Om man inte bara tänker i höga eller esoteriska perspektiv..
Om vi antar att vi har ett ansvar, vi förstår känslan av ansvar, det är instinktivt, och därför finns och "är" den..
Ändå är det fel på oss. HELA TIDEN. Överallt.
VARFÖR lyckas vi aldrig med kärlek? Varför (på riktigt) är vi fängslade i lidandet?
Varför bryr vi oss inte om att våra bröder och systrar sitter i skiten i denna total KÄRLEKSBRIST?
Undra vad som skulle hända om jag gick till psyket och sa att jag inte upplever intimitet, och be om råd om hur jag ska befrias från det mänskliga avståndstagandet.
Jag blir ju knäpp. Har suttit inomhus hela dagen idag.
Varför frågar vi oss något annan ens innan.. Det finns bara "ett" problem, vi är olyckliga -och vi skuldbelägger en emotionell abstraktions myt för detta.
Det är ett sånt helvete att jag maniskt småler, kanske är jag omedvetet galen av självsadism bara för att se den elitistiska fula konsten i en fragmenterad närvaroidentifikation:
-jag kanske tror DETTA ÄR VERKLIGHETEN
-jag kanske tror det är NUET, och SANNINGEN, i alla fall i ett mentalt rum
Jag tror alltså att jag inte finns till eller överlever om jag inte ger mig fan på att hänga fast i det jag irriterat vet (eller sorgdränkt hoppas och drömmer om i en psykotisk självvärdeutplåning) att jag "inte är", men utan att kunna försvara mig, och plockar istället med denna lek.
Har vi det någonsin bra? Det finns bara antingen eller.
Kärlek eller rädsla.
Jag upplever det personligen som om hela min personlighet missanpassning bygger på att jag blir paranoid, provocerad och uppgiven av att inte "massan" FÖRSTÅR ALLVARET.
Jag har en fråga: Vilka tror ni att ni är?
Det enda som står kvar, den enda outtnyttjade resursen är vår provocerande kreativitet, vår mentala intensitet att göra det "galna" för att beskriva sanningen och välkomna vår näste. Detta är kärlekens initiering. Vi är kreativa.
Förlåt för min mörklagda distans passivitet. Det jag försöker säga med det är att det enda som verkligen intresserar mig och gör mig villig att agera och ge mig själv, är denna kreativitet. Den behöver underhållas. Så min fråga är: Någon som förstår, någon som också glömt och håller med?
Sanningen är mer en holistisk perception av en strukturell "färg/form-lära", därför måste vi börja med att vara barn. Tomma. Vi vet att detta är läsbart.
Vad är det för fel på oss?
Moderator: Moderatorgruppen
Jag söker KREATIVA SPIRALER i idé och kärlek.
Jag har en underliggande bisarr barnslig humor, jag skrattar och rullar runt hög mitt i helvetet och kommer aldrig någonsin lyckas med någonting och jag inte gör en "reclaiming" på sanningen som det frigörande roliga intelligenta VALET, det enda som är fritt, den största ytan. Tursamhetens spontantitet -vilket är nåd.
Tänk nu. I dina tankar bor förståelse. Det är själ.
Jag har en underliggande bisarr barnslig humor, jag skrattar och rullar runt hög mitt i helvetet och kommer aldrig någonsin lyckas med någonting och jag inte gör en "reclaiming" på sanningen som det frigörande roliga intelligenta VALET, det enda som är fritt, den största ytan. Tursamhetens spontantitet -vilket är nåd.
Tänk nu. I dina tankar bor förståelse. Det är själ.
Vi är alltså RÄDDA för friheten, ser jag nu. Vi ängslas över att den ska "skratta åt oss", det är vad allt handlar om. "Det ligga egot" är "lögnen", som förvrids till det bisarra för att bortförklara sig.
Vi är rädda för frihet. I problemet ligger även förnekelsen, och självplågandet i att inte tillåta oss kärlek/lycka. Vi vill "dra oss ur" och äter kakan och behåller den på samma gång, vilket ger oss kronisk CYKLISK SKULD och vi slängs tillbaka baklängels i ett dike vi redan sett och skyndar oss två steg frammåt i framtiden för att inte dö.
Är det någon som INTE har det så här?
Vi är rädda för frihet. I problemet ligger även förnekelsen, och självplågandet i att inte tillåta oss kärlek/lycka. Vi vill "dra oss ur" och äter kakan och behåller den på samma gång, vilket ger oss kronisk CYKLISK SKULD och vi slängs tillbaka baklängels i ett dike vi redan sett och skyndar oss två steg frammåt i framtiden för att inte dö.
Är det någon som INTE har det så här?
Det är svårt att lyckas med kärlek i en "artificiell" värld, människans enskilda betydelse är förringad och ständigt utbytbar mot annat eller andra stimulanser. Att vända sig inåt, är för många en flykt, en hjärnans sätt att bevara något av sin sundhet, att agera tvärtom, utåtagerandet, är mer destruktivt i det längre perspektivet då det ses som om personen ger avkall på sin värdighet och integritet. Själv använder jag mig av gosedjur för att överleva, ger dem namn och personligheter, ytterst effektivt på kort sikt, en kamp för min egen mentala hälsas överlevnad hur udda det än kan tyckas, men jag vägrar att sälja mig själv igen på marknaden.
