Om träden/skogen

[Anders]

Pragmatism här är precis lika viktig som överallt annars - idealism skall hållas väldigt långt från beslutande.

Det gäller att hitta lösningar som känns vettiga för skogsägare. Lätt att sitta i Stockholm (som jag som heller aldrig har varit närmare skogsbruk än att ha varit chef i Karlstad för programmerare som hade skog, många hade skog i Karlstad) och tycka om vargar, kalhyggen och annat...

Tror att forskningen på hur kommunikationen mellan svampmycel och träd kan leda fram till vettiga strategier för avverkning. Forskningen är bara i början men det verkar som att ett fungerande nätverk också skyddar träd mot svampangrepp och liknande. Blir nog extra viktigt med högre temperaturer, nya invasiva arter osv.

[Algotezza]

Pragmatism här är precis lika viktig som överallt annars - idealism skall hållas väldigt långt från beslutande.

Det gäller att hitta lösningar som känns vettiga för skogsägare. Lätt att sitta i Stockholm (som jag som heller aldrig har varit närmare skogsbruk än att ha varit chef i Karlstad för programmerare som hade skog, många hade skog i Karlstad) och tycka om vargar, kalhyggen och annat...

Tror att forskningen på hur kommunikationen mellan svampmycel och träd kan leda fram till vettiga strategier för avverkning. Forskningen är bara i början men det verkar som att ett fungerande nätverk också skyddar träd mot svampangrepp och liknande. Blir nog extra viktigt med högre temperaturer, nya invasiva arter osv.

Idealism inom givna gränser och i liten skala. Då är den utmärkt. Men inte på högre politisk nivå. Där är det pragmatism och kompromiss som gäller.

[Vega]

Egentligen så är det ganska konstigt. Vi kan gå ut i en skog. Som är så full av liv. Det sker en ständig kamp. Miljarder smådjur. Men vi har inga fiender. Vi vet att vi inte ska äta flugsvamp.

[Vega]

Ursprungligen var Pan en lokal herdegud i Arkadien på Peloponnesos. Namnet antas härstamma från grekiskans paein (πάειν), ungefär motsvarande betande.
Pan brukar gestaltas som en man med lurviga ben och bockfötter. Han sägs fördriva tiden i skogen med att spela på sin flöjt och injaga skräck i människor han möter. Enligt myten skall Pan ha förälskat sig i nymfen Syrinx och förföljt henne. För att undkomma Pan förvandlade sig Syrinx till vass. För att vinna Syrinx skar Pan av vasstråna och band dem till en flerpipig flöjt – panflöjten. Därigenom erövrade Pan henne, och han spelade ofta på henne.
I en annan historia anordnas en musiktävling mellan Pan och Apollon. Berget Tmolus utses till domare och även Pans lärjunge kung Midas närvarar. Apollon koras som segrare men till hans förtret instämmer inte Midas i beslutet. Apollon ordnar som hämnd så att kung Midas får åsneöron.
Pan har satyrer till följeslagare.
Under middagstiden vilar han och vill inte bli störd, och en plötslig panik i en boskapshjord tillskrevs pan, därav ordet panik eller "panisk skräck". Pan kunde också injaga panik i arméer.
Enligt en legend var det Pan som injagade en sådan skräck hos perserna i Slaget vid Marathon, varför atenarna efter segern tillägnade honom en grotta på Akropolis norra sida. En egendomlig saga talar också om "Den store Pans död".
I romersk mytologi likställdes han ofta med Marsyas eller Faunus. Senare tiders filosofiska spekulationer försökte genom en felaktig namntolkning (pan = alltet, universum) göra antaganden om att Pan ursprungligen varit världsalltets Gud.
Pans attribut var, förutom herdepipan och herdestaven, en barrträdskrans.

[Vertumnus]

Ursprungligen var Pan en lokal herdegud i Arkadien på Peloponnesos. Namnet antas härstamma från grekiskans paein (πάειν), ungefär motsvarande betande.
Pan brukar gestaltas som en man med lurviga ben och bockfötter. Han sägs fördriva tiden i skogen med att spela på sin flöjt och injaga skräck i människor han möter. Enligt myten skall Pan ha förälskat sig i nymfen Syrinx och förföljt henne. För att undkomma Pan förvandlade sig Syrinx till vass. För att vinna Syrinx skar Pan av vasstråna och band dem till en flerpipig flöjt – panflöjten. Därigenom erövrade Pan henne, och han spelade ofta på henne.
I en annan historia anordnas en musiktävling mellan Pan och Apollon. Berget Tmolus utses till domare och även Pans lärjunge kung Midas närvarar. Apollon koras som segrare men till hans förtret instämmer inte Midas i beslutet. Apollon ordnar som hämnd så att kung Midas får åsneöron.
Pan har satyrer till följeslagare.
Under middagstiden vilar han och vill inte bli störd, och en plötslig panik i en boskapshjord tillskrevs pan, därav ordet panik eller "panisk skräck". Pan kunde också injaga panik i arméer.
Enligt en legend var det Pan som injagade en sådan skräck hos perserna i Slaget vid Marathon, varför atenarna efter segern tillägnade honom en grotta på Akropolis norra sida. En egendomlig saga talar också om "Den store Pans död".
I romersk mytologi likställdes han ofta med Marsyas eller Faunus. Senare tiders filosofiska spekulationer försökte genom en felaktig namntolkning (pan = alltet, universum) göra antaganden om att Pan ursprungligen varit världsalltets Gud.
Pans attribut var, förutom herdepipan och herdestaven, en barrträdskrans.

