Döden

[Marko]

Hur blind jag är är svårt att svara på! Kanske kan någon som ser tala om det?

12.7 på den oändliga skalan...?

Tja, det låter väl rimligt - eller?

Absolut, 12.7 är bättre än 12.6 och 12.8 men helt klart sämre än 19.5, ett passande tal för genomsnittet av mänskligheten.

nope, nu ska jag ta död på några minuter med något annat...

[freddemalte]

Hur blind jag är är svårt att svara på! Kanske kan någon som ser tala om det?

12.7 på den oändliga skalan...?

Tja, det låter väl rimligt - eller?

Absolut, 12.7 är bättre än 12.6 och 12.8 men helt klart sämre än 19.5

Aha! Bra . . . jag är ju självklart nyfiken på systemet/algoritmen för denna skala, men den kanske man bara förstår eller kan ta till sig om man kan se? Dvs om man är någon annan stans på skalan är 12.7

[Harald Davidsson]

hej Fredrik,

vet du egentligen rent konkret hur de mäter och identifierar dessa super-strängar eller är det ren blind tro du har på vetenskapens förträfflighet som får dig att så säkert beskriva dessa strängar.

Hej Harald

Jag försanthåller inte var enda abstrakt teori som framkommer ur vetenskapen så som t ex M-teorin etc. Där finns många frågetecken och jag förhåller mig tämligen skeptisk till de idéer som sipprar ut ur de teoretiska fysikernas huvuden! Jag är till och med aningen skeptiskt till den traditionella kemin och fysiken, men inte till lika stor grad. Vad gäller kvantfysiken så är det mycket abstrakt matematik den bygger på kombinerat med en rad mer eller mindre framgångsrika experiment. Superstängarnas existens är väl något som för tillfället diskuteras i dessa kretsar och Justins idé (som jag tog upp i tråden här) baserar sig på dessa antaganden. Jag kan dock inte direkt påstå att jag har en mindre anledning att försanthålla supersträngarna vs själen, chakran, änglar, Gud, etc.

Det som dock (än så länge) är lite underhållande och intressant med kvantfysiken är att den just brottas med och ifrågasätter vår common-sense-vetenskapliga syn på världen och till och med vänder upp och ner på den newtonska mekaniken som har varit allena saliggörande under så många år inom just vetenskapen.

Hur blind jag är är svårt att svara på! Kanske kan någon som ser tala om det?

det här du skriver håller inte, Fredrik,

jag frågade dig specifkt ifall du vet hur de mäter och identifierar super-strängar, men istället för att svara rakt, enkelt och sakligt, spekulerar du i allmängods om olika ideer,

jag menar, hur kan du skriva om super-strängar så entusiastiskt utan att veta ifall de finns, ja. inte ens kontrollerat det möjliga vetenskapliga beviset för strängarna existens,

lev som du lär, Fredrik

[klorofyll]

Jag har tänkt lite på den här frågan. När vi åldras naturligt så övergår ju vårat medvetande till nya stadier. Mitt liv idag är inte vad det var för tio år sedan. Har jag dött? Har jag dött för att komma till det medvetandestadiet jag är i nu. ? Jag minns inte mycket från dagarna för tio år sedan. Människor växer ifrån varandra. Man börjar tänka på helt andra saker och på ett helt annat sätt. Nästan som att man dött. Mitt medvetande är helt annorlunda. Som att jag är en annan person. Kanske är döden som en slags dimma som vi inte kan se igenom men som tar oss till en annan dimension av medvetande?

[Caasi]

viewtopic.php?f=1&t=11026&start=45

[Pilatus]

Kanske är döden som en slags dimma som vi inte kan se igenom men som tar oss till en annan dimension av medvetande?

Jo, en sådan dimma skulle onekligen kännas litet annorlunda än det vi upplevde medan vi levde och innan man våra kroppar kremerades, men det vore ändå något. Men vad skulle detta tillstånd fylla för syfte? Hur länge skulle vi befinna oss i den där dimmiga dimensionen? Kommer vi vidare?

Själv tror jag att döden är den totala intigheten, i döden finns inte något att uppleva, våra sinnesorgan kan inte längre reagera på något stimuli. Om hjärnans och kroppens nervceller inte längre syresätts och förses med näring (metabolism) så uträttar de inte längre något arbete. Möjligheten till upplevelse (om så bara en dimma) existerar inte längre. Det är ungefär så som läkarvetenskapen lär numera.

Har du andra uppgifter är jag naturligtvis intresserad av att ta del av dessa rön.

[klorofyll]

Kanske är döden som en slags dimma som vi inte kan se igenom men som tar oss till en annan dimension av medvetande?