Men ditt inlägg får mig att tänka både på den förödande globala handeln med alla sina subventioneringar som ödelägger alla vettiga möjligheter för dem utan resurser att försörja sig själva och parallellen till den globala indoktrineringen av vad vi är samt utbjudandet av våra mänskliga behov till förmån för ett fast pris, varor och tjänster, allt är till salu, så även vi själva och vår kärlek, inget är heligt.
Men ditt inlägg får mig att tänka både på den förödande globala handeln med alla sina subventioneringar som ödelägger alla vettiga möjligheter för dem utan resurser att försörja sig själva och parallellen till den globala indoktrineringen av vad vi är samt utbjudandet av våra mänskliga behov till förmån för ett fast pris, varor och tjänster, allt är till salu, så även vi själva och vår kärlek, inget är heligt.
Såhär ser depressionen ut, 30 minuter sen (är så jävla labil men ser det inte, jag vet egentligen inte vad tråden jag följer är, det nästan skrämmer mig att godheten är överlägsenhetens element):
Jag skulle gärna vilja visa upp min vulgaritet och motsägelsefullhet (eftersom detta "bevisar" det personliga, och är en belöning av initiering), men hittar inget bra rum för detta, och därför blir jag destruktiv när jag hemlighåller det tror jag. Jag liksom är hyperkänslig inför att ställa ut pinsamma vinklar av misstag, och min radar inför andras neuros är lika stark, allt är ständigt ett hej-kom-och-hjälp-mig, detta ÄR labiliteten tror jag.
Jag är diagnosiserad för Aspeger/ADHD. Sanningen om detta är att jag i mitt dubbla kärlekssökande, bara kan luta med med intensitet till en person/helhet i taget, samtidigt som jag vill ge det andra samma stora uppmärksamhet och är ständigt hjärtekrossad men lika flyktigt sorglös, jag driver kronstant runt på stället och vill ha hela vyn där för mig själv, kräver konstant aktivitet och något att rikta uppmärksamhet mot. Detta är samtidigt en perfektion i mobilisering av ärlighet, och det tar vägar man inte kan motsäga -oärligheten är alltså ren rädsla.
Jag ORKAR INTE LÄNGRE, jag vill bara att vi ska veta vem jag är, så jag får något att pyssla med, min återhämtning i kreativt nöje är mitt potentiella mirakel.
Ursäkta för att jag är så självupptagen, men nu är det så att jag ÄR DET om någon förstår vad jag menar, och värdsfrånvändhet är kärlekslöshet och förvirring.
Jag vill smälta samman med "frågan" i alla dem jag någon gång älskat. Hur ska jag vet vad jag vill?
Jag kvävs av tristess och fruktansvärd rastlöshet och tomhet på nätterna, eftersom nakenheten är så konstlad, då "du", den enda sanningen, finns i allt det jag identifierar mig med och kontrollerar. Det budskap du ger mig vid döden från hjärnskadan, min förståelse för rumshistorien, är det jag kan ge, och bara beroende på vem du är. Jag har svårt att erkänna detta.
Jag förnekar mitt kött och blod. Jag drar mig tillbaka, i förvirring kring min rädslas hemlöshet: jag älskar människor, men förstår inte varför, för det är på något sätt att inte lyckas, det är ingen som vill att sanningen ska dra ett skämt om någon annan än sig själv, därför tror vi heller inte på gud.
Hur kan "de utvalda" och disciplinerade stiga upp till himmelen, när vi är beroende av massan? Jesus ville bara besegra sin tunga smärtkropp, jag antar att det helt enkelt var vår smärta. Oss själva som utsuddad auktoritet pga djupt relativt sökande, framställs som illusionen själv, för hur ska vi annars komma bort från dualismen? Är alltså svaret; att vi är lika stora som Jesus? Vad är vår kärleksindividualitet värd?
Jag försöker bara så desperat uttrycka något. Om och om igen.
Tycker synd om mig själv, ändrar mig. Väntar på att något drastiskt ska tvinga mig till medveten initiering.
Jag skulle gärna vilja visa upp min vulgaritet och motsägelsefullhet (eftersom detta "bevisar" det personliga, och är en belöning av initiering), men hittar inget bra rum för detta, och därför blir jag destruktiv när jag hemlighåller det tror jag. Jag liksom är hyperkänslig inför att ställa ut pinsamma vinklar av misstag, och min radar inför andras neuros är lika stark, allt är ständigt ett hej-kom-och-hjälp-mig, detta ÄR labiliteten tror jag.
Jag är diagnosiserad för Aspeger/ADHD. Sanningen om detta är att jag i mitt dubbla kärlekssökande, bara kan luta med med intensitet till en person/helhet i taget, samtidigt som jag vill ge det andra samma stora uppmärksamhet och är ständigt hjärtekrossad men lika flyktigt sorglös, jag driver kronstant runt på stället och vill ha hela vyn där för mig själv, kräver konstant aktivitet och något att rikta uppmärksamhet mot. Detta är samtidigt en perfektion i mobilisering av ärlighet, och det tar vägar man inte kan motsäga -oärligheten är alltså ren rädsla.
