Döden

[förstår mig själv]

Vad händer efter döden. Vi har väl alla sett lik och kanske även människor dö. Antar att ni alla tror att detta även sker med er. Men sen då?
Förslag och argument! Teorier som är begripliga?!

[Pilatus]

Vad händer efter döden. Vi har väl alla sett lik och kanske även människor dö. Antar att ni alla tror att detta även sker med er. Men sen då?
Förslag och argument! Teorier som är begripliga?!

Dualistiska föreställningar om människan blir alltid litet märkliga. René Descartes ansåg att epifysen var sätet för själens interaktion med kroppen. Och teorin om 21 gram kan man tycka är vacker, men ändå inte riktigt rätt. Så vad slags substans själen skulle vara är oklart. Jag föreställer mig att dikotomin mellan kropp och själ är falsk. Vi är vår kropp utan några tillägg. För den som vill tro på någon tillvaro efter att vårt liv är slut får givetvis göra så. Psykologiskt kan det ju vara mindre ångestfullt att åldras med vetskapen om att något himmelskt väntar de goda och något fasansfullt väntar de onda.

[Marko]

Min uppfattning skiljer sig från pilatus ide och teori om att kropp och själ är samma.
Jag bygger det på egna verkliga upplevelser och händelser,
Det finns många (oändligt med) trovärdiga liknande berättelser,

Det man upplevt är att anden lever vidare i en eller annan form.
Människan och hennes kropp dör. Minnet av det vi varit lever vidare i andra individer.
Min mor känns lika levande idag som när hon levde.

Människan beter sig som att det finns ett liv efter döden och en andlig värld.
Inte bara människor gör det, läste även att elefanter besöker platsen där deras nära och kära gick bort,
flera år efteråt.

Det enda som talar emot en andevärld, är att vetenskapen inte kunnat påvisa dess existens.

[Jörgen]

Livet före döden då? Inte många som befattar sig med det - varifrån kommer själen?

Någon gång under medeltiden så skapade teologer föreställningen om ett slags brunn
där själarna förvarades tills de behövdes.

Själv föredrar jag föreställningen om att gud och världen är ett,
och då förutsättningar för medvetande medgives någonstans så blir denne potentielle bägare
av medvetande delaktig av det universelle medvetandet, tills det att bägaren krossas.

Medvetandet är en reflektion av universum, och när förmågan till reflektion upphör så upphör reflektionen.

Lägre medvetandeformer tar över skrudet.

[förstår mig själv]

Vad händer efter döden. Vi har väl alla sett lik och kanske även människor dö. Antar att ni alla tror att detta även sker med er. Men sen då?
Förslag och argument! Teorier som är begripliga?!

Dualistiska föreställningar om människan blir alltid litet märkliga. René Descartes ansåg att epifysen var sätet för själens interaktion med kroppen. Och teorin om 21 gram kan man tycka är vacker, men ändå inte riktigt rätt. Så vad slags substans själen skulle vara är oklart. Jag föreställer mig att dikotomin mellan kropp och själ är falsk. Vi är vår kropp utan några tillägg. För den som vill tro på någon tillvaro efter att vårt liv är slut får givetvis göra så. Psykologiskt kan det ju vara mindre ångestfullt att åldras med vetskapen om att något himmelskt väntar de goda och något fasansfullt väntar de onda.

Tycker du har en väldigt sund inställning som kan leda till förstå bättre... Jag har hela tiden utgått och ansett det du gör men ändå nått dit jag nu är. Är du läkare? det hjälper dig att skära i hjärnor och se döden "i verkligheten" är KBT för förståndet.
spinoza skriver att Cartesius trodde att själen satt i glandula pinealis och att denne rörde på sig och därmed gav upphov till olika känslor. (spinoza trodde ju inte detta, en substans bara)... Men spinosa använde cartesius logik/geometri i sina bevis. Detta krävde många axiom tyvärr.

