Jag kan ha fel...

[David H]

Jag kan ha fel... är titeln på en bok av Björn Natthiko som avled i förrgår. Titeln tycker jag är intressant, och i boken tycker jag också att han hade en intressant berättelse som ledde fram till valet av den titeln. Om jag inte minns fel var det under någon buddhistisk nattmässa där det var en talare som skulle berätta några djupt insiktsfulla ord... men han sa det inte direkt, utan det byggdes först upp en spänning om vad det skulle handla om. Och sen efter en utdragen konstpaus, så yttrades orden som var just detta: "Jag kan ha fel".

Stämmer det att det kan finnas en helig kraft i orden "Jag kan ha fel"?

Det som gör orden intressanta menar jag kanske snarare har och gör med utbredningen av den motsatta uppfattningen, nämligen uppfattningen "jag kan inte ha fel". En människa som aldrig har fel låter nog för många orimligt, men samtidigt tror jag ändå det inte är ovanligt bland människor att leva enligt den uppfattningen, att de själva inte har fel. Det må finnas mer extrema fall och mindre extrema fall. Jag har hört om personer som till exempel inte alls ställer upp i spel där det finns en risk att de kan förlora. I flesta av livets situationer är det dock inte så svartvitt mellan att vinna eller förlora, eller mellan att ha rätt eller att ha fel. De flesta situationer går att tolka på olika sätt, och det ger en person som "inte kan ha fel" möjligheten att tolka det som att den inte heller har fel.

Detta leder mig vidare till idén om huruvida en själv kan ha fel kan handla mer om inställning till livet än faktiska omständigheter. Här kan det också vara intressant att relatera till vetenskapsfilosofi och Poppers falsifikationsprincip. Popper erbjuder med sin vetenskapssyn en möjlighet till att leva och agera enligt principen "jag kan ha fel", och det tror jag också ofta kan leda till mer intressanta resultat. I mångt och mycket tänker jag att det är en fråga om val, om man ställer upp på att leva/forska/tänka enligt sådana principer. Det behöver inte handla om vetenskap, utan också om andra områden inom livet.

Ofta är det nog närmast lönlöst för någon som inte håller med personen som "inte kan ha fel", att övertyga den om att den visst har fel. Personen som "inte kan ha fel" måste själv fatta beslutet som öppnar för möjligheten att kunna ha fel. Om vi är i en skridskorink exempelvis och leker leken "tafatt" med regeln att sargen är en frizon, så måste man först få personen att släppa taget om sargen, innan den kan bli tagen.

[Anders]

Jag säger bara... Sokrates.

[David H]

Jag säger bara... Sokrates.

Sokrates är ett av många exempel. Sokrates var också en som gjorde användning av principen om att föra diskussion på samtalspartnerns villkor. I dagens samhälle tror jag däremot inte att han skulle lyckas med detta på lika snyggt sätt som i böckerna Platon skrev. I Platons böcker försökte samtalspartnerna verkligen besvara frågorna som Sokrates ställde så att det gick att följa en röd tråd i samtalet, den lyxen tycker jag sällan att man får uppleva i praktiken i dagens samhälle. Många frågor som ställs blir aldrig besvarade... och så ställs motfrågor som det inte går att förstå vad det har och göra med första frågan som ställdes.

[Algotezza]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

[David H]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

Jo, det kan jag hålla med om.

Jag brukar se Dostojevskij som en förebild när det kommer till förmåga till ärlig självkritik. Men det får väl då påpekas att Dostojevskij inte kritiserade sig själv så mycket, utan mer att han hade förmåga att gestalta fiktiva karaktärer som uttrycker vad som upplevs som genuin självkritik.

[Anders]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

Två olika grejer? Har konstaterar man efteråt då utfallet inte blev det förväntade, kan uttrycker tvivel om kommande utfalls resultat? Vem går in och påstår att den har fel om något kommande?

[David H]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

Två olika grejer? Har konstaterar man efteråt då utfallet inte blev det förväntade, kan uttrycker tvivel om kommande utfalls resultat? Vem går in och påstår att den har fel om något kommande?