Jag ORKAR INTE LÄNGRE, jag vill bara att vi ska veta vem jag är, så jag får något att pyssla med, min återhämtning i kreativt nöje är mitt potentiella mirakel.
Ursäkta för att jag är så självupptagen, men nu är det så att jag ÄR DET om någon förstår vad jag menar, och värdsfrånvändhet är kärlekslöshet och förvirring.
Känner att mitt undertryckta tragediego vill göra sönder fysiska prylar. Min passiva/intensiva "självmordsbenägenhet" är denna ilska, men för också in en oro, att vilja få uppmärksamhet, det är en slags rymt. Det är bara när jag tagit droger som denna planterade idérörelse blossar upp, i sin ångest/allvar av sin extrema självständighet i det hela och dramat, tidssyntesen.
Känner också ett verkligt nästan intellektuellt behov av att bli förlåten, också på det planet, i alla fall i allmänhetens sammanhang.
Gjorde en .....kontaktannons för typ 1 månad sen, det var när jag började med p-piller för att skapa hormonella balanser för humöret efter att mediciner drabbat detta, och kände mig i vecka känslomässigare, mer liksom "hormonell" och intelligent vilket gav någonsorts bekräftelse, kände mig mer intim och frisk. Kom närmare naturen och förstod ett akut närhetsbehov, men.. i mina arketyper. Men nu vågar jag inte gå in där längre:
Jag är helt GALEN. Jag säger inte detta för att "imponera" utan jag menar bara det. HAHA.
EDIT: Egentligen är det som är löjligt att jag slänger ifrån mig allt och skrattar åt mig som galen, istället för att försvara mina ideal som naturliga. Saken är att jag har den sortens radar att jag vet att allt bara är ett spel, hur vi än gör i denna svären, och i distansen har jag tappat bort mig i en dimma. Jag -finns inte.
Initmiten är att "komma tillsammans" i förståelse och läkande för hur det VERKLIGEN är att leva i SPELET. Därför drar man sig oftast ur av en anledening som är svår att förklara, eftersom åskådaren inte förstod provokationen, som är kärleken.
Min fråga är -hur ska vi finna motivation och anspråk för den verkliga naturligheten?
Hur blir en akut miljö en händelse? Varför bryr vi oss inte? För det är vad något "akut" handlar om.
Utvägen är SUBJEKTIVITETENS form/historia/struktur, vilket leder till emotionell instinktivitet, inutution/samvete. Vi blir intelligentare av känslor. Man ser ofta en film för att förstå något där det finns ett värde. De flesta har fått sin inre natur/subjektivitet ganska felställd orsakat av vår intellektuella världsbild, och vårt ego skriker efter att den andra relationshavlan -vår värld och form, ska ge oss personliga rekationer, för att vi ska finnas, men samtidigt försöker vi utnyttja den för att komma fram i ljusets presentation, och då faller vi tillbaka i dåtiden.
Känner också ett verkligt nästan intellektuellt behov av att bli förlåten, också på det planet, i alla fall i allmänhetens sammanhang.
Gjorde en .....kontaktannons för typ 1 månad sen, det var när jag började med p-piller för att skapa hormonella balanser för humöret efter att mediciner drabbat detta, och kände mig i vecka känslomässigare, mer liksom "hormonell" och intelligent vilket gav någonsorts bekräftelse, kände mig mer intim och frisk. Kom närmare naturen och förstod ett akut närhetsbehov, men.. i mina arketyper. Men nu vågar jag inte gå in där längre:
Intensiv men i utmarkerna av mening, bildligt sett. Jag satt på tunnelbanan i söndags och det var då jag kom på att skapa en sån här profil med tanke på min livssituation. Tänker att det är på samma ställe vi alla hamnar "tillslut", sökandet efter förening.
Har ganska mycket fördommar om sådana här sajter, jag vet inte varför, känner mig lite distanserad men det är bara bra, att jag avvänjer mig min snobbism och börjar prata allvar! Har försummat mina personliga behov länge, kanske alltid satt "mänskligheten" före allt annat i mitt hjärta, men samtidigt kräver denna avbild att jag har "föreståelsen" att dela med någon annan. Kärlek är något annat osv, men det enda meningsfulla är att mötet, någon som känner samma sak.
Jag är "personlig".
Söker IDENTIFIKATION. Nytt blod som kan få mig att släppa taget om mänskliga rädsor, det förflutna, egot etc.
Fritid
Bryta gränser.. Livet. Vad som helst.
Forts. beskrivning i dagboken.
Resa
Funderar på/planerar, att resa ur landet i 2 år för att få nya perspektiv på saker. Jag är inte "svensk" jag är bara infödd i min hud och kultur.
Gå ut en kväll
Så länge saker bevaras kreativa osv.
Klotterplank
Andligt ambtiös.