Ja ja.....Menar att det är viktigt att vi definerar känslorna... Vi vet ju centra och att kemi/elströmar osv får oss att känna. När vi dör eller skadar delar av hjärnan så slutar kroppen att känna. Detta går väl knappast att ifrågasätta.

Men om även KROPP är en föreställning så kan den defineras av känslorna( vi räknar in ögon, öron och känslor)... vet inte riktigt vad detta leder till men ska utveckla mig ytterligare i detta ämne tror jag.
Anser att vi kan förstå bäst om vi tänker oss hjärnorna i forntiden. Denna människas hjärna ska fungera, den ska förstå sig själv alltså och detta är möjligt ja troligen blir det så automatiskt om denne är fri. Helt fri kommer den inte att vara. Den klarar sig inte själv när den är bebis. Hum....Huvudfrågan är om känslorna förintas tycker jag..... Att känslorna beror av varandra har vi ju märkt att de kan komma och gå osv... Att de beror av kropp.... Kemi/el... ja så är det ju men räcker detta????
Några argument har jag som gör att jag inte tror att allt förintas med kropp... Återkommer....Något ska vi kanske tro eller ja försöka förstå bättre... tro ska vi ju inte göra. Hittils har det som gett må bättre/frisk hjärna använts av mig så jag vill kanske inte fortsätta här ännu... vi får se...


tillägg jag anser ju att vi är vår kropp eller ja att vi föreställer oss världen på sådant sätt att vi mår så bra som möjligt.... dvs allt är en föreställning... Kropp och världen är alltså en substans tillhör samma så att säga....

[Anne]

Reinkarnation. Karma.

[förstår mig själv]

Kan inte tänka mig reinkarnation. Möjligt ja men inte sannolikt. Sjuklig tanke enligt min mening.
Det kan vara så att det man tror händer händer(det brukar ju faktist stämma allta varianter är ju möjliga slumpen är referens). I så fall har alla rätt. Vikingarna är i valhall osv. Dock tro ger skada i livet det är helt klart. Man förstår sämre. Och ja man kan inte känna vissa känslor heller så man vet inte vad som är möjligt att uppnå. Kan vara på detta sätt. Relativt bra faktiskt. Lite udda men bra.. VARFÖR?
Jo människor rör sig och tänker på ett sådant sätt att det är bäst för dem utan att förstå själva.
För mig är belöningen i livet att känna den denna känsla och allt är förenligt med att den är EVIG. Bättre än så kan det inte bli för mig. Möjligen måste jag dö på ett visst sätt också innan jag kan uppnå detta... Vi får se....


Det jag menar är att det folk tror ska hända dem är normalt sett den bästa teori de har... tex jag tror att jag ska gå på toaletten och det brukar hända osv.... tror att jag ska andas... tror att jag ska sova ikväll. Tro=teori om naturen... Kroppens rörelse alltså. Kemiska reaktioner... el osv....

Ja ja har fler argument återkommer.... skriv gärna....

[Pilatus]

Är du läkare?

Nej, jag skriver mig numera som konstnär. Jag har konstnärlig utbildning.

Ja ja.....Menar att det är viktigt att vi definerar känslorna... Vi vet ju centra och att kemi/elströmar osv får oss att känna. När vi dör eller skadar delar av hjärnan så slutar kroppen att känna. Detta går väl knappast att ifrågasätta.

Instämmer.

Men om även KROPP är en föreställning så kan den defineras av känslorna ( vi räknar in ögon, öron och känslor)... vet inte riktigt vad detta leder till men ska utveckla mig ytterligare i detta ämne tror jag.
Hum....Huvudfrågan är om känslorna förintas tycker jag..... Att känslorna beror av varandra har vi ju märkt att de kan komma och gå osv... Att de beror av kropp.... Kemi/el... ja så är det ju men räcker detta????

Vår kunskap når till att vi ser en "flatline" på ett inkopplat EEG-instrument (Elektroencefalograf). När våra hjärnstamsreflexer och egenandning upphör och hjärnans funktioner upphört är vi döda. Om någon andlig tillvaro finns bortom detta tillstånd är inte en fråga för vetenskapen att besvara, det är en domän som tillhör religionen.

