Osympatiskt bemötande [trådskapare moderator]

[Smisk]

5. Prata med någon annan om det, för att få ta del av någon annans uppfattning. Det kan nog ofta vara ett bra alternativ.
Eller ännu hellre, när någon annan lyckas läsa av situationen själv, och rycka in vid ens sida utan att man ber om det, men det är såklart inget man kan styra själv.

En sak att vara vaken på där bara är att det blir lätt att gadda ihop sig mot personen man talar om.
Det är nog det vanligaste som händer, att man "snackar skit" om någon för att man känner att personen är skit.

Men känner man det och vill tala med någon om det så kan det kännas bättre en stund

Kommer man ur den dialogen med mer energi och ett bättre läge att förhålla sig konstruktivt till den man har problemet med så.
Man får alltid perspektiv när man talar med andra så den biten är värdefull. Om man talar om att man försöker hitta ett sätt att förhålla sig till den osympatiske som fungerar bättre och inte sugs in i en nedvärderande spiral är det kanon.

Enligt min erfarenhet är det nästan mer vanligt att dras in i att prata "skit om saker" med folk än att faktiskt ha problem med dem på riktigt.

Då är det mer en fråga om vilken strategi man skall ha för att hantera personer som vill dra in en i skitsnack när man själv tänker att det inte leder någonstans mer än till mer skitsnack och problem .

[David H]

Jag tror att alternativ 1 eller 2 ofta är att föredra. Vanligt missförstånd är nog att uppfatta alternativ 2 som direkt negativt, men jag tror inte att så är fallet. Själv kan jag önska att jag tillämpade just alternativ 2 mer ofta..

Ja alternativ 2 kan bara överrumplande om den som gör det uttrycker sig på rätt sätt.

Om man inte vill ändra på personen, nedvärdera den och inte säger det inför en grupp kan det leda till något nytt i relationen.

Men det beror mycket på vad personerna känner när det sägs, vilka personligheter de har och vilken relation det är osv.
Är det en kollega? Ett barn? Förälder? Vän?

Jag räknar oftast med att jag inte kan eller behöver ändra på någon annan person. Då känner personen av det och kommer oftast inte att bli mer osympatisk än vad den redan är i alla fall. Att villkorslöst värdera den andra personen som värdefull EXAKT som den är, är det enda som håller i längden.

Relationer har så gott som alltid ett visst mått av en förändringspingis i sig. Två spelare som vill ändra på varandra och slår denna boll fram och tillbaka från första stund till den sista i den relationen.

Ett smart trick är att avbryta den bara.

Byt ut "jag vill ändra dig" mot "jag vill inte ändra dig".

Det är en god strategi

Värdera ingen utifrån saker man inte kan styra över utan värdera dem istället "FÖR att de finns".

Det känner man av i en relation och det påverkar den.

Instämmer med mycket här... men något som jag tycker kan vara värt att påpeka då är att det är många som faktiskt vill förändra sig, skulle må bra av att förändra sig, eller behöver förändra sig - och som också behöver hjälp från någon annan att klara detta. Att rycka på axlarna i en sådan situation, kan vara en fungerande strategi för att själv inte ta skada, men det hjälper ju ofta inte den andra. Men oavsett är det ofta ingen enkel situation, försök till hjälp kan nog också leda till stjälp också...

[David H]

5. Prata med någon annan om det, för att få ta del av någon annans uppfattning. Det kan nog ofta vara ett bra alternativ.
Eller ännu hellre, när någon annan lyckas läsa av situationen själv, och rycka in vid ens sida utan att man ber om det, men det är såklart inget man kan styra själv.

En sak att vara vaken på där bara är att det blir lätt att gadda ihop sig mot personen man talar om.
Det är nog det vanligaste som händer, att man "snackar skit" om någon för att man känner att personen är skit.

Men känner man det och vill tala med någon om det så kan det kännas bättre en stund

Kommer man ur den dialogen med mer energi och ett bättre läge att förhålla sig konstruktivt till den man har problemet med så.
Man får alltid perspektiv när man talar med andra så den biten är värdefull. Om man talar om att man försöker hitta ett sätt att förhålla sig till den osympatiske som fungerar bättre och inte sugs in i en nedvärderande spiral är det kanon.

Enligt min erfarenhet är det nästan mer vanligt att dras in i att prata "skit om saker" med folk än att faktiskt ha problem med dem på riktigt.

Då är det mer en fråga om vilken strategi man skall ha för att hantera personer som vill dra in en i skitsnack när man själv tänker att det inte leder någonstans mer än till mer skitsnack och problem .

Bra poänger!

Men det gäller ju inte direkt det andra jag skrev då...när någon rycker in utan att ha blivit ombedd om det. Minns en gång när jag hade en sjuksköterskekollega som av någon anledning valt att gå emot mig. En dag när hon kom till jobbet fick jag inget svar alls när jag hälsade på henne, och sen skulle jag ge rapport till henne och ett par undersköterskor och hon satt då helt knäpptyst utan att yppa ett ord vilket gjorde mig mer och mer stressad. Sen ryckte en av undersköterskorna in, med nån kommentar "Hur är det Xxx? Du är så tyst.. är du trött?" eller nåt i stilen... Klart att hon kunde ställa en sådan fråga spontant, men jag vill tro i det här fallet att undersköterskan fattade att den andra sjuksköterskan höll tyst för att hon ville trakassera mig och kom till min undsättning med denna fråga. Och då var det som att förtrollningen släppte och min stress försvann.

[Smisk]

Men det gäller ju inte direkt det andra jag skrev då...när någon rycker in utan att ha blivit ombedd om det. Minns en gång när jag hade en sjuksköterskekollega som av någon anledning valt att gå emot mig. En dag när hon kom till jobbet fick jag inget svar alls när jag hälsade på henne, och sen skulle jag ge rapport till henne och ett par undersköterskor och hon satt då helt knäpptyst utan att yppa ett ord vilket gjorde mig mer och mer stressad. Sen ryckte en av undersköterskorna in, med nån kommentar "Hur är det Xxx? Du är så tyst.. är du trött?" eller nåt i stilen... Klart att hon kunde ställa en sådan fråga spontant, men jag vill tro i det här fallet att undersköterskan fattade att den andra sjuksköterskan höll tyst för att hon ville trakassera mig och kom till min undsättning med denna fråga. Och då var det som att förtrollningen släppte och min stress försvann.

Jag låter oftast sånt vara när jag märker det. Som du kanske själv gjorde då du inte ifrågasatte tystnaden. Jag vill oftast inte själv att andra lägger sig i varför jag är extra tyst eller liknande. Ett skäl till det är att de flesta har nästan alltid fel om sakerna och går och antar massa saker om andra.

En del kan inte låta bli att fråga "hur är det?" och tar det som sin uppgift att se till att lösa alla knutar. De kan då själva må dåligt av att människor ibland är tysta eller har andra beteenden som kan bero på saker de tänker att de vill lösa.

Jag skulle säga att jag har en avvaktande och genomtänkt personlighet. Det är två tydliga drag att tänka igenom saker först och att inte förhasta mig.
Inte gå på känsla eller "bara göra" utan undersöka först och sedan eventuellt göra

Oftast är det värt att inte göra någonting har jag lärt mig märkligt nog.

"va dig själv och låt saker vara som de är" är lite av ett maxim för mig verkar det som när jag tänker efter.

Om du har sett filmen "groundhog day" med Bill murry där han vaknar och det är samma dag varje dag har du lite av hur jag länge tänkt kring just personers beteenden. De är ändå exakt lika dana som igår och allt är helt genomskinligt för mig på nått sätt. Därför är det ingen idé att försöka ändra dem.

Däremot är det meningsfullt att ändra på mig själv Att se det som ett meningsfullt spel där syftet med det är att ändra på MIG och inte dem.
Varje gång jag försöker ändra på andra har jag hamnat i en fälla spelet går ut på att lära mig förstå och ta mig ur. Varje gång jag nedvärderar någon för att vara mer exakt, inklusive mig själv.

Det dyker alltid upp sånna lägen där som din kollega gjorde frågade "är du trött?" som utvecklar en situation vidare. En person som bryr sig mycket om sånt, som din kollega kanske va, kanske tar den vägen genom spelet så att säga

[David H]

Jag skulle säga att jag har en avvaktande och genomtänkt personlighet. Det är två tydliga drag att tänka igenom saker först och att inte förhasta mig.
Inte gå på känsla eller "bara göra" utan undersöka först och sedan eventuellt göra

En till viktig poäng här att du nämner personlighet. För saken är ju den att alla har inte samma personlighet, och var och en måste ju på något sätt få agera efter sin egen personlighet - vilket betyder att bästa tillvägagångssättet inte är detsamma för alla. Men ibland tänker jag också att det finns stunder då man kan behöva kliva utanför sin personlighets bekvämlighetszon, och göra något annat. Typ en forehandsspecialist som ibland får slå in en oväntad backhand (så fick jag in en återkoppling till pingis där också ).

[Smisk]

En till viktig poäng här att du nämner personlighet. För saken är ju den att alla har inte samma personlighet, och var och en måste ju på något sätt få agera efter sin egen personlighet - vilket betyder att bästa tillvägagångssättet inte är detsamma för alla. Men ibland tänker jag också att det finns stunder då man kan behöva kliva utanför sin personlighets bekvämlighetszon, och göra något annat. Typ en forehandsspecialist som ibland får slå in en oväntad backhand (så fick jag in en återkoppling till pingis där också ).

Håller helt med

Jag bestämde mig för några år sedan att göra en "ny grej" varje dag. Tanken va att göra en minimal liten grej jag inte brukar göra för att expandera min repertoar av beteenden. Det har inte handlat om "utmanande stora grejer" utan att öppna nya spår i min person att göra nya grejer bara. Små grejer.

Exempelvis, skippa lunchen och ta en promenad istället, ringa någon jag sällan ringer, sitta på en plats på bussen jag inte brukar sitta, prata med någon jag inte brukar prata med så ofta på jobbet eller liknande. Jag har tänkt att det räcker med EN sådan fast varje dag. Inom vissa områden är jag dock rätt varierande som exempelvis när det gäller mat, musik, film, etc, jag gillar att testa nya saker. Gå på opera, käka allt jag inte käkat tidigare osv.

Vad som hände va inte att jag expanderade min repertoar utan att jag blev mer risktagande istället

Det blev så för att det nya beteendet jag skapade va "gör en ny sak varje dag" snarare än att jag hittade nya specifika saker tillgängliga att gör per se. Och då jag dagligen kände impulser att "här kan jag utföra min dagliga uppgift" där det fanns en liten risk blev det det nya beteendet. Det va ett smidigt sätt att få gjort den uppgiften, ta en risk per dag.

Jag har inte en riskbenägen personlighet men just därför tillförde det något att ta en mini-risk varje dag. Ofta har det blivit "gör något" istället för "gör inget" så är dagens uppdrag slutfört.

Beteendet att göra en ny sak då och då och att ta mini-risker kvarstår.

Jag läste en bok som heter "rubba sina cirklar" för många år sedan och fick idén från den.

Min grundpersonlighet är dock intakt skulle jag säga. Den har inte ändrats ett dugg någon gång även om jag till viss del förändrats i hur jag tänker kring saker, värderar saker och vissa beteenden. Själva personlighetsdragen är helt oförändrade och jag har inga behov eller önskan av att ändra dem hos mig eller någon annan.

Istället är det viktiga att ge uttryck åt de sidor jag mår bäst av att uttrycka och det kommer inte bli att göra så tillsammans med en osympatisk person direkt

Inte för att säga att en person med drag jag uppfattar som osympatiska inte har något att tillföra.

[klorofyll]

Jag ignorerar osympatiskt beteende, det är inte min uppgift att lösa alla människors problem, cause further down the road, så möter de någon som bättre förtjänar uppgiften...

[klorofyll]

Man kanske inte kan älska alla

Om man inte älskar alla, så bryr man sig för mycket!