Ensamvarg

[Tessan]

Vem jag är osv, det är ju väldigt svårt att lista ut på internet. Ni vet inte vem jag är i verkligheten, däremot kan ni tycka till om vem jag verkar vara. Jag vill inte vara sån, men några av er drar ju det till det negativa. Så säger ni ju själva att jag inte ska va bitter, men hur kan jag va glad då. När jag får höra att jag har så kallade "taskiga egenskaper". Då är det inte så lätt direkt, sen komma med begrepp som att jag är översocial. Hade jag haft många runt omkring hade jag väl dragit ut och gjort något med mitt liv, istället för att söka min gemenskap här. Att jag är social är jag väl inte heller i verkligheten, det kan väl lärare intyga och jag har inga vänner. Så är det bara, sen att jag inte försöker. Jag försöker inte för jag ville aldrig ha vänner, jag vill bara dela mina tankar.

[Tessan]

Ni diskuterar mig men det är ju mig lite också som jag berättar. Syftet med detta var mer att diskutera hurvida du kan välja ensamheten eller inte? Svara gärna på det mer istället för att gissa vem jag är, för det kan ni nog tyvärr aldrig lista ut

[klorofyll]

Jag tror att du missuppfattar lite Zokrates, rätta mig om jag har fel, jag tror att Tessan är en "översocial" person.

Det tyckte inte jag framgick av det jag läst i denna tråden, "över" är en klar överdrift, social däremot, varför inte. Nu ser ju jag annorlunda på det här förmodligen än vad de flesta andra gör, det florerar en massa ursäkter varav en av dem är, varför inte låta alla vara som de är. Frågan är ju, vad är vi egentligen och varför. Har vi verkligen valt att vara den vi tror eller tycker oss vara, eller har vi mer eller mindre utifrån yttre omständigheter tvingats in i en roll, som en del av oss känner sig främmande i, eller låtsas acceptera genom ett självbedrägeri?

Det är en bra fråga, men jag vet inte svaret. Jag föredrar att tänka att det är som det är av en god anledning. När jag ser tillbaka, på hur jag själv varit ensam, så ser jag att de jag ville tala med var fel personer. Så det fanns egentligen inget val, jag var inte ensam, för det fanns inga att prata med.

Att vara social, för mig, är exempelvis att tala med känslor. Själv skulle jag inte kalla mig social. Jag hoppas att jag har social kompetens samt att jag kan fungera socialt, men jag är inte direkt social, utan mer introvert.

[Tessan]

Jag tror att du missuppfattar lite Zokrates, rätta mig om jag har fel, jag tror att Tessan är en "översocial" person.

Det tyckte inte jag framgick av det jag läst i denna tråden, "över" är en klar överdrift, social däremot, varför inte. Nu ser ju jag annorlunda på det här förmodligen än vad de flesta andra gör, det florerar en massa ursäkter varav en av dem är, varför inte låta alla vara som de är. Frågan är ju, vad är vi egentligen och varför. Har vi verkligen valt att vara den vi tror eller tycker oss vara, eller har vi mer eller mindre utifrån yttre omständigheter tvingats in i en roll, som en del av oss känner sig främmande i, eller låtsas acceptera genom ett självbedrägeri?

Det är en bra fråga, men jag vet inte svaret. Jag föredrar att tänka att det är som det är av en god anledning. När jag ser tillbaka, på hur jag själv varit ensam, så ser jag att de jag ville tala med var fel personer. Så det fanns egentligen inget val, jag var inte ensam, för det fanns inga att prata med.

Att vara social, för mig, är exempelvis att tala med känslor. Själv skulle jag inte kalla mig social. Jag hoppas att jag har social kompetens samt att jag kan fungera socialt, men jag är inte direkt social, utan mer introvert.

Ni kan fortfarande inte lista ut vem jag är tyvärr. Det klart att för dig är att vara ensam en sak, för mig en annan så det är ju inte direkt objektivt.

[klorofyll]

Syftet med detta var mer att diskutera hurvida du kan välja ensamheten eller inte?

Jag tror att man kan välja. Helt klart. Exempelvis som artisten Michael Jackson berättade, att han grät när han såg barn leka utanför medan han själv var tvungen att öva och öva och öva. Jag kan känna igen mig i det. Men jag är glad att jag tillslut slutade öva...

[Tessan]

Jag känner väl också så att det inte finns någon att prata med. Fast i dagens mediesamhälle tror väl folk att det är bara ett utav västvärldens lyxproblem. Att bara för jag är född på slutet av 90-talet. Är 19 år gammal, då tror andra att jag klagar bara. För ni själva kanske är äldre och på eran tid så var det inte internet. Jag skulle vilja påstå att det gör det svårare, idag träffas folk via att det har varandras nummer. Eller kanske inte riktigt, men det spelar fortfarande ingen roll. Jag känner fortfarande ingen direkt gemenskap och jag diskuterar väl inte samma saker. Tro mig när jag säger att jag har försökt. Jag är lite rädd när jag träffar nya människor, för jag har höga krav på mig själv. Men jag har inga problem med att träffa nya människor, många tycker jag är ödmjuk. Andra tycker jag är bitter och jag kanske väljer vilka sidor som passar bäst för stunden. När det passar mig kan jag va trevlig och sätta den sidan till.

Nu gör jag antagligen samma misstag själv. Lite härskarteknik använder jag visst också

[klorofyll]

Jag föredrar att veta framför att tro.
Jag föredrar att förstå framför att känna.
Jag föredrar att bry mig framför att lita.

Man kan inte göra mer än att försöka, samma här, så jag väntar bara in de goda tiderna...

[Tessan]

Bra då känner vi lite gemensamt.

[klorofyll]

Finns även extremvarianter av ensamhet. Eremitmunken Symeon (död 459) satt på en 15 m hög pelare i 37 år. Var detta frivilligt eller en tvångstanke eller ett utslag av religiös fanatism?

Det påminner om boken "Klätterbaronen" av Italo Calvino. På grund av en kärleks stolthet sätter han inte foten på marken utan klättrar i träden resten av livet.