Lite lösa funderingar om det estetiskt vackra och det Vackra

[transversal]

Det jag menar är att även djur kan ju få psykoser. Jag vet inte vad "naturen" är för någonting. Det är föränderlig, vi är ju naturen redan nu, naturen har genererat förnuftet, så egentligen finns det inget sätt att någonsin komma "ifrån" naturen. Vi är ju vad vi är.

[Skogsälvan]

Skogis:

Det är väl för att det kritiska tänkandet beträffande den tilltänkta hämmas kraftigt i hjärnan som tillståndet liknas vid psykos. Det är härligt att vara djupt förälskad, men speciellt saklig och skeptisk är man väl kanske inte.

En avprogrammerad och naturnära uppfattning av världen är relativt sett en psykos. Det betyder inte att upplevelsen är felaktig, bara det att den kommer i konflikt med "förnuftet". "Förnuftet" har ju visat sig vara bedrövligt och behöver göras om, tillika med de rådande kulturella värderingarna. Att kalla extraordinära upplevelser för "psykoser" rakt av gör ju att inga som helst starka alternativ får finnas. Vi kan ju då vara säkra på att vi kastar bort det finaste i livet.

Det här var något av det bästa jag läst, Johan! Oj, vad jag gapskrattade (av befriande karaktär alltså) åt "Förnuftet" har ju visat sig bedrövligt och behöver göras om, tillika med de rådande kulturella värderingarna. Bedrövligt var ordet! Lufier postade en jättfin låt av Magnus Lindberg idag. Det fick mig att lyssna mer på honom. Lyssna gärna på den här låten för det är en viktig varning om hur illa det kan gå om man förlorar slaget om sin egen verklighet. Jag vill inte vara en zombie eller robot.

<iframe width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/84--YlPNjzM" frameborder="0"></iframe>

Transversal: Förälskelsen är en viktig ingångspunkt för kärlek. För att citera Tony Holgersson: "Det river och det sliter i mina sömmar. Vissa föraktar dessa enkla drömmar. Drömmen om kärlek som människan har är det sista som försvinner och det första som var."

Monstret: Ja, det är en jättebra sammanfattning om en del saker jag pratar om nu

[transversal]

Skogis: Du tycks tro att jag undervärderar förälskelsen, eller betydelsen av den? Varför? Att någonting påminner om psykos kan det ju vara verkligt eller härligt eller spännande, eller viktigt. Jag jobbar ju för tusan med ett kreativt yrke, psykosen har en enorm närhet till kreativitet, men det gör inte kreativiteten mindre viktig. Eller psykosens verkan mindre verklig.

De psykotiska aspekterna hos människor är det som ger färg mystik och mening. De depressiva eller rationella delarna ger jordbundenhet men också gråhet. Förälskelsen förhöjer och förskönar, skapar mening där ingen tidigare fanns. Det är en kul och skön känsla. Så är kreativitet.

[transversal]

I min vardag gör jag dock av med väldigt mycket av min kreativa "psykotiska" energi i jobbet, det gör att jag trivs bättre med att använda "förnuftet" på fritiden, därför att det är den delen av hjärnan jag inte använder lika mycket när jag jobbar. Den kreativa fritänkande sidan blir trött och vill vila om den har hittat på nya saker hela dagen, och förnuftet är en plats att vila på, åtminstone för mig.

[Johan Ågren]

I min vardag gör jag dock av med väldigt mycket av min kreativa "psykotiska" energi i jobbet, det gör att jag trivs bättre med att använda "förnuftet" på fritiden, därför att det är den delen av hjärnan jag inte använder lika mycket när jag jobbar. Den kreativa fritänkande sidan blir trött och vill vila om den har hittat på nya saker hela dagen, och förnuftet är en plats att vila på, åtminstone för mig.

Det är en speciell trötthet som uppstår när man har haft ett rejält kreativt pass. Jag blir liksom hög och sluddrig. Gäspar på ett speciellt sätt. Lite grann som att ha druckit för mycket kaffe när man egentligen är trött. Eller snarare att ha knaprat efedrin. Antar att kreativiteten drar upp mina noradrenalinnivåer. Men förnuftigare blir jag nog inte, bara lullig. Trummor funkar riktigt bra.

[Anders]

I min vardag gör jag dock av med väldigt mycket av min kreativa "psykotiska" energi i jobbet, det gör att jag trivs bättre med att använda "förnuftet" på fritiden, därför att det är den delen av hjärnan jag inte använder lika mycket när jag jobbar. Den kreativa fritänkande sidan blir trött och vill vila om den har hittat på nya saker hela dagen, och förnuftet är en plats att vila på, åtminstone för mig.

Det är en speciell trötthet som uppstår när man har haft ett rejält kreativt pass. Jag blir liksom hög och sluddrig. Gäspar på ett speciellt sätt. Lite grann som att ha druckit för mycket kaffe när man egentligen är trött. Eller snarare att ha knaprat efedrin. Antar att kreativiteten drar upp mina noradrenalinnivåer. Men förnuftigare blir jag nog inte, bara lullig. Trummor funkar riktigt bra.

För mej är det tvärt om. Jag är för slö och ostrukturerad för att kunna ha ett kreativt jobb, så jag löser en massa mer eller mindre svåra problem istället av lite olika slag. Tillverkar eller skapar inget, bara fixar, och det på ett förhoppningsvis fönuftigt sätt. Så för mej är kreativiteten nåt jag gör på fritiden. Kan skriva några kapitel på en av mina romaner som aldrig blir färdiga, eller testa ut en massa ackord som låter bra tillsammans. Skriva några förvirrade inlägg här eller tänka ut nåt. Om jag inte är för trött och hamnar framför nåt TV spel eller TV program förstås.

