Johan Ågren skrev:Jag ser inget om återkoppling i MHC modellen. Som jag ser det missar det en kvalitetsaspekt. En nivå av komplexitet upprätthålls enbart relativt människan. Vi kan således beskriva hur en människa hanterar höga nivåer av komplexitet utifrån, men detta säger inget om vad som sker subjektivt. Den ene mannens ekvation är den andres intuition. Först är världen enkel- sedan blir världen väldigt komplicerad - sedan blir den åter enkel igen när den högre aspekten av komplexitet samordnas och integreras. Så frågan är om den där modellen kan knytas samman cirkulärt; att slutet återknyter till början, och att beskrivningarna modefieras så att detta blir förståligt. Jag tror man kommer närmare verkligheten på så sätt. Då blir det en fortgående dynamisk process snarare än en hirarktisk stege. Jag tror att det är därför steg 13-14 blir väldigt luddiga i den där modellen. De försvinner i horisonten i stället för att återknyta. Det kanske inte är genomförbart, men ha det i bakhuvudet och se om det kan ha inflytande över sikt.
För mig är t.ex "rörelsen" (som återfinns i början av modellen) något jag gått igenom höga nivåer av komplexitet för att kunna återknyta till. Och av en händelse så "gillade" (Facebook) en lärare jag hade för 18 år sedan en av mina teckningar som heter "rörelse". Det var den första informationen som dök upp idag:
Ni som är matematiker kanske kan se fraktalerna i detta, men för mig är det estetik.
Det är helt riktigt. MHC modellerar subjektet som en blackbox, det enda man ser är om organismen klarar att lösa uppgiften på den aktuella komplexitetsnivån eller ej - det är stadiedelen av modellen. Men det finns också en analytisk del (som jag är lite mer förtjust i) där man ser modellen som en enbart informationsteoretisk modell, som beskriver hur information sätts ihop hierarkiskt i olika nivåer av komplexitet. Då handlar du förstås än mindre om människor. Det här gör ju modellen ganska robust, men den gör inte så stora anspråk på hur människor faktiskt fungerar menar jag. Modellen beskriver inte helt tillfredsställande de affektiva och meningsskapande aspekterna. Där är ego-modellerna bättre.
Vad som typiskt för nivå 13 är att människor reflekterar över naturlagar som återupprepar sig i det inre, tex som gjordes en del kvantmekaniska teoretiska framsteg ungefär samtidigt som motsvarande psykologiska. Men visst är det allt flummigare längst upp, i alla fall för mig. Och hela vägen upp förutsätts att vi håller oss inom ramarna för vad som kan konceptualiseras.
Häftigt att du reflekterar över återknytningen. Ja, man kan säga att det bara blir mer och mer komplext. Observera den rekursiva delen mellan två stadier. Ganska nyligen kom en av de ledande teoretikerna Sara Ross med ett förslag till nivå 15, som går ut på att dessa mellansteg återupprepar sig på hela modellen, fraktalt alltså.