Den religiöst troendes/materialistens sorgearbete

[Cosmic philosopher]

Hej!

Har i allmänhet/i genomsnitt en religiöst troende (tron på att man kommer att få träffa "den avlidne" igen på något sätt efter döden) lättare med att hantera sorgearbetet, komma snabbare över sorgen efter en nära kära avliden än en materialist/ateist (tron på att man bara lever detta enda jordeliv)? Eller är det (i genomsnitt) "lika tungt" (lika svårt) för den troende att bära sin sorg/komma över sorgen som materialisten? Är det möjligt för materialisten/ateisten att hantera sorgearbetet/komma över den ännu lättare/snabbare än den troende?

[Zokrates]

-Vems begravning är det?
-Din!
<iframe width="640" height="360" src="http://www.youtube.com/embed/6bdohpu1ZRA?rel=0" frameborder="0"></iframe>

[Marko]

En person är lika död för en troende som för en ateist.
Man kan vara ledsen av olika anledningar när en person dör.

en religiös behöver inte tro på livet efter döden bara för att prästen säger att det är så. (ingen vet)

Om ett bra äktenskap spricker, så blir man inte gladare för att det finns ett liv efter döden.

En som lever med personer i sitt minne, blir inte gladare för att folk är döda.

[freddemalte]

Hej Cosmic philosopher

Intressant men väldigt klurig fråga! Det är ju först och främst väldigt svårt att jämföra känslor mer än att studera ”den andres” beteende och fysiska aktiviteter så som svettningar, stressnivåer, hjärtrytm etc. Detta betyder att det blir i princip omöjligt att avgöra om Person A är mer eller mindre ledsen eller sorgsen än Person B, då man lika gärna kan tänka sig att t.ex. Person A kan uppvisa ett mer utagerande beteende inför ”samma sorg” som Person B, på grund av allt från personlighet till kulturkontext etc. Vidare är ju känslor inte alltid så logiska, vilket då skulle ge vid handen att en viss vetskap i sak kanske inte påverkar hur man reagerar på en viss persons bortgång. Troligtvis är den individuella skillnaden vad avser hur man förhåller sig till nära och käras bortgång större än vad skillnaden är på grund av kultur, kontext och religion, kunskap, intelligens etc. Är det någonstans man ser folk skrika ut sin sorg etc så är det väl i de djupt religiösa delarna av världen? Vårt beteende verkar väl tämligen lugnt jämfört med det. Vem som sedan sörjer mest – är som sagt svårt att säga. Jag har faktiskt ingen aning! Jag vill dock tillägga att om jag visste med samma säkerhet, som jag vet att jag kommer att träffa min sambo och dotter ikväll, att jag även skulle få träffa dem om de gick bort, tja – då kanske jag inte hade sörjt dem om de dog (?). Notera dock skillnaden mellan tro och vetande i detta exempel . . . (skillnaden är graden av övertygelse), ja om vi har en person som från barnsben blivit indoktrinerad in i världsbilden att den som dör kommer till en plats till vilket man själv kommer att komma när man själv dör och att denne person aldrig får någon anledning att betvivla detta – ja då finns det ingen anledning för den personen att sörja den bortgånge!

[Cosmic philosopher]

Hej freddemalte!

Ja, det verkar vara tämligen svårt att-utifrån sett- ha förmågan att exakt iakttaga,mäta och jämföra sorg och andra känslor mellan olika personer - vem som har mer eller mindre av den eller den känslan (sorg i detta fall) under en viss period. Ingenting är ju statiskt heller utan allt "befinner sig i rörelse" - så även människors känslotillstånd (och kanske även "trosuppfattningstillstånden" (i mild grad)). Vem vet - kanske  i ena sekunden är kanske "materialist Y" nära till gränsen till att uppleva en slag "religiös tro" (eller i vissa fall t o m gör det vid ett visst ögonblick) medan "den religiöst troende Z" i ett visst ögonblick är så tvivlande eller nära eller t o m "icke-troende" etc. Alla tillstånd befinner sig alltså i ständig rörelse i livets dynamik. Det gäller ju att försöka få med/ räkna med allt...

Man kan ju fråga sig om "de djupt religiösa" som skriker ut sin sorg är så "religiöst troende" egentligen. Ty om de verkligen,verkligen var fullständigt övertygade om att få träffa deras kära nära anhöriga igen  efter döden så hade de väl inte (just i det "skrikögonblicket i alla fall) reagerat så/ sörjt någonting (som du också beskrev) och därmed tagit det med lugn och frid... Eller kan man bli så upprörd av blotta vetskapen av erhållandet av tillfällig saknad/förlust?

Hur vanligt är det med  extremt djupt religiöst  övertygade personer som är just extremt övertygade om att de kommer att få träffa sina nära och kära igen efter döden...  Alltså personer som inte sörjer alls - trots att de djupt har älskat den bortgångne då "den var i livet"... (Detta behöver nog inte alltid vara synonymt med "fundamentalism" (ty fundamentalister verkar bära en slags osäkerhet (icke-övertygelse) i sig) - snarare en "överväldigad stark inre övertygelse -in överväldigad inre frid" som man inte behöver "skylta med" eller "besegra någon yttre fiende, motståndare" etc).

[Marko]

Man kan ju fråga sig om "de djupt religiösa" som skriker ut sin sorg är så "religiöst troende" egentligen.

Att religioner har kulturella ritualer har inget med tro att göra.

Om ens barn dör så kommer du skrika lika högt av sorg som alla andra,
vilken tro man än har.

Jag är 100% säker över ett liv efter detta, och är hur ledsen som helst när vissa har gått bort.

