Zokrates skrev:Känns lite udda det här med kastade masker, för fan, vi skulle kunna kalla maskerna för roller som folk spelar i olika situationer för att det underlättar eller krävs för formens skull just dessa ageranden, på samma sätt som vi intar en posé när vi sitter på dass och en annan om vi läser en god bok och en tredje om vi äter ensamma på loftet gentemot en fjärde om vi sitter ute på en fullsatt restaurang, det är bara att medge att dessa uttryck krävs, vissa är rentav nödvändiga, andra endast konstlade, det är upp till oss att i varje given situation spela med, eller förändra den, det senare kan i vissa sammanhang tyckas nästintill omöjligt. Jag försöker i varje fall att undvika att se ut som vanligt folk, kanske är det bara en trotsroll trots allt? Men jag står för det jag säger oavsett sammanhang, i annat fall tiger jag.
Jag håller inte riktigt med dig i din definition. Alltså, rollen är ju något som en redan sminkad, maskbelagd, skådespelare tar sig an. Om vi skall göra en analogi till de teatrala motsvarigheterna.
Att undvika att se ut som folk är ju faktiskt att låta andra styra dig i ditt val av kläder, trots att jag tycker att du implicerar att det är just att inte styras, att det är ideellt som du skyr andras klädstil och inte de rella (den närvarande estetiken) kläderna? Alltså ser vi inte normativa slutsatser om hur vi skall behandla det att vi ser oss i roller hela tiden? Jag instämmer alltså med dig att vi tar oss an roller, precis som jag instämmer med Sartre när han påpekar att yrkesrollen är en roll där vi spelar att vi är den i det yrke vi är, så vi genom spelet, genom rollen, så kan vi bära upp, det som inte är oss, dvs det antagna, i syfte att "jobba" med det. Men det som är viktigt är att inse att detta är en belägenhet. Så att vi måste tillåta oss detta spel, men samtidigt inte låta det ta överhand. Alltså brukligt spela, istället för essentiellt spela.
Och här kommer också frågan om autenticitet in. När är vi autentiska? När är vi människor som är mänskliga, och inte människor som är o-mänskliga? För detta är ju ständigt närvarande, den normativa sfären, det vi nedlägger i varandra om vad vi borde. Jag tror att en del av att vara autentisk är just att låta rollerna vara just lek, framför nödgat sken. Så att det viktiga blir att
vi kan träda ur dem, framför att vi gör så.
Det är ju en jävla härva det här med att söka "autenticitet" eller "äkthet" eller det bisarra "sig själv". Allt detta måste man först se sig tappat bort för att det skall kunna finnas där. Och om man är borttappad, dvs ser sig lida förlust, hur kan man då garantera det man navigerar från? Alltså, även om man antar 'minnet' som något som skall garantera en återgång, eller ett reaproprierande av tidigare "äkthet", så minns man från någon stans, där detta 'någon stans' är ett förreflekterande.
Alltså, det finns inget autentiskt att få i uppdagandet av dess närvaro eller existens. Överhuvudtaget så är sökandet i termer av ett positivt definiens av 'autentiskt jag' som definiendum dömt att misslyckas då frågandet är ett frågande från en tillvaro, ett jag som frågar sig, som satt 'sig själv' som 'annat än' och alltså bevisar sin distans snarare än återkräver sin närvaro, till det oreflekterade "genuina".
Det hela blir till en fråga som inte kan besvaras utan enbart rymmer sin egen fråga, som är meningsfull nog som sitt eget svar. En cirkulär fråga, som måste förkastas som fråga i sitt svar. Alltså, när jag frågar mig; - Vem är jag?, så kan jag inte svara med något annat än; -Jag kan inte vara någon annan än den jag är, jag är ofrånkomligt mig!
Så frågan blir istället, vad i mig rymmer det som ställer sig en fråga om det är sig självt? Eller vad är existerande som något som frågar om det inte finns en annan existens som vore det mera existentialt?
Paradox.
Algotezza skrev:Men, men...
Kan vi kasta masken om den finns i relationen mellan en själv och omvärlden och inte är något man själv "bär"? Kastar jag den kan omvärlden ändå fortsätta upprätthålla den. En halv mask kvar... T.ex. om jag avfärdar någons ärlighet genom att säga att "ärligheten är bara ännu en roll"... även om den andre de facto tagit av sig masken upprätthåller jag den, något mina ord visar. Det beror på att denna ärlighet inte är "socialt tillåten" i det sammanhang man verkar. Detta "känner sig hotat" av ärligheten (som riskerar lösa upp den falska gemenskapen) och måste därför upprätthålla masken från sitt håll pga sin självbevarelsedrift.
Vad är detta "en själv" som "omvärlden" kan sätta en mask mellan sig självt och? Jag menar ju att vi själva också möter oss själva genom masker vi ser oss ha. Att vi inte har någon privilegierad position att se på oss själva från.
Men det problem du tar upp är ytterst relevant. Jag upplever det ofta att jag ser eller hör åtbörder som handlar om att någon säger; -Nu svarar du INTE mot mina förväntningar, jag vill ha dig som min vana ger mig dig för då slipper jag definiera dig på nytt!