Men vad skulle detta tillstånd fylla för syfte? Hur länge skulle vi befinna oss i den där dimmiga dimensionen? Kommer vi vidare?
...
Har du andra uppgifter är jag naturligtvis intresserad av att ta del av dessa rön.

Ärligt, jag vet inget. Men utifrån vad jag har varit med om så kan livet förändras så oerhört mycket (ens syn på saker), så det skulle inte förvåna mig om döden är en slags överraskning. Jag bygger min tro på följande: Om alla mina upplevelser och minnen skulle sakna mening, varför lever jag då?

[xion]

Om alla mina upplevelser och minnen skulle sakna mening, varför lever jag då?

Kanske "bara ändå"
Vad säjs om det?

[Caasi]

Döden är ett malande "varande" som finns i våran existens. En aktivitet utan entitet. En spirituell fruktan som vi hela tiden springer ifrån för att vi vill behålla vårt jag. Jaget/egot innefattar behov som ger liv eller det goda som är motsatsen till död. Det är rädslan för den här kärnan (ångesten) som är döden som vi förstår den. Resten av "ingentinget" går inte att förklara av uppenbar anledning.

Döden är en känsla utan logisk struktur som tar ifrån oss det livsfyllda jaget. Alltså det närvarande ingentinget i våran tillvaro.

[Caasi]

Om alla mina upplevelser och minnen skulle sakna mening, varför lever jag då?

Är det inte du som är dina upplevelser för ditt psyke fungerar på ett visst vis? Dina upplevelser är totalt meningslösa men det är meningsfullheten, som du själv skapar, som är meningen. Du är meningen. Det är tomt där ute!

[klorofyll]

Det kanske är bättre att försöka sig på att förstå det som går att förstå, människor exempelvis, det är så otroligt avancerat, kommunikation, sätta sig in i andra människors liv. Jag tänker inte på döden en sekund, åtminstone inte när jag mår bra, ibland är den rent av spännande (i positiv mening då, som ett nytt äventyr).

[Pilatus]

Det kanske är bättre att försöka sig på att förstå det som går att förstå, människor exempelvis, det är så otroligt avancerat, kommunikation, sätta sig in i andra människors liv. Jag tänker inte på döden en sekund, åtminstone inte när jag mår bra, ibland är den rent av spännande (i positiv mening då, som ett nytt äventyr).

Varför inte läsa några rader om behaviorismen. Det fyller vetenskapliga anspråk och är enklare än spekulativa system. Kanske borde vi nöja oss med ett enklare beskrivningsspråk byggt på vad vi kan iaktta, i stället för att krångla till och mystifiera känslolivet? Försök att beskriva mentala tillstånd som motsvaras av manifesta fysiska beteenden.
T ex: Att skratta är att vara glad. Att gråta är att vara ledsen.

[klorofyll]

Det kanske är bättre att försöka sig på att förstå det som går att förstå, människor exempelvis, det är så otroligt avancerat, kommunikation, sätta sig in i andra människors liv. Jag tänker inte på döden en sekund, åtminstone inte när jag mår bra, ibland är den rent av spännande (i positiv mening då, som ett nytt äventyr).

Varför inte läsa några rader om behaviorismen. Det fyller vetenskapliga anspråk och är enklare än spekulativa system. Kanske borde vi nöja oss med ett enklare beskrivningsspråk byggt på vad vi kan iaktta, i stället för att krångla till och mystifiera känslolivet? Försök att beskriva mentala tillstånd som motsvaras av manifesta fysiska beteenden.
T ex: Att skratta är att vara glad. Att gråta är att vara ledsen.

Bra tanke! Det får mig att tänka på något jag varit med om under dagen, jag vill inte beskriva det i detalj på något vis, men: En sak som man ofta bortser från är, försiktiktigheten, säkerhetstänket, hur vi är mot människor vi inte känner alls... Det är ofta så att någon är försiktig gentemot någon därför att den inte känner denne, denna försiktighet/rädsla kan lätt ta sig i uttryck på ett sådant sätt att den som försiktighetsåtgärderna riktat sig mot, helt enkelt känner sig otrevligt bemött.

[klorofyll]

Dina upplevelser är totalt meningslösa men det är meningsfullheten, som du själv skapar, som är meningen. Du är meningen. Det är tomt där ute!

För det första tror jag att det är ohälsosamt att fundera på meningen med ens liv, för det andra tror jag att det är omöjligt att finna det sanna svaret på frågan, men ändå tror jag att det finns ett svar och en mening med allas liv.

[klorofyll]

Om alla mina upplevelser och minnen skulle sakna mening, varför lever jag då?

Kanske "bara ändå"
Vad säjs om det?

Menar du att man finns av en slump?