Förvisso. Men i både fallen så är det något centralt detta att "ha fel". Jag är benägen att tro att det inte är något som är naturligt inbyggt i mänskliga psyket. Kan här påminna om Daniel Kahneman och WYSIATI (what you see is all there is), exempelvis, och svårigheten att ändra uppfattning om något när du bara utgår från egna predisponerade bedömningsramar. När du bara säger att du kan ha fel, har du fortfarande inte helt överbryggt den barriären, det är först när du medger att du har fel som du faktiskt visat att du kan ha fel.

Uttrycket "jag kan ha fel" kan väl i övrigt också ha (minst) två olika betydelser. Dels kan det handla om ett kommande utfalls resultat, och dels kan det vara ett uttryck för osäkerhet om något nuvarande.

[Algotezza]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

Två olika grejer? Har konstaterar man efteråt då utfallet inte blev det förväntade, kan uttrycker tvivel om kommande utfalls resultat? Vem går in och påstår att den har fel om något kommande?

Jag förstår nog varken innehåll eller grammatik helt i ditt inlägg.

Jag tänker så här: Man kan ha en viss åsikt om något och medge att man kan ha fel i denna fråga, eftersom det kan finnas fakta man ej känner till, som skulle kunna få en att ändra åsikt. Man säger alltså då: Jag kan ha fel.

När man då får reda på nya fakta och märker att man missförstått ett och annat, och om man då medger det, kan man säga: Jag hade fel. Eller kan man "bli filosofisk" och säga: Det är en tolkningsfråga.

Eller säga det man ofta säger idag (har jag för mig): I min värld har jag fortfarande rätt. För så ser min sanning ut.

För varje sanning man anammat och gjort till sin egen bör man kanske fråga: Vilken information, vilka fakta, skulle kunna få mig att medge att jag hade fel? Visar det sig då att inga fakta eller någon som helst information skulle kunna få en att ändra åsikt/synsätt, kan man ju börja undra...

[Algotezza]

Jag säger bara... Sokrates.

Menade han att han ingenting visste, eller var det bara en filosofisk pose? Ställde han verkliga, genuint menade frågor, han verkligen ville ha svar på, när han talade med andra, eller var det ledande frågor, där han redan visste svaret?

Som lärare ställer man ju ofta frågor till eleverna där man redan vet svaret, men det man vill veta är om eleven kan svara eller ej.

[Anders]

Jag säger bara... Sokrates.

Menade han att han ingenting visste, eller var det bara en filosofisk pose? Ställde han verkliga, genuint menade frågor, han verkligen ville ha svar på, när han talade med andra, eller var det ledande frågor, där han redan visste svaret?

Som lärare ställer man ju ofta frågor till eleverna där man redan vet svaret, men det man vill veta är om eleven kan svara eller ej.

Spot on!
Sokrates uppfattades nog inte som den snälla läraren.
Dialogerna avslöjar hur han förnedrar sina samtalspartner som alltid var betydande män.
Självklart vill ingen av betydelse erkänna Jag hade fel!
Självklart avlägsnades alla visselblåsare så snart som möjligt.
Precis som då gör makten idag. Men utan odört.
Sokrates dödsstraffades med odört som användes till att avliva de simplaste förbrytarna, dem man ville ge en kvalfull död.

Det är i alla fall den bild man får då man läser dialogerna. I vissa så inte fan smeker han makten medhårs, precis. Och även om den är en tankelek, Republiken… den är upprörande för de flesta nu, om man skulle ta den på något slags allvar. Om ett barn i en akademikerfamilj visar sig vara medelmåttigt, bums till yrkesskolan för att bli uska eller taxichaufför. Inget drömmande om vad man skall göra med sitt liv där inte.

Sen, flera av de tidigare dialogerna tycker jag verkligen visar på det här ovetande. Ibland slutar de med, typ, nej det här kan vi inte reda ut. Eller till och med - i en framtid kanske man kommer att begripa det här.

[David H]

Jag kan ha fel... är titeln på en bok av Björn Natthiko som avled i förrgår. Titeln tycker jag är intressant, och i boken tycker jag också att han hade en intressant berättelse som ledde fram till valet av den titeln. Om jag inte minns fel var det under någon buddhistisk nattmässa där det var en talare som skulle berätta några djupt insiktsfulla ord... men han sa det inte direkt, utan det byggdes först upp en spänning om vad det skulle handla om. Och sen efter en utdragen konstpaus, så yttrades orden som var just detta: "Jag kan ha fel".

