För- eller efternamn

[David H]

En person har ju både ett för- och efternamn. När lämpar det sig att använda förnamn, när lämpar det sig att använda efternamn och när lämpar det sig att använda både och eller varken eller?

Jag själv kan känna att jag ofta hamnar i visst dilemma gällande detta. Å ena sidan kan jag tycka det finns en fördel i att vara konsekvent, men å andra sidan kan jag tycka att det ofta känns fel när jag försöker vara konsekvent. Som sjukhuspersonal exempelvis ägnar vi oss åt att skriva journalanteckningar. Och ofta refereras då läkare till efternamn, snarare än förnamn, t ex "enligt ordination från dr. Karlsson", men att referera till en sjuksköterska eller undersköterska med efternamn kan kännas mer konstlat, och ofta skrivs det då istället "SSK David" eller "USK Maja". Varför är det så?
Inom sjukvården tänker jag att det delvis kan handla om mer strukturella orsaker...för att få tag i viss läkare måste jag ofta söka på efternamn, eftersom i listor som finns är deras namn sorterat i bokstavsordning med efternamnet först. Men annars är det mer naturligt att tilltala vid förnamn de man jobbar med.

Så kan man fråga sig hur det borde vara. Vill en person bli tilltalad sitt för- eller efternamn? Att säga en persons förnamn signalerar en mer personlig relation, till exempel säga "David" istället för "Bowie" om "David Bowie", som jag hörde nån musikproducent som jobbat med David Bowie göra. Att säga efternamn kan då markera mer avståndstagande, som att det är en person man inte känner så nära..och det kanske kan uppfattas som ofint?

[Anders]

En person har ju både ett för- och efternamn. När lämpar det sig att använda förnamn, när lämpar det sig att använda efternamn och när lämpar det sig att använda både och eller varken eller?

Jag själv kan känna att jag ofta hamnar i visst dilemma gällande detta. Å ena sidan kan jag tycka det finns en fördel i att vara konsekvent, men å andra sidan kan jag tycka att det ofta känns fel när jag försöker vara konsekvent. Som sjukhuspersonal exempelvis ägnar vi oss åt att skriva journalanteckningar. Och ofta refereras då läkare till efternamn, snarare än förnamn, t ex "enligt ordination från dr. Karlsson", men att referera till en sjuksköterska eller undersköterska med efternamn kan kännas mer konstlat, och ofta skrivs det då istället "SSK David" eller "USK Maja". Varför är det så?
Inom sjukvården tänker jag att det delvis kan handla om mer strukturella orsaker...för att få tag i viss läkare måste jag ofta söka på efternamn, eftersom i listor som finns är deras namn sorterat i bokstavsordning med efternamnet först. Men annars är det mer naturligt att tilltala vid förnamn de man jobbar med.

Så kan man fråga sig hur det borde vara. Vill en person bli tilltalad sitt för- eller efternamn? Att säga en persons förnamn signalerar en mer personlig relation, till exempel säga "David" istället för "Bowie" om "David Bowie", som jag hörde nån musikproducent som jobbat med David Bowie göra. Att säga efternamn kan då markera mer avståndstagande, som att det är en person man inte känner så nära..och det kanske kan uppfattas som ofint?

På förra stället hade jag en Isländsk kollega. Islänningarna kör alltid med förnamn. Så länge de hade telefonkataloger var de sorterade på förnamn.
Annars kör jag strikt på vad jag uppfattar vara comme-il-faut per situation. I journal kan jag inte fatta varför man inte konsekvent har efternamn för all personal och patienter. Vad man sen säger är väl från fall till fall. Finns det flera Johan på en arbetsplats kör jag med efternamnet. Känns lite som lumpen eller tjeenare tjeenare men jag har själv inget emot att bli kallad med efternamn. Då man gjorde lumpen, på den tiden man gjorde lumpen, så var det alltid efternamn.

Det här du-andet som infördes nångång på 50 eller om det var 60 talet har rätt långtgående konsekvenser, både bra och dåliga. Bra för att det nivelleras och saker kan diskuteras rakare. Men just det, med det raka, att det fanns formalitet lade lite sordin på känslorna då det tenderade att bli alltför rakt. Går mest på hörsägen från farsan och morsan som hade sina första yrkesverksamma år med titlarna kvar. Det fanns assholechefer som använde det som maktmedel, men mer ofta funkade titlarna lugnande då det fanns irritation. För att lösa problem är du-reformen en killer.

[David H]

På förra stället hade jag en Isländsk kollega. Islänningarna kör alltid med förnamn. Så länge de hade telefonkataloger var de sorterade på förnamn.
Annars kör jag strikt på vad jag uppfattar vara comme-il-faut per situation. I journal kan jag inte fatta varför man inte konsekvent har efternamn för all personal och patienter. Vad man sen säger är väl från fall till fall. Finns det flera Johan på en arbetsplats kör jag med efternamnet. Känns lite som lumpen eller tjeenare tjeenare men jag har själv inget emot att bli kallad med efternamn. Då man gjorde lumpen, på den tiden man gjorde lumpen, så var det alltid efternamn.