Några argument har jag som gör att jag inte tror att allt förintas med kropp... Kropp och världen är alltså en substans tillhör samma så att säga....

Ingemar Hedenius ansåg att det var dags för oss att bli vuxna och att vi borde acceptera att döden är en ändpunkt. Jag tycker att föreställningar om någon slags fortsättning kan få vara den enskildes sak. Vi kan tycka att det är omoget, men man kanske skall ta människors oro på allvar. Världen är ännu genomsyrad av religiösa föreställningar och de kan i bästa fall existera vid sidan av de vetenskapliga uppfattningarna om världen.

[Marko]

men man kanske skall ta människors oro på allvar. Världen är ännu genomsyrad av religiösa föreställningar och de kan i bästa fall existera vid sidan av de vetenskapliga uppfattningarna om världen.

Har du pratat med alla människor och sett att dom är orloliga inför döden ?

Själv har jag aldrig varit direkt rädd inför döden.. ser ingen anledning att oroa sig heller,
den kommer när den kommer. Att kroppen i sig skyddar sig mot döden är inte rädsla,
det är reflexer.

Min uppfattning är att människor sällan oroar sig för döden, oavsett vad dom tror på.

[Algotezza]

men man kanske skall ta människors oro på allvar. Världen är ännu genomsyrad av religiösa föreställningar och de kan i bästa fall existera vid sidan av de vetenskapliga uppfattningarna om världen.

Har du pratat med alla människor och sett att dom är orloliga inför döden ?

Själv har jag aldrig varit direkt rädd inför döden.. ser ingen anledning att oroa sig heller,
den kommer när den kommer. Att kroppen i sig skyddar sig mot döden är inte rädsla,
det är reflexer.

Min uppfattning är att människor sällan oroar sig för döden, oavsett vad dom tror på.

Vi oroar oss för döden när någon vän eller anhörig är på väg att dö och som sedan dör. När vi är sjuka eller råkat ut för en olycka kan vi oroa oss för döden. När vi ser på nyheterna i TV kan vi oroa oss för döden när vi ser folk dödas och ser högvis med lik.

Men döden är också något som  skapar underhållning och spänning, t.ex. i filmer och böcker som deckare. Vad vore dator- och tv-spel utan döden?

Den egna döden är förstås ett bekymmer, dvs. att en dag kan man som det ser ut i alla fall,  inte längre sitta och skriva på detta och andra forum... men framför allt är ju döden den faktor som är mest underhållande tillsammans med sex/kärlek/förälskelse i den globala mänskliga kulturen. Döden och kärleken gör att livet och kulturen blir på allvar.

Hade vi kunnat komma och gå i världen som vi vill genom materialisation och dematerialisation, hade döden varken varit allvarlig eller underhållande. Den hade öht inte funnits. Vi hade fått söka oss till andra underhållande företeelser då.

/Algotezza

[freddemalte]

Vad händer efter döden. Vi har väl alla sett lik och kanske även människor dö. Antar att ni alla tror att detta även sker med er. Men sen då?
Förslag och argument! Teorier som är begripliga?!

En välvillig tolkning av din fråga är att du undrar vad man upplver efter sin död? Om det är det du avser så är det en oxymoron eftersom att vara död är likställt med att sluta uppleva: Livet upphör! Om man upplever har man per definition inte dött.

En annan tolkning av din fråga är vad som händer i världen efter att man har dött och det mest troliga är ju att man (ens kvarlevor) begravs och att ens anhöriga är ledsna en tid och att "resten av världen" fortsätter på något sätt etc.

[Marko]

men man kanske skall ta människors oro på allvar. Världen är ännu genomsyrad av religiösa föreställningar och de kan i bästa fall existera vid sidan av de vetenskapliga uppfattningarna om världen.

Har du pratat med alla människor och sett att dom är orloliga inför döden ?

Själv har jag aldrig varit direkt rädd inför döden.. ser ingen anledning att oroa sig heller,
den kommer när den kommer. Att kroppen i sig skyddar sig mot döden är inte rädsla,
det är reflexer.