Stämmer det att det kan finnas en helig kraft i orden "Jag kan ha fel"?

Det som gör orden intressanta menar jag kanske snarare har och gör med utbredningen av den motsatta uppfattningen, nämligen uppfattningen "jag kan inte ha fel". En människa som aldrig har fel låter nog för många orimligt, men samtidigt tror jag ändå det inte är ovanligt bland människor att leva enligt den uppfattningen, att de själva inte har fel. Det må finnas mer extrema fall och mindre extrema fall. Jag har hört om personer som till exempel inte alls ställer upp i spel där det finns en risk att de kan förlora. I flesta av livets situationer är det dock inte så svartvitt mellan att vinna eller förlora, eller mellan att ha rätt eller att ha fel. De flesta situationer går att tolka på olika sätt, och det ger en person som "inte kan ha fel" möjligheten att tolka det som att den inte heller har fel.

Detta leder mig vidare till idén om huruvida en själv kan ha fel kan handla mer om inställning till livet än faktiska omständigheter. Här kan det också vara intressant att relatera till vetenskapsfilosofi och Poppers falsifikationsprincip. Popper erbjuder med sin vetenskapssyn en möjlighet till att leva och agera enligt principen "jag kan ha fel", och det tror jag också ofta kan leda till mer intressanta resultat. I mångt och mycket tänker jag att det är en fråga om val, om man ställer upp på att leva/forska/tänka enligt sådana principer. Det behöver inte handla om vetenskap, utan också om andra områden inom livet.

Ofta är det nog närmast lönlöst för någon som inte håller med personen som "inte kan ha fel", att övertyga den om att den visst har fel. Personen som "inte kan ha fel" måste själv fatta beslutet som öppnar för möjligheten att kunna ha fel. Om vi är i en skridskorink exempelvis och leker leken "tafatt" med regeln att sargen är en frizon, så måste man först få personen att släppa taget om sargen, innan den kan bli tagen.

Två nyckelfigurer inom moderna vetenskapen är Popper och Kuhn. Popper tog frågan om "fel" på allvar genom att skriva om falsifikationsprincipen, det kan sägas handla om att ge sig själv möjlighet till att ha fel. Även Kuhn tog frågan om "fel" på allvar, men delvis på en annan nivå - han skrev om "anomalier". En anomali kan beskrivas som något avvikande som det inte finns någon förklaring till inom rådande paradigm. Kanske kan man beskriva anomalierna som mellansteget mellan att ha rätt och fel, de är "rätt" i avseendet att de inte helt utesluts, men "fel" i avseendet att de inte helt kan förklaras.
Paradigm raseras vanligtvis inte genom att fel upptäcks, paradigmskifte sker oftare till en följd av att anomalier hopar sig - som gör att paradigmet blir mer svårförklarligt. Samtidigt som det också kommer andra alternativa teorier (förstadium till paradigm) som konkurrerar och ibland kan ge bättre förklaringar åt anomalierna. Först efter att paradigmskiftet inträffat så går det att tala mer öppet om fel inom tidigare paradigm.
Popper betonade möjlighet till fel på tes-nivå (tesen är falsifierbar), medan Kuhn betonade möjlighet till fel på paradigm-nivå (paradigmet kan komma att skifta).

Att den här buddhistmunken yttrade orden "jag kan ha fel" som en slags heliga ord är tänkvärt tycker jag. "Felen" kan vara både mer plötsliga upptäckter som det beskrivs av Popper, eller en långsam process som det beskrivs av Kuhn. Oavsett tänker jag att det handlar om att man först måste acceptera en slags narrativ som ger utrymme för att ha fel. Så länge man är av uppfattningen att ens paradigm är djupaste sanningen så går det alltid att hitta bortförklaringar för alla anomalier. Att överge paradigmet kräver i slutändan ett frivilligt val...men det är klart sitter man i ett långsamt sjunkande skepp som mer och mer tyngs av anomalier samtidigt som det seglar fram ett annat skepp bredvid som välkomnar en med öppna armar, då tror jag de flesta gör valet att kliva över. (ursäkta mina dåliga liknelser)

[xion]

Vad med att medge att man faktiskt har fel och inte bara medge att man KAN ha fel? Är inte det ännu mer magiskt?

Två olika grejer? Har konstaterar man efteråt då utfallet inte blev det förväntade, kan uttrycker tvivel om kommande utfalls resultat? Vem går in och påstår att den har fel om något kommande?

Jag förstår nog varken innehåll eller grammatik helt i ditt inlägg.

Jag tänker så här: Man kan ha en viss åsikt om något och medge att man kan ha fel i denna fråga, eftersom det kan finnas fakta man ej känner till, som skulle kunna få en att ändra åsikt. Man säger alltså då: Jag kan ha fel.

När man då får reda på nya fakta och märker att man missförstått ett och annat, och om man då medger det, kan man säga: Jag hade fel. Eller kan man "bli filosofisk" och säga: Det är en tolkningsfråga.

Eller säga det man ofta säger idag (har jag för mig): I min värld har jag fortfarande rätt. För så ser min sanning ut.

För varje sanning man anammat och gjort till sin egen bör man kanske fråga: Vilken information, vilka fakta, skulle kunna få mig att medge att jag hade fel? Visar det sig då att inga fakta eller någon som helst information skulle kunna få en att ändra åsikt/synsätt, kan man ju börja undra...

För inga fakta kan väl vara fel?... möjligen då alternativa fakta.

[David H]

För inga fakta kan väl vara fel?... möjligen då alternativa fakta.

Fakta kan vara fel, utgår jag ifrån i alla fall, men det betyder inte att fakta är fel, eller att det finns anledning att misstänka att viss fakta skulle vara fel.

[Algotezza]

För inga fakta kan väl vara fel?... möjligen då alternativa fakta.

Fakta kan vara fel, utgår jag ifrån i alla fall, men det betyder inte att fakta är fel, eller att det finns anledning att misstänka att viss fakta skulle vara fel.

Psåtåenden om vad som är fakta kan ju vara fel/falska, men på vilket sätt kan fakta vara falska?

[David H]

För inga fakta kan väl vara fel?... möjligen då alternativa fakta.

Fakta kan vara fel, utgår jag ifrån i alla fall, men det betyder inte att fakta är fel, eller att det finns anledning att misstänka att viss fakta skulle vara fel.

Psåtåenden om vad som är fakta kan ju vara fel/falska, men på vilket sätt kan fakta vara falska?

Jag föreslog tidigare dessa definitioner:
1. allmän/ogranskad information - osäkert
2. för sant tagen information - "säkert" / utan tvivel under normala omständigheter
3. fakta - "säkert" / utan tvivel även under mer särskilda omständigheter
4.100% absolut säkerhet - begrepp som tillhör idévärlden

T ex
1. Jag hör någon okänd person prata i telefon om att han var i Globen förra helgen, och i samtalet nämner han också något om Paul Simon, jag gissar att han kanske menade att han såg Paul Simon uppträda i Globen då, men jag vet inte om jag tolkade samtalet rätt (osäkert)
2. Min vän säger att han såg Paul Simon ha konsert i Globen förra helgen, och då min vän är en person jag litar på utgår jag från att Paul Simon verkligen hade konsert i Globen (dvs för sant tagen information)
3. Jag ser på Paul Simons hemsida att det står om konserten, och jag läser en recension om konserten i tidningen, jag antar det därefter som fakta att Paul Simon hade konsert i Globen (fakta)

En vecka senare: Nyhetsrubrik: "STOR SKANDAL AVSLÖJAD: Paul Simon bluffade hela världen, lurade konsertbesökare till att tro att han höll konsert, när det i själva verket var en dubbelgångare som sjöng playback"

I sådan situation tänker jag vi kan tala om fakta som senare visade sig vara falsk. Det krävs då att det är något väldigt oväntat och osannolikt som ska avslöjas för att det ska visa sig att faktumet inte var sant. Exemplet jag nämnde här är ganska dåligt, eftersom det t ex borde anats misstankar i tidigare skede om att det inte var Simon själv som uppträdde...men ni kan väl då själv tänka er annat bättre exempel (t ex mindre känd artist, mindre lokal - eller om Paul Simon bara skulle sjunga en sång som pausunderhållning i sportevent, och det på förhand var bestämt att det skulle vara playback, då hade det varit lättare att luras). Jag är övertygad om att dylikt extremt osannolika saker hänt i verkliga livet också.