Omdöme och moraliskt ansvar

[David H]

En gång lät jag ett syskonbarn sitta på mina axlar när vi skulle promenera till ett kalas en bit bort. Min syn är inte perfekt och solen sken starkt i motljus, och det lär ha varit bidragande orsak till att jag missade se en oväntad vägkant. Vi båda föll huvudstupa framåt. Tack och lov var det ingen av oss som skadade sig, men situationen var omskakande.

Väl framme på kalaset var det flera barn som hoppade studsmatta. Ett barn ville att jag skulle vara med. Och visst kunde jag vara med och hoppa en stund. Sen dök barnets mamma upp och röt till ”jag har ju sagt åt dig att du inte får hoppa med andra!”.

Jag kände mig omskakad av situationen och gick och satte mig ensam på en bänk. Barnets mamma såg det och kom fram och frågade hur det stod till. Hon ville förklara att det inte var mig hon blivit arg på. Men jag var ju inte omskakad för att hon blivit arg, jag var omskakad för att jag blev påmind om hur jag slarvat med min omdömesförmåga. - Hade jag inte lärt mig något om omdöme och att man behöver vara försiktig tidigare under dagen?

Och då frågan, hur mycket moraliskt ansvar har man för sin omdömesförmåga?

Mitt förslag till svar är att vem som helst kan brista i omdöme ibland, och det är inget som en människa nödvändigtvis ska behöva klandras för. Men vad som däremot är klandervärt är om man brister i omdöme och slår ifrån sig alla initiativ om att bearbeta det bristande omdömet. Att erkänna misstag, och sedan lära sig något av det tänker jag är viktigt.

Syskonbarnet som ramlat från mina axlar bad mig vid senare tillfälle åter om att få sitta på mina axlar. Denna gång tog jag an mig det med större försiktighet, och allting gick bra. Jag fick chans att visa att jag lärt mig något.
… men nu väljer jag helst också att inte låta någon sitta på mina axlar.

[Anders]

En gång lät jag ett syskonbarn sitta på mina axlar när vi skulle promenera till ett kalas en bit bort. Min syn är inte perfekt och solen sken starkt i motljus, och det lär ha varit bidragande orsak till att jag missade se en oväntad vägkant. Vi båda föll huvudstupa framåt. Tack och lov var det ingen av oss som skadade sig, men situationen var omskakande.

Väl framme på kalaset var det flera barn som hoppade studsmatta. Ett barn ville att jag skulle vara med. Och visst kunde jag vara med och hoppa en stund. Sen dök barnets mamma upp och röt till ”jag har ju sagt åt dig att du inte får hoppa med andra!”.

Jag kände mig omskakad av situationen och gick och satte mig ensam på en bänk. Barnets mamma såg det och kom fram och frågade hur det stod till. Hon ville förklara att det inte var mig hon blivit arg på. Men jag var ju inte omskakad för att hon blivit arg, jag var omskakad för att jag blev påmind om hur jag slarvat med min omdömesförmåga. - Hade jag inte lärt mig något om omdöme och att man behöver vara försiktig tidigare under dagen?

Och då frågan, hur mycket moraliskt ansvar har man för sin omdömesförmåga?

Mitt förslag till svar är att vem som helst kan brista i omdöme ibland, och det är inget som en människa nödvändigtvis ska behöva klandras för. Men vad som däremot är klandervärt är om man brister i omdöme och slår ifrån sig alla initiativ om att bearbeta det bristande omdömet. Att erkänna misstag, och sedan lära sig något av det tänker jag är viktigt.

Syskonbarnet som ramlat från mina axlar bad mig vid senare tillfälle åter om att få sitta på mina axlar. Denna gång tog jag an mig det med större försiktighet, och allting gick bra. Jag fick chans att visa att jag lärt mig något.
… men nu väljer jag helst också att inte låta någon sitta på mina axlar.

Om du har en moral så lär den styra bearbetning av omdöme. Är din moral att alltid vara försiktig, aldrig skada, skulle nog den där vägkanten mana till undvikande av axelbärande. Är din moral att man skall våga, att man skall testa gränser för att lära sig lär du inte ändra beteende. Det är inte klockrent vad som var rätt och fel. Hur skulle du kunna tankeläsa vad den överbeskyddande morsan hade för ideer? Så länge vår studsmatta var igång, något tiotal år, var det horder av ungar studsande samtidigt, ibland en vuxen med. Ingen allvarligare skadad och ingen sjuk.

[Algotezza]

En gång lät jag ett syskonbarn sitta på mina axlar när vi skulle promenera till ett kalas en bit bort. Min syn är inte perfekt och solen sken starkt i motljus, och det lär ha varit bidragande orsak till att jag missade se en oväntad vägkant. Vi båda föll huvudstupa framåt. Tack och lov var det ingen av oss som skadade sig, men situationen var omskakande.

Väl framme på kalaset var det flera barn som hoppade studsmatta. Ett barn ville att jag skulle vara med. Och visst kunde jag vara med och hoppa en stund. Sen dök barnets mamma upp och röt till ”jag har ju sagt åt dig att du inte får hoppa med andra!”.

