Välkommen ut ur matrix

[Wintran]

Världen som en projektion av vårat sinnestillstånd.

Jag håller med dig om att det är en bra strävan att våga se utanför vår egen subjektiva sfär, våga se bortom vår traditionella värdegrund och våra inlärda vanemönster. "Programmera dig själv till frihet, bestäm hur du vill må och vad du vill tro" - det gillar jag. Det går att bygga vidare på.

Öppna upp hatet inför verklighetens imperfektion. Accepera föraktet mot människan, deras brist på uppmärksamhet, brist på kärlek, förståelse och brist på öppenhet - nedtygda av rädsla och förtvivlan, ständigt rationaliserande, ständigt på vakt för att passa inom ramarna för "deras", dvs dina "medmänniskors" förväntingar.

Förakta dina "medmänniskor", de ger dig bara olycka och förbannelse.

Men att ersätta dem med ett hat mot mänskligheten, en tom och meningslös fördom? En extremt bestämd värdering och trosuppfattning? Nej, det är bara alldeles för grova generaliseringar överförda till det känslomässiga riket.

Att lura sig själv in i sådana fantasier blir som att välja att leva i en Matrix som är värre än verkligheten utanför. Hur meningsfullt är det egentligen med en spindelfobi i Sverige? Livet går ut på att lösa problem, inte skapa dem.

[J R Auk]

Apropå Ickes teorier, roa er med att testa dessa på Sveriges toppar. Se vart hän det bär

Wintran, hatet mot människan som är stöpt i form kan vara kärlek till det som döljs där bakom.

[Wintran]

Wintran, hatet mot människan som är stöpt i form kan vara kärlek till det som döljs där bakom.

Jovisst, att känna avsky mot en form som begränsar människans självförverkligande är inte fel. Men så fort man börjar tala om "hatet mot människan..." så bör man se upp.

Vi får gärna hata dåliga vanor och destruktiva beteendemönster, men vi bör aldrig hata människorna i sig. Det är en alldeles för grov förenkling, för människor och världen är aldrig så svartvit. Den är aldrig ond eller god.

Om vi bygger upp fördomar mot så stora generaliseringar som världen och dess invånare så former vi en skev världsbild som kommer dra ner oss i känslor av hopplöshet och depression. Det kommer skapa en mängd nya problem som hindrar oss från självförverkligande, som just en "form" som begränsar människans inre.

[J R Auk]

Wintran, hatet mot människan som är stöpt i form kan vara kärlek till det som döljs där bakom.

Jovisst, att känna avsky mot en form som begränsar människans självförverkligande är inte fel. Men så fort man börjar tala om "hatet mot människan..." så bör man se upp.

Vi får gärna hata dåliga vanor och destruktiva beteendemönster, men vi bör aldrig hata människorna i sig. Det är en alldeles för grov förenkling, för människor och världen är aldrig så svartvit. Den är aldrig ond eller god.

Om vi bygger upp fördomar mot så stora generaliseringar som världen och dess invånare så former vi en skev världsbild som kommer dra ner oss i känslor av hopplöshet och depression. Det kommer skapa en mängd nya problem som hindrar oss från självförverkligande, som just en "form" som begränsar människans inre.

Men hatet är det? Ont?

Är det inte en del av människan, eller en del av världen?

Snarare tror jag att hatet måste ses för vad det är, och skammen släppa, för att vi inte skall begränsa oss i vårat inre.
Allt för mycket tvång åläggs oss, och uppå det skall vi till att skämmas över att vår organism vrider sig i plågor och hatar sina bojor.

Sinnessjukt är vad det är.

[Wintran]

Men hatet är det? Ont?

Är det inte en del av människan, eller en del av världen?

Något ont är något att avsky. Vi säger att smärta gör ont, för det är ett oönskat tillstånd. Hatet är även det en avsky kopplat till ett visst objekt. Det hatade objektet ger oss problem, som vi vill bli av med.

Själva förmågan att uppleva "hat" och "ondska" är absolut en del av människan - det är en del av vår känslomässiga natur, den som driver fram en inre motivation att agera. I sin enklaste form handlar det om psykologisk belöning eller bestraffning, vilka upplevelser som ger oss positiva känsloupplevelser och vilka som ger oss negativa. Att vi har förmågan att värdera, genom att antingen älska eller avsky, och alla nivåer däremellan. Vi vill bli av med det vi hatar, och ta bort eller göra om det onda till något gott.