Men det är egentligen inte ett problem med ev masker utan snarare ett mera djupliggande problem som är en av orsakerna till att vi behöver beakta snarare än bara konstatera att vår samvaro är sådan att den sker bakom masker och roller. Problemet som jag ser det är det av förtingling, reifierande, att vi tar våra människor runt om oss som objekt och inte subjekt.
Människor är mer eller mindre öppna i sådan fågor och därför hör man varianter som;
Det trodde jag inte om dig!
Det förväntade jag mig inte av dig!
Att du kunde göra så!
Oj då!
Alla har samma upprinnelse, en överraskning över att någon gjorde något, inte att det som gjordes var överraskande utan att
den det gjordes av överraskade.
Du är också inne på egologi (egot logik). Och jag tror att det är ett bra perspektiv. Men då måste man definiera ego, och det tar jag för att vara det som ser blir sett som sig självt. Alltså inte det som ser 'sig' som 'sig självt' utan just detta seendet, som 'seendet i sig självt'. Alltså, den som är i ett modus av att fråga sig hur den skall göra från hur den ser sig själv bli sett av sig självt, kommer att agera egologiskt. Den vill inte bli sedd av sig självt som sig självt som något den inte vill sig självt som. Omedveten om att det är idel yta, enbart ett tecken, och inte det betecknade, så sätter den skenet före det som kastar sken. Och jag tror att det är också en del till den stora ohälsan, psykiskt, som verkar ha inträtt, eller åtminstone uppmärksammats, under 1750-1950s industrialisering.
Kanske är du mer inne på det sociala fenomenet att två parter kan spela med i ett spel de vill bryta för att ingen vill riskera brottet innan en ny grund att stå på finns?
freddemalte skrev:Intressanta tankar och värdefulla funderingar! Jag har dock några frågor:
Om det nu är som du säger, tänker dig, att människor omkring oss och vi själva går runt och bär masker, spelar roller eller anpassar sig till olika situationer etc. Anser du då alltså att detta inte är deras person, de facto, utan att de egentligen har en annan person bakom masken, helt fri från rollerna och anpassningarna? Hur skulle i så fall en sådan person vara (jämfört med att ha masken på)? Vilka kvaliteter finner vi hos den "maskfria" personen?
En annan fråga är: Om vi ponerar att i princip alla går runt med ett ganska stort gäng med masker, hur hade samhället sett ut om alla lyckades ta av sig dessa masker? Hade det varit av godo och i så fall på vilket sätt?
ytterligare en fråga lyder: förändras dessa masker (mer eller mindre radikalt) under en person liv, så att man, om vi jämför en person med en magisk kula, och maskerna med olika lager som kan röra sig fritt på kulan över tid, ändrar sig då dessa lager i tjocklek, färg och yta som ett slags dynamiskt flerskiktat lager, eller är dessa ytor (maskerna) mer av statisk karaktär livet igenom?
Fråga (ännu en): Hur ser det ut med barn? Jag kan ju se hur min dotter agerar i olika situationer, har hon, 4 år (och alla andra barn) redan fått masker av sin omgivning eller växer de på vår personlighet och vårt psyke när vi blir äldre?
Är det till och med så att själva embryot till maskerna är medfödda i vår psyken och egentligen bara närs och göds av socialiseringens starka krafter?
Ännu en fråga: Är det någon särskild (eller några särskilda) "sorters" masker som du märker att folk "använder sig" mer av än andra (som kan sägas vara allmängiltiga)? Är det någon sorts mask som du ogillar respektive gillar extra mycket (hos dig själv och/eller hos andra)?
Vilka metoder (både praktiska handlingar och psykologiska "övningar", eller tänk) tror du är effektivast om man vill och ska föröka göra sig kvitt dessa masker?
Sen är jag även lite nyfiken på hur du ser på masker i olika kulturer? Är det samma sorts masker som dyker upp i Sverige (eller västvärlden) som man kan se i andra delar av världen - eller skiljer de sig avsevärt åt?
Och så min sista fråga (observera hur duktig jag har varit vad avser att stå emot min ovana att rada upp frågor i numrerade punkter): tror du att det finns människor som nästan helt och hållet (på heltid och rakt igenom) består av enbart masker och vars "genuina inre" nästan har tynat bort och knappt går att återfå eller hitta (hur de än bär sig åt)?
Jag tror alltså inte det finns något som en "maskfri person" utan jag tror att det vi betecknar i 'masken' är just det som stelnar i den process vi genomlever. Så vi har även masken mot oss själva. Ja jag skulle vilja se den som ett krav för att vi skall kunna få syn på oss själva, just på grund av att vi är subjekt (det som inte är, det som är ren "potentialitet"). Det är vår spegel så att säga. Och precis som narcissus så skall man passa sig för att ge sin reflektion för stor vikt. Det är alltså inte något negativt i sig att vara klädd i mask. Det är ett faktum och värdelöst. Men i och med att man kan bli medveten om sig själv, få se sin mask, som en potential realisation av en potentiell situation involverad någon annan, så kan man föreställa sig. Detta blir mer eller mindre bedrägligt beroende på hur man utnyttjar den bild man har av vad någon annan vill ha för bild av dig och hur väl man lever upp till den aspekt av masken man spelar på för att ge denna bild. Person definierar jag enbart som det som överlever tiden i form av de särdrag, vad som gör personen till '
en människa' framför 'människa'. Det är alltså inte frågan om någon essens eller grundläggande substans hos människan, utan personen är helt kontingent beteendet, och konstitueras därmed av ett redan anlagt beteendemönster och är inte något som konstituerar beteendet.
