Svart eller vitt

[jaganonym]

Jag är ganska trött, orkar inte formulera mig väl. Ursäkta.

Dominerande bland mina tankar är antingen (när jag mår bra) "Wow, livet är fantastiskt. Titta på himlen vad vackert! Hur kunde jag någonsin se ner på detta?" eller (när jag mår mindre bra) "Vad ska jag göra med all tid jag fått tilldelad? Här finns inget meningsfullt att göra. I alla fall inte för mig. Vad var det jag var så hängiven över igår? Jag förstår det inte längre."

Det är två ytterligheter. Svart eller vitt. Och jag antar att det finns människor som upplever samma som jag.

Hur kan det vara så? Är intellektet så obetydligt att dagsformen kan skriva över ens allmäna livsåskådning bara sådär? Hur mycket människa är man när man inte kan hålla kvar samma känslor mer än ett par dagar?

Jag vet att jag om jag hade kunnat observera mig själv utifrån, hade varit positivt inställd till mitt liv nästan hela tiden men jag fångas i den rådande stunden, det mörka nuet, egot, whatever.

Idag är en sådan dag. Jag vet att jag bara tar mig själv djupare genom att tänka negativt. Jag vet att jag kommer ångra det när jag vaknar i morgon. Ändå gör jag det. Mitt intellekt vill hålla ångan uppe men något hindrar mig. Känner mig som roulettespelaren som satsar allt han äger innan kasinor stänger. Han vet att han kommer ångra det. Han vet att han egentligen inte vill. Ändå gör han det. För det spelar ingen roll just nu. Just nu.... Exakt så är det för mig.

Färdigsvamlat nu,
trevligt forum förresten.

[Damir]

Vad vill du ha för svar på detta? Någon som håller med dig: "jag vet hur det är, upplever samma sak, livet kan vara trist osv osv" eller att någon påpekar vad som behöver fixas i dina tankegångar för att du ska må bättre? Jag kan säga att jag vet hur det är, glad en dag, uppgiven nästa. Jag har kommit förbi det till en viss grad och förstått att tankarna och känslorna som formas inom mig inte tillhör mig, utan är en del av min dåliga självbild som har formats av negativa krafter runt omkring mig. De är bara en illusion, precis som de positiva tankarna de dagarna jag är/var bättre på att ljuga för mig själv. Jag är i konstant krig med mig själv, mitt överjag och mitt "barn". Jag vet inte hur man fixar det men jag har märkt att ju mer emotionell kontakt jag har med det motsatta könet, desto bättre och starkare känner jag mig. Annars är jag konstant ensam inombords, även när jag pratar med människor. Jag kan inte fokusera min blick och kan inte fokusera mina tankar, allt flyger åt alla håll. Min kropp är där men min själ är utanför och observerar. När jag skriver och pratar med andra vill jag oftast gå in i en roll för den känns tryggare, ingen kan jävlas med mig när jag är i den rollen, där har jag kontroll. Du har det säkert svårt men jag kan garantera dig att du inte är ensam om det. Det gäller att inte ge efter för uppgivelsen och de destruktiva tankarna. JAg kanske babblade på men jag vet inte vad du vill ha för svar.

[jaganonym]

Nej, det var intressant.
Problemet är bara att jag inte känner att jag kan få bukt med mina problem genom att angripa dem på ett intellektuellt plan.

Alla svar som relaterar till detta tycker jag är intressanta. Bäst vore förstås en lösning men det är väl naivt att tro på något sådant.

[Damir]

Försök att beskriva din verklighet för mig, jag vill gärna veta. PMa mig gärna.

[jaganonym]

Försök att beskriva din verklighet för mig, jag vill gärna veta. PMa mig gärna.

Min verklighet? Vad vill du veta?

[Fication]

När det gäller livsåskådning och att bestämma om världen är ett trevligt ställe eller ett skitställe så tror jag att man inte kommer särskilt långt med intellektet. Det är för mycket information, icke-representativt urval och mycket färgat dessutom. Det är intellektet som kommer på den idiotiska idén att man över huvud taget kan göra en sån värdering. Det är intellektet som säger att en sak är antingen svart eller vit (eller gråskalor däremellan).

