Ta bort mig från forumet

[Zokrates]

Jag har sällan sett genuin godhet i människor som söker makt.

Ja till och med när det gäller föräldrar som utövar makt mot sina egna barn som
själva bör vilja göra gott och söka det bästa när de själva inser det. Faktiskt enkelt
att begripa, imiterar de ett dåligt beteende så uppfattas de som dåliga och tvärtom,
imiterar de ett gott beteende så uppfattas de som goda, frågan är alltså hur barnen
själva vill uppfattas i sina föräldras ögon, de är som spegelbilder och en god förälder
skapar goda barn genom att vara ett ideal. Makten kan skapa respekt, men oftast då
byggd på rädsla, kärlek skapar respekt byggd på tillit och att som vuxen tro sig kunna
skapa en rättvis balans mellan dessa ytterligheter är en form av terror1.

Vuxna som utövar makt mot andra vuxna genom att dessutom påstå att någon Gud
gett dem denna makten är inget annat än bedrägeri, som om de andra vuxna vore olydiga
barn som måste styras och det utan att den som utöver makten ens försöker att vara ett
riktigt äkta ideal trots att de oftast försöker framställa sig som ett genom manipulationer,
men det genomskådas av de flesta med tiden, men här ligger det komplexa, genom att
som barn ha utsatts för terror1, så finner de själva som vuxna ett behov av att låtas
terroriseras, kanske som ett psykologiskt försvar mot minnet av sina föräldrar, då nu någon
annan intagit den rollen summeras det ned till att föräldrarna inte var värst trots allt.

[donCorleoneJr]

För att kunna sitta kvar på som chef i hemmelriket krävs att djävulen inte enbart gör onda saker, han gör gott en gång och ont 2 gångare. Han ser också till att människan tror att det inte är han som gör dessa onda saker utan det är människan själv som är ond. Precis som alla onda människor driver han en diktatur, man ska inte ha andra gudar än honom och enbart de som tror på honom kommer till himlen. Och man får absolut inte tro på djävulen, (som uegentligen är den goda guden), Och majoriteten av människorna ska vara glada och arbeta hårt, helst utan varken pengar eller mat, för att några få ska vältra sig i mer pengar än de kan göra av med.

Det räcker att se på nyheterna en gång för att börja tro att jag har rätt.

Min fråga är: Skulle en riktig god gud behandla sina troende på detta sätt?

Som Bibeln är strukturerad, så har den som främsta syfte att läsaren eller tolkaren av den ska tro på tanken om att det finns en auktoritet, att det finns hierarki, en maktstruktur, en chef och en undersåte.

Budskapet eftersträvar att läsaren skall godkänna och acceptera maktstrukturen. Idag ifrågesätter sig en del tanken om själva Gud, kan det finnas en sådan? Ska man tro det, eller tror man på rätt Gud?

Men trots det acceptansen av maktstrukturen tror människan fortfarande på och baserar sitt liv på det, hela mänskliga världen baseras på den tanken. Och man tror på den, att det är något som är sant och självklart.

Värför gör människan det? Oavsett om många idag tänker sig att de ifrågasatt eller ser igenom t.ex. Bibeln, så lever de trots det sina liv efter normer och regler, tankar satta av Bibeln.

I slutändan har man alltså inte ifrågasatt så mycket alls.

Så jag skulle hålla med om, tror människan på rätt Gudar alls?
Borde man tro på något överhuvudtaget? Om nu den rätta Guden satt här framför mig på tåget och sa "joo, tomaten är grön" ska jag tro på detta då?

[mrsspace]

Min fråga är: Skulle en riktig god gud behandla sina troende på detta sätt?

Jag förstår inte grejen med att alltid dela in folk i troende och icke-troende, det är bara absurt. Vi har ingen aning om vad Gud vill. Vi har ingen aning om vad Gud anser vara rätt eller fel. De heliga skrifterna är inte nödvändigtvis Guds ord, utan enbart människornas tolkning av Gud.
Ingenting säger att Gud vill människofolket väl och kanske är det så att vi får vår dom först när vi dött.

