Vägen till lycka

[Algotezza]

Jag tror att mänsklighet är det viktiga, jag kan faktiskt inte komma på någonting annat som gör mig glad. Det finns ju andra saker som gör mig glad, mat t.ex. i viss mån, men jag kan inte riktigt förstå varför mat gör mig glad, jag litar bara blint till erfarenheten att mat brukar göra så att jag mår bra, och det gills väl inte riktigt.

God mat ger livskvalité för mig. Möta vänlighet och ett leende gör mig glad. Ännu gladare blir jag om någon är intresserad av mina alster spontant utan att jag tvingat dem på dem. När jag haft en dikt i Sydsvenskan och en kollega glatt berättar det, när jag kommer till jobbet, då blir jag glad...

[Pilatus]

Jag tror de flesta människor skulle kunna leva under mycket bistra omständigheter och vara lyckliga. T ex i en socialistisk stat. Gemenskap, enkel men välsmakande mat, enkla bostäder och en slant till det mest nödvändiga.

Frihet och rättssäkerhet är viktigare än millimeterrättvisa, jämställdhet och demokrati i varje skitfråga. Ett neurotiskt sneglande efter vad man måste ha är i sig en olycka.

Men man behöver för den skull inte leva som Stig-Helmer. Det skulle verka en smula efterblivet om det vore på riktigt. Man skall ha bra mycket charm för att kompensera en sådan nördighet.

[Algotezza]

Bistra omständigheter låter som om de framkallar lidande. Jag menar att vi skulle kunna leva under enklare omständigheter och ändå vara lyckliga. Konsumtionismen är en ond cirkel - väl inne i den karusellen blir man aldrig nöjd. Så länge man tror man kan konsumera sig till lycka...

[Pilatus]

Bistra omständigheter låter som om de framkallar lidande. Jag menar att vi skulle kunna leva under enklare omständigheter och ändå vara lyckliga. Konsumtionismen är en ond cirkel - väl inne i den karusellen blir man aldrig nöjd. Så länge man tror man kan konsumera sig till lycka...

Jo, men var går en sådan gräns där enklare omständigheter inte medför ett större relativt lidande? Om vi finge nöja oss med bilar av Trabant-klass, om bostädernas underhåll överlämnades till hyresgästerna, om maten endast fanns att tillgå efter behov. Om vi var tvungna att arbeta åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan etc.

Det som skulle kompensera kunde vara en friare kultur, "multi-kultur", mötesplatser, sport, nöjen.

Antagligen skulle inte någon frivilligt vilja leva i en sådan stat, men om det blir tvingande i samband med en ökad folkmängd, överhängande hot om en ekologisk kollaps och tillgångsbrist på vitala mineraler och varor. Skulle allt detta välordnade lågbudgetsamhälle frambringa enbart olycka? Det är förstås en slags dystopi. Men varför inte ta ut svängarna och börja från ett läge där inget överflöd finns.

Vore lycka omöjlig här? Jag tror en sådan värld vore fullt realistiskt och att mängden lycka skulle kunna befinna sig på samma nivå som i det nuvarande samhället, efter en längre tids anpassning. Är det vår levnadsstandard eller det kulturella livsmönstret som betyder mest för vår lycka?

[Anders]

Inte bara absolutvärde utan derivata också. Försämring av de stora yttre omständigheterna blir väldigt få glada av. Och vice versa. Är man född i enklare omständigheter kan man nog vara lika lycklig som en född i bättre. Farfar som var son till smed på ett gods verkar haft rätt kul.

[Anne]

Mitt tips är... Försök släppa prestigeeländet. Det är faktiskt betungande och bara till besvär.

[Pilatus]

Mitt tips är... Försök släppa prestigeeländet. Det är faktiskt betungande och bara till besvär.

Det finns vissa kategorier som är mer krampaktigt bundna vid sin ofelbarhet än andra. Åsa Romson är den senaste i raden som försökt hävda att hon haft rätt, trots att hon hade satt foten i klaveret. Det är säkert mänskligt att reagera som hon gjorde. Inte många står ut med att förlora andras aktning och respekt. Förlorar vi andras anseende, en uppnådd position i anställningen, eller en god inkomstnivå, kanske den vi lever tillsammans med, eller något annat som glittrar så känns det inte bra. Jag tror inte att det går att göra så mycket åt.

