Kvinnomisshandel - i hemmet

[Isola]

Måste få ventilera min kontroversiella åsikt angående kvinnovåldet. Jag är kommer antagligen få mothugg på mina åsikter i det här ämnet. Men diskussionen behövs.

Aftonbladet uppmanade för en tid sedan sina läsare att proterstera mot kvinnovåldet genom att klicka i en ruta och skriva sitt namn. Som ett led i tiden kunde man även införskaffa sig ett band i någon färg och sätta på kavajen eller dylikt plagg. Jag valde att inte kryssa i den här rutan av följande anledning: Jag tycker att man ska skilja på "kvinnomisshandel" och "kvinnomisshandel i hemmet". Kvinnomisshandel i form av våldtäkt, misshandel etc. som utförs av en okänd gärningsman är naturligtvis alltid fel och helt oförsvarbart och ska bekämpas av samhället till varje pris. När det gäller kvinnomisshandel i hemmet så har jag svårt att känna lika mycket sympati för en utsatt kvinna. Kvinnomisshandel i hemmet utförs till nästan 100% av en känd gärningsman för kvinnan, i de flesta fall är det sambon, maken, pojkvännen etc. som är den som förorsakar kvinnans lidande. Nu till min åskit: borde inte kvinnan i fråga redan från början göra ett bättre val av livspartner, pojkvän etc?? Man får vad man väljer. "Dumma flickor söker en elak rebel, inte någon som är snäll" minns jag att Magnus Uggla sjöng en gång i tiden. Man läser ibland i tidningar om kvinnor som träffar interner på fängelser och tycker att detta är matchomän utöver det vanliga. Är vi som människor inte fria att välja vilka vi vill umgås med och de flesta lyckas med att genomskåda "tveksamma" människor och istället välja andra bättre personer att umgås med. Trevliga singelkillar finns det gott om i Sverige, välj dessa personer före de som är potentiella slagskämpar och kvinnomisshandlare. Att lägga en allt för stor last på samhället när det gäller "kvinnomisshandel i hemmet" är alltså enligt mig helt förkastligt, det handlar om den enskilda kvinnans val av vilka hon vill umgås med. Visst får en kvinna gärna välja en idiot till man, livskamrat etc. Men enligt min åsikt ska kvinnan ifråga inte förvänta sig allt för mycket stöd från samhället i den här frågan. Vi är dömda till frihet!

[Tore]

Säg det till de kvinnor som har försökt lämna sina misshandlande män och blivit ihjälslagna på kuppen. Många kvinnor behöver hjälp och stöd för att kunna/våga ta sig ur en sådan relation. Angående att välja rätt från början så står det liksom inte skrivet i pannan på en man om han är en kvinnomisshandlare eller inte. Ytterst få kvinnor söker sin framtida partner bland internerna på landets fängelser...

[suchanother]

En sak som aldrig slutar förvåna mej är varför folk pressar sej in i kärnfamiljen. Alla andra gör ju det är tydligen motivet.
Har sett många exempel där paret lever i ett evigt gräl.
Ofta är det lågutbildade(?) idioter som tar till nävarna när hjärnan
inte räcker till.
Deras livsuppgift är att smälta in och låta samhället ta hand om allt från vaggan till graven.
Har ett nära exempel på en kille som led av homofobi och huvudlöst störtade in i ett äktenskap. Killen var cirkus 30 år och han fick noja på att folk betraktar honom som bög. Följden av äktenskapet blev en massa bråk och gräl, nattliga samtal där jag fick agera fredsmäklare.
Vi alla drivs av konstiga begär, mej undantagen

[Enfero]

Tore sa det ganska bra och kort sammanfattat. Det är också så att mannen kanske inte alltid har det där i sig från första början, det kan vara något som utvecklas med tiden att han blir mer aggressiv och börjar med misshandel.

[Skogsälvan]

Jag blir genuint ledsen av att höra att dessa misshandlade kvinnor får skylla sig själva, synen att de självmant valt förtryckande män. Precis som Tore och Björn är inne på så rör det sig om en sakta stegrande process. Det är ju inte så att killen på första daterna säger till henne att hon är en fet subba och utdelar några örfilar. Att kvinnor dras till "farliga" män tror jag snarare beror på det genetiska arvet, att det är praktiskt att ha en beskyddare. Jag betvivlar starkt att det är kvinnans undermedvetna önskan att den här mannens styrka ska ska användas mot henne. Kvinnomisshandel i hemmet förekommer inom alla socialgrupper och många mentalt starka och självsäkra kvinnor är drabbade. Att den absoluta merparten av kvinnomisshandel begås av närstående är väldigt intressant och skrämmande. Personligen tror jag att uppluckrandet av könsrollerna kommer att leda till ökat våld mot kvinnor.

[stradde]

Tyvärr så är det välldigt svårt för de flesta kvinnor att komma ur förhållanden där mannen misshandlar för att sedan säga att det alldrig skall ske igen.

1. Mannen måste straffas och lära sig att inte ta till nävarna. Om det sedan sker med medicinering eller hos psykolog är för mig sekundärt.
2. Kvinnan måste få stöd att hitta livet tillbaka och när det finns barn med i bilden försöka skapa någon sorts balans och trygghet igen.

Män som misshandlar sina fruar har jag personligen mycket svårt för.... Även om jag juridiskt förstår att man inte ger hårdare straff, pga. att brottskalan ser ut som den idag gör. Och jag är nog inte kompentent att uttala mig om straff för (långvarig) misshandel. Så skulle jag inte direkt bli ledsen om man tar hårdare tag för att motverka att dessa labila män inte kommer ut igenom och pucklar på någon. Om man måste medicinera eller tvinga mannen i långvarig terapi så är det, det minska samhället bör göra.

Vid våldtäktsbrott då personen har en tydlig psykologisk störning, skulle jag till och med kunna acceptera sterilisering. Men det skulle vara efter försök att med psykologisk behandling få personen att ändra sig.

Man kan dock fundera vad man skall göra om någon våldar barn och vuxna 10-20 gånger även om personen gått i behandling och fått straff. Vid sådana fall anser jag sterilisering vara helt ok. Även om det kan verka exremt i Sverige. Tyvärr så kan det ibland kännas som att förövaren har mer rättigheter än offret...

Det finns ju en del sjuka fall. Där någon suttit på någont psyk avdelning och sedan gått ut och våldtagit någon . Och någon smart person vill behandla brottslingen igen, med liknande metoder..

men som sagt.. man är ju inte juridiskt utbildad. Så ibland så fattar man inte hur rättsväsendet tänker.

[AlLvEtArEn]

Håller så klart med att misshandel är fel. Antingen så bör mannen bestraffas... kvinna få hjälp... paret få hjälp... etc.

Men det är en stor sak som fattas. Misshandel är inte enbart fysisk utan kan lika bra vara psykisk. I i så fall kan kvinnan lika bra som mannen vara den skyldige. Detta uppmärksammas dock inte alls i debatten och det är kort sagt en skandal. Men det är så det naiva folket svensson vill ha det för tillfället...

[archaxe]

Isola,

Din argumentation kan jämföras med att man inte skall hjälpa någon som trillat ner i en brunn för att det var hennes fel att hon hamnade där från första början.

[Isola]

Att trilla ner i en brunn handlar antagligen om en olyckshändelse, det kan inte vara en olyckshändelse att välja vilka man vill umgås med.

Men naturligtvis ska vi hjälpa alla misshandlade kvinnor, det är inte det jag menar. I grund och botten handlar det här om att jag tycker att människor bör bli lite mer kritiska och granskande när man väljer partner och sambos etc. Att skilsmässotalen är så höga i Sverige idag är inte konstigt. Överallt tycker jag mig se att folk bara kastar sig in i förhållanden till höger och vänster.

[Skogsälvan]

Men Isola, du tycker att folk kastar sig in i förhållanden. Hur lång tid tror du det tar att verkligen lära känna någon? Håller du med om att det är individuellt? Håller du med om att människor förändras med tiden? Håller du med om att i en relation så sker en mer eller mindre tydlig anpassning för att förhållandet ska kunna fungera? Tror du att de ökande skiljsmässoantalen är ett resultat av att parterna känner varandra för dåligt från start? Det tror inte jag.

Jag håller med Allvetaren (ursäkta, kommer inte ihåg hur du placerar dina versaler) om att psykiskt våld är ett stort problem. Jag tror även att mörkertalet är stort när det gäller män som blir fysiskt misshandlade av sina kvinnor.

Hur kan det komma sig att man ger sig på de som står en närmast? Jag har väldigt svårt att förstå det.

[Hymer]

Hur kan det komma sig att man ger sig på de som står en närmast? Jag har väldigt svårt att förstå det.

Bara någon som står en nära kan göra en riktigt besviken eller sårad.

Om man får en blåtira i krogkön så kanske man blir förbannad ett tag, ungefär på samma sätt som man blir förbannad över att ha halkat på gatan, men om man blir desillusionerad i ett förhållande som kanske bygger på "blind kärlek" och diverse vanföreställningar, så är det möjligt att den emotionella stormen blir ohanterbar.

Jag trodde inte att en psykiskt frisk man skulle kunna slå sin fru eller flickvän, tills jag gjorde en liten, nästan obetydlig erfarenhet själv, som till och med gick min kära flickvän obemärkt förbi. Jag minns inte vad dispyten handlade om, bara att jag blev så irriterad att jag under ungefär en halv sekund faktiskt fullständigt tappade kontrollen över mig själv. Under den halva sekunden hinner en blixtrande varm impuls gå genom högerarmen för att knyta ihop fingrarna, halvvägs till en näve av järn, programmerad att slå henne hårt på axeln. Det kändes som om jag observerade impulsen utifrån, och som om armen/näven helt och hållet tog över befälet, men det varade så kort tid att det inte ens hann bli en fysisk rörelse och det hela försatte mig i en slags tyst chock och förundran över en sida av mig själv som jag inte trodde att jag hade. Grälet kom av sig, och när jag efteråt berättade för min flickvän att jag nästan hade slagit henne, så ryckte hon bara på axlarna och trodde antagligen inte på mig. För mig själv var det dock en av de intressantaste halva sekunderna jag någonsin upplevt, och det som är chockerande är att det just är den man älskar som verkligen kan få en att tappa besinningen på det sättet. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva drabbas av en sådan (okontrollerad) aggresionsimpuls igen, nu när jag gjort erfarenhen och kan försöka undvika den i tid, men jag förstår varför vansinniga och spontana dråp eller misshandelsfall förekommer, och varför det verkar vara så vanligt även familjemedlemmar emellan.

Vi män är väl djur som det populärt brukar hävdas, men det är väl kanske det som är utmaningen med att vara man...?

[Skogsälvan]

Hymer, det här blir ju lite personligt, men svara gärna om du vill och kan. Du säger att du inte minns riktigt, men att du blev irriterad. Jag förstår att det är svårt, men utveckla gärna, för jag vill gärna förstå. Är det enda gången du har haft den här impulsen? Har du varit lika irriterad på andra någon gång? Eller var det här någonting som verkligen högg i dig på ett vis du inte upplevt förut?

Nej, jag tycker inte att män är mer djur än kvinnor.

[Hymer]

Skogsälvan,

Jag kan nog tyvärr inte förklara så mycket mer. Det var för några år sedan och jag har inte för mig att det skulle handlat om något speciellt känsligt för mig. Jag tror att jag var trött, inte ville tjafsa om något och helt enkelt inte fick gå och sova i fred. Det kan nog räcka så. En katt som blir dragen i svansen av familjens harmlösa barn hinner inte alltid heller tänka på att dra in klorna.

Jag tror att det är ett misstag att tro att ens världsbild och värderingar utgör en solid sköld, ogenomtränglig för impulsivt och reflexmässigt handlande. Aggresiva impulser är bara ett exempel, som säkert är starkare hos män än hos kvinnor, och ett mycket otrevligt utslag av detta är naturligtvis hustrumisshandel. Det gäller nog att vara så pass självmedveten att man kan hålla god marginal till ”gränsområdet”, rent allmänt.

Det har inte hänt att jag känt en sådan okontrollerad aggresionsimpuls vid mer än ett tillfälle. Däremot tappade jag tålamodet ganska nyligen på ett halvtokigt fyllo i tunnelbanan som gjorde sitt bästa för att provocera mig. Eftersom jag hade sju stationer kvar att åka så kastade jag handgripligen av honom vid en station, men det är en helt annan situation, där irritationen är hög men den resulterande aggresionen relativt kall och beräknad. Jag tog lagen i egna händer och kastade ut honom eftersom jag ansåg att ett socialfall inte har någon automatisk rätt att ostraffat provocera folk på väg hem från jobbet. Rätt eller fel – hursomhelst en helt annan slags aggresion (kontrollerad, mildare). Hoppas att jag inte framstår som en råbarkad buse.

[Skogsälvan]

Hymer,

Intressant hur du uppmärksammar skillnaden i det impulsiva handlandet (din kvinna) och i kallt beräknande (det okända fyllot). Tror du (och ni andra också) att det generellt fungerar på det viset?

Jag tvivlar på att män har mer aggressiva impulser/känslor/tankar, men jag tror nog att det aggressiva handlandet överrepresenteras av män. Som bidragande faktorer finns t.ex. testosteronet, de sociala förväntningarna, och faktumet att män oftast är fysiskt starkare än kvinnor. Det är en totalt främmande tanke för mig att kasta av någon person som jag upplever som störande och provocerande från ett tåg, men det är mycket möjligt att det beror på att jag undermedvetet hämmas av de sociala förväntningarna och min avsaknad av muskler. Däremot kan jag komma med förskräckligt elaka, vassa kommentarer när jag är arg, vilket också sker helt impulsivt. Hinner jag lugna ner mig så uttrycker jag mig inte så svidande. Faktum är att jag kan tycka att det är lite roande när någon försöker provocera mig, men det kan ju röra sig om en försvarsmekanism. Vore jag däremot under påtagligt fysiskt hot så är det inte omöjligt att jag skulle välja att kontra med fysiskt våld. Jag har trots allt gått karatelektioner, länge sedan, men instinkterna sitter i.

(Nej, jag ser dig inte som en råbarkad buse, Hymer. Jag ser det vita på sädesärlorna och jag tycker alltid det är intressant att höra andra berätta om sig själva på en djup och ärlig nivå.)