUUUUHHH!". Detta är i ett nötskal att lära barnen att förneka verkligheten. Problem försvinner knappast för att man skriker buuu åt dom. Ändå är detta vad man ska tro är hur västerlänningar uppfostrar sina barn att tänka.

Det filmen tycks säga är att ni (Amerikaner/västerlänningar) tar inte tag i era problem, ni säger bara buu och försöker "skrämma bort" dom. Greg blir i princip ett mobboffer genom hela filmen, men samtidigt uppdagas det att till och med pappan Jack Byrnes, som älskar att ha uppsikt över allt som händer, tycks leva i förnekelse av att hans son är en knarkande odåga. Varje person som Greg träffar verkar leva helt i sin egen värld eller är allmänt elaka, okänsliga och paranoida. Byrnes vänner är ett exempel, flygplatspersonalen är en annan.

Min tolkning är att västerlänningen försöker vara perfekt och problemfri. Han tror att problem är tecken på dålig karaktär, svaghet eller liknande, därför så föraktar han allt som kan tolkas som problem. Västerlänningen vill inte veta av problem, han försöker undvika problem så långt det bara går. Det är kanske en anledning till att västerlänningen är så pass kreativ, han försöker skapa en värld utan problem och han använder sig av teknik eller lagar och hårda straff för att göra sig av med det han ser som problem. Allting i västerlänningens liv går ut på att verka så problemfri som möjligt. Att ha problem är något dåligt för västerlänningen. Konsekvensen blir att när han inte längre kan tro sig leva utan problem så börjar han förneka verkligheten.

Jag har helt förändrat uppfattning gällande problem. Problem är inte något som är dåligt, utan något som är nödvändigt för att kunna leva. Filmen I, Robot, tar upp detta på ett intressant sätt. Filmen beskriver hur ett framtida samhälle med robotar som lever efter tre regler som de inte kan bryta mot. Konsekvensen av reglerna blir dock ett problem för dessa artificiella intelligenser. Trots att reglerna är perfekta så uppstår det en paradox och utifrån denna paradox så utvecklar dessa robotar ett medvetande. Det tycks som att det kan vara likadant för oss människor. Medvetandet uppstod inte i en problemfri miljö.... tvärtom. Om det inte fanns några problem att lösa så skulle vi knappast ha blivit medvetna. Vi har de existentiella problemen att tacka för att vi ÄR medvetna. Problem är varken negativa eller positiva, de kan vara både negativa och positiva. De är positiva på det viset att de hjälper oss att utvecklas. Därför blir en person utan problem någon som aldrig kan utvecklas. Därför, desto större problem någon har, desto större är hans karaktär och tvärtom, desto större karaktär en person har desto större är hans problem. En idiot vet inte om några problem. Det är bara den utvecklade människan som har problem.

[Sceptisk]

PS. Till Kristendomens försvar så måste jag tillägga att all Kristendom inte tror på substituionsteorin. Det är den västerländska kristendomen såsom Katolicism och Protestantism som tror att Jesus dog istället för oss och därför "betalade" för synden som vi inte kunde betala. Österländsk Ortodox Kristendom verkar istället tro att Jesus uppenbarade Guds moraliska karaktär för människorna och den som vill vara moralisk har Jesus som en ledare och gott exempel. De Ortodoxa tror dock fortfarande på att Jesus var den inkarnerade Guden.

Det tycks också som att på Jesus tid så användes lag och moraliska principer som ungefär samma sak. Ifall man beter sig omoraliskt så har det konsekvenser. Inte för att Gud själv sänder människor till helvetet, utan för att omoral är resultatet av en dålig filosofi eller ogenomtänkta handlingar som leder till elände och misär. Att förneka verkligheten och leva i förnekelse av existensens problem är något som leder till omoral och elände.

Jag har problem med idealismens filosofi som verkar vilja göra saker som moral, mening och kärlek till "saker i sig själva". Jag har en annan teori om att kärlek, moral och mening är saker som uppstår där det finns människor och där människor gör något som är nyttigt. Om det då finns principer som är moraliska som alltid uppstår och som tycks vara likadana och vara lika moraliskt korrekta oavsett tid eller plats då kanske man kan kalla dom för odödliga principer.

Om man då säger att Gud är odödlig då kanske man kan säga att den som lever med sådana principer också blir odödlig genom hur han lever i harmoni med de eviga sociala principerna.

Jag vet inte själv om Gud existerar eller inte. Men jag har en teori om att existensen som sådan ändå på något sätt är gudomlig. Kanske det är så att genom att allt liv kommer till genom existensens problem, och att det eventuellt finns en evig lösning på existensens problem som uppstår som en emergent egenskap i former av kärlek, moral, medkänsla och mening, skulle man då inte också kunna säga att dessa egenskaper existerar latent i verkligheten som den är? Jag tror inte att mening eller kärlek kan appliceras, eller krävas eller förväntas eller delges, det är saker som uppstår i en emergens som en generativ process. Ungefär som att skönhet uppstår i harmoni. Men inte att skönhet och kärlek och mening existerar som "saker i sig själva".

Istället kanske man kan se dem som frön i pågående utveckling och blomstring. Om Gud är kärlek och allt levandes mål och mening, kan man då säga att Gud existerar immanent i existensen som själva möjligheten till kärlek och moral och mening.... men även transcendent som den högsta principen där moralen, kärleken, medkänslan och meningen når sin fulländning? Jesus är då en person som personifierar denna harmoniska princip och därigenom kan man säga att han var eller är Guds son. Inte för att han dog för oss, utan för att vid hans korsfästelse så visade han människorna vad det är att vara mänsklig.

Därför så är asketism och att leva i isolation inte något som kan bidra till ens andliga tillväxt. Visst kan det vara nödvändigt att dra sig undan ibland och reflektera, men moral är meningslös i isolation. Det är i relationer som moral blir relevant. Det är i relationer som kärlek och mening uppstår. Moral kan inte heller vara i förnekelse av verkligheten. Tvärtom så är moral ett erkännande av verkligheten och av de problem som vi alla har som allt existerande måste ha och leva med. Detta är då innebörden i att "bära sitt kors", inte för att korset alltid måste vara tungt, men för att livet innebär problem. Det är genom problemen, om vi bemöter dem på ett korrekt sätt, som vi lär oss, växer, mognar och blomstrar.