Min poäng är bara att allt behöver inte nödvändigtvis vara så svart eller vitt som folk så gärna får det att låta som. Det finns oftast mellanlägen och därför blir det bara överflödig att alltid vara så extrem. Det är rent av korkat att vara konsekvent i viktiga frågor. Vi vet i dagsläget ingenting. Varken vad Gud vill eller vad meningen med vår existens är.

[Algotezza]

Min fråga är: Skulle en riktig god gud behandla sina troende på detta sätt?

Jag förstår inte grejen med att alltid dela in folk i troende och icke-troende, det är bara absurt. Vi har ingen aning om vad Gud vill. Vi har ingen aning om vad Gud anser vara rätt eller fel. De heliga skrifterna är inte nödvändigtvis Guds ord, utan enbart människornas tolkning av Gud.
Ingenting säger att Gud vill människofolket väl och kanske är det så att vi får vår dom först när vi dött.

Min poäng är bara att allt behöver inte nödvändigtvis vara så svart eller vitt som folk så gärna får det att låta som. Det finns oftast mellanlägen och därför blir det bara överflödig att alltid vara så extrem. Det är rent av korkat att vara konsekvent i viktiga frågor. Vi vet i dagsläget ingenting. Varken vad Gud vill eller vad meningen med vår existens är.

Vi halvtror alltså på Gud som halvfinns.

Mening kan vi skapa själva - oavsett om det finns någon given sådan eller ej. Vi kan skapa en bild av Gud eller något gudomligt oavsett om Gud eller något gudomligt finns eller ej.

Orden Gud och mening finns - det är ord vi själva skapat och lagt en mening i. Men de kanske saknar reell referens utanför våra medvetande, utanför vår fantasi.

Visst kan sant och falskt befinna sig på en skala där det är lite grått i mitten. Om nu något är vunnet med det synsättet.

Jag tycker själv du är väldigt konsekvent i din syn, när du menar att vi vet ingenting, varken vad Gud vill eller vad meningen med livet är. Hur vet du det? Hur kan du vara så säker på det? Hur vet du att vi ingenting vet? Hur vet du att vi alla är lika okunniga?

/Algotezza

[mrsspace]

Vi halvtror alltså på Gud som halvfinns.

Mening kan vi skapa själva - oavsett om det finns någon given sådan eller ej. Vi kan skapa en bild av Gud eller något gudomligt oavsett om Gud eller något gudomligt finns eller ej.

Orden Gud och mening finns - det är ord vi själva skapat och lagt en mening i. Men de kanske saknar reell referens utanför våra medvetande, utanför vår fantasi.

Visst kan sant och falskt befinna sig på en skala där det är lite grått i mitten. Om nu något är vunnet med det synsättet.

Jag tycker själv du är väldigt konsekvent i din syn, när du menar att vi vet ingenting, varken vad Gud vill eller vad meningen med livet är. Hur vet du det? Hur kan du vara så säker på det? Hur vet du att vi ingenting vet? Hur vet du att vi alla är lika okunniga?

/Algotezza

Vad jag menar är bara att en präst kan bevisa Gud lika lite som en vetenskapsman kan motbevisa detsamma. Egentligen handlar det nog mycket om att jag är trött på både personer som följer en helig skrift blint utan att själva ifrågasätta som på folk som går emot allt vad bibeln förespråkar i någon fort av protest. I det stora hela gör det ingen skillnad. Först föds vi, sedan dör vi. Varken mer eller mindre.

[Algotezza]

Vi halvtror alltså på Gud som halvfinns.

Mening kan vi skapa själva - oavsett om det finns någon given sådan eller ej. Vi kan skapa en bild av Gud eller något gudomligt oavsett om Gud eller något gudomligt finns eller ej.

Orden Gud och mening finns - det är ord vi själva skapat och lagt en mening i. Men de kanske saknar reell referens utanför våra medvetande, utanför vår fantasi.

Visst kan sant och falskt befinna sig på en skala där det är lite grått i mitten. Om nu något är vunnet med det synsättet.