Vad har livet efter detta med jordelivet att göra?
och hur bevisar det en tro eller motbevisa en tro ?

sorg är en empati, och uttrycks olika i olika kulturer /religioner.
vad man känner inombords lika för alla. troende som icke troende.

skulle vilja vända på frågan,
hur tror du folk ser på din tro ? är den äkta om du är ledsen för att folk dör ? (är Martinus occulta världsbild mer rätt än andra?)

Hur vet du vad folk verkligen känner inom sig ? när dom visar sina reaktioner via en kulturell ritueal ?

[freddemalte]

Hej freddemalte!

Ja, det verkar vara tämligen svårt att-utifrån sett- ha förmågan att exakt iakttaga,mäta och jämföra sorg och andra känslor mellan olika personer - vem som har mer eller mindre av den eller den känslan (sorg i detta fall) under en viss period. Ingenting är ju statiskt heller utan allt "befinner sig i rörelse" - så även människors känslotillstånd (och kanske även "trosuppfattningstillstånden" (i mild grad)). Vem vet - kanske  i ena sekunden är kanske "materialist Y" nära till gränsen till att uppleva en slag "religiös tro" (eller i vissa fall t o m gör det vid ett visst ögonblick) medan "den religiöst troende Z" i ett visst ögonblick är så tvivlande eller nära eller t o m "icke-troende" etc. Alla tillstånd befinner sig alltså i ständig rörelse i livets dynamik. Det gäller ju att försöka få med/ räkna med allt...

Man kan ju fråga sig om "de djupt religiösa" som skriker ut sin sorg är så "religiöst troende" egentligen. Ty om de verkligen,verkligen var fullständigt övertygade om att få träffa deras kära nära anhöriga igen  efter döden så hade de väl inte (just i det "skrikögonblicket i alla fall) reagerat så/ sörjt någonting (som du också beskrev) och därmed tagit det med lugn och frid... Eller kan man bli så upprörd av blotta vetskapen av erhållandet av tillfällig saknad/förlust?

Hur vanligt är det med  extremt djupt religiöst  övertygade personer som är just extremt övertygade om att de kommer att få träffa sina nära och kära igen efter döden...  Alltså personer som inte sörjer alls - trots att de djupt har älskat den bortgångne då "den var i livet"... (Detta behöver nog inte alltid vara synonymt med "fundamentalism" (ty fundamentalister verkar bära en slags osäkerhet (icke-övertygelse) i sig) - snarare en "överväldigad stark inre övertygelse -in överväldigad inre frid" som man inte behöver "skylta med" eller "besegra någon yttre fiende, motståndare" etc).

Hej Cosmic philosopher

Ja du, det är också svårt att veta då jag inte känner tillräckligt många människor för att avgöra hur ofta icke-religiösa glider över i ett religiöst förhållningssätt samt religiösa glider över i ett icke-religiöst tänkande . . . det beror ju delvis på hur man definierar religiöst tänkande etc, men om vi stannar vid att religiös är detsamma som att tro på övernaturliga fenomen, väsen likt änglar, gudar och andra figurer samt har en andlig syn på tillvaron i termer av t.ex. ett liv efter detta, tron på en själ etc, ja då är det nog vanligast att de mer sekulariserade samhällena kan ha en större grupp människor som vacklar i sin syn på tillvaron då religionen inte utgör någon större makt och påverkare på vardagslivet samt att många uppfostras i en icke-religiös kontext. Av den anledningen ha människor en större möjlighet att tänka fritt vilket delvis gör att de kanske glider in i ett religiöst tänkande på egen hand. I de samhällen som är helt sekulariserade och där religionen är marginaliserad finns det nog de som lite slarvigt säger att de tror på en högre makt, en mening med allt etc, men att de påståendena egentligen inte är så förankrade i något eller genomtänkta, utan mer har sin grund i en frånvaro av just fördjupat tänkande (det blir en lätt lösning på det man inte kan greppa - men man tyr sig inte till någon religion).

Så, detta sagt, är min gissning att även i detta fallet så är variationen störst mellan enskilda individer än mellan grupperna religiösa och icke-religiösa på ett sådant sätt som du beskrev för Y och Z i ditt inlägg.

Vad gäller det mer teatrala utagerandet av sorg som man kan bevittna i vissa kulturer så är det nog mer kopplat till hur man har lärt sig att bete sig vid sådana situationer och inte så kopplat till i vilken grad man sörjer relativt den som inte är utagerande vid sorg. Däremot kan man ju fundera lite kring hur det kommer sig att någon blir så extremt ledsen och sorgsen över någon bortgång om hon är övertygad om att de kommer att ses igen - då "borde" hon ju reagera mer som när någon reser bort etc (?). Detta kanske är en indikator på att de som påstår sig vara övertygade om ett återseende egentligen inte är så övertygade som de själva ger vid handen. Nja, visst finns det nog individer med separationsångest, på ett sådant sätt, att de skulle kunna tänkas reagera häftigt (med extrem "sorgeliknande" känslor) när någon "reser bort", men min gissning är att det inte är detta som sker när en djupt religiös, som tror att hon kommer få återse alla i nästa liv, förlorat en nära anhörig - men som sagt, jag har ingen aning!

Ja, du hur vanligt det är med en helt grundläggande övertygelse om att man kommer få träffas igen efter det att man har gått bort, är svårt att gissa då folk sällan förmedlar sina innersta tankar kring detta. Eftersom inget i våra vardagliga liv, genom induktion och slutledning, pekar på att världen är beskaffad på det viset så är det antagligen inte så många som tror det fullt ut . . .  däremot kan väl vissa, genom indoktrinering eller missuppfattningar och/eller vanföreställningar vara helt övertygade - sen finns det säkert sjukdomstillstånd som låter den förvirrade leva i en sådan övertygelse - precis som att han kan vara övertygad om att rymdvarelser pratar i hans öra på natten etc.