Är paketeringen eller innehållet det viktiga?

[Fornax]

Skulle vara intressant att höra tankar om fenomenet människor med begränsningar att uttrycka sig ordentligt i tal och skrift. Man reagerar på det... Och att reagera på ovidkommande detaljer är något man vill undvika om man fullt ut vill förstå innebörden av det som förmedlas. Det förstår jag. Man blir distraherad av den illa hanterade paketeringen och får det svårare att fokusera på innehållet.

Men samtidigt antar jag att ni förstår att det kan vara svårt att jämt ta till sig att andra hellre opponerar sig på paketeringen istället för innehållet när själva intentionen, och anledningen till den dåliga paketeringen, borde vara uppenbar. Är det viktiga att lyssna på vad en person säger eller hur den säger det?

Får man lägga fram sina åsikter hur otrevligt, arrogant, kort, rakt och nästan så man undrar - konfliktsökande, som helst bara för att man strävar efter att vara ärlig? Vart går gränsen när man i sitt strävande efter att nå sanning och rakhet uppenbarligen inte bemöter människor som de förväntar sig? Är det viktigare att vara ärlig och rak, och hoppas på förståelse för sin rakhet, eller är det viktigare att hålla sig klart på den defensiva sidan och möta acceptans men att då samtidigt inte uppnå ärligheten som det finns potential till?

Vad är det som gäller här egentligen? Borde det fokuseras på att nå förståelse åt båda håll, åt endast ena hållet, eller handlar det om att parterna bör nå en mer fridfull stämning genom individuell insikt och anpassning?
Det talas om att man aldrig ska ge upp. Samtidigt har man ibland önskan om att nån jävel verkligen borde ta och ge upp och bara logga ut och ge plats för sunt förnuft.
I vilket skede bör en människa insnöad i sina tankar och åsikter vakna upp och inse att det handlar om ett insnöande?

Tänk om hen inte är insnöad utan att de som anklagar personen för att vara insnöad är de som är insnöade? Hur vet man?

Åhhh... vad sympatisk han vill vara, hör jag skallran bjällra. Men jag kan inte glädja alla.

(...vad är inte jakt på sympati?)

[Pilatus]

Är det viktiga att lyssna på vad en person säger eller hur den säger det?

Om vi använder vårt omdöme så ser vi i första hand till det som meddelas, kanske är innehållet av stor vikt, ett rop på hjälp, en kärleksförklaring, eller ett kontrakt. Det går inte att svara generellt, ibland är det livsavgörande att språket är korrekt. Andra gånger är det helt underordnat.

Borde det fokuseras på att nå förståelse åt båda håll, åt endast ena hållet, eller handlar det om att parterna bör nå en mer fridfull stämning genom individuell insikt och anpassning?

Språklig kommunikation fungerar naturligtvis bäst om oklarheter kan undvikas. Om fridfull stämning efterfrågas är det antagligen inte filosofi som avhandlas. Filosofer av facket är petiga med bevisbördor och språklig klarhet. Så har det kanske inte alltid varit, nya tankar är inte alltid klara eller enkla att formulera med tillräcklig exakthet.

Det talas om att man aldrig ska ge upp. Samtidigt har man ibland önskan om att nån jävel verkligen borde ta och ge upp och bara logga ut och ge plats för sunt förnuft.

Man kan ju även runda vissa hinder på vägen. Det finns alltid en gräns för vår bildning och förmåga att skriva på ett tillräckligt korrekt sätt. Ibland kanske vi får inse att det är vi själva som är katten som smugit sig in bland hermelinerna.

[klorofyll]

Får man lägga fram sina åsikter hur otrevligt, arrogant, kort, rakt och nästan så man undrar - konfliktsökande, som helst bara för att man strävar efter att vara ärlig?

Absolut inte. Man skall aldrig skriva något som sårar någon annan för sakens skull, men när olika människor har olika uppfattningar får man helt enkelt acceptera att det blir motsättningar, som förhoppningsvis går att lösa eller komma runt. Ibland kan man missuppfatta personer på grund av bakgrund, men man kommer i regel över det om båda har ett gott uppsåt. Det är hela tiden en balansgång.