[Anders]

Annars så skulle jag vilja definera estetiken som att man faktiskt gillar det man gillar, när man tar in nåt med sinnena. Oavsett om det beror på att man får syn på den vackra gläntan i skogen i det fantastiska ljuset eller för att man får syn på jättebrösten på reklamaffischen. Och sen försöker fatta varför man då gillar det. Man själv eller varför folk var till mans gillar nåt eller inte.

Och det kan man ju göra ibland, sen tar man bara in det ibland, ibland i det här psykotiska ruset. Och varför inte? Förnuftig springer man omkring och är hela dagarna, så varför inte flippa ur, det är säkert stimulerande.

Men det är ju inte så att det här är vackert och det där är fult. Just i naturen känner jag det tydligt. Fick för en 7-8 år sen en upptäckte jag hur vacker en lövskog är i motljus då solen står riktigt högt mitt på dagen. Överjordiskt vacker tyckte jag då. Sen cyklade jag ibland omkring somrarna efteråt och letade platser där jag trodde solen skulle lysa ner extra vackert, väntade på att solen skulle gå ur moln och så, och det tog musten ur det vackra. Nu är det väl ok, men jag kan vända huvudet åt andra sidan och se var solstrålarna tar vägen istället.

Riktigt var kärleken kommer in i det här har jag svårt att se. För att en vacker skog ser jag bara på som en bild, som ger mig en positiv känsla och glädje. En ful dja hund som viftar på svansen och ser lagom underfundig ut ger mig glädje på ett helt annat plan, det är en kontakt. Skogen ser mig inte.

Förälskelsen blir ju lite bökig här då, för man kan ju faktiskt bli tokattraherad av någon bara på hennes utseende och sitt sätt att vara. Men också på att hon faktiskt är en tvillingsjäl. Så skönheten och kärleken blir liksom ingredienser i förälskelsen, inte nödvändigtvis additiva. Men att vara förälskad är inget jag skulle beskriva som estetiskt. Det är ångestfyllt, låt vara kraftfullt, tillstånd, inte bara gillande.

[transversal]

Hänger inte med riktigt i din diskussion, har någon här tidigare hävdat att förälskelsen skulle vara ett estetiskt tillstånd? Eller hävdar du det för att sedan emotsäga det?

[Anna Sara]

<iframe width="32" height="28" src="http://www.youtube.com/embed/aGNWTX6rKfE" frameborder="0"></iframe>


Tankar i frågorna: Det naturliga -inkl. det kroniska. Den extrema dualiteten i en flirt med elementen som spolat psykosen (på toa).




<iframe width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/9j4VQNfs4PM" frameborder="0"></iframe>

[Anna Sara]

<iframe width="480" height="390" src="http://www.youtube.com/embed/4m06_j72mdo" frameborder="0"></iframe>

Jämför med Lady Gaga's Born This Way. Ursäkta om ni anser musiken är stökig i tråden såhär.
Cool: http://en.wikipedia.org/wiki/Wild_Energy._Lana

[Lufier]

Känslor som får tid att växa fram naturligt är vackra eller som monstret sa,
det vackra blir normativt, snarare än deskriptivt.

Anna Sara, tyckte om ditt inlägg! "Den extrema dualiteten i en flirt med elementen som spolat psykosen (på toa)."

vackert

[monstret]

Jag vet inte, men jag tänker att det som kan uppfattas som "normativ skönhet" egentligen är en generalisering av allas individuella uppfattningar. Alltså, precis som ett demokratiskt politiskt beslut måste kompromissa med varje enskilds åsikt, måste också det vackra genom samma filter. Nivellering. Och det som blir kvar blir egentligen bara platt och tråkigt oftast, men det kanske behövs för vår gemenskap på något sätt.

[Lufier]

Brandmannen som brände sönder hela sitt ansikte led av att
hans flickvän inte kunde ta sig förbi det kollektivt normativa, hon lämnade honom. Han träffade en som
kunde kunde skapa sig en en ny norm för vad som är vackert. Hon som kunde se honom som
vacker som verkligen kunde se honom som vacker, fick hon en ny egen norm eller var det deskriptivt
monstret?


”Kan bara ändra mig själv – inte andra”

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kro ... d#after-ad

[Anders]

Hänger inte med riktigt i din diskussion, har någon här tidigare hävdat att förälskelsen skulle vara ett estetiskt tillstånd? Eller hävdar du det för att sedan emotsäga det?

Nja, jag började läsa tråden rätt långt in i dess liv och drog den från början. Hade lite svårt att se hur först kärleken och sen förälskelsen kom in i den estetiska bilden. Men det finns ju en koppling på nåt sätt i att en fördelaktig person av det kön man åtrår onekligen är en estetisk upplevelse. Och sen att förälskelse är något som gäller själ men också det man upplever med sina sinnen. Men jag hade lite svårt att hänga med i svängarna där, då Förälskelsen som psykos kom med i bilden, det skall erkännas.

[Anna Sara]

Individer som växer upp i psykiska familjer eller med psykiskt sjuka föräldrar, känner igen miljön och i synteserna skapas sedan en annorlunda estetisk smak. Man minns ofta barn som mästerliga. Ett materalistiskt svart clubrum i mötena tonat av sarkasm ~ perfekt eller fult? Den svarta krimskramsen av estetiken reser till idealiseringens intellektuella sökande efter det vackra. Immateriell skönhet i religon/religiös utlevelse kan ibland innebära en tro på ren skönhet.