konstant bevakad

[Rafael]

jag känner ofta, nästan jämt, som om någon står med en videokamera och tittar på mig. Det finns inget egentligt "ont" i det hela, bara en övergripande känsla av att bli bedömd. T.ex. när jag sitter på bussen och för en dialog. Jag kommer t.om. på mig själv med att välja att säga si istället för så utifrån denna känsla, detta förvridna överjag(?).
Jag har känt detta väldigt länge, men först nyligen kunnat uttrycka denna känsla i ord. Är det någon annan som har upplevt/upplever liknande vibbar?

Skriver lite mer om detta imorrn, men nu måste jag sova för jag är sjuk =)

[Metrodorus]

Jag får ibland känslan av att någon utomstående lyssnar på ens samtal och bedömer det, t.ex. om jag går på stan och för en dialog med personen som jag har sällskap av, så kan det ibland kännas som att någon följer efter och lyssnar på samtalet, och bedömer det.. eller om jag sitter på en buss eller i en byggnad med folk runt omkring så kan jag bli väldigt tystlåten, för att det känns som att omgivningen hör vartenda ord jag säger, och anser att allt jag säger är idiotiskt..

Stämmer inte helt in på din beskrivning, men har liknande drag iaf

[Johan Ågren]

Det är överjagets roll att redigera vårt beteende så det passar in i olika situationer. Vi har alla olika nivåer av differentierad psykologi och mer eller mindre dominanta aspekter av olika delar av vår psykologi. I ditt fall är det möjligt att du upplever ditt överjag extra tydligt som något separerat från ditt jag. Många upplever sig homogena och ser snarare olika delar av sin psykologi som olika ytterligheter. I själva verket existerar det inte något homogent jag utan enbart olika delar av en kommunikation som vi ger ett samlingsnamn. Den mest dominanta aspekten i oss själva är det som vi identifierar oss med, men det innebär inte att de mer diffusa delarna inte existerar, de är enbart okända delar av "oss själva" vi inte kommunicerar med för tillfället. Ibland är det så att olika delar av vår psykologi kan ta vår kropp i besittning utan att den andra delen vet vad den andra gör. Då har vi en extrem differentiering som brukar benämnas multiple personality disorder. I själva verket är det inte överjagets roll att redigera vårt beteende; göra det moraliskt ETC, utan överjaget uppstår som ett resultat av behovet att redigera. Som jag ser det är det en psykologisk sjukdom som uppstår i individens bristande förståelse för sitt eget beteende. Moraliska regler saknar verklig förankring och blir ett regelverk - överjaget - som separeras från de förankrade beteenden vi har intuitiv förståelse för - vårt jag. Till slut har det stackars jaget undertryckt sina behov till att bli omedvetna. Det som människan till slut består utav är tragiskt.

Jag har i perioder i mitt liv genom psykosyntes skalat bort mitt överjag - men det kräver isolation från sammanhang man intuitivt inte kan interagera med. I denna stund har jag en rejäl portion överjag som dominerar det mesta av mitt liv - vilket är olyckligt då jag alieneras från de intuitiva sammanhang som direkt ger mig mening och glädje. Destå mer man tenderar att styras av sitt överjag - destå olyckligare blir man, för man fattar inte vad man håller på med. Avancerade kulturer kohererar i högre grad med ett överjag, och endast en förståelse för kulturens sammanhang och rötter kan överbrygga överjagets dominans. I de flesta fall - som jag ser det - saknar avancerade kulturer sådana rötter och sammanhang, och själva orsaken till kulturens blommning uppstår i eskalerande överjag och regelverk. Människan förstärker då sjukdomsbilden för att kompensera för den bristande förståelsen.

Ett insidertips är att vi också tenderar att förstärka vår sjukdomsbild genom att bygga på vår övertygelse att vi har förståelse om oss själva. Här blommar en hel del "andlighet".

Johan

[Kiifen]

Mycket intressant Johan Ågren!