Min uppfattning är att människor sällan oroar sig för döden, oavsett vad dom tror på.

Vi oroar oss för döden när någon vän eller anhörig är på väg att dö och som sedan dör. När vi är sjuka eller råkat ut för en olycka kan vi oroa oss för döden. När vi ser på nyheterna i TV kan vi oroa oss för döden när vi ser folk dödas och ser högvis med lik.

Men döden är också något som  skapar underhållning och spänning, t.ex. i filmer och böcker som deckare. Vad vore dator- och tv-spel utan döden?

Den egna döden är förstås ett bekymmer, dvs. att en dag kan man som det ser ut i alla fall,  inte längre sitta och skriva på detta och andra forum... men framför allt är ju döden den faktor som är mest underhållande tillsammans med sex/kärlek/förälskelse i den globala mänskliga kulturen. Döden och kärleken gör att livet och kulturen blir på allvar.

Hade vi kunnat komma och gå i världen som vi vill genom materialisation och dematerialisation, hade döden varken varit allvarlig eller underhållande. Den hade öht inte funnits. Vi hade fått söka oss till andra underhållande företeelser då.

/Algotezza

Vi behöver inte oroa oss när någon ska dö,
Av någon anledning var jag inte ledsen när morfar och farmor gick bort,
farmor av cancer som vi alla viste skulle ta död på henne, och morfar hade sina åldes sjukdomar.
Jag var inte ledsen vid begravningen, men jag värderar bägge väldigt högt.
Det som var jobbigt var att dom led, inte att dom eventuellt eller skulle dö.
Jag var mer ledsen när en tjej som hette tatyana dog, har aldrig träffat henne,
men jag fann hennes öde och det som fanns kvar sorgset.. hon verkade inte må bra där hon var efter döden.
det var en upplevelse, morsan har det bra, morfar och farmor med.. men inte hon, vet inte varför jag kände så.

Jag vet att dom finns i mig och många andra, dom existerar fortfarande än idag.
Detta kan varken vetenskapen eller jag förklara eller förneka, det handlar om annat.

Jag antar att jag skulle vara mer orolig för mina barn än dessa vuxna gamla som fick en relativt naturlig död.
Men jag har hitintills inte oroat mig för det, man skjuter det liksom åt framtiden. Så någon oro finns inte i vardagen som påverkar min livssyn.

även de som påstår att livet inte har någon form av fortsättning, bygger sin uppfattning på tro,
vetenskapen har inte direkt kunnat bekräfta det eller falsifiera det.

[Algotezza]

men man kanske skall ta människors oro på allvar. Världen är ännu genomsyrad av religiösa föreställningar och de kan i bästa fall existera vid sidan av de vetenskapliga uppfattningarna om världen.

Har du pratat med alla människor och sett att dom är orloliga inför döden ?

Själv har jag aldrig varit direkt rädd inför döden.. ser ingen anledning att oroa sig heller,
den kommer när den kommer. Att kroppen i sig skyddar sig mot döden är inte rädsla,
det är reflexer.

Min uppfattning är att människor sällan oroar sig för döden, oavsett vad dom tror på.

Vi oroar oss för döden när någon vän eller anhörig är på väg att dö och som sedan dör. När vi är sjuka eller råkat ut för en olycka kan vi oroa oss för döden. När vi ser på nyheterna i TV kan vi oroa oss för döden när vi ser folk dödas och ser högvis med lik.

Men döden är också något som  skapar underhållning och spänning, t.ex. i filmer och böcker som deckare. Vad vore dator- och tv-spel utan döden?

Den egna döden är förstås ett bekymmer, dvs. att en dag kan man som det ser ut i alla fall,  inte längre sitta och skriva på detta och andra forum... men framför allt är ju döden den faktor som är mest underhållande tillsammans med sex/kärlek/förälskelse i den globala mänskliga kulturen. Döden och kärleken gör att livet och kulturen blir på allvar.