Intellektet kommer också på den lysande idén att hela tiden försöka värdera livet som kanon, för då funkar man ju mycket bättre!

Dagsform varierar, ibland är man på topp och sprutar av kreativitet, kärlek, hopp, you name it! Och ibland är man på fotknölnivå, a waste of space! Men världen och livet är detsamma, det är bara vårt intellekt som har storhetsvansinne nog att försöka värdera den.

Som Damir säger så är det nog klokt att försöka fokusera på något utanför sig själv, tex en annan människa emellanåt. Om man hela tiden iakttar sig själv blir det lätt rundgång med självförstärkande processer som följd. Och svar - nej, jag tror inte att du kan lösa dina problem med ditt intellekt. Snarare genom att du inser begränsningarna hos ditt intellekt.

Hur mycket människa är man om man inte lyckas hålla kvar samma känslor mer än ett par dagar? Tja, väldigt mycket människa skulle jag säga.

[Fication]

Glöm det jag skrev.

Dominerande bland mina tankar är antingen (när jag mår bra) "Wow, livet är fantastiskt. Titta på himlen vad vackert! Hur kunde jag någonsin se ner på detta?"

Är det här normaltillståndet? Är det ett missförstånd? En illusion? Är det detta allt går ut på. Är vi alla mer eller mindre defekta som inte inser det? Hur kunde det gå så fel?

Vad får oss att tänka så här? Varför gör vi det? Ska man viljemässigt välja att tänka så här, välja att förhålla oss till världen på det här sättet? Är det så att vi bara ska ge upp allt motstånd för att känna så här och se allt så här? Måste vi kämpa oss till det?

Detta, är det ett symptom, är det ett syfte, är det mål eller medel på vägen?

Vågar vi tro att det är möjligt att gå omkring och känna så här oavbrutet? Är det det allt går ut på eller är livets innersta väsen och yttersta grund en kompromiss mellan att må toppen ibland och skit ibland? Eller gå omkring i en ständig grådaskig sörja?

Vem dör hellre än kompromissar med livet?

[Kiifen]

Jaganonym

Enligt William Glassers choice theory så tillfredställer vi våra behov då de överensstämmer med de bilder man har i sin inre kvalitetsvärld.

Mental sjukdom är därför ett symptom på allmän otillfredställelse, man blir kluven i sig själv eftersom verkligheten inte stämmer överens med sina egna bilder.

Jag tror att du har orealistiska förväntningar på verkligheten vilket gör att du guppar upp och ner och befinner dig antingen i ditt rus av den fantastiska kvalitetsvärlden och sedan i hopplöshet så fort du kommer ner i den reella världen. Risken finns då att du skapar ett beroende av att leva i fantasins värld med resultat att verkligheten bara blir värre och värre.

Existentialistiskt sett så måste man inse att livet innebär motgångar och det är när man övervinner motgångar som man firar triumfer och det är så man också växer sig starkare och den reella världen kan böra växa samman med kvalitetsvärlden. Det du verkar göra är att ständigt vänta på bättre tider när du istället borde ta fler risker och göra mer av det som skrämmer dig.[/url]

[Fication]

Intressant och vettigt.

Alltså, en verklighet (som den är) och en kvalitetsvärld (så jag vill att verkligheten ska vara). Naturligtvis är det ett glapp dem emellan. Det glappet ger oss drivkraft att handla.

Problem: vi blandar ihop dem, vi förälskar oss i kvalitetsvärlden och vill inte lämna den. När riktiga verkligheten visar sitt motbjudande ansikte blir vi nedstämda eftersom vi märker att glappet är för stort. Vi accepterar inte att verkligheten ser ut som den gör.

Lösning: Ha en tydlig bild av hur verkligheten ser ut och ha en tydlig bild av hur kvalitetsvärlden ser ut. Resten fixar sig. När verklighetens tegelvägg smashar in i nyllet är detta bra. Det tillför information och skärpa till bilden av verkligheten.