Efternamn för all personal och patienter i journal tycker jag låter orimligt, och det är långtifrån hur det ser ut nu också. Patienter som nämns som regel alltid vid förnamn, om det inte bara står "patient" (vilket är vanligast). Läkarens utskrivningsmeddelande till patienten nämner alltid patienten vid förnamn, och läkaren undertecknar sedan med sitt eget förnamn.
Själv föredrar jag som regel också förnamn. Förnamn blir mer personligt, som att man kommer närmare varandra. Medan efternamn förmedlar visst avståndstagande. Jag är väl en som strävar efter att komma närmare andra då. Efternamn använder jag mig av ibland när jag uppfattar det vara comme-il-faut, och det kan väl sägas handla om att visa respekt i vissa situationer, men det är då inte utan viss motvilja jag inte nämner förnamnet.

Sen kan det också finnas praktiska skäl till att använda för eller efternamn, som du nämner, är det fler med samma förnamn, är det naturligt att använda efternamn istället.

Detta om comme-il-faut kan jag dock också uppleva problematiskt i vissa situationer, det kan leda till att vissa orättvisa strukturer befästs.

Man kan väl säga att det är comme-il-faut att kalla Zlatan Ibrahimovic för "Zlatan" istället för "Ibrahimovic". Men vad beror det på? Klart man kan mena Zlatan är lättare att säga, men kan det inte vara så att man undviker att säga "Ibrahimovic" för att det väcker negativa associationer...som typ nåt skrämmande muslimskt? Att det ibland kan vara så att irrationella rädslor får en att undvika visst namn?

Och traditionellt har det väl varit så att kvinnor oftare blivit nämnda vid förnamn och män ofta nämnda vid efternamn, vad beror det på?

[Anders]

På förra stället hade jag en Isländsk kollega. Islänningarna kör alltid med förnamn. Så länge de hade telefonkataloger var de sorterade på förnamn.
Annars kör jag strikt på vad jag uppfattar vara comme-il-faut per situation. I journal kan jag inte fatta varför man inte konsekvent har efternamn för all personal och patienter. Vad man sen säger är väl från fall till fall. Finns det flera Johan på en arbetsplats kör jag med efternamnet. Känns lite som lumpen eller tjeenare tjeenare men jag har själv inget emot att bli kallad med efternamn. Då man gjorde lumpen, på den tiden man gjorde lumpen, så var det alltid efternamn.

Efternamn för all personal och patienter i journal tycker jag låter orimligt, och det är långtifrån hur det ser ut nu också. Patienter som nämns som regel alltid vid förnamn, om det inte bara står "patient" (vilket är vanligast). Läkarens utskrivningsmeddelande till patienten nämner alltid patienten vid förnamn, och läkaren undertecknar sedan med sitt eget förnamn.
Själv föredrar jag som regel också förnamn. Förnamn blir mer personligt, som att man kommer närmare varandra. Medan efternamn förmedlar visst avståndstagande. Jag är väl en som strävar efter att komma närmare andra då. Efternamn använder jag mig av ibland när jag uppfattar det vara comme-il-faut, och det kan väl sägas handla om att visa respekt i vissa situationer, men det är då inte utan viss motvilja jag inte nämner förnamnet.

Sen kan det också finnas praktiska skäl till att använda för eller efternamn, som du nämner, är det fler med samma förnamn, är det naturligt att använda efternamn istället.

Detta om comme-il-faut kan jag dock också uppleva problematiskt i vissa situationer, det kan leda till att vissa orättvisa strukturer befästs.

Man kan väl säga att det är comme-il-faut att kalla Zlatan Ibrahimovic för "Zlatan" istället för "Ibrahimovic". Men vad beror det på? Klart man kan mena Zlatan är lättare att säga, men kan det inte vara så att man undviker att säga "Ibrahimovic" för att det väcker negativa associationer...som typ nåt skrämmande muslimskt? Att det ibland kan vara så att irrationella rädslor får en att undvika visst namn?

Och traditionellt har det väl varit så att kvinnor oftare blivit nämnda vid förnamn och män ofta nämnda vid efternamn, vad beror det på?

Man måste här skilja på vad som sägs och vad som står i en journal. En journal har väl som huvudsakliga mål att ge en korrekt bild av patientens sjukdomshistoria och de åtgärder som gjorts av vårdpersonal". I ett dokument av den typen är väl närmast känslor en nackdel? Om jag var Zlatan ocbh bad om att få läsa min journal skulle jag vilja att det stod Ibrahimovic. Annat skulle kännas oseriöst. Avståndet tyder på en professionalism. I det faktiskta mötet mellan människor är det en annan sak. Men ibland är formalism helt nödvändigt i kontakten öga mot öga.

[Algotezza]

Inget större problem för mig, jag kallar alla för idiot... hehehe...

Är det inte så, om man har tentaklerna ute, att man känner av vad situationen kräver och fixar det på så vis - för det mesta.

Jag kallades mitt efternamn på gymnaiset.