Människor har så väldigt olika bakgrund. När någon gör något mot mig som är medvetet negativt (från den andres sida), så brukar jag försöka förstå den andres situation (bakgrund och orsak), men även tänka att denne personen beter sig precis likadant mot alla den möter, i princip.

När jag letar efter bra böcker, på bibliotek, så letar jag efter bra inbundna böcker med bra format och typsnitt, som har - det viktigaste - ett innehåll som är relevant, en del böcker luktar gott t.o.m, eller något som bra kvalitet på pappret. Min poäng är att det verkar som att det är större sannolikhet för att en bok med gott innehåll även har resten av attributen, vet inte varför.

[Fornax]

Det talas om att man aldrig ska ge upp. Samtidigt har man ibland önskan om att nån jävel verkligen borde ta och ge upp och bara logga ut och ge plats för sunt förnuft.

Man kan ju även runda vissa hinder på vägen. Det finns alltid en gräns för vår bildning och förmåga att skriva på ett tillräckligt korrekt sätt. Ibland kanske vi får inse att det är vi själva som är katten som smugit sig in bland hermelinerna.

Det har inte varit något lätt avgörande. Man brukar lätt kunna ana vem som är katten. I vissas ögon är det ett onödigt kattskrälle.. i andras ögon den användbara kissemissen... någon man kan använda för att sätta ord på tankarna och känslorna man inte kan vädra via andra kanaler. Avskydd och samtidigt önskad.. saboterande men funktionell.
Vad väger över?
Det är ett svar som skiftar beroende på vem man frågar och vilka behov denne har.

Vad vill kattskrället då?
Bara göra sig hörd och desperat hoppas på tips hur den tämjer rovdrifterna? Inspirera andra med sina tankar? Eller i solskenet mest bli kliad under hakan intill skålen med mjölken den inte borde slicka i sig?
Det kanske inte finns någon klar plan. Ett allmänt famlande efter allt möjligt kanske?

Folk tror det är svårt att få gamla hundar att sitta... men gamla kattskrällen finns det förhoppning i från och till som om de nånsin suttit på befallning.
Eller så finns det ingen förhoppning utan bara ett omedvetet (insnöat?) behov av att utnyttja den unika möjligheten att själv ge uttryck för en viss typ av tankar som sällan får plats att yppas?
Jag har mina misstankar men vet då inte svaret.

[Pilatus]

Eller så finns det ingen förhoppning utan bara ett omedvetet (insnöat?) behov av att utnyttja den unika möjligheten att själv ge uttryck för en viss typ av tankar som sällan får plats att yppas?
Jag har mina misstankar men vet då inte svaret.

Det finns inte svar på allt. Jag tror Algotezza brukar tala om språkspel. Själv är jag förtjust i Eric Berne och hans Så bär vi oss åt : games people play : studier i mänskliga attityder, om transaktionsanalys. Den finns säkert på biblioteket, möjligen undanställd i magasinet. Jag är säker på att du skulle gilla den.

[Algotezza]

Vem har lust att öppna ett paket med fult och kanske missvisande förpackning.


Både förpackning och innehåll räknas. Helst bör de samverka, inte motverka varandra, i bästa fall samverka synergetiskt.

"Jag skulle skriva en sonett men den blev visst på 30 rader orimmad."

"Jag är vegetarian men jag äter l kött, fisk och fågel."

[Anders]

Tänk på att social förmåga också är något helt medfött, brister i kommunikation inte bara en "inställning" eller en "fobi". En del av det där är också medfött. Förmågan att lyssna in andra, känna in vad som behöver sägas och så. Har en smula av det där, och i den bransch jag jobbat i finns det gott om folk som ligger längre ut på skalan, en del som till och med har diagnosen asperger. De uppfattas lätt som lite überärliga också, det är fokus på innehållet i vad som sägs.

Nu vet jag att du inte bara är ute efter dessa Fornax, det finns ju till exempel brats som fullständigt skiter i vad andra tycker om dem, men jag tänkte på den grupp jag beskrev. Inget skäl att dadda dem, de har den sociala förmåga de har. Och de flesta håller sig undan från småpratssammanhang.

[Fornax]

Vem har lust att öppna ett paket med fult och kanske missvisande förpackning.