Jag tycker själv du är väldigt konsekvent i din syn, när du menar att vi vet ingenting, varken vad Gud vill eller vad meningen med livet är. Hur vet du det? Hur kan du vara så säker på det? Hur vet du att vi ingenting vet? Hur vet du att vi alla är lika okunniga?

/Algotezza

Vad jag menar är bara att en präst kan bevisa Gud lika lite som en vetenskapsman kan motbevisa detsamma. Egentligen handlar det nog mycket om att jag är trött på både personer som följer en helig skrift blint utan att själva ifrågasätta som på folk som går emot allt vad bibeln förespråkar i någon fort av protest. I det stora hela gör det ingen skillnad. Först föds vi, sedan dör vi. Varken mer eller mindre.

Det beror väl på hur vi definierar Gud om hans/hennes/hens existens går att bevisa eller ej. Ofta definierar vi Gud på ett sätt som gör det omöjligt att tackla hans eventuella existens på ett rationellt och logiskt sätt. Det s.k. övernaturligas ev.  existens går ju varken att bevisa eller motbevisa, då det i princip definieras som bortom normal empiri. Det blir en fråga om suggestions tro baserad på känslogegga. Bibeln är så full av motsägelser att den kan motivera vilket beteende och vilken hållning som helst. Vilket också skett under historiens gång. Präster som välsignat vapen, hur kyrkan "missionerat" med hjälp av mord bland urinvånare i olika världsdelar... etc.


/Algotezza

[donCorleoneJr]

Löses inte problemet om vi antar att

1. Gud fortfarande är Gud och bossen i himlen.
2. Att Satan förlorade den himmelska kampen och kastades ner i helvetet.
3. Detta helvete är jorden, Tellus.
4. Satan är jordens herre.
5. När vi stora och små djävlar i helvetet tillber vår Gud är det Satan vi tillber.
6. Satan genomgick ett syndafall och hamnade i helvetet.
7. Människan genomgick ett syndafall och hamnade i helvetet.
8. Eftersom vi är lögnens faders barn blundar vi för vår sanna identitet - men den är  härmed avslöjad.

/Algotezza

Jag skulle hävda att till stor del har man använt budskapet om en Gud och skapare, till att förflytta människans ansvar bort från människan själv.

Algotezzas lista är ett bra exempel på det. Hur jorden och mänskliga världen ser ut idag, det är människans verk. Det är inte syndarnas tillhåll, det är inte helvetet, utan världen ser ut som den gör och med alla de problem den har. På grund av att människan själv har skapat sin värld så.

Tanken om makt och att någon högre är ansvarig för oss och våran värld, våra synder. Må det vara politiker eller en allsmäktig Gud, det motverkar det att vi någon gång på riktigt ska kunna ta ansvar om oss själva och lösa problem på riktigt.

Idag vill människan skjuta problemen och ansvaret till någon annan, därför ser det ut och känns som ett helvete ibland

[Pilatus]

Jag tycker själv du är väldigt konsekvent i din syn, när du menar att vi vet ingenting, varken vad Gud vill eller vad meningen med livet är. Hur vet du det? Hur kan du vara så säker på det? Hur vet du att vi ingenting vet? Hur vet du att vi alla är lika okunniga?

Frågan är om Gud är ett sådant objekt som vi kan ha någon kunskap om. Har Gud i något sammanhang deklarerat en mening med människornas liv? Naturligtvis så finns det ju en källa, främst i de delar av Bibeln som framställer Gud som människor för en dialog med och som ingriper mycket påtagligt i hebreernas konflikter med kananeer och andra folk i Palestina. Det tycks ständigt finnas någon fiende som skall övervinnas. Det är en krigets gud som talar till Moses. "Herren talade till Mose: Kräv ut hämnd för israeliterna av midjaniterna." 4 Mos 31:1,2
En mycket stark avsikt deklareras för Herrens folk. Jakob sade till Josef: ”Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid. 1 Mos 48:3,4
Så vad vet vi nu om allt detta? Skrifterna har daterats, man vet att skrivkonsten inte är samtida med Moses. Mycket har skrivits efter återvändandet från den babyloniska exilen 537 fvt. Daniels bok behandlar händelser som ägde rum år 167 fvt. De gudar som omnämns var tidigt kända, El och Jahve finns i det kananeiska samhället. Vi vet på sätt och vis väldigt mycket om dessa gudar och på vilket sätt de har manifesterat sin existens. Men det vi vet är mest från religiösa urkunder. I vilken mån vi anser att dessa motsvarar verkliga uppenbarelser av gudar är en helt annan sak. Jag tror inte det är en fråga för vetenskapen huruvida dessa gudar existerar i sinnevärlden, annat än som objekt för vad vi i religiös mening tror på.