Vad det gäller barn och dessa masker så tror jag de har ett bättre förhållande till sig själva som föränderliga, de har inte definierat sitt sociala "jag" och lider inte samma "förlust" i att anta och överge roller, masker. Så självklart bär de dessa masker, ja de använder dem mer frekvent, mer målinriktat än vad vuxna gör. Utan dessa kunde de inte definiera sig själva. Men det är ju viktigt att inse att man inte behöver det, eftersom vi ju bevisligen genomlevt perioder innan vi hade en definition av oss själva.
Överhuvud taget känner jag att du läser mitt begrepp 'mask' som något externt mig, som Zokrates talade om roller. Jag ser det som en integral del av 'mig' eller 'jag'. Det finns alltså inte detta "själajag" som tar på sig masken, utan "själajaget" är just påtagandet av masken och inte något annat. Vårt själaliv är för mig reflektion över känslor och liknande, och just detta att reflektera kräver ett stipulerat "jag" att reflektera över, och med det så finns det en mask för detta stipulerade. Det är egentligen sådant som gör att vi överhuvudtaget kan tala om normativa slutsatser tycker jag. För hade vi inte kunnat se hur detta i grund och botten är knutet till den här "självkännedomen" så kunde vi inte heller göra en kritik, finna begränsningarna, för vad det är brukligt för, vi visste inte dess väsen.
För att göra lite hänvisningar till tidigare idéer. Kant beklagar sig att människor inte tar sig tid att upplysa sig själva, att de förblir oförnuftiga. Heidegger talar om ett oegentligt Dasein (tillvaro) där omsorgen om världen inte är autentisk. Sartre talar om "ond tro".
Problemet som jag ser det är att många tar masken som de ser för att vara vad de är i sin möjlighet, snarare än att se det för vad de är i sin fakticitet. Och med detta med fakticitet menar jag det som redan föreligger som närvarande. Det som redan är antaget. Folk ser på sin mask och säger att "det är jag det där", istället för "det är vad jag gör det där". Så de blir murare, framför att vara en som murar. Eller blir advokat, snarare än någon som hjälper folk i rätten. Och det gör dem omänskliga. För när frågan kommer om; -Vad bör jag göra?, så svarar de som "advokaten" eller "muraren" framför "människan". De har förtingligat sig och reproducerar framför att producera normer. De har slutat leva, slutat vara subjekt (sig självt nog) utan behöver det andra, yrket eller kategorin, för att kunna upprätthålla sig självt. Vilket inte är konstigt eftersom de söker upprätthålla sig som just det som dem inte är, sitt yrke. De missar att yrket är praktiken, och beror på den som praktiserar det, och antar istället att det är yrket som är det fasta, och att det är dem som får en form genom, får en existens, genom yrket. Det är att ställa världen på ända och faktiskt inget mindre än så. Det är att vända allt på huvudet och tänka baklänges.
Frågorna förbyts från;
-Vad vill jag som människa?
till;
-Vad skulle en människa som var som jag (advokat) vilja?
Hela artbegreppet har här reifierats. Inte ens vår kultur bär sig självt för oss längre, utan vi avsubjektifierar den också till fördel för att fråga oss, vilken kultur skulle jag, som mig sjävlt, vilja ha, snarare än att se att kulturen är vad som gör att jag är som jag är. Alltså, vilken kultur är bra bör vi fråga, inte det här vilken kultur vill jag ha, eftersom det då fragmenterar och avskiljer det primära och gör det sekundärt.
Vetefan om ni får någon behållning av de här spridda svaren, funderingarna, kring era frågor. Men jag samtalar gärna vidare, behövde lite tid för reflektion bara.
Och vad det gäller spökena, så var det faktiskt just sådant som du talar om Justin jag avsåg. Alltså jag ser det vara lika stora skäl att tro på spöken som att tro på att någon skulle göra mig något för de åsikter jag uttrycker här. Eller någon annan stans för den delen heller. Jag tror att vi antar sådana saker som ett sätt att ge oss själva och vår aktivitet större värde. Världen är stor och komplex, och det glömmer vi ofta. Det är också en lättja och något behagligt över att inte stå med sitt namn, som om man kunde separera sig själv från pseudonymen. Snarare ser jag att det är av större och större vikt att skylta med sitt namn. Den här diffusa skräcken lamslår allt mer. Men den har inget stöd. Vi känner oss bara mer och mer distanserade andra och mer utsatta, men inget talar för att vi är det. Snarare tvärt om med enklare kommunikativa medel för att upprätthålla kontakt och samvaro som kan hjälpa oss.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