Väldigt mentalt kreativ med frihetsanspråk.
Okonventionell och romantisk to death.
Känslig, trots..
Letar inte enbart efter "en kärleksrelation" utan allt som är mänskligt.
JAG VILL INTE VARA DET HÄR LÄNGRE. Jag har fötts in i form som först kan BLI i relationen, och det är en så ren form att den inte ens "syns", precis som sanningen..
Saken är.. jag är alltid sådan här. Avsikter utifrån ens själs vilja, är något man lagarar/integrerar.. Det känns befriande att kunna vara ärlig och inte ständigt förgifta mötet med kollektivets paranoia. Jag är inte specifierad, jag vill bara vara sann. Förstår du?
Ser detta precis som helgon och andra communtiys, bara en övning i mindre självabsorbering.
Ang. bild vill jag ej hänga ut mig men kan fixa detta på annat sätt.
Torsdag 2 juli
Meddelande:
Det finns en risk med att dölja min ..vad ska vi kalla det för -filosofiska läggning. Det är just sådana mentala relaterande anpråk jag tidigare gjort i grupper på nätet och annat.. men det blir lite rörigt. Jag tror jag eftersökt en annan sorts intimtet som har större och mer opersonliga drag. Kärleken, själen, sanningen. Men det där urlakas efter ett tag, oavsett hur uppriktig och känslomässig man är...
Har letat efter "kontakt", alltså intim kärleksmässig, och kanske fördunklats allt för mycket i dissikering, där allt är tillåtet, kollektivet är ofta pubertalt, äve om vi vuxit upp. Jag behöver balans.. och jag vill bara säga det här, jag tänker ibland att det kan vara lite frånstötande att utge sig som totalt mentalt evolverande.
Hur som helst, jag har alltid sett identitetssökande och kärlekssökande/relationen , som i stort sett ett... det finns liksom ingen annan "väg", inte för dig heller tror jag, du håller bara det privat eftersom det är det vanliga, speciellt i sverige kanske än i andra religiösa kulturer, (jag är dock inte religiös, på det sättet). Avd: resultat ..och det här beror lite på hur seriös och konkretiserad du är. Mer "snobbig" är jag inte än såhär.
Mitt liv har ingen mening om jag inte uttrycker mitt sökande efter förståelse.
Vad är intimitet? Vad söker du EGENTLIGEN efter? Vem är du?
Jag känner till dualiten mellan det förflutna, vårt "helvete", och det ädla och totala, och vet hur det är att kämpa med stark önskan om djup utvekling, hela jag handlar om det här.. men inte bara, för... det är inte vad det egentligen är.. kommer man ju ihåg, igen. Jag har hur som helst blivit lite äldre nu, min ambitionimpuls har blivit lite stabilare, tror jag har profilerat min karaktär tillräckligt i det omedvetna och instinktiva, för att bara vara naturlig, nu.
Om jag ska vara ärlig så känner jag på mig hur oförutsägbar jag är, och vad mina egentliga avsikter förtäljer. Detta kan lika gärna vara något annat (och med det menar jag att jag borde vara öppen för allt, dvs sanningen). Nej men, för första gången är jag konrekt och rejäl i mitt intiativ, och den allmänna "lära känna"-grejen har jag redan avverkat riktat rakt ut i massan, det är snarare bara en fördel om du är esoterisk med mig, bara du har ett mål! Det får bara inte bli blaj eller sävliga "spel", man måste våga släppa taget om saker..
(Jag är inte så "hård" som jag låter).
Jag är helt GALEN. Jag säger inte detta för att "imponera" utan jag menar bara det. HAHA.
EDIT: Egentligen är det som är löjligt att jag slänger ifrån mig allt och skrattar åt mig som galen, istället för att försvara mina ideal som naturliga. Saken är att jag har den sortens radar att jag vet att allt bara är ett spel, hur vi än gör i denna svären, och i distansen har jag tappat bort mig i en dimma. Jag -finns inte.
Initmiten är att "komma tillsammans" i förståelse och läkande för hur det VERKLIGEN är att leva i SPELET. Därför drar man sig oftast ur av en anledening som är svår att förklara, eftersom åskådaren inte förstod provokationen, som är kärleken.
Min fråga är -hur ska vi finna motivation och anspråk för den verkliga naturligheten?
Hur blir en akut miljö en händelse? Varför bryr vi oss inte? För det är vad något "akut" handlar om.
Utvägen är SUBJEKTIVITETENS form/historia/struktur, vilket leder till emotionell instinktivitet, inutution/samvete. Vi blir intelligentare av känslor. Man ser ofta en film för att förstå något där det finns ett värde. De flesta har fått sin inre natur/subjektivitet ganska felställd orsakat av vår intellektuella världsbild, och vårt ego skriker efter att den andra relationshavlan -vår värld och form, ska ge oss personliga rekationer, för att vi ska finnas, men samtidigt försöker vi utnyttja den för att komma fram i ljusets presentation, och då faller vi tillbaka i dåtiden.
