Psykiatrins tvångsmedel strider mot lagar om mänskliga rättigheter. Läkemedlens största verkan är biverkan.
Peter Gøtsche är internmedicinare och professor i klinisk försöksdesign i Köpenhamn samt en av de ledande i Cochrane-nätverket av oberoende forskare som utvärderar medicin och medicinska rapporter. Förra året kom hans bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet ut på svenska. Nu har det kommit en ny bok, Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Där hävdar han att psykofarmaka i USA och Europa är den tredje vanligaste dödsorsaken, och att därför bruket av den bör minska med 98 procent och bara användas akut, eftersom den ger mer skada än nytta.
Gøtsche ger massiv dokumentation ur oberoende forskares rapporter, men ger också massvis med exempel på forskningsfusk, infiltrerade myndigheter, köpta läkare och medicinska journaler. Patientföreningar får bidrag för att kräva mer medicin. Medicinindustrin har gott om pengar att korrumpera, och de miljardböter de får betala i böter är en spottstyver av vad det tjänar på oegentligheterna. Man kan undra över varför inte de inblandade får fängelse och indragna tjänster. I stället stiger de i graderna och får renommé av att underteckna spökskrivna rapporter, medan visselblåsare drabbas av förföljelse.
Läkemedlens största verkan är biverkan. De är gifter som dövar ner och gör patienterna till zombier och så småningom tar livet av dem. Att bota med kost och naturliga ämnen är inget som ger forskningsanslag eller patent. Terapi tar tid och i den ligger inte lika mycket pengar som i medicin. Psykoterapi har nästan försvunnit ur utbildningen. När ett patent är på väg ut gör man en variation av det gamla läkemedlet och med forskning som visar hur överlägset det är kan det ta över och marknadsföras till mångdubbla priset.
Biverkningar tolkas ofta som nya sjukdomssymptom och ger anledning till nya läkemedel. Det är en obevisad myt att psykisk sjukdom beror på kemisk obalans i hjärnan som kan botas med läkemedel. Tvärtom skapar de det och ger beroende. Att försöka sluta ger fruktansvärda abstinenssymptom och att sluta tvärt kan vara farligt.
Den amerikanska diagnosmanualen för vad som skall ses som psykisk sjukdom är framröstad av psykiatrikerna och bygger inte på objektiva kriterier. För varje ny manual har omfattningen av vad som skall ses som avvikande utvidgats till att i DSM-5 kunna omfatta nästan varje mänskligt beteende. Ökat sjukförklarande ger ökad medicinering vars biverkningar ger ökad sjuklighet både psykiskt och fysiskt. I normala fall tillfrisknar de med psykiska problem av egen kraft och ännu bättre om de får stöd. Med psykofarmaka blir problemen kroniska.
Vid jämförande försök mellan läkemedel och placebo har verkan för läkemedlet inte varit större än med placebo, såvida man verkligen lyckats göra försöken blinda, så att försökspersonen inte kunnat avgöra vad han fått. Oftast avslöjar sig läkemedlet med biverkan, och de som placerats i placebogruppen har fått sluta med sin medicinering vilket gett abstinenssymptom. Vilket tolkas som positiv verkan för dem som finns i läkemedelsgruppen.
Medicin mot depression skyddar inte mot självmord utan kan i stället öka dem genom att orsaka extrem rastlöshet, akatisi. Den kan ge aggression och har förknippats med skolskjutningar. Schizofrena dör 20 år tidigare än andra, men deras död förklaras som en verkan av sjukdomen. Bipolära störningar, mani och depression, har blivit 250 gånger vanligare sedan läkemedelseran kom. Psykofarmaka hjälper enligt författaren vare sig mot ångest, ADHD eller demens, men dövar ner och ger hjärnskador. Än värre är elektrochockbehandling.
Upprörande är det vad Gøtsche beskriver om patienters rättslöshet, läkares känslokyla och vägran att lyssna. Han vill hellre se psykoterapi och att tvångsmedel skall förbjudas. Det strider mot lagar om mänskliga rättigheter. Vården skall vara frivillig och patienten skall ha information.
Gøtsche avslutar med ett kapitel om vad patienten kan göra för att skydda sig och vad läkare kan göra för att skaffa oberoende information och stå emot att bli korrumperad av medicinetablissemanget. Många läkare mister sin behörighet genom att använda andra metoder än psykofarmaka. Han vill att universiteten gör oberoende läkemedelsutvärderingar. Det är billigare.
Man kan hoppas att hans bok öppnar upp för en humanare vård och en mindre dogmatisk medicin. Men man kan ha sina dubier. Missförhållandena har pågått så länge utan reaktion. Tvärtom har läkemedelskapitalet alltmer tagit kontrollen över medicinen och tillåter inga alternativ. Förutom omänskligheten förbrukas skattepengar på ett sätt som vi inte har råd med i längden.