Jag hade ju hellre öppnat ett fult paket och finner en vackrare insida än tvärtom, som man allt som oftast gör.
Men du har en poäng, vem i dagens samhälle borde ha lust att öppna fula paket?
Det händer ibland och jag frågar mig varför det är så. Finns det inget hopp om förbättring kan man undra vad det återstår för anledningar, eller hur? Är det verkligen en så konstig undran att då fråga sig om det har med personlig vinning att göra?
Det är väl ingen som oförtjänt tar skit utan anledning?

Det verkar nuförtiden vara omåttligt populärt att polera sitt yttre och uttrycka sig som att man alltid har goda intentioner. Det viktiga är att man döljer sina riktiga tankar och känslor så man framstår som godare och mer konstruktiv än man egentligen är - en slags mental duckface, men i undertonerna märker man ofta att det är ett rätt så infekterat innehåll det handlar om ändå. Men det är ok för kritiken ligger ju i undertonerna och ingen behöver känna sig alltför påhoppad.
Människor som kämpar för att andra ska må dåligt accepteras, för det sköts ju snyggt och är inlindat i vackrare och mindre ärliga ord, som sig bör.

Vilken konstig värld vi lever i.
Jag förstår att man får ta och försöka uttrycka sig så folk inte tar illa upp och såras i onödan och där finns det i många fall en del att jobba med, t ex att fasa ut ungdomens omogenhet som klänger sig kvar här och där, men att falska, tomma och icke argumenterande beteenden premieras relativt högt är något jag aldrig kommer förstå mig på.
Det har gått och blivit norm att vara falsk och manipulerande för att med det sociala spelet och lek med orden kunna invagga andra i trygghet när vi som en annan försäljare försöker pracka på folk våra värderingar. Så länge vi inte är raka och ärliga och säger det som de flesta tänker så är det ok.
Vi svenskar är ändå uppfostrade att inte uttrycka oss så öppet och jag får väl helt enkelt försöka koppla att det är så folk omkring mig fungerar. Så länge jag själv slipper omforma mig för att passa in i den mallen så får jag väl försöka ta det.

Försöker med det här inte ursäkta mitt "för raka och ärliga" beteende. Vet att det går att förbättra en hel del där. Jag är bara inte så säker på att det ens hade funkat med ett trevligare beteende som fortfarande är rakt och ärligt. Tror det är rakheten vi svenskar har lite svårt för, att någon tar sig friheten att kliva in innanför den heliga komfortabla zonen, och helt utan att använda silkesvantar.
Fast det beror förstås på vem det är som gör det och vilken bildning de har. Vi kan nog alla hitta exempel på personer vars raka och "überärliga" stil har accepterats under långa perioder.

[Anders]

Vem har lust att öppna ett paket med fult och kanske missvisande förpackning.

Jag hade ju hellre öppnat ett fult paket och finner en vackrare insida än tvärtom, som man allt som oftast gör.
Men du har en poäng, vem i dagens samhälle borde ha lust att öppna fula paket?
Det händer ibland och jag frågar mig varför det är så. Finns det inget hopp om förbättring kan man undra vad det återstår för anledningar, eller hur? Är det verkligen en så konstig undran att då fråga sig om det har med personlig vinning att göra?
Det är väl ingen som oförtjänt tar skit utan anledning?

Det verkar nuförtiden vara omåttligt populärt att polera sitt yttre och uttrycka sig som att man alltid har goda intentioner. Det viktiga är att man döljer sina riktiga tankar och känslor så man framstår som godare och mer konstruktiv än man egentligen är - en slags mental duckface, men i undertonerna märker man ofta att det är ett rätt så infekterat innehåll det handlar om ändå. Men det är ok för kritiken ligger ju i undertonerna och ingen behöver känna sig alltför påhoppad.
Människor som kämpar för att andra ska må dåligt accepteras, för det sköts ju snyggt och är inlindat i vackrare och mindre ärliga ord, som sig bör.