Inget att göra? (En hälsning till er)
http://www.youtube.com/watch?v=JgbkDyuG-MM
} Vad är kärlek?
http://www.youtube.com/watch?v=3ChWDOgHf7M
(Minns att jag satte "Passive Aggressive" på min blogg typ dagen innan jag fyllde 20 då jag var närmast ett realiserat självmord, utifrån en "estetisk lust" till att utleva rummet av full känslointensitet + det snevridet kreativa i avsägande av mänskligheten, själsjagets experimentnjutande av hjärnans subjektivitet i någon slags kritvit zon, eftersom jag insåg min galenskaps destruktivitet och det verkliga privata begäret och tyckte det inte fanns någon annan logik, men det där var riktigt sjukt, alltså mår bara illa av hur pubertala rester sprider sig in när min kreativa sentimentalitets brist på sann identitet måste tas om hand).
"Är". Uttryckta. VARA (mål). Befrielsen -den kommer då.
Jag tror jaget finner sin utmaning i att besegra sig själv i kroppen, det är vår livslust och har MER själ/resurs/genombrott, eftersom det relaterar till massan, historian och en form av total rädsla. Jag är väldigt attraherad av detta äventyr, men liksom galen/frånkopplad/utanför, och hittar hela tiden bekymmer att plantera i mig själv som saliv på såren.
Men det finns ändå en realitet och kärlek i den distinkta idéen om "galenskapens/svaghetens privatliv", som ena halva av balansen i verklig gemenskap och något viktigt som vi begär och det handlar om att ge uppmärksamhet till andra, och därför måste vi börja leda fram "komplexitetens vulgaritet", för att förstå dem vi är. Vår världsbild kommer inte se såhär splittrad, frånstötande och svårhanterlig ut då.
http://www.youtube.com/watch?v=JgbkDyuG-MM
} Vad är kärlek?
http://www.youtube.com/watch?v=3ChWDOgHf7M
(Minns att jag satte "Passive Aggressive" på min blogg typ dagen innan jag fyllde 20 då jag var närmast ett realiserat självmord, utifrån en "estetisk lust" till att utleva rummet av full känslointensitet + det snevridet kreativa i avsägande av mänskligheten, själsjagets experimentnjutande av hjärnans subjektivitet i någon slags kritvit zon, eftersom jag insåg min galenskaps destruktivitet och det verkliga privata begäret och tyckte det inte fanns någon annan logik, men det där var riktigt sjukt, alltså mår bara illa av hur pubertala rester sprider sig in när min kreativa sentimentalitets brist på sann identitet måste tas om hand).
"Är". Uttryckta. VARA (mål). Befrielsen -den kommer då.
Jag tror jaget finner sin utmaning i att besegra sig själv i kroppen, det är vår livslust och har MER själ/resurs/genombrott, eftersom det relaterar till massan, historian och en form av total rädsla. Jag är väldigt attraherad av detta äventyr, men liksom galen/frånkopplad/utanför, och hittar hela tiden bekymmer att plantera i mig själv som saliv på såren.
Men det finns ändå en realitet och kärlek i den distinkta idéen om "galenskapens/svaghetens privatliv", som ena halva av balansen i verklig gemenskap och något viktigt som vi begär och det handlar om att ge uppmärksamhet till andra, och därför måste vi börja leda fram "komplexitetens vulgaritet", för att förstå dem vi är. Vår världsbild kommer inte se såhär splittrad, frånstötande och svårhanterlig ut då.
Den självutplåning du söker tror jag går att hitta i hur du tänker kring tillvaron. Min gissning är att du har en monistisk världsuppfattning i vilken ditt "jag" utgör en partikel som för att kunna realiseras måste uppgå i "helheten".
Frågan är alltså; "vad gör du här?" Och i den monistiska uppfattningen finns det ingen förklaring som kan anses tillräckligt tillfredställande. Det finns alltid invändningar till varför man ska leva i monismen. Ta materialistiska åskådningar som naturalismen och atomismen. Ingen av dem KAN ge någon förklaring på vad livet går ut på. De kan inte mäta sådana saker och faller på tröskeln varje gång. Livet blir lika meningslöst oavsett hur många gånger man än analyserar den monistiska livsåskådningen. Om livet kommer från atomer så återgår det till atomer och ingenting har egentligen hänt. Ingenting har uppnåtts och ingenting av vikt eller värde har egentligen skett. Monismen är faktiskt inte utrustad för att ens kunna ställa frågan. Bara en människa kan ställa de meningsfulla frågorna och redan där är monismen motbevisad. Alltså monismen klarar inte av att förklara din förmåga. Din förmåga att ställa frågan kan alltså inte ha sin grund i en monistisk världsbild. Alltså kan monismen inte vara sann.
Frågan är alltså; "vad gör du här?" Och i den monistiska uppfattningen finns det ingen förklaring som kan anses tillräckligt tillfredställande. Det finns alltid invändningar till varför man ska leva i monismen. Ta materialistiska åskådningar som naturalismen och atomismen. Ingen av dem KAN ge någon förklaring på vad livet går ut på. De kan inte mäta sådana saker och faller på tröskeln varje gång. Livet blir lika meningslöst oavsett hur många gånger man än analyserar den monistiska livsåskådningen. Om livet kommer från atomer så återgår det till atomer och ingenting har egentligen hänt. Ingenting har uppnåtts och ingenting av vikt eller värde har egentligen skett. Monismen är faktiskt inte utrustad för att ens kunna ställa frågan. Bara en människa kan ställa de meningsfulla frågorna och redan där är monismen motbevisad. Alltså monismen klarar inte av att förklara din förmåga. Din förmåga att ställa frågan kan alltså inte ha sin grund i en monistisk världsbild. Alltså kan monismen inte vara sann.
1. Jag har precis insett att jag är en "hetlevrad" person, och att jag inte bör vara så oförstående/perfektionistisk mot detta, då det handlar om energi och behov, osv. Man kan se det så också. Prova det själva, om ni vågar "släppa kontrollen". Det här är att sluta förakta andra, dem som man sett som "de hetlevrade" (osv) eftersom man slutar söka bekräftande profiler utanför/blaja. Annars kan man aldrig vara ärlig eller kärleksfull. Det kanske är detta som är att ge upp, att upptäcka ett anspråk.. och jag behöver inte säga mer.
Men vad är då att släppa kontrollen? Varför säger vi slappt till varandra att "släpp kontrollen"? Vi kan förstås inte i en förflutet bundet låg medvetenhet göra det i en situation som är oss själva utan nytt blod, eftersom vårt ego esoteriskt försvarar de delar av sig själv, i presentation, som anses livsviktiga i den kontexen. Eftersom vi TROR på något! Det ska aldrig tas ifrån någon, det är MYCKET viktigt att förstå detta, att vi befinner oss på olika evolutionära trappsteg. Vi söker mening, en emotionell och personlig touch och projektion, men vårt förflutna har restrikterat denna mening för oss i mörka myter, vilket vi kan återbringa ljuset till, men bara genom vårt hjärta, alltså genom det som VI upplever ge oss mening, och på så sätt kan bli bli mer självständiga och distinkta i vår själsimpuls för annars ÄR allting totalt jävla meningslöst (och vi flesta tror på ju sådana helveten och försöker eliminera dem genom att placera dem I andra individer).
Vi kommer närmare VÅR EGEN förnyelse genom att acceptera andras mening. Det känns som "alla förstår det här" och att jag inte behöver ropa ut det, men vi vet inte att vi inte lever som vi lär.
Vi släpper kontrollen, helt okontrollerat (det är alltså ett nåd/en händelse, och ur-sig själv) när vi får tillräckligt mycket stöd från kärleken och manifesterar vår historia och tillgivenhet, detta har eller måste ha perfektion, och det är när något händer på en djup omedveten nivå, när kärleken/jag växer och förfinas. Det handlar om mycket behovet av ödet, alltså en individuell plan av hur mycket sanning man behöver för att kunna skapa en miljö svarande på ens behov och rytm, för att påbörja den "nya" förhöjda handlingsplanen av frihet.
Man kan fråga sig "bryr jag mig, bryr du dig?" Varför?
Men vad är då att släppa kontrollen? Varför säger vi slappt till varandra att "släpp kontrollen"? Vi kan förstås inte i en förflutet bundet låg medvetenhet göra det i en situation som är oss själva utan nytt blod, eftersom vårt ego esoteriskt försvarar de delar av sig själv, i presentation, som anses livsviktiga i den kontexen. Eftersom vi TROR på något! Det ska aldrig tas ifrån någon, det är MYCKET viktigt att förstå detta, att vi befinner oss på olika evolutionära trappsteg. Vi söker mening, en emotionell och personlig touch och projektion, men vårt förflutna har restrikterat denna mening för oss i mörka myter, vilket vi kan återbringa ljuset till, men bara genom vårt hjärta, alltså genom det som VI upplever ge oss mening, och på så sätt kan bli bli mer självständiga och distinkta i vår själsimpuls för annars ÄR allting totalt jävla meningslöst (och vi flesta tror på ju sådana helveten och försöker eliminera dem genom att placera dem I andra individer).
Vi kommer närmare VÅR EGEN förnyelse genom att acceptera andras mening. Det känns som "alla förstår det här" och att jag inte behöver ropa ut det, men vi vet inte att vi inte lever som vi lär.
Vi släpper kontrollen, helt okontrollerat (det är alltså ett nåd/en händelse, och ur-sig själv) när vi får tillräckligt mycket stöd från kärleken och manifesterar vår historia och tillgivenhet, detta har eller måste ha perfektion, och det är när något händer på en djup omedveten nivå, när kärleken/jag växer och förfinas. Det handlar om mycket behovet av ödet, alltså en individuell plan av hur mycket sanning man behöver för att kunna skapa en miljö svarande på ens behov och rytm, för att påbörja den "nya" förhöjda handlingsplanen av frihet.
Man kan fråga sig "bryr jag mig, bryr du dig?" Varför?
Eftersom vi tror på något, tja... delvis.
Jag har just kommit på att det måste vara så att jag är rädd för att "älska mig själv". Att meningen med livet är att "hitta sig själv" har en skrämmande klang. Det påminner om en primtivitet, en ensamhet, helvetet.
Men detta är förvirrat. Samtidigt är den kyliga motpolen en grotesk och onaturlig fusion/kontext, det är en omöjlighet, eftersom allt måste nå fusion.
Min själsliga mening med livet handlar om att söka "högre", att hitta något transparent ideal för gruppen ("för att vara något", för att komma i kontakt med "laget"). Men jag försvarar mitt privata sökande ännu mer som ni ser, otroligt patetiskt försöker jag finna självvärde och passion genom att identifera mig med teorier och ideal.. just eftersom jag känner att jag inte lever som jag lär, om man tittar lite närmare på detta pubertala beteende ser man att det är "psykotiskt". Jag hyse en enorm pubertal sentimentalitet för några år sen, just för tillståndet av den känsliga traumat, och dömde människor efter hur de värderade sina känslor, vilken grad av mentalisering de lekte med.
Jag är ruskigt oärlig mot mig själv, men nästan tycker det är fint för att komma i kontakt med andra som är det, bara för känslan av att det INTE GÅR att inte vara det, det hänger ihop med den verklighet jag relaterar mot och utnyttjar för att inte kollapsa från botten -och vem/vad kan bekräfta förutom verkligheten?
Jag är för lat och har fastnat.
Jag vet och minns ingenting annat, jag tror på det praktiska för mycket, på hur långt jag personligen når teoretiskt. En annan sak som förvrängs till ett hinder här är min "personliga relatering" till sanningen, mitt perceptionsfilter är har för hög sinnlig täthet, man känner sig ungefär som dum i huvudet, eftersom man aldrig är distanserad från faktan utan låter allt sökande utgöras av KÄNSLOUPPLEVELSER (så det finns alltså en bortträngd historia här, en stark "minnesresurs"), jag drar det till mig utan att kunna använda det, och det är väldigt förvirrande. Jag söker alltså bara harmoni på det här planet, men då måste jag dö från minnet först så jag har en historia att värdera och bygga upp mig själv med, för att kunna uttrycka den djupare impulsen som det här innehåller.
Ang. minnesreursen; det här tror jag leder till beroenden. T ex jag lyssnar på musik för att få uppleva en del av detta formlösa minne, men är fortfarande bitter och förvirrad eftersom jag inte är förenad, och glaumoriserar tillslut. Jag har t ex haft en särsklid idé med att göra saker -för att de skulle få mig att "uppnå sanningen".
Det GÅR INTE att "tänka sig fram" till utvägar, speciellt inte om man "bryr sig" så mycket om vad man gör, lite lustigt va?
Jag vet inte var/hur jag behöver hjälp.. jag har svårt att förstå att det existerar en harmoni inuti dualiteten, en frihet från skuld/manipulation, att den djupa sanna bekräftelsen för sig själv som kanske måste uttryckas på djupet och konfrontera hela livsformen -dvs. SJÄLVA konfrontationen, ÄR en kollektiv reunion. Jag VILL GRÄNSA på det hårstrået, jag vill veta att jag inte är annurlunda och att vi alla är ett, jag offrar min identitet för att få tillbaka den. Mina känslor ("filantropisk idésplittring") är ju TJÄNANDET av varandets utveckling, det är bara meningskapandet, ingenting som kan utvinna ett "svar". Är det inte lite sorligt att begripa -meningen (kreativiten/livspulsen) har INGET SVAR? För meningen är kärlek.
Jag är för ängslig rörande mig själv, har en känsla av att vilja offra mig istället för att avslöjas, alltså jag tror jag är för galen för att lyckas och befrias, och är rädd för den kris som skulle uppstå. Kanske är detta är bra OBSERVATION, eftersom att acceptera känslan av att vara ett offer gör saker transparenta, och leder ihop historiska helheter.
Jag är så jävla rädd för att befrias från mitt helvete. Inget av detta spelar någon som helst jävla roll -för det är ORD, vilket är den imploderade självbilden av det jag som vill känna sig själv som verkligheten, som samtidigt är eller måste vara en rörelse. Det är akut. Vi är energi. Vi söker sanningen -verklig kunskap och auktoritet, eftersom vi vill komma bort från "verkligheten", vilket är vad vi är, och använder oss själva i dualismens avsägande av identitet.
Vi kan tillslut inte förmedla den sanning och historia vi försvarat med hela vårt själv förutom med okontrollerad själsimpuls, det finns ingen reaktion tillslut än kärleken. Jag har hittils på ett totalt överdrivet sätt dyrkat kärleken i luftslottets teorispel, men också ENDAST i den ensidigheten och ställt livet utanför mig själv och glömt bort hur jag en gång började (jag är helt seriös, och denna kyla/besatthet har jag velat dölja); jag antar att detta är potential. Det är friheten, att veckla sig själv utåt och uppleva att man delar ut något till hela mänskligheten, energin har ingen annan handlingsplan.
http://www.youtube.com/watch?v=hKLpJtvzlEI
Jag har just kommit på att det måste vara så att jag är rädd för att "älska mig själv". Att meningen med livet är att "hitta sig själv" har en skrämmande klang. Det påminner om en primtivitet, en ensamhet, helvetet.
Men detta är förvirrat. Samtidigt är den kyliga motpolen en grotesk och onaturlig fusion/kontext, det är en omöjlighet, eftersom allt måste nå fusion.
Min själsliga mening med livet handlar om att söka "högre", att hitta något transparent ideal för gruppen ("för att vara något", för att komma i kontakt med "laget"). Men jag försvarar mitt privata sökande ännu mer som ni ser, otroligt patetiskt försöker jag finna självvärde och passion genom att identifera mig med teorier och ideal.. just eftersom jag känner att jag inte lever som jag lär, om man tittar lite närmare på detta pubertala beteende ser man att det är "psykotiskt". Jag hyse en enorm pubertal sentimentalitet för några år sen, just för tillståndet av den känsliga traumat, och dömde människor efter hur de värderade sina känslor, vilken grad av mentalisering de lekte med.
Jag är ruskigt oärlig mot mig själv, men nästan tycker det är fint för att komma i kontakt med andra som är det, bara för känslan av att det INTE GÅR att inte vara det, det hänger ihop med den verklighet jag relaterar mot och utnyttjar för att inte kollapsa från botten -och vem/vad kan bekräfta förutom verkligheten?
Jag är för lat och har fastnat.
Jag vet och minns ingenting annat, jag tror på det praktiska för mycket, på hur långt jag personligen når teoretiskt. En annan sak som förvrängs till ett hinder här är min "personliga relatering" till sanningen, mitt perceptionsfilter är har för hög sinnlig täthet, man känner sig ungefär som dum i huvudet, eftersom man aldrig är distanserad från faktan utan låter allt sökande utgöras av KÄNSLOUPPLEVELSER (så det finns alltså en bortträngd historia här, en stark "minnesresurs"), jag drar det till mig utan att kunna använda det, och det är väldigt förvirrande. Jag söker alltså bara harmoni på det här planet, men då måste jag dö från minnet först så jag har en historia att värdera och bygga upp mig själv med, för att kunna uttrycka den djupare impulsen som det här innehåller.
Ang. minnesreursen; det här tror jag leder till beroenden. T ex jag lyssnar på musik för att få uppleva en del av detta formlösa minne, men är fortfarande bitter och förvirrad eftersom jag inte är förenad, och glaumoriserar tillslut. Jag har t ex haft en särsklid idé med att göra saker -för att de skulle få mig att "uppnå sanningen".
Det GÅR INTE att "tänka sig fram" till utvägar, speciellt inte om man "bryr sig" så mycket om vad man gör, lite lustigt va?
Jag vet inte var/hur jag behöver hjälp.. jag har svårt att förstå att det existerar en harmoni inuti dualiteten, en frihet från skuld/manipulation, att den djupa sanna bekräftelsen för sig själv som kanske måste uttryckas på djupet och konfrontera hela livsformen -dvs. SJÄLVA konfrontationen, ÄR en kollektiv reunion. Jag VILL GRÄNSA på det hårstrået, jag vill veta att jag inte är annurlunda och att vi alla är ett, jag offrar min identitet för att få tillbaka den. Mina känslor ("filantropisk idésplittring") är ju TJÄNANDET av varandets utveckling, det är bara meningskapandet, ingenting som kan utvinna ett "svar". Är det inte lite sorligt att begripa -meningen (kreativiten/livspulsen) har INGET SVAR? För meningen är kärlek.
Jag är för ängslig rörande mig själv, har en känsla av att vilja offra mig istället för att avslöjas, alltså jag tror jag är för galen för att lyckas och befrias, och är rädd för den kris som skulle uppstå. Kanske är detta är bra OBSERVATION, eftersom att acceptera känslan av att vara ett offer gör saker transparenta, och leder ihop historiska helheter.
Jag är så jävla rädd för att befrias från mitt helvete. Inget av detta spelar någon som helst jävla roll -för det är ORD, vilket är den imploderade självbilden av det jag som vill känna sig själv som verkligheten, som samtidigt är eller måste vara en rörelse. Det är akut. Vi är energi. Vi söker sanningen -verklig kunskap och auktoritet, eftersom vi vill komma bort från "verkligheten", vilket är vad vi är, och använder oss själva i dualismens avsägande av identitet.
Vi kan tillslut inte förmedla den sanning och historia vi försvarat med hela vårt själv förutom med okontrollerad själsimpuls, det finns ingen reaktion tillslut än kärleken. Jag har hittils på ett totalt överdrivet sätt dyrkat kärleken i luftslottets teorispel, men också ENDAST i den ensidigheten och ställt livet utanför mig själv och glömt bort hur jag en gång började (jag är helt seriös, och denna kyla/besatthet har jag velat dölja); jag antar att detta är potential. Det är friheten, att veckla sig själv utåt och uppleva att man delar ut något till hela mänskligheten, energin har ingen annan handlingsplan.
http://www.youtube.com/watch?v=hKLpJtvzlEI
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 2 och 0 gäster