Jag kände mig omskakad av situationen och gick och satte mig ensam på en bänk. Barnets mamma såg det och kom fram och frågade hur det stod till. Hon ville förklara att det inte var mig hon blivit arg på. Men jag var ju inte omskakad för att hon blivit arg, jag var omskakad för att jag blev påmind om hur jag slarvat med min omdömesförmåga. - Hade jag inte lärt mig något om omdöme och att man behöver vara försiktig tidigare under dagen?

Och då frågan, hur mycket moraliskt ansvar har man för sin omdömesförmåga?

Mitt förslag till svar är att vem som helst kan brista i omdöme ibland, och det är inget som en människa nödvändigtvis ska behöva klandras för. Men vad som däremot är klandervärt är om man brister i omdöme och slår ifrån sig alla initiativ om att bearbeta det bristande omdömet. Att erkänna misstag, och sedan lära sig något av det tänker jag är viktigt.

Syskonbarnet som ramlat från mina axlar bad mig vid senare tillfälle åter om att få sitta på mina axlar. Denna gång tog jag an mig det med större försiktighet, och allting gick bra. Jag fick chans att visa att jag lärt mig något.
… men nu väljer jag helst också att inte låta någon sitta på mina axlar.

Moralen ingår väl i omdömesförmågan. Så man kan fråga: Hur mycket moraliskt ansvar har vi för vår moral? Det blir kanske en cirkulär fråga då.

[David H]

En gång lät jag ett syskonbarn sitta på mina axlar när vi skulle promenera till ett kalas en bit bort. Min syn är inte perfekt och solen sken starkt i motljus, och det lär ha varit bidragande orsak till att jag missade se en oväntad vägkant. Vi båda föll huvudstupa framåt. Tack och lov var det ingen av oss som skadade sig, men situationen var omskakande.

Väl framme på kalaset var det flera barn som hoppade studsmatta. Ett barn ville att jag skulle vara med. Och visst kunde jag vara med och hoppa en stund. Sen dök barnets mamma upp och röt till ”jag har ju sagt åt dig att du inte får hoppa med andra!”.

Jag kände mig omskakad av situationen och gick och satte mig ensam på en bänk. Barnets mamma såg det och kom fram och frågade hur det stod till. Hon ville förklara att det inte var mig hon blivit arg på. Men jag var ju inte omskakad för att hon blivit arg, jag var omskakad för att jag blev påmind om hur jag slarvat med min omdömesförmåga. - Hade jag inte lärt mig något om omdöme och att man behöver vara försiktig tidigare under dagen?

Och då frågan, hur mycket moraliskt ansvar har man för sin omdömesförmåga?

Mitt förslag till svar är att vem som helst kan brista i omdöme ibland, och det är inget som en människa nödvändigtvis ska behöva klandras för. Men vad som däremot är klandervärt är om man brister i omdöme och slår ifrån sig alla initiativ om att bearbeta det bristande omdömet. Att erkänna misstag, och sedan lära sig något av det tänker jag är viktigt.

Syskonbarnet som ramlat från mina axlar bad mig vid senare tillfälle åter om att få sitta på mina axlar. Denna gång tog jag an mig det med större försiktighet, och allting gick bra. Jag fick chans att visa att jag lärt mig något.
… men nu väljer jag helst också att inte låta någon sitta på mina axlar.

Om du har en moral så lär den styra bearbetning av omdöme. Är din moral att alltid vara försiktig, aldrig skada, skulle nog den där vägkanten mana till undvikande av axelbärande. Är din moral att man skall våga, att man skall testa gränser för att lära sig lär du inte ändra beteende. Det är inte klockrent vad som var rätt och fel. Hur skulle du kunna tankeläsa vad den överbeskyddande morsan hade för ideer? Så länge vår studsmatta var igång, något tiotal år, var det horder av ungar studsande samtidigt, ibland en vuxen med. Ingen allvarligare skadad och ingen sjuk.

Bär jag en annan person på mina axlar, känner jag ett ansvar att inte skada denne. Jag kan dock inte garantera att det inte kommer att hända. I det här fallet tänker jag att moralen handlar om att lära sig av sina misstag…och misstaget handlade inte om att låta någon sitta på mina axlar, utan om att vara oförsiktig och inte se mig för bättre vart jag går.

Det finns ju ett känt exempel med betjänten i ”Grevinnan och betjänten” som visas varje nyår. Betjänten snubblar på en tigerfäll gång på gång, och lär sig till synes inget av sina misstag. Anledning till att många tycker det är roligt tänker jag också har och göra med igenkänningsfaktor…vi människor lär oss ofta inte mycket av våra misstag. Samma person fortsätter ofta uppvisa samma brister igen och igen.

[David H]

Moralen ingår väl i omdömesförmågan. Så man kan fråga: Hur mycket moraliskt ansvar har vi för vår moral? Det blir kanske en cirkulär fråga då.

Ett klassiskt exempel är ju annars dumheter någon gör på fyllan, är det en godtagbar ursäkt? I själva stunden kan det ju vara det, tänker jag…men det skapar ju samtidigt ett annat moralproblem, varför började personen dricka - om den förstod vad det skulle kunna leda till…