Är Pan helt död eller bara motarbetad, är det möjligt att helt begrava honom? Här dyker han hursomhelst upp livs levande i en barnsaga. Videon tar upp lite av spänningen mellan det framväxande industrisamhället och romantikens tankeströmningar
The piper at the edge of dawn
https://youtu.be/3cx3uFrY7Ho

[Hubert]

Spännande läsning om vår längtan till naturen och rädsla för det okontrollerbara.
Länken 13 okt 2025 ger nyttiga perspektiv på politisk korrekthet och inte minst bigotteri.

Oliver Goldsmith (1728-1774) skrev dikten The Deserted Village som reaktion på flykten från landsbygden.

Är vi inte lite för rädda för allt som är nytt?
Går det att förstå denna rädsla, både ur individuellt perspektiv och socialt/ekonomiskt?

Å andra sidan - vem känner inte samhörighet med träd, skog, sjö, hav, fjäll och allt det andra som har med natur att göra? Vi är del av naturen.

[Algotezza]

Spännande läsning om vår längtan till naturen och rädsla för det okontrollerbara.
Länken 13 okt 2025 ger nyttiga perspektiv på politisk korrekthet och inte minst bigotteri.

Oliver Goldsmith (1728-1774) skrev dikten The Deserted Village som reaktion på flykten från landsbygden.

Är vi inte lite för rädda för allt som är nytt?
Går det att förstå denna rädsla, både ur individuellt perspektiv och socialt/ekonomiskt?

Å andra sidan - vem känner inte samhörighet med träd, skog, sjö, hav, fjäll och allt det andra som har med natur att göra? Vi är del av naturen.

Vi både är rädda för, attraheras av och finna det nya intressant och spännande. Uttrycken med skräckblandad förtjusning och med blandade känslor kan beskriva detta.

[Anders]

Spännande läsning om vår längtan till naturen och rädsla för det okontrollerbara.
Länken 13 okt 2025 ger nyttiga perspektiv på politisk korrekthet och inte minst bigotteri.

Oliver Goldsmith (1728-1774) skrev dikten The Deserted Village som reaktion på flykten från landsbygden.

Är vi inte lite för rädda för allt som är nytt?
Går det att förstå denna rädsla, både ur individuellt perspektiv och socialt/ekonomiskt?

Å andra sidan - vem känner inte samhörighet med träd, skog, sjö, hav, fjäll och allt det andra som har med natur att göra? Vi är del av naturen.

Låter lite idealistiskt.

[Anne]

Tack för att jag fick en inblick i så många av eras tänkande kring detta Men jag undrar verkligen hur en sådan mackapär som man kan lyssna på växter fungerar. Jag har sett ett flertal videos på youtube och jag undrar om detta är sant. Av det jag har jag har tittat och lyssnat på har det varit rakt igenom instrumental, klassisk musik. Nu är inte jag insatt i klassisk musik. Men visst vore det mindblowing om någon som är insatt i detta kunde ärligt vidimera om det rör sig om kända klassiska stycken av kända kompositörer eller något okänt.

[Johan Ågren]

Man kanske kan se det så att vi förlorat våra rötter, och evolutionen har försett oss med andra, mer moderna funktioner. Vi kan ju fråga oss vilja aspekter vi fortfarande har gemensamt med träd. Svamparna är mer närbesläktade med oss. Människor står närmare svampar genetiskt än vad svamparna står nära växter. Svampar kommunicerar också genom sina nätverk på ett sätt som mer påminner om hur cellerna i våra hjärnor och kroppar kommunicerar. Men språkmässigt så är vi lite långt ifrån varandra, och vi har lite olika bekymmer. Tror det är fel väg att gå att försöka tolka naturen utifrån ett mänskligt perspektiv. Naturen fungerar bäst när vi bara fortsätter att lyssna och att den fyller oss med något som vi glömt på vägen. Den kan på så sätt stämma oss i ballans. Sedan har vi idag mest trasiga ”skogar”; industriskog/plantager. Urskogarna är sällsynta. Fjällen är minst exploaterade i Sverige, och de skriker inte av sorg lika mycket. Finns en urskog i närheten av där jag bor som jag besöker varje år. Den släpper knappt in mig.

Det kommer att bli spännande när vi kan odla fram hjärnsubstans, transplantera moduler till vårt medvetande och i allt högre grad kunna länka våra hjärnceller till andra nätverk. Framtidens AI kommer nog inte att finnas i datorer utan i komplexa biologiska nätverk och ”kroppar” vi inte kan föreställa oss idag. Gränssnitten mellan människor och övrig natur kommer säkerligen att utvecklas i den evolutionen och bli mer påtaglig. Vissa kanske invänder och menar att allt redan finns där, fördolt, och att vi bara är begränsade i vår förmåga. Om så är fallet så måste vi vara försiktiga så vi inte lägger ytterligare lager ovanpå verkligheten som skapar en alienerande dualistisk aspekt till tillvaron. Det blir en förfelad kultivering, något hemskt.

