Inläggav Avantgardet » 12 mar 2009 08:09
Men, ae, är det ett seriöst filosofiskt projekt du är inne på, med att finna denna pragmatiska grund? Jag har på andra ställen yppat något om mina planer på att söka förankra mitt eget projekt i ett slags praxisbetonad filosofi, och med utarbeta detta med sinnligheten lite mer. Går knappast komma med nåt absolut där heller. Men so what. Se på postmodernismens fiender - de utav dem som åtminstone är värda att nämnas - t.ex. (eftersom han i mångt och mycket fått agera den jag använder för att definiera mitt eget tänkande emot, då mina egna ståndpunkter, eller dem som jag nu lånat från andra tänkare givetvis, som med allt språk, artikuleras lättast och tydligast gentemot honom och lacanianerna överhuvudtaget), även de känner sig tvungna att ta ställning utifrån en postmodern horisont. Zizek har ju vid upprepade tillfällen medgivit att hans projekt är att läsa den tyska idealismen genom Lacan som privilegierad intellektuell. Så där har vi ett postmodernt medgivande ändå, oavsett hur mycket han nu vill ge oss postmodernister på nöten så är han själv snärjd i samtidens allmänna skepsis. Jag ser detta som något gott. Är det inte på tiden att vi blir lite ödmjukare inför våra s.k. intellektuella "bedrifter".
Nåväl, eftersom jag blev utfrågad nyss, vad jag vill syssla med själv är som sagt att fokusera på sinnligheten, och tänka filosofin i termer av en praxis - vilket hänger intimt samman med den heideggerska ontologi som jag själv bekänner mig till, och som sätter dasein (där-varon - med andra ord vi själva) som en praxisvarelse, vars relation till världen är en utav omsorg, eller ombesörjande. Och jag jobbar också på att syntetisera Heidegger med Marx i detta avseende, då Marx ju alltjämt underströk arbetskraften (diskussionen rasar givetvis fortfarande bland marxister vad som skall betraktas som det historiska subjektet, då Marx ju faktiskt anger såväl det ena som det andra, men som jag menar lösas snyggast på mitt sätt genom att ta totaliteten [vi måste ha i åtanke att Marx trots allt var Hegelian], vilket nog är vad som vållat problemet, och gjort det stört omöjligt att bestämma detta historiska subjektet, ja, alltså mitt sätt är att ta totaliteten och tänka den såsom just arbetskraft [förövrigt är också arbetet - och här igen påminner jag gärna om denna förskjutning på praxis - centralt hos Hegel, då det endast är därigenom Anden överhuvudtaget kan och ger sig själv till känna, för såväl omvärld som sig själv - dock kan påpekas, för att förhoppningsvis underlätta något, att konsumtion respektive produktion inte är helt statiska kategorier hos Hegel och Marx, utan mer eller mindre olika betraktelsesätt av samma förlopp]. Jo, och vad jag avser göra, är att läsa kulturen i en rad olika yttringar utifrån denna horisont som jag därigenom skall frilägga.
Men jag gillar verkligen att du ställer det som en existentiell fråga - och då inte endast för att det torde uppröra alla dogmatiker (religiösa eller vetenskapstroende, alla får sig en känga genom denna ultraödmjuka frågvisa gest). Jag är helt med på det. Försökte mig själv på det tidigare, men ingen verkade intresserad. För är det inte exakt med Kierkegaard vi står och väger? Ett fideistiskt språng i vilken riktning det nu än må bli för var och en utav oss, eller en cynisk distans (estetisk livsstil kanske?) och imiterande av beteendemönster utan egentlig mening. Metafilosofi.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
