Vad känner du?

[Anne]

http://spiritualfaith.se/mellan%20himme ... ingen.html
Så känner jag mig.

[klorofyll]

Min livskänsla präglas mer och mer av sorg. Ett slags existentiell sorg.

Då har jag ett tips till dig...

Finns det någonting som du utan ansträngning kan göra och som du aldrig behöver bevisa?
Fokusera på det!
I övrigt gör du bara saker som känns naturliga.

För mig känns det naturligt att bearbeta information/nyheter samt att samla/investera i olika saker. Men det krävs en form av avkoppling för att man ska kunna ta till sig en god bok.

[Algotezza]

http://spiritualfaith.se/mellan%20himmel%20%26%20jord/böcker/uppstigningen.html
Så känner jag mig.

Känner igen en del.

[Algotezza]

Min livskänsla präglas mer och mer av sorg. Ett slags existentiell sorg.

Då har jag ett tips till dig...

Finns det någonting som du utan ansträngning kan göra och som du aldrig behöver bevisa?
Fokusera på det!
I övrigt gör du bara saker som känns naturliga.

För mig känns det naturligt att bearbeta information/nyheter samt att samla/investera i olika saker. Men det krävs en form av avkoppling för att man ska kunna ta till sig en god bok.

Tack för din omsorg.

[Algotezza]

http://spiritualfaith.se/mellan%20himmel%20%26%20jord/böcker/uppstigningen.html
Så känner jag mig.

Du ska bara upptäcka att rrdan är där.

Det är fullbordat är budskapet i djupsömnen.

[Pilatus]

http://spiritualfaith.se/mellan%20himmel%20%26%20jord/böcker/uppstigningen.html
Så känner jag mig.

Det låter som en beskrivning på förekommande biverkningar, beskrivna i en bipacksedel. Påminner mig om att det är dags för en Mirtazapin.

[Anne]

Nämen, är du deprimerad, Pilatus ?

[Algotezza]

Nämen, är du deprimerad, Pilatus ?

Det tror jag de flesta tänkande och medkännande människor är i lägre eller högre grad med tanke på hur världen ser ut. Sedan pratar man inte alltid om det. Dels därför att det kan vara tabu på vissa håll, dels därför att man inte vill belasta andra med sina bekymmer. Men då glömmer man bort igenkänningsfaktorns betydelse. Ibland öppnas slussarna när man berättar.

[klorofyll]

Nämen, är du deprimerad, Pilatus ?

Det tror jag de flesta tänkande och medkännande människor är i lägre eller högre grad med tanke på hur världen ser ut.

Jag har mått dåligt längre tid än vad jag har mått bra, under mitt liv. Men samtidigt så skulle jag kunna må dåligt just nu om jag inte hade ignorerat och lämnat det som gjorde att jag mådde dåligt. Jag ser livet ur ett perspektiv som är positivt. Förr tog jag livet så gravallvarligt, men samtidigt så slarvar jag inte med hur jag beter mig.

[Algotezza]

Nämen, är du deprimerad, Pilatus ?

Det tror jag de flesta tänkande och medkännande människor är i lägre eller högre grad med tanke på hur världen ser ut.

Jag har mått dåligt längre tid än vad jag har mått bra, under mitt liv. Men samtidigt så skulle jag kunna må dåligt just nu om jag inte hade ignorerat och lämnat det som gjorde att jag mådde dåligt. Jag ser livet ur ett perspektiv som är positivt. Förr tog jag livet så gravallvarligt, men samtidigt så slarvar jag inte med hur jag beter mig.

Ja, man får sätta sig ned i sina ljusare stunder och försöka förstå varför man mår dåligt. Ensam eller med bollplank. Proffs eller medmänniska. Då kan man i bästa fall peka ut orsakerna. Sedan fundera över vad man kan göra något åt eller förändra. Ofta vet man inte det förrän man försökt förändra. Mycket kan verka omöjligt innan man gör något.