Vilken konstig värld vi lever i.
Jag förstår att man får ta och försöka uttrycka sig så folk inte tar illa upp och såras i onödan och där finns det i många fall en del att jobba med, t ex att fasa ut ungdomens omogenhet som klänger sig kvar här och där, men att falska, tomma och icke argumenterande beteenden premieras relativt högt är något jag aldrig kommer förstå mig på.
Det har gått och blivit norm att vara falsk och manipulerande för att med det sociala spelet och lek med orden kunna invagga andra i trygghet när vi som en annan försäljare försöker pracka på folk våra värderingar. Så länge vi inte är raka och ärliga och säger det som de flesta tänker så är det ok.
Vi svenskar är ändå uppfostrade att inte uttrycka oss så öppet och jag får väl helt enkelt försöka koppla att det är så folk omkring mig fungerar. Så länge jag själv slipper omforma mig för att passa in i den mallen så får jag väl försöka ta det.

Försöker med det här inte ursäkta mitt "för raka och ärliga" beteende. Vet att det går att förbättra en hel del där. Jag är bara inte så säker på att det ens hade funkat med ett trevligare beteende som fortfarande är rakt och ärligt. Tror det är rakheten vi svenskar har lite svårt för, att någon tar sig friheten att kliva in innanför den heliga komfortabla zonen, och helt utan att använda silkesvantar.
Fast det beror förstås på vem det är som gör det och vilken bildning de har. Vi kan nog alla hitta exempel på personer vars raka och "überärliga" stil har accepterats under långa perioder.

Som sagt, tro inte att det här bara har att göra med "attityd" och "inställning". För att komplettera mitt inlägg ovan, social förmåga behöver absolut inte vara något påklistrat. De människor som föds med en hög social förmåga har det inte som något "polerat", det är deras sätt att leva.

[klorofyll]

Den här diskussion uppfattar jag som en illusion. Det inre syns alltid i det yttre och det yttre genom det inre. Den här tron på att man "kan dölja sig själv", är en inbillning som bygger på ett trygghetsbehov av att kunna dölja sig, eller på en falsk upplevelse av orättvisa genom att man inte känner sig tillräckligt sedd. Det finns människor som begår hemska handlingar i smyg och tror att ingen ser eller märker något, men det som inte syns, det märks. Människor är inte dumma i huvudet.

[Fornax]

Den här tron på att man "kan dölja sig själv", är en inbillning som bygger på ett trygghetsbehov av att kunna dölja sig

Håller med.

Det finns människor som begår hemska handlingar i smyg och tror att ingen ser eller märker något, men det som inte syns, det märks. Människor är inte dumma i huvudet.

Precis vad jag försöker säga.

[Algotezza]

Vem har lust att öppna ett paket med fult och kanske missvisande förpackning.

Jag hade ju hellre öppnat ett fult paket och finner en vackrare insida än tvärtom, som man allt som oftast gör.

Handlar nog snarare om vad som ser intressant än snyggt ut för min del.

Försöker med det här inte ursäkta mitt "för raka och ärliga" beteende. Vet att det går att förbättra en hel del där. Jag är bara inte så säker på att det ens hade funkat med ett trevligare beteende som fortfarande är rakt och ärligt. Tror det är rakheten vi svenskar har lite svårt för, att någon tar sig friheten att kliva in innanför den heliga komfortabla zonen, och helt utan att använda silkesvantar.
Fast det beror förstås på vem det är som gör det och vilken bildning de har. Vi kan nog alla hitta exempel på personer vars raka och "überärliga" stil har accepterats under långa perioder.

På vilket sätt är du mer rak och ärlig än andra som skriver här? På vilket sätt skulle du vara/verka mer otrevlig än andra här?

[Algotezza]

Den här diskussion uppfattar jag som en illusion. Det inre syns alltid i det yttre och det yttre genom det inre. Den här tron på att man "kan dölja sig själv", är en inbillning som bygger på ett trygghetsbehov av att kunna dölja sig, eller på en falsk upplevelse av orättvisa genom att man inte känner sig tillräckligt sedd. Det finns människor som begår hemska handlingar i smyg och tror att ingen ser eller märker något, men det som inte syns, det märks. Människor är inte dumma i huvudet.

Vad är illusoriskt i denna diskussion? Många är bra på kamouflageteknik. Men man kan inte lura andra i längden om man inte samtidigt lurar sig själv.