[Vega]

Man behöver inte tänka att människans kropp är ett resultat av lång evolution. Våra kroppar kanske bara är en slags illusion.

[Vertumnus]

Man kanske kan se det så att vi förlorat våra rötter, och evolutionen har försett oss med andra, mer moderna funktioner. Vi kan ju fråga oss vilja aspekter vi fortfarande har gemensamt med träd. Svamparna är mer närbesläktade med oss. Människor står närmare svampar genetiskt än vad svamparna står nära växter. Svampar kommunicerar också genom sina nätverk på ett sätt som mer påminner om hur cellerna i våra hjärnor och kroppar kommunicerar. Men språkmässigt så är vi lite långt ifrån varandra, och vi har lite olika bekymmer. Tror det är fel väg att gå att försöka tolka naturen utifrån ett mänskligt perspektiv. Naturen fungerar bäst när vi bara fortsätter att lyssna och att den fyller oss med något som vi glömt på vägen. Den kan på så sätt stämma oss i ballans. Sedan har vi idag mest trasiga ”skogar”; industriskog/plantager. Urskogarna är sällsynta. Fjällen är minst exploaterade i Sverige, och de skriker inte av sorg lika mycket. Finns en urskog i närheten av där jag bor som jag besöker varje år. Den släpper knappt in mig.

Det kommer att bli spännande när vi kan odla fram hjärnsubstans, transplantera moduler till vårt medvetande och i allt högre grad kunna länka våra hjärnceller till andra nätverk. Framtidens AI kommer nog inte att finnas i datorer utan i komplexa biologiska nätverk och ”kroppar” vi inte kan föreställa oss idag. Gränssnitten mellan människor och övrig natur kommer säkerligen att utvecklas i den evolutionen och bli mer påtaglig. Vissa kanske invänder och menar att allt redan finns där, fördolt, och att vi bara är begränsade i vår förmåga. Om så är fallet så måste vi vara försiktiga så vi inte lägger ytterligare lager ovanpå verkligheten som skapar en alienerande dualistisk aspekt till tillvaron. Det blir en förfelad kultivering, något hemskt.

>Den släpper knappt in mig<. Hur skall det tolkas?

[Vega]

Jag tror inte på släktskap med träd. Varför? Jo men då kan jag lika gärna vara släkt med en sten. Jag får ingen kontakt med vare sig stenar eller träd.

[xion]

Man kanske kan se det så att vi förlorat våra rötter, och evolutionen har försett oss med andra, mer moderna funktioner. Vi kan ju fråga oss vilja aspekter vi fortfarande har gemensamt med träd. Svamparna är mer närbesläktade med oss. Människor står närmare svampar genetiskt än vad svamparna står nära växter. Svampar kommunicerar också genom sina nätverk på ett sätt som mer påminner om hur cellerna i våra hjärnor och kroppar kommunicerar. Men språkmässigt så är vi lite långt ifrån varandra, och vi har lite olika bekymmer. Tror det är fel väg att gå att försöka tolka naturen utifrån ett mänskligt perspektiv. Naturen fungerar bäst när vi bara fortsätter att lyssna och att den fyller oss med något som vi glömt på vägen. Den kan på så sätt stämma oss i ballans. Sedan har vi idag mest trasiga ”skogar”; industriskog/plantager. Urskogarna är sällsynta. Fjällen är minst exploaterade i Sverige, och de skriker inte av sorg lika mycket. Finns en urskog i närheten av där jag bor som jag besöker varje år. Den släpper knappt in mig.

Det kommer att bli spännande när vi kan odla fram hjärnsubstans, transplantera moduler till vårt medvetande och i allt högre grad kunna länka våra hjärnceller till andra nätverk. Framtidens AI kommer nog inte att finnas i datorer utan i komplexa biologiska nätverk och ”kroppar” vi inte kan föreställa oss idag. Gränssnitten mellan människor och övrig natur kommer säkerligen att utvecklas i den evolutionen och bli mer påtaglig. Vissa kanske invänder och menar att allt redan finns där, fördolt, och att vi bara är begränsade i vår förmåga. Om så är fallet så måste vi vara försiktiga så vi inte lägger ytterligare lager ovanpå verkligheten som skapar en alienerande dualistisk aspekt till tillvaron. Det blir en förfelad kultivering, något hemskt.

I "min egen" urskog har jag bekväma stigar att gå på. Finns det sådana väljer också djuren att använda dessa,
Ogenomträngligheten finns i den omgivande miljön. I en "kulturskog" finns inga stigar. Bara ris, bråte och körskador efter röjningar och avverkningar.

[xion]

Jag tror inte på släktskap med träd. Varför? Jo men då kan jag lika gärna vara släkt med en sten. Jag får ingen kontakt med vare sig stenar eller träd.

Träd är levande varelser, till skillnad från stenar.