[David H]

Man måste här skilja på vad som sägs och vad som står i en journal. En journal har väl som huvudsakliga mål att ge en korrekt bild av patientens sjukdomshistoria och de åtgärder som gjorts av vårdpersonal". I ett dokument av den typen är väl närmast känslor en nackdel? Om jag var Zlatan ocbh bad om att få läsa min journal skulle jag vilja att det stod Ibrahimovic. Annat skulle kännas oseriöst. Avståndet tyder på en professionalism. I det faktiskta mötet mellan människor är det en annan sak. Men ibland är formalism helt nödvändigt i kontakten öga mot öga.

Så om man använder förnamn uttrycker man känslor, och efternamn uttrycker inga känslor? Den uppdelningen må det ligga nåt i, men jag tror inte alla uppfattar som självklar.

Avstånd må tyda på professionalism, men professionalism kan också handla om närhet. Det brukar talas om att det är viktigt att kunna vara personlig utan att vara privat, och professionalism kan väl delvis säga handla om att förstå skillnaden mellan detta. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan att vara personlig och professionell, tvärtom tänker jag att professionaliteten kan handla om att kunna vara personlig.

Det du nämner om formalism tänker jag handlar om att visa respekt. Att visa respekt kan i vissa fall handla om att undvika förnamn, och istället använda efternamn.

[Anders]

Man måste här skilja på vad som sägs och vad som står i en journal. En journal har väl som huvudsakliga mål att ge en korrekt bild av patientens sjukdomshistoria och de åtgärder som gjorts av vårdpersonal". I ett dokument av den typen är väl närmast känslor en nackdel? Om jag var Zlatan ocbh bad om att få läsa min journal skulle jag vilja att det stod Ibrahimovic. Annat skulle kännas oseriöst. Avståndet tyder på en professionalism. I det faktiskta mötet mellan människor är det en annan sak. Men ibland är formalism helt nödvändigt i kontakten öga mot öga.

Så om man använder förnamn uttrycker man känslor, och efternamn uttrycker inga känslor? Den uppdelningen må det ligga nåt i, men jag tror inte alla uppfattar som självklar.

Avstånd må tyda på professionalism, men professionalism kan också handla om närhet. Det brukar talas om att det är viktigt att kunna vara personlig utan att vara privat, och professionalism kan väl delvis säga handla om att förstå skillnaden mellan detta. Det behöver inte finnas någon motsättning mellan att vara personlig och professionell, tvärtom tänker jag att professionaliteten kan handla om att kunna vara personlig.

Det du nämner om formalism tänker jag handlar om att visa respekt. Att visa respekt kan i vissa fall handla om att undvika förnamn, och istället använda efternamn.

Jag har ju själv aldrig varit i kontakt med en journal, har bara hört en massa om hur de skrivs... Så jag vet inte riktigt vad som är bäst där. Är det tydligast för alla inblandade att doktorn står som Bergström och syrran som Markus, så är det naturligtvis bäst så. Det viktiga är väl dock att journalen är tydlig och klar? Inte att den förmedlar känslor?

[David H]

Jag har ju själv aldrig varit i kontakt med en journal, har bara hört en massa om hur de skrivs... Så jag vet inte riktigt vad som är bäst där. Är det tydligast för alla inblandade att doktorn står som Bergström och syrran som Markus, så är det naturligtvis bäst så. Det viktiga är väl dock att journalen är tydlig och klar? Inte att den förmedlar känslor?

Journaler kan nog se ut på många olika sätt. På en sjukhusavdelning som den jag jobbar på handlar journalen främst om kommunikation mellan sjukvårdspersonal. Där ska patientens tillstånd beskrivas, och allt som ska göras, hur det ska göras, av vem det ska göras, när det blivit gjort etc. Journalen riktar sig inte direkt till patienten själv. Det patienten behöver veta rapporteras antingen muntligt eller skriftligt på utskrivna papper, men inte genom direkt hänvisning till journalen. (Utskrivningsmeddelandet är ett undantagsfall, då det är en journalanteckning som direkt riktar sig till patienten, men denna skrivs också ut på papper och lämnas fysiskt till patienten.) Däremot har patienten rätt att få läsa sin journal. Och det är viktigt att skriva anteckningar med medvetenhet om detta.

Gällande känslor...så är det något av tabu för personal att skriva om egna känslor i en patientjournal, men däremot är det helt acceptabelt att skriva om en patients känslor, om patienten är på gott humör eller nedstämd eller dylikt. Lite skevt kan man kanske tycka, men sådan är väl samhällsnormen i mångt och mycket. Införandet av personcentrerad vård har potential att kunna skaka om detta en del, men det lär dröja. Förmedlande av känslor skulle nog kunna göra journalen mer tydlig och klar i vissa avseenden, i alla för vissa personer. Men det skulle också kunna innebära mer problem.

Bara för att det är tydligast att skriva namn på ett visst sätt menar jag inte att det nödvändigtvis är bäst så. Ibland finns det väl värde i att sträva efter mer konsekvens också och visst mått av likabehandling.