Människor är ofta både klokare och dummare än den allmänna mediabilden. Kolla reklam så infantil den är! Kolla hur politiker uttrycker sig!

[Fornax]

På vilket sätt är du mer rak och ärlig än andra som skriver här? På vilket sätt skulle du vara/verka mer otrevlig än andra här?

Ja du.. jag vet nog inte exakt vad det handlar om. Till stor del är det nog att jag inte lindar in saker jag vill förmedla utan ofta säger exakt vad jag tänker.
Frågar någon vad man tycker om deras tröja och man tycker den är ful så kan man vara onödigt rak och ärlig eller så kan man linda in svaret en aning för att inte såra personen. Och håller man inte med någon i ett ämne som diskuteras så kanske man inte alltid ska säga eller skriva exakt det som dyker upp i tankarna bara för att det råkar vara vad man tycker.

Ett bra exempel ur mängden är att jag anser att tro på religion och övernaturligheter är nära kopplat till ett psykotiskt tillstånd. Det är något folk jämt verkar ta illa vid sig av när jag nämner det, som om jag säger det för att såra eller på nåt sätt väljer vad jag ska tycka och tro. Jag råkar ha den åsikten och det som önskas av mig är alltså att jag ska hålla igen och censurera lite när folk riskerar att ta illa vid sig. Det förstår jag till viss del, jag skulle nog inte heller uppskatta om alla jämt var tokraka mot mig. Men jag tycker samtidigt att samtalsämnena oftast blir så mycket intressantare och givande om man just säger exakt det som dyker upp i tankarna och inte lindar in det för mycket.

Det är väldigt sällan jag känner att jag vill såra någon. Då ska de ha gått väldigt långt. Jag argumenterar hellre för min sak så självklart försöker jag tänka på hur jag formulerar mig men jag har uppenbarligen inte nått hela vägen eftersom folk fortfarande ofta tycker jag är otrevlig och sparkar under bältet. Jag får helt enkelt fortsätta försöka sätta mig in i mottagarens situation och tänka på hur jag formulerar mig.

[Pilatus]

Ett bra exempel ur mängden är att jag anser att tro på religion och övernaturligheter är nära kopplat till ett psykotiskt tillstånd. Det är något folk jämt verkar ta illa vid sig av när jag nämner det, som om jag säger det för att såra eller på nåt sätt väljer vad jag ska tycka och tro. Jag råkar ha den åsikten och det som önskas av mig är alltså att jag ska hålla igen och censurera lite när folk riskerar att ta illa vid sig.

Det är en slutsats som inte alls följer av premisserna. Om det verkligen är något du säger till de religiösa människor du känner, att de är tokiga för att de tror på legenderna i Bibeln, så är det illa. Ibland säger sig människor tro på sådant som vi vet är omöjligt, som att det genom tron går att bota cancer, hela otäcka benbrott, uppväcka människor som varit döda i dagar. De fick lära sig det i söndagsskolan och har sedan aldrig på allvar ifrågasatt dessa naiva tankar. Snarare har de förstärkts genom vänner och frikyrka. Det är givetvis en slags mild vanföreställning, men knappast en psykos.

Ett psykotiskt tillstånd är något helt annat! En psykos innebär en förändrad verklighetsuppfattning präglad av vanföreställningar, hallucinationer och beteendeavvikelser. Kognitiva störningar och tankestörningar kan också förekomma. Religionen kan i mycket begränsad mening liknas vid sådana vanföreställningar. Ibland talar man om att en allvarlig förälskelse är ett psykosliknande tillstånd. Man kan göra dumma saker då man är kär och kanske också sådant som är mycket bra. Tänk på all kärlekslyrik!

All rimlig känsla för etik och moral kan gå förlorad vid religionsutövande och leda till vansinnesdåd, det finns det åtskilliga exempel på. Hur förnuftig var inkvisitionen, att man brände folk levande som kättare, bannlysningar, häxbränningar, att odöpta barn inte fick begravas i vigd jord, talionprincipen, sharia. Religionens utövare drar sig inte heller för att nedkalla förbannelse över dem som ogillas, NT tal Jesus tal om eviga straff etc. Är vi bättre i dag?