Sedan mår man ju inte dåligt hela tiden. Det finns ljuspunkter och strålar mellan molnen. Dem ska man vårda och ta hand om.

Ett effektivt sätt att må bättre är att fråga vad man kan göra för andra men då måste man nått till det tillstånd där man öht kan ställa den frågan till sig. Inte alltid man kan det.

[klorofyll]

Mycket kan verka omöjligt innan man gör något.

Precis. Jag vet inte hur många gånger det har hänt mig. Det som verkar omöjligt är ofta möjligt på ett eller annat sät, även om man liksom skulle satsa all världens rikedom på att det är omöjligt.

[Anne]

Nämen, är du deprimerad, Pilatus ?

Det tror jag de flesta tänkande och medkännande människor är i lägre eller högre grad med tanke på hur världen ser ut. Sedan pratar man inte alltid om det. Dels därför att det kan vara tabu på vissa håll, dels därför att man inte vill belasta andra med sina bekymmer. Men då glömmer man bort igenkänningsfaktorns betydelse. Ibland öppnas slussarna när man berättar.

Jag håller fullkomligt med dig. Dessutom är många rädda för att bli hånade för sin skörhet om de visar den. Visst finns det stolpskott, men jag vill mena att de flesta *solsken* är förstående, de kanske inte fullkomligt förstår, men är hänsynsfulla kanske jag ska säga.

Häromdagen skulle jag skriva på ett kontrakt. Det ger mig också grav ångest. När jag får ångest blir jag darrig, vilket gör att finmotoriken inte är *host* den bästa. Jag ringde upp kontoret och frågade om de kunde skicka hem kontraktet till mig så jag kunde skriva på det i lugn och ro. Nej, det gick inte. Jag sa att jag har ångestproblematik. Mannen blev lite ställd, men de hade ju sina regler. Då sa jag "Då får du skylla dig själv och så får du träffa ett nervvrak på måndag". Han skrattade till varmt och sa att det här överlever nog både du och jag. Det var väl fint?

[Algotezza]

Ofta finns en större förståelse där man minst anar det och då blir man glad. Men att möta kyla och oförståelse där man inte alls väntar det är svårt att ta.

[xion]

Jag får ibland frågan, "Hur mår du?"
Bakom frågan ligger det faktum att jag för tre år sen knappt tog mig till postlådan.
Jag brukar svara," Der blir bara bättre och bättre".
Det är ju sant också. Är man riktigt krasslig så blir det ju ofta så såvida man inte "trillar utför kanten".
Livet är dyrbart. Speciellt som jag inte tror på reinkarnation.
Jag har svårt att förstå människor som tar livet av sig. Tidigare trodde jag att det berodde på någon slags mental blockering som lätt skulle kunna brytas. Livet har fått mig att ändra uppfattning. Ofta hamnar man i en situation som man inte ser någon möjlighet att ta sig ur. Man tvingas att gå till skolan varje dag och där väntar mobbarna på att få bryta ner dig för sitt höga nöjes skull. Många barn klarar inte det här utan väljer att ta sitt liv. Speciellt tragiskt eftersom hela livet ligger obrukat i framtiden. Om man tar sitt liv är man för det mesta deprimerad. Depression är att betrakta som ett sjukdomstillstånd där kroppens hormonnivåer har kommit i olag av olika skäl. Det går att medicinera men bättre att angripa orsakerna. En självmordskandidat förklarade för mig att hon kände sig som ett skal, omslutande ett stort svart hål. Så känner inte alls jag. Mitt inre är som en fast punkt varifrån jag "betraktar" världen. Denna punkt kan ingen komma åt. Den är min inre trygghet varifrån jag känner och handlar. Kanske är det detta som kallas självkänsla? Annars brukar väl självkänsla innebära att man inte bryr sig så mycket om vad andra tycker. Man förbehåller sig rätten att vara sin egen "facit".

[klorofyll]

När man drabbas av något är det viktigt hur man tänker:
1) Det var sista gången jag kände så. 2) Eller, det här är nog början på en djup kris.