Men jag tror inte att lycka är något som enkelt följer materiell välfärd, prestige och levnadsstandard. Det finns värden som vi sätter högre.

[Anne]

Nej, lätt är det värkligen inte. Långt ifrån. Men små steg åt det hållet kan alla göra. Som exempelvis. Någon hör någon detalj om mig och säger "Men då måste du väl ha läst NN". Det har jag inte gjort och varför ska jag sitta och låtsas att jag har gjort det? Det är ju bara dumt. Jodå, jag har läst en hel del, men inte denne författare. Sitta där och leka intellektuell bara för att alla andra har läst den här författaren... Nej, det blir bara knas.

[Pilatus]

Sitta där och leka intellektuell bara för att alla andra har läst den här författaren...

Den här artikeln tyckte jag var bra och belyser litet hur vi ser på intellektualism. Vem vill väl vara intellektuell?


Stefan Collini
http://www.svd.se/kultur/understrecket/vem-vill-val-vara-intellektuell_1453213.svd

[Algotezza]

Vilket är problemet? Se sig som intellektuell eller vara intellektuell? Är det värre än att inte vara det? Men blanda bara inte samman intelligent och intellektuell!

[Pilatus]

Vilket är problemet? Se sig som intellektuell eller vara intellektuell? Är det värre än att inte vara det? Men blanda bara inte samman intelligent och intellektuell!

Problemet är föraktet för intellektualismen, som om det vore att klä sig i en skrud av anspråksfulla fjädrar. Det anser jag inte att det är. Och för all del, har man bommat att läsa en bok som man bara måste läsa - gör det då! Med största sannolikhet finns den på biblioteket om nu "alla" har läst den. Tycker man inte om den så är det ju inte svårare än att man lägger boken åt sidan. -Mitt bidrag kan få vara att jag ännu inte läst E L James bok.

[Anne]

Det behöver ju inte alls vara en bok (har för övrigt inte läst de böckerna heller, Pilatus - inte ens sett filmen). Det var bara ett exempel om var man exempelvis kan lägga sin prestige och därmed sätta sig i en sits som inte är så himla bekväm. Att förställa sig. Ge skenet av att man är så Oootroligt perfekt. För så är det ju inte. Att möta sin imperfektionism, sina "sämre" sidor och ändå kunna se sig själv i spegeln, i vitögat och uppriktigt säga till sig själv "hallå, du är faktiskt rätt fin som du är även om du inte hoppar 2,45. Det är helt ok. Du är älskad i all din dråplighet ."

[Pilatus]

Det behöver ju inte alls vara en bok (har för övrigt inte läst de böckerna heller, Pilatus - inte ens sett filmen). Det var bara ett exempel om var man exempelvis kan lägga sin prestige och därmed sätta sig i en sits som inte är så himla bekväm. Att förställa sig. Ge skenet av att man är så Oootroligt perfekt. För så är det ju inte. Att möta sin imperfektionism, sina "sämre" sidor och ändå kunna se sig själv i spegeln, i vitögat och uppriktigt säga till sig själv "hallå, du är faktiskt rätt fin som du är även om du inte hoppar 2,45. Det är helt ok. Du är älskad i all din dråplighet ."

Enklast är att ha en viss distans till sig själv och till andras tyckanden. Men ibland så är det ju som du säger, att någon ägnar stor energi åt att berätta om en extraordinär läsupplevelse som man själv helt enkelt valde bort, eller inte kände till. Vi lyssnar artigt och blev vi nyfikna kanske vi läser den. Vi behöver inte ha någon relation till perfektion. Oftast är vi tillräckligt bra ändå och kan leva med att inte vara älskade av alla.


Aksel Sandemose

[reflex]

Religion är beviset på människans galenskap.
http://www.svtplay.se/video/2930081/fan ... ientologin
(scientologikyrkan SVT)

[Pilatus]

Religion är beviset på människans galenskap.

Minsann? Men menar du att det besvarar Dancingfordineros fråga på något sätt?