Hade vi kunnat komma och gå i världen som vi vill genom materialisation och dematerialisation, hade döden varken varit allvarlig eller underhållande. Den hade öht inte funnits. Vi hade fått söka oss till andra underhållande företeelser då.

/Algotezza

Vi behöver inte oroa oss när någon ska dö,
Av någon anledning var jag inte ledsen när morfar och farmor gick bort,
farmor av cancer som vi alla viste skulle ta död på henne, och morfar hade sina åldes sjukdomar.
Jag var inte ledsen vid begravningen, men jag värderar bägge väldigt högt.
Det som var jobbigt var att dom led, inte att dom eventuellt eller skulle dö.

Jag vet att dom finns i mig och många andra, dom existerar fortfarande än idag.
Detta kan varken vetenskapen eller jag förklara eller förneka, det handlar om annat.

Jag antar att jag skulle vara mer orolig för mina barn än dessa vuxna gamla som fick en relativt naturlig död.
Men jag har hitintills inte oroat mig för det, man skjuter det liksom åt framtiden. Så någon oro finns inte i vardagen som påverkar min livssyn.

även de som påstår att livet inte har någon form av fortsättning, bygger sin uppfattning på tro,
vetenskapen har inte direkt kunnat bekräfta det eller falsifiera det.

Att man oroar sig för döden eller vad som helst annat, handlar inte om huruvida man BEHÖVER oroa sig eller ej. Oro är en känsla, antingen hyser man den eller inte. Hyser man den får man förhålla sig till den och försöka hantera den, om man vill och orkar. Hyser man den inte finns det inget att förhålla sig till.

Blott för att du inte oroar dig - eller påstår att du inte gör det - kan väl det inte vara normerande för hur andra skall agera och reagera?

Det finns öht inget man BEHÖVER göra i denna värld. Det beror på vad du vill och kan. Finns det något man öht MÅSTE göra? Om man är beredd att ta konsekvenserna av det, kan man agera precis som man har lust till. Och även om man inte är beredd på att ta några konsekvenser eller ta ansvar för vad man gör, kan man ändå göra vad fan man vill. Och det gör man ju av och till. Kolla runt i världen.

Tellus är ett anarkistiskt kollektiv.

/Algotezza

[Marko]

Algotezza,
Jag tror att tänkandet påverkar känslor.
Beroende på kultur och personlig inställning om livets mening och värden,
så kan döden ses på olika vis.
En intressant effekt av ndu, är just att många slutar att oroa sig inför döden, tänkandet förändras.

känslan påverkas av min eller andras tankar.

Jag använder ofta mig själv som liknelse, berättar inte om vad jag personligen tycker,
och skulle kunna lägga till, att jag tror det jag upplever är relativt vanligt.

[Algotezza]

Algotezza,
Jag tror att tänkandet påverkar känslor.
Beroende på kultur och personlig inställning om livets mening och värden,
så kan döden ses på olika vis.
En intressant effekt av ndu, är just att många slutar att oroa sig inför döden, tänkandet förändras.

känslan påverkas av min eller andras tankar.

Jag använder ofta mig själv som liknelse, berättar inte om vad jag personligen tycker,
och skulle kunna lägga till, att jag tror det jag upplever är relativt vanligt.

Ja, känslor och tankar påverkar varandra ömsesidigt. Livsåskådning, kultur och personliga erfarenheter ligger till grund för våra attityder till döden, samhället, medmänniskan ("den andre") och allt annat.

När det gäller känslor handlar det inte om vad vi behöver känna, utan att vi de facto känner vad vi känner. Känner vi oro inför döden och denna oro är ett problem för oss, måste vi förhålla oss till denna oro - och till döden. Och känner vi ingen oro, finns det inget att förhålla sig till. Det är ju också så att vi ibland kan känna oro, ibland inte. Känslorna skiftar ständigt.

Hur vanligt det är att andra upplever och känner som en själv - hur avgör man den frågan? Sticker upp ett fuktat finger i luften?

/Algotezza