[Algotezza]

Löses inte problemet om vi antar att

1. Gud fortfarande är Gud och bossen i himlen.
2. Att Satan förlorade den himmelska kampen och kastades ner i helvetet.
3. Detta helvete är jorden, Tellus.
4. Satan är jordens herre.
5. När vi stora och små djävlar i helvetet tillber vår Gud är det Satan vi tillber.
6. Satan genomgick ett syndafall och hamnade i helvetet.
7. Människan genomgick ett syndafall och hamnade i helvetet.
8. Eftersom vi är lögnens faders barn blundar vi för vår sanna identitet - men den är  härmed avslöjad.

/Algotezza

Jag skulle hävda att till stor del har man använt budskapet om en Gud och skapare, till att förflytta människans ansvar bort från människan själv.

Algotezzas lista är ett bra exempel på det. Hur jorden och mänskliga världen ser ut idag, det är människans verk. Det är inte syndarnas tillhåll, det är inte helvetet, utan världen ser ut som den gör och med alla de problem den har. På grund av att människan själv har skapat sin värld så.

Tanken om makt och att någon högre är ansvarig för oss och våran värld, våra synder. Må det vara politiker eller en allsmäktig Gud, det motverkar det att vi någon gång på riktigt ska kunna ta ansvar om oss själva och lösa problem på riktigt.

Idag vill människan skjuta problemen och ansvaret till någon annan, därför ser det ut och känns som ett helvete ibland

Om mänsklighetens ansvar för t.ex. miljön smetas ut på alla människor, löses detta ansvar upp.

Vad har den enskilde ansvar för? Har män idag kollektivt ansvar för hur kvinnor förnedrats och utnyttjats genom historien?

Har jag bara ansvar för vad jag själv gör? Är allt jag gör baserat på fri vilja eller finns det instinktiva reaktioner jag inte kan sätta stopp för med viljan?

Vad kan jag som individ göra något åt och inte göra något åt? Eller handlar det om att försöka vara ett gott föredöme och att principen "den femtioförsta apan" gäller?

Är den fria viljan något som ständigt är på - ett slags attityd/process som ständigt är igång, eller är den punktformad så att det står och väger en halv sekund - sedan är det kört för vi har gjort vårt val... Den fria viljans revir ligger kanske precis före den stund vi blir medvetna om vårt fria val - för då har vi redan gjort valet - strax före vår medvetenhet om valet... Hur blir det då med ansvaret?


/Algotezza

[Algotezza]

Jag tycker själv du är väldigt konsekvent i din syn, när du menar att vi vet ingenting, varken vad Gud vill eller vad meningen med livet är. Hur vet du det? Hur kan du vara så säker på det? Hur vet du att vi ingenting vet? Hur vet du att vi alla är lika okunniga?

Frågan är om Gud är ett sådant objekt som vi kan ha någon kunskap om. Har Gud i något sammanhang deklarerat en mening med människornas liv? Naturligtvis så finns det ju en källa, främst i de delar av Bibeln som framställer Gud som människor för en dialog med och som ingriper mycket påtagligt i hebreernas konflikter med kananeer och andra folk i Palestina. Det tycks ständigt finnas någon fiende som skall övervinnas. Det är en krigets gud som talar till Moses. "Herren talade till Mose: Kräv ut hämnd för israeliterna av midjaniterna." 4 Mos 31:1,2
En mycket stark avsikt deklareras för Herrens folk. Jakob sade till Josef: ”Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid. 1 Mos 48:3,4
Så vad vet vi nu om allt detta? Skrifterna har daterats, man vet att skrivkonsten inte är samtida med Moses. Mycket har skrivits efter återvändandet från den babyloniska exilen 537 fvt. Daniels bok behandlar händelser som ägde rum år 167 fvt. De gudar som omnämns var tidigt kända, El och Jahve finns i det kananeiska samhället. Vi vet på sätt och vis väldigt mycket om dessa gudar och på vilket sätt de har manifesterat sin existens. Men det vi vet är mest från religiösa urkunder. I vilken mån vi anser att dessa motsvarar verkliga uppenbarelser av gudar är en helt annan sak. Jag tror inte det är en fråga för vetenskapen huruvida dessa gudar existerar i sinnevärlden, annat än som objekt för vad vi i religiös mening tror på.

GT:s Gud är vredens, hämndens och krigets Gud, NT:s kärlekens och förlåtelsens Gud. Är det samma Gud som beskrivs på olika sätt är Gud schizofren.

Gud är ett verktyg för att skaffa sig makt över andra och slippa ansvar. Religion är inte opium för folket utan maktens vapen för att hålla folket i schack. På så vis kan folket njuta av att slippa ansvar och makten agerar i Guds namn och slipper därmed också ansvar. Gud - den ultimata undanmanövern, bortförklaringen. Vad finns för ateisten?

/Algotezza

[Kristofer]

/Algotezza[/quote]

Bibeln är så full av motsägelser att den kan motivera vilket beteende och vilken hållning som helst. Vilket också skett under historiens gång. Präster som välsignat vapen, hur kyrkan "missionerat" med hjälp av mord bland urinvånare i olika världsdelar... etc.


/Algotezza[/quote]

Nja, Bibeln är en speciell bok dock är den uppbyggd enligt samma princip som alla andra böcker...d v s man kan inte förstå helheten genom enskilda stycken...bibeln som helhet är i mitt tycke väldigt enhetlig.

Det fel som de flesta som läser bibeln gör är att de läser den alltför bokstavligt...både troende och kritiker. Förutsatt att bibeln presenterar ett budskap från Gud- världens högsta intelligens, tycker jag att det är tämligen självklart att den måste läsas utifrån detta perspektiv...d v s att förutsätta att allt är menat att vara absoluta sanningar är naivt. När en förälder försöker introducera och vägleda ett barn genom livet gör hon inte detta genom att berätta om världen i absoluta sanningar...hon gör det genom att beskriva världen på ett sätt som hon hoppas kommer leda till att barnet undviker faror och agerar på ett sätt som kommer gynna dess utveckling...givetvis måste man anta samma sak om bibeln...d v s att, förutsatt att det är Guds ord, är den skriven på ett sätt som avskräcker de flesta människor från beteenden/tankar som kan vara skadliga för henne och uppmuntrar beteenden/tankar som får henne växa i positiv bemärkelse.

[Algotezza]

Nja, Bibeln är en speciell bok dock är den uppbyggd enligt samma princip som alla andra böcker...d v s man kan inte förstå helheten genom enskilda stycken...bibeln som helhet är i mitt tycke väldigt enhetlig.

Det fel som de flesta som läser bibeln gör är att de läser den alltför bokstavligt...både troende och kritiker. Förutsatt att bibeln presenterar ett budskap från Gud- världens högsta intelligens, tycker jag att det är tämligen självklart att den måste läsas utifrån detta perspektiv...d v s att förutsätta att allt är menat att vara absoluta sanningar är naivt. När en förälder försöker introducera och vägleda ett barn genom livet gör hon inte detta genom att berätta om världen i absoluta sanningar...hon gör det genom att beskriva världen på ett sätt som hon hoppas kommer leda till att barnet undviker faror och agerar på ett sätt som kommer gynna dess utveckling...givetvis måste man anta samma sak om bibeln...d v s att, förutsatt att det är Guds ord, är den skriven på ett sätt som avskräcker de flesta människor från beteenden/tankar som kan vara skadliga för henne och uppmuntrar beteenden/tankar som får henne växa i positiv bemärkelse.

Jag ser att du resonerar enligt principen: "Alla andra har fel - bara jag har rätt."  :)

/Algotezza

[Pilatus]

Det fel som de flesta som läser bibeln gör är att de läser den alltför bokstavligt...både troende och kritiker.

Var någonstans i Bibeln, eller på annan plats, har du fått denna läsanvisning? Eller är det något som du själv tycker verkar lämpligt? Hur uppfattar du att Andra Moseboken med budorden är tänkta att läsas?

Är det inte snarare så att läsarten beror på den vilken religion vi omfattar? Judar definierar t ex de tio budorden helt annorlunda mot vad Luther lärde. Och hur menar du att  2 Mos. 34:1-29 skall förstås? Förutsatt att Jahve är en allsmäktig gud, är det då fritt för människorna att filtrera litet efter tycke och smak hur vi skall förstå Bibelns texter?

De första kristna var judar och läste och förstod Tanach på ett helt annat sätt än vad den kristna kyrkan skulle komma att göra. Renhetslagar, omskärelse, 613 påbud och förbud och bildförbud, allt sådant lämpades överbord av den tidiga kristna kyrkan. Det passade inte in i missionsverksamheten till en helleniserad omgivning till vilken den kristna läran spreds. Allt som skulle behövas var dopet och en tro på att Jesus var Messias. Det är minsann en light version av den judiska religionen.

Så hur vi läser Bibeln är beroende på i vilken tid vi föds och var vi föds. För inte så länge sedan hade vi inte någon frihet att filtrera bort sådant som vi inte ansåg bekvämt att tro på. Sådant har genom historien kostat miljoner människor livet. Att vi numera enkelt kan lämna kyrkan är givetvis bra. Den tro jag har kvar handlar om att vi bör vara toleranta och låta folk läsa Bibeln på det sätt som passar dem, så länge de inte skadar andra eller hävdar att tron har tolkningsföreträde framför välgrundad vetenskap.

[donCorleoneJr]

Idag vill människan skjuta problemen och ansvaret till någon annan, därför ser det ut och känns som ett helvete ibland

Om mänsklighetens ansvar för t.ex. miljön smetas ut på alla människor, löses detta ansvar upp.

Vad har den enskilde ansvar för? Har män idag kollektivt ansvar för hur kvinnor förnedrats och utnyttjats genom historien?

Den enskilde är ansvarig för sitt liv och sin person, och de beröringspunkter man har med sin omvärld och medmänniskor, bl.a. ansvar för sin handlingar och vad dessa handlingar resulterar i (något du tar upp som en frågeställning längre ned).

"Har män idag kollektivt ansvar för hur kvinnor förnedrats och utnyttjats genom historien?"

Ansvaret för dessa historiska handlingar var på dem, som utförde dessa handlingar. Låt dem bära och stå för sina fel. Av det resultatet kan dock vi idag lära oss, inte göra samma misstag om igen.

Har jag bara ansvar för vad jag själv gör? Är allt jag gör baserat på fri vilja eller finns det instinktiva reaktioner jag inte kan sätta stopp för med viljan?

Bra frågeställningar och det bör inte vara svårt att undersöka hur det är med detta som du frågar dig. Samma även vad gäller undersöka din egna fria viljans utsträckning eller möjliga begränsningar, som kan påverka vår vilja.

Att vi har en möjlighet välja, ser jag som en självklarhet. Som exempel på detta, jag har en vägg hemma och jag har helt klart möjligheten om jag vill måla väggen eller inte. Min vilja kanske skulle vara absolut fri, ifall i det ögonblick jag bara ur min vilja ville att väggen är blå, så skulle den bli blå.
Men dock vad gäller den fysiska världens begränsningar och fysiska regler, så lever även vår vilja under samma regelverk. Men det gör inte att viljan eller möjligheten välja måla väggen eller inte fanns.

Eller menar du att det inte skulle vara så?

Vad kan jag som individ göra något åt och inte göra något åt? Eller handlar det om att försöka vara ett gott föredöme och att principen "den femtioförsta apan" gäller?

Bra frågor återigen. Om man nu är intresserad över sitt ansvar, då kan man undersöka dessa. Vad är det jag kan påverka och vad inte. Om man gör detta, kommer man nog förvånas över hur mycket mer man kan påverka än man trodde.

Är den fria viljan något som ständigt är på - ett slags attityd/process som ständigt är igång, eller är den punktformad så att det står och väger en halv sekund - sedan är det kört för vi har gjort vårt val... Den fria viljans revir ligger kanske precis före den stund vi blir medvetna om vårt fria val - för då har vi redan gjort valet - strax före vår medvetenhet om valet... Hur blir det då med ansvaret?

Det är bara undersöka saken. Ibland anser jag att visst man gör kanske ett fel val, rent av okunskap t.ex. Är man dock observant kan man inse detta och vi nästa motsvarande situation välja och göra på ett annat sätt.

Du skulle kunna testa din fria vilja, med vägg exemplet ovan, om det är så att du kan välja måla din vägg om det är så att du vill eller inte. Eller är det så att du väcks från ett djup omedvetstillstånd och märker återigen, "..ojj fan nu har jag målat väggarna blåa igen!?!"

[Kristofer]

Nja, Bibeln är en speciell bok dock är den uppbyggd enligt samma princip som alla andra böcker...d v s man kan inte förstå helheten genom enskilda stycken...bibeln som helhet är i mitt tycke väldigt enhetlig.

Det fel som de flesta som läser bibeln gör är att de läser den alltför bokstavligt...både troende och kritiker. Förutsatt att bibeln presenterar ett budskap från Gud- världens högsta intelligens, tycker jag att det är tämligen självklart att den måste läsas utifrån detta perspektiv...d v s att förutsätta att allt är menat att vara absoluta sanningar är naivt. När en förälder försöker introducera och vägleda ett barn genom livet gör hon inte detta genom att berätta om världen i absoluta sanningar...hon gör det genom att beskriva världen på ett sätt som hon hoppas kommer leda till att barnet undviker faror och agerar på ett sätt som kommer gynna dess utveckling...givetvis måste man anta samma sak om bibeln...d v s att, förutsatt att det är Guds ord, är den skriven på ett sätt som avskräcker de flesta människor från beteenden/tankar som kan vara skadliga för henne och uppmuntrar beteenden/tankar som får henne växa i positiv bemärkelse.

Jag ser att du resonerar enligt principen: "Alla andra har fel - bara jag har rätt."  :)

/Algotezza

Inte riktigt...även om konsekvensen av resonemanget är snarlika med det du beskriver;)

Egentligen är det enkel logik...bibeln är tänkt att vara en instruktionsbok om och för människan...en mkt bra sådan i mitt tycke...men hur skulle överhuvudtaget en överlägsen intelligens (läs Gud) kunna beskriva livet för en underlägsen intelligens (läs algotezza:)...ja...eller människan).

På vilket sätt skulle du beskriva världen för ett litet barn?...skulle du göra det genom att lägga fram absoluta sanningar erhållna genom gedigen forskning eller skulle du göra det genom att försöka beskriva det på en nivå som ev. skulle kunna bli meningsfull för barnet? Om du vet att det är farligt för ett barn att gå över vägen, beskriver du det genom att berätta att det i vissa stunder/under vissa omständigheter inte är falrigt (när det inte kommer bilar o s v)...eller nöjer du dig med att bara säga att det är farligt och därför föbjuda det lilla barnet att göra detta för att inte riskera att barnet missbedömmer i vilka situationer det är farligt och i vilka situationer det inte är farligt?

Förutsatt att bibeln är skriven av Gud- som per se är en överlägsen intelligens, är det tämligen logiskt att behålla dessa premisser även när man ska försöka förklara och förstå resultatet...tycker du inte det?