Vad vi älskar och vad vi hatar förändras över tiden, och vi kan själva vara med och påverka i vilken riktning det utvecklas. Vi kan forma (medvetet eller omedvetet) dåliga vanor, frånkopplade från verkligheten, där vi älskar och hatar något som egentligen inte betyder så mycket för oss när det väl når fram till oss. Vi kan bygga rädslor för saker som inte kan skada oss, och bli besatta av saker som inte kan ge oss något gott. Associationer kan skapas mellan vad som helst, och problemet är när de baseras på fantasi snarare än verklighet.

Just därför bör vi inte tala om mänskligheten eller världen som något ont i sig, för det ger oss ingen verklighetsförankrad motivation eller värdegrund att leva efter. Istället riskerar det att göra oss överdrivet destruktiva och självmordsbenägna, vilket inte gör vare sig oss själva eller andra något gott överhuvudtaget.

[J R Auk]

Varför inte. Det viktiga är väl att vi accepterar dessa känslor.

Att jag när jag hatar något accepterar att jag gör så. Så att jag kan gå vidare.

Jag menar detta är ju en av grunderna till moral. Om vi nu inte vill skapa moralen som det där systemet från ovan som vi skall kuva under. Dock tycker jag att sådant naturförnekande verkar kontraproduktivt.

Vi är vad vi är. Och gott är det. Utan känslan kan vi aldrig bli moraliska, enbart till synes moraliska kan vi bli då.

[J R Auk]

Alltså jag vill mena att det inte spelar någon roll huruvida saker är onda eller goda i sig. Det som väcker min ilska behöver min uppmärksamhet. Det som väcker mitt hat behöver min uppmärksamhet.

Jag tycker allt för många skyggar för dessa känslor, och räds att de kommer tillskriva dem till något, och det gör att de inte kan knyta dem till deras ursprung.

Så är alltså ganska samstämmig med dig Wintran.

[Wintran]

Varför inte. Det viktiga är väl att vi accepterar dessa känslor.

Jag tycker allt för många skyggar för dessa känslor, och räds att de kommer tillskriva dem till något, och det gör att de inte kan knyta dem till deras ursprung.

Absolut. Första steget måste ju vara att erkänna känslan, för att sedan kunna förstå den och spåra dess ursprung. Ett av de största problemen idag är att många inte förstår vårt sinnes orsak och verkan. Till exempel är det vanligt att folk försätter sig själva i stresstillstånd genom destruktiva tankespiraler, och får för sig att de har fysiska problem med andningen eller hjärtat när allt egentligen är psykiskt. Finns tyvärr väldigt mycket okunskap och tafatthet när det gäller det mänskliga sinnet.

Sen tror jag som sagt att vi själva är mer aktiva än vi tror i skapandet av både hat och kärlek, genom hur vi tänker och agerar. Vi formar ju en stor del av vår värdegrund genom just erfarenheter och tankegångar, som vi i nuet har stor makt att styra över, inte minst genom att bearbeta våra vanor och vårt undermedvetna.

Trots detta kan vi inte forma våra värderingar hur som helst. Det tar tid att bygga känslor, tid som är begränsad, och vi har fortfarande vissa djupt rotade känslor såsom hunger, fysisk smärta, sexualitet, empati, samvete och grundläggande sociala instinkter som vi är tvungna att förhålla oss till, och inte kan träna bort eller förändra våra upplevelser av mer än i mycket små skiftningar.

Känslor är vår motivation, de är vad som gör oss aktiva och levande. De gör att vi rör på oss eller har någon anledning att röra på oss överhuvudtaget. Därför måste vi ta oss tid att utforska vår inre värld av känslor, alla de komplexa mönster av reaktioner som motiverar oss till handling. Vi måste lära oss förstå vilka känslor vi kan vara med och påverka, de mönster vi själva är med och skapar, och vilka som har sin grund i de djupaste delarna av vår existens, som vi inte kan bli av med utan måste lyfta fram och förhålla oss till på ett eller annat sätt. Annars kan vi aldrig gå framåt.