Jag tänker främst på:

"Människan förstärker då sjukdomsbilden för att kompensera för den bristande förståelsen."

och

"Ett insidertips är att vi också tenderar att förstärka vår sjukdomsbild genom att bygga på vår övertygelse att vi har förståelse om oss själva. Här blommar en hel del "andlighet"."

Skulle vilja veta lite mer om dina källor till detta påstående. Var kan man läsa vidare tycker du?

/Kiifen

[Rafael]

Metrodus det är i stort sett så jag känner ja =)

Johan, intressant! Men jag undrar, anser du att vi per automatik blir olyckligare av omedvetenhet, t.ex. delar av ett överjag?

"Destå mer man tenderar att styras av sitt överjag - destå olyckligare blir man, för man fattar inte vad man håller på med"

[Johan Ågren]

Metrodus det är i stort sett så jag känner ja =)

Johan, intressant! Men jag undrar, anser du att vi per automatik blir olyckligare av omedvetenhet, t.ex. delar av ett överjag?

"Destå mer man tenderar att styras av sitt överjag - destå olyckligare blir man, för man fattar inte vad man håller på med"

Vad jag menade var att olycka följer på att man inte förstår eller upplever meningsfullhet med sina handlingar, utan att handlingarna följer ett av överjaget dominerat regelverk. När något är förankrat i vårt känsloliv har vi en intuitiv/direkt förståelse för handlingarnas meningsfullhet. De är då integrerade med vårt jag/med oss själva. Överjaget har uppstått vid sidan om jaget just därför att informationen intuitivt inte går att förankra. Vi kan således genom överjagets röst hävda att "detta är bra för mig", men vi upplever känslomässigt inte det goda föränn vi integrerat det som en del av vår jagupplevelse. Om man således till större delen lever efter överjagets regelverk uteblir själva lyckan och livet blir en börda - en plikt, som i själva verket styrs av andra behov än vårt eget.

Men överjaget har sitt säte i förnuftet - och förnuftet är ett bra verktyg, när det tjänar jaget. Problem uppstår när det blir tvärtom.

Johan

[Johan Ågren]

Kiifen,

Inga direkta källor - då det är egna erfarenheter och psykologiska problem jag själv gått igenom, som jag sedan ser gå igen hos andra människor och samhällen. Jag har så att säga forskat en hel del i den mänskliga psykologin - med mig själv som försöksperson.

Psykosyntesen omfattar en del av vad jag talar om:

"Only the development of his inner powers can offset the dangers inherent in man's losing control of the tremendous natural forces at his disposal and becoming the victim of his own achievements." - Roberto Assagioli, The Act of Will

Du kan kolla upp Assagioli. Sedan kan du också undersöka transpersonell psykologi och det transcendentala begreppet i många österländska läror.

You are not ready to accept the fact that you have to give up. A complete and total 'surrender'.... It is a state of hopelessness which says that there is no way out.... Any movement in any direction, on any dimension, at any level, is taking you away from yourself.... - U.G. Krishnamurti

"Människan förstärker då sjukdomsbilden för att kompensera för den bristande förståelsen."

Logiken i detta kommer ur människans behov av mening. Hellre än att stå ovetande om hur hon ska agera söker hon system som ska förklara för henne hur hon ska agera. Destå mindre hon intuitivt förstår livet destå starkare blir behovet av en konstruerad levnadsmodell. Människans "kunskap" växer och med det behovet av den meningsfulla modellen. Till slut överskuggar denna modell all form av återgång till ett oförvanskat/naturligt förhållande till livet - som nu snarare betraktas naivt och primitivt. Naturligtvis existerar det inte några val - vi måste återvända - om man ser till människans egentliga behov och även sanningshalten i den konstruerade modellen/luftslottet. Något som kan verka motbjudande utifrån rådande värderingar - men skönt när man väl gjort resan. Detta går att finna i religionsmodeller, men även i "vetenskapligt" modellbygge, när själva vetenskapen blir avgörande för hur individen ska agera.

Många människor behöver inte förstå hur deras kultur uppstått - och utifrån vilken vetenskap/religion och värderingar. Individen anpassar sig till sin omgivning med tillit till auktoritära symboler, oavsett innehåll. De meningsskapande relationerna uppstår då i detta kollektiv. Vissa individer fördjupar sig i sin kultur och kommer till slut till fundamenten för kulturen och de sociala normernas uppkomst. Här kan individen sedan ifrågasätta relevansen av detta om hon har kapacitet. För att kunna avgöra rationaliteten i kulturens värderingar så krävs det en förståelse för livet som helhet och var missförhållanden uppstått någonstans. Detta primära forskande måste ske i människan och den del av naturen människan ej har förvandlat efter sina tolkningar. Människan psykologi innehåller de flesta problemen, och i synnerhet den bristande förmågan att vara lyhörd och uppmärksam på livets skeenden. Vi ser snart inget som inte redan påverkats av flera steg av tolkningar. Vi undersöker andrahandsinformation som nedreglerats till att passa in i de omständigheter som utvecklats. Till slut botar sjuka sjuka - och resultatet blir därefter. Ingen som egentligen mår bra - men de är tillräckligt funktionella i det begränsade kollektivet för att accepteras av andra.

Till slut uppstår det stora klyftor i människans psykologi - som modern psykologivetenskap sedan Freud har kunnat konstatera. Överjaget har i sitt bibliotek normer och sociala förhållningsregler. Det är abstrakta kunskaper som hon lär sig genom uppfostran. Destå mer komplex modell att förhålla sig till destå mer komplexitet krävs av överjaget. Överjaget tar över det primära jagets intuitiva och driftmässiga impulsivitet, och överskuggar till slut det helt. I stället för att vårt förnuft blir ett redskap i jagets tjänst så tar överjaget över alla funktioner. Att sedan förnuftet tenderar att vara oförnuftigt gör inte saken bättre för våra jag. Jagets drifter förpassas till slut till glömska, och alla begär stängs in och förvandlas till demoner i vårt undermedvetna fängelse. Och när de sedan bryter sig ut är de vansinniga. Vi säger därför att moralen behövs för att tygla våra ondskefulla drifter. Våra jag och överjag måste därför mötas i ett förnuft som är rimligt. Det måste vara intuitivt förståligt och inte hämmande.

Endast våra jag kan ha en direkt och intuitiv kontakt med livet inne i oss och utanför oss. All kunskapssökande måste gå genom våra jag, annars blir kunskapen enbart andrahandsinformation. Vi kan inte bygga kunskap på kunskap utan att förankra den primära kunskapen. Att se klart är förutsättningen för alla empiriska studier. Varje studie måste föregås av att människan gjort upp med alla indoktrinerade föreställningar om verkligheten. Den kulturella uppväxt vi får ger oss ett par kraftiga glasögon som ger oss en selektiv perception. Vi skapar alltså en fenomenologi i mer eller mindre utsträckning. All vetenskap som bygger vidare på tradition faller offer för traditionen. Vi kan säga att vi kommer underfund med ständigt nya saker genom vetenskapliga metoder, men vi ser ändå inte resultaten för vad de är så länge vi missat det första steget. Likaså blomstar religioner i skuggan av verklig insikt i religionens inre väsen.

Johan

[Johan Ågren]

Lite enkelt: Förnuftet/minnet har vi fått för att vi inte ska rammla ner i samma hål i marken två gånger. Det guidar jaget genom terrängen, men det är jagets vilja som fortfarande går frammåt. Problem uppstår när förnuftet börjar tala om för oss hur vi ska gå till den grad att jaget inte längre upplever att det själv står för själva vandringen. Överjaget börjar då bildas och vårt rörelsemönster följer ett schema - ett regelverk. Det handlar då inte längre om att vi får hjälp utav vårt minne - minnet lägger ut färdiga planer som hålls till punkt och pricka för att helt utesluta obehagligheten att vi rammlar ner i ett hål igen. Till slut blir vanan och minnet själva terrängen - vi börjar skapa en indoktrinerad bild av den värld vi lever i och slutar att se världen för vad den är. Jaget slutar att aktivt hämta in ny information - det blir blint inför nya upptäckter. Vår selektiva perception blir ytterst smal och vi fyller i resten av informationen med vårt minne. Detta tror vi först inte är sant ända till dess att vi av någon anledning tvingas öppna våra ögon. Det är en chockerande upplevelse att plötsligt se världen som ett litet barn igen. Det går inte att föreställa sig, men samtidigt så är det självklart när man väl är där. Det har då skett en transcendering eller "upplysning" som beskrivs i österländsk filosofi.

Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla - men i samma ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evighten mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) - och att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upplevelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.

Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som varenda aspekt av verkligheten - detta äpple, alla människor och deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske släppte den 16/10 1954, exempelvis - allt detta var som det var, givet från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande som var så ofattbar djup att den förändrade allting, och på samma gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings självklarhet.

Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla abstraktioner var förfalskningar, för verkligeten var något annat. Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft.

Johan

[Kiifen]

JohanÅ

"Harry! Varför är du så torftig? Du är så jävla stängd! Du är som ett jävla fängelse!" - Lars Norén

Detta tycker jag stämmer in på det du talar om. Vad skulle du kunna säga om anledningarna till varför en person skulle börja att bete sig på det här sättet? Varför murar en människa in sig själv? Varför Stänger hon in sig i sig själv? Vad stänger människan in sig själv i och vad är vägen ut? Hur hittar man ut ur sitt fängelse och återvänder till sin mänsklighet?

/Kiifen

[Johan Ågren]

JohanÅ

"Harry! Varför är du så torftig? Du är så jävla stängd! Du är som ett jävla fängelse!" - Lars Norén

Detta tycker jag stämmer in på det du talar om. Vad skulle du kunna säga om anledningarna till varför en person skulle börja att bete sig på det här sättet? Varför murar en människa in sig själv? Varför Stänger hon in sig i sig själv? Vad stänger människan in sig själv i och vad är vägen ut? Hur hittar man ut ur sitt fängelse och återvänder till sin mänsklighet?

/Kiifen

Det är omständigheterna som gör att vi börjar bete oss så, det finns alltså en hel del determinism. Det är inget som är självvalt, utan var och en försöker göra sitt bästa. Att bryta de negativa verkan och orsaksleden kräver fördjupning, men först krävs det att människan av någon anledning finner vägen till att vilja fördjupa sig - och att fördjupa sig på rätt sätt. Det vanliga händelseförloppet är att en människa begår så pass mycket våld mot sig själv att hon bryter ihop. Personen har då en möjlighet att försöka rannsaka sina egna motivationer.

Det "fängelse" vi bygger - vår identitet/personlighet har ett starkt fäste i vårt överjag. Överjagets regler och normer lägger sig över vårt intuitiva och direkta jag. I vår kultur existerar värden där vårt jag är alldeles för oviktigt. Så i stället för att läka ut och levandegöra oss själva bygger vi på vår identitet att passa in i viktigare roller. Konstnären faller offer för en identitet som konstnär (den niten gick jag på), där man samlar attribut och poäng snarare än att låta konsten vara ett terapeutiskt verktyg som till slut inte skiljer sig från det liv vi lever. Symbolernas värde kan till slut inte härledas till en kärna i oss själva utan enbart till ett "skal". Detta skal blir vårt fängelse, och överjaget är väktaren.

"Att hitta sig själv" är egentligen en omöjlighet så länge man söker finna attribut. Om överjaget - utifrån sina snedvridna föreställningar om verkligheten försöker finna något gott och levande - så blir det definitivt inte det jag som överjaget i grunden distanserat sig från. Det är ett riktigt dilemma. Vad helst man gör så blir det fel. I stället får man ägna sig åt avsaknad från aktivitet där överjaget dominerar. Meditation har detta syfte. Genom att stilla sig kan till slut våra jag - eller det oskrivna bladet i oss själva framträda. Jaget har ingenting att göra med den identitet vi tillskrivit oss själva. Det rena jaget är synonymt med dynamiken i våra kroppar - med en kraft som sträcker in i våra celler och ut i rummet. Det existerar inte längre något centrum utan all information jaget kontaktar är i detta tillstånd ett med jaget. Men vi ska inte förkasta vårt förnuft, utan utifrån detta levande tillstånd använda det i livets tjänst. Så länge man håller sig levande formas vårt förnuft rationellt. Men så fort detta levande tillstånd avtar är förnuftet utelämnat att tolka döda ting. Fängelset börjar nu byggas på igen och till slut hamnar man långt borta från verkligheten. Skillnaden mellan att leva i verkligheten och att leva i en långtgående felaktig tolkning av verkligheten är skrämmande stor - det går inte att föreställa sig. Det är att likna med att leva i en psykos. En kollektiv psykos rymmer sina egna meningsskapande sammanhang, men de är likvält distansierade genom kollektiva överjag.

Johan

[Kiifen]

Johan Ågren

Vilka exempel av omständigheter skulle kunna leda fram till detta tillstånd?

Är överjaget som är boven i dramat då eller? Den som är väktaren. Är det då också överjaget som man måste tala till rätta eller hur ska man göra? Du nämner meditation som ett exempel, men kan man filosofera sig själv ut ur detta dilemma?

Skulle man kunna översätta tillståndet till en slags filosofi, en fängelsefilosofi som då överjaget ivrigt propagerar? Isåfall, har du nån tanke om hur den filosofin skulle se ut? Var skulle en en sådan filosofi komma ifrån?

/Kiifen

[Ingolson]

sdfg

[Nex]

men snälla Johan

"jag alieneras från de intuitiva sammanhang som direkt ger mig mening och glädje" = ja e mobbad

Det kan va så att du e mobbad för att du e så jävulskt omständig. Det e sant. Efter att ha läst ditt första inlägg hoppade jag över resten, och läste bara de korta.

vad gäller dendär känslan så känner jag väl igen den. Jag tror att man får känslan för att man känner sig osäker. Det är som om man skäms. Eller som mr Metro sa; det känns som folk runt omkring en tycker att allt man säger e idiotiskt.
Vad kan man göra åt det då?
Det enda att göra är att stanna upp, tänka efter, och inse att; vem fan bryr sig vad jag tycker och tänker. Det är det som känslan livnär sig på; din rädsla för vad andra tycker om dig. Tänk efter; "vafan spelar det för roll vad idioterna runt mig tycker om mig? Gillar de mig inte kan de väl låta bli att vara nära mig då. Jag behöver inte dem!" Och för att riktigt trycka ner dendär känslan i skorna kan man, bara för att understryka att jag bryr mig verkligen inte om att folk tycker att jag e cp, dra ner byxorna, klappa sig på stjärten och låta som en brunstig älg.

[Kiifen]

Jag tror tyvärr inte det går Nex, man kan inte bara avbryta något som man inte vet källan till. Dessutom är vi alla oerhört känsliga för hru vi står i förhållande till andra, och ifall man arbetar eller lever på ett ställe som har en dålig atmosfär så kommer man ju att börja tänka "Vad är det för fel på mig?" just för att man tar andras negativitet som en automatisk och korrekt bedömning av en själv. Och så blir man sur, och så tror andra som möter en att man har något emot dom, och så blir dom sura, och så blir alla sura och går omkring och är griniga.

Att stoppa ner känslan i skoskaften är precis den slