Jag kan ha fel...

[Vertumnus]

Att fakta är fakta är ett analytiskt omdömme. Omdömmet att det eller det är fakta är syntetiskt, fattat antingen a eller post priori.

[Anders]

Och i energifrågan finns inget rätt. Människans värld är mycket intressantare än naturen.

[David H]

Grottliknelsen konstaterar helt nykter Vi har fel! För vi ser bara skuggor, inga sanningar. Falsifikationsnormen och "på vetenskapens nuvarande ståndpunt" säger väl egentligen att vi har fel, eller?

Hm, i Grottlikelsen hade fångarna fel om det var så att de trodde sig besitta svar om någon yttersta verklighet. Det gjorde de inte. Men så länge de nöjde sig med att beskriva vad de faktiskt såg, så finns det väl inget skäl att säga att de hade fel. Och skuggorna var väl inte heller utan sanningar. Skuggorna gestaltade olika föremål, och dessa kunde beskrivas mer eller mindre sannfärdigt. Den med bättre synskärpa kunde exempelvis beskriva en skugga bättre än en annan person med sämre synskärpa.

Samma gäller om detta med vetenskapens nuvarande ståndpunkt, tänker jag. Så länge vi accepterar att det bara är en nuvarande ståndpunkt finns det ingen anledning att säga att vi har fel. Först när vi finner än ny bättre ståndpunkt kan vi säga att tidigare ståndpunkt var fel.

Till exempel som i grottliknelsen där det föreställs att en fånge blir fri och ser verkligheten utanför grottan. Om denna fången då kommer tillbaka och berättar för de andra fångarna vad hen har sett, ja då har de andra fångarna fel om de menar att det frigjorda fången säger inte är sant. Förmår de att lyssna på hens berättelse så kan de däremot få en berikad verklighetsuppfattning. Eller åtminstone en bra saga. Så länge de andra fångarnas öde är att vara fastkedjade för resten av sina liv, och bara uppleva en tvådimensionell värld, så är det kanske inte så intressant för dem att höra om fången som fick chans att uppleva en tredimensionell värld. Om vi tänker oss själva att vi i vår tredimensionella värld får besök av en person som varit i en fjärde dimension, då kan man fråga sig - vad angår det oss om vi aldrig kommer få någon möjlighet att själva få ta oss till denna fjärde dimension? Innebär det då att vi borde sluta bry oss om vår tredimensionella värld, sluta ta den på allvar, och sluta tro på dess sanningar? Finns det ett sätt för oss att själva frigöra oss, javisst, då är det väl bra att vi får chans att lära oss om denna fjärde dimension. Men det gäller då att fokusera på de faktiska möjligheterna. Sådant som per definition är omöjligt är det knappast intressant eller relevant att försöka fundera kring (eller, framför allt är det just omöjligt).

Vetenskapliga metodens genombrott de senaste 200 åren har gett oss kunskap om hur världen faktiskt ser ut, men också gjort oss medvetna om att vårt vetande om hur världen ser ut är tillfälligt och måste revideras, ständigt revideras.
Att "jag" kan ha fel, eller har fel, är inte längre det som är viktigt. Kunskap är ett resultat av kollektiv ansträngning.

Hur vore det i grottliknelsen om det var kollektivet framför individen som gällde? Om det är vi i kollektivet som sitter fastkedjade och bara upplever den tvådimensionella världen, och så kommer det en person som lyckats frigöra sig, som fått möjlighet att uppleva den tredimensionella världen utanför grottan. Hur står sig då individens erfarenhet emot kollektivets kunskap. Individen som varit ute i solen och fått sina ögon bländade, kommer hen att tas på allvar? Och vad krävs i så fall för att individen ska tas på allvar? Jag är benägen att säga att det krävs ett subjektivt tänkande. Svaren finns inte att läsa i skuggorna på väggen som det objektiva tänkandet söker sig till, men svaren kan du finna i dina egna inre tankeprocesser när du kommunicerar med individen som varit utanför grottan.

[David H]

Och i energifrågan finns inget rätt. Människans värld är mycket intressantare än naturen.

Det finns visst rätta svar i energifrågan, tänker jag, eller åtminstone vissa mer och andra mindre tilltalande alternativ. Men du kommer knappast finna några svar om du går och letar efter svaren i buskarna.

[Anders]

Och i energifrågan finns inget rätt. Människans värld är mycket intressantare än naturen.

Det finns visst rätta svar i energifrågan, tänker jag, eller åtminstone vissa mer och andra mindre tilltalande alternativ. Men du kommer knappast finna några svar om du går och letar efter svaren i buskarna.

Den sista får du gärna utveckla.

[David H]

Jag har börjat fundera om det är så att "jaget inte kan ha fel", att det är något i jagupplevelsen som är oemotsägligt.

Är det inte slående hur sällsynt det är att någon erkänner sig ha fel om något? Och vad beror det på, har jag funderat över

Inte minst på mitt jobb, där jag som sjuksköterska som arbetar med äldre patienter uppstår sådana funderingar. Ganska ofta stöter jag på patienter som drabbats av vad vi skulle kalla akut konfusion / delirium. Och oavsett hur förvirrade de är, är det slående hur sällsynt det är att de själv erkänner någon form av förvirring.

Typiskt samtal kan arta sig ungefär så här:
*Har du upplevt dig förvirrad?
- Nej jag är inte förvirrad.
*Vet du vart du befinner dig?
- Ja, det vet jag
*Vart befinner du dig?
-...det vet jag
*Vilken stad befinner du dig
- det är i Stockholm
* Om jag säger att du befinner dig på sjukhuset i Uppsala?
- ...(svar som inte håller tråden)
*Vet du varför du är här?
- Ja
*Varför är du här?
- (otydligt svar)
*Om jag säger du bröt benet och du fick göra en operation?
- Ja. Men det var en "liten" operation

Man skulle ju kunna tro att en sån här person är en hängiven lögnare, men mönstret i det här beteendet får mig att tro att det inte är frågan om några avsiktliga lögner. Det verkar på något sätt vara en del av jagets natur att inte kunna uppleva sig själv att ha fel om någonting... och ett svar sen är då kanske att det faktiskt stämmer, att jaget inte heller har fel, och en orsak till detta skulle kunna beskrivas som att jaget saknar medvetande.
Och den människa som drabbats av konfusion, då finns det inte heller mycket medvetande att reflektera. Kanske man kan säga att det blir likt att ha ett samtal med månens baksida? Pratar man med en annan person som förefaller ha medvetande, är det måhända mer likt att prata med månens framsida...man ser ett sken utan att reflektera över att skenet egentligen inte kommer från månen självt. Först när man pratar med månens baksida märker man hur konstigt det blir.

[Anders]

JAG KAN HA FEL... men då jag tänker på det du skriver om den tvärsäkre patienten som tror sig vara i Stockholm, så tänker jag att det är så viktigt i vår kultur, vetenskapsmarinerad, att ha just rätt. Så det skulle kunna vara ett beteende som sedan lever kvar då man är på väg in i dimmorna.

[David H]

JAG KAN HA FEL... men då jag tänker på det du skriver om den tvärsäkre patienten som tror sig vara i Stockholm, så tänker jag att det är så viktigt i vår kultur, vetenskapsmarinerad, att ha just rätt. Så det skulle kunna vara ett beteende som sedan lever kvar då man är på väg in i dimmorna.

Nog kan man väl säga att det har att göra med vår kultur...men att skylla på den vetenskapliga delen av kulturen, tycker jag inte riktigt känns rättvist. Den som sysslar med vetenskap borde veta att det inte något område där man bara sitter och är nöjd med den kunskapen man har, utan det finns en strävan om att veta mer.

Sen tänker jag att problemet till ganska stor del också kan ha att göra med den som frågar. Om den som frågar har en bestämd uppfattning om vad som är rätt och fel, kommer den uppleva det som att den som svarar har fel väldigt ofta...särskilt när frågaren själv har misstagit sig om vad som verkligen är rätt och fel.

Är det till exempel en dement och rörelsehindrad patient som ber personalen om att sänka sänggrinden för att hen vill kliva ur sängen och gå hem... behöver det inte handla om att patienten föreslår en 3 km lång promenad i regnrusket tvärsigenom stan till den geografiska adressen där hen är folkbokförd. Det patienten säger kan ju faktiskt vara uttryck för något annat, t ex en känsla av otrygghet och att inte känna sig hemma. Och när personalen då faktiskt lyckas bemöta detta på ett icke-konfrontativt sätt, och får patienten att känna sig mer trygg i situationen, då kan ju också känslan av att befinna sig på främmande plats också upphöra för patienten. Patienten kan börja känna sig hemma utan att röra sig en meter. Det som verkade vara ett problem upphör att vara ett problem, utan att vi försökte ge några fixa svar om vad som är rätt eller fel...