David H skrev:Ling skrev:Jag tänker på hur min tid är mer och mer dyrbar ju äldre jag blir. Vill så gärna stoppa den en liten stund, låt mig få vara utan att ha den tickande i bakgrunden. Alltid på framfart, alltid lika fort..eller nej, fortare och fortare, upplever jag. Något man hörde i ungdomens dagar, och helt plötsligt upplever som en sanning.
Märklig det där. Man ska stanna upp och lyssna, känna, uppleva, och visst det gör man väl..eller? Men tiden vill ju mer. Att skapa med händerna. Varför, har jag funderat på. Vill man lämna något efter sig, mer än bara minnen, hur då? Läsa en bok är fantastiskt, en stund där bilderna far i huvudet av det man läser, men vad gör det i slutändan, mer än för min egen del förstås...ingenting. Fast det är klart, författaren tjänade en slant. Och det är ju bra.
En annan sak är att ju mer jag tänker på det, ju mer förlamande känns det. Hur ska jag slippa den tanken som gör att jag blir sittande och tittar på hur äppelträdets blommor faller till marken i en stilla ström...
Ja, det här tänker jag på idag.
Kram på er
Igår var det en person som jag känner som jag gick förbi utan att lägga märke till. Men han hojtade till och jag hejade tillbaka. Och sen strax därefter var det en annan person som jag känner som jag la märke till, men utan att hon la märke till mig. Vad gjorde jag då? Tittade bort, och låtsades som ingenting. Och sen fick jag lite dåligt samvete,,, för att jag stänger in mig i min egen värld.
Att ge någon en kram kan vara fint. Men också kan det vara svårt och kännas jobbigt att ta första steget. Den kram du skickar besvarar jag i alla fall gärna.
Ja, ibland finns inte tiden eller lusten. Möten kan ju vara så fina och givande, men ibland uttröttande och energikrävande. Men ett hej kostar inte så mycket egentligen, eller ett leende. Kanske är det första leendet den personen fått den dagen. Att känna av vad som funkar kan vara svårt, och enklaste bli att vika undan blicken och gå vidare.
Jag är inte en kramande person egentligen, förutom barnen på jobbet, där kan jag aldrig få för många. Men visst känns det i kroppen, man blir lite varmare och mjukare. Emellanåt kan jag krama någon som jag känner behöver det, och de som känner mig blir överraskade, leendet jag får gör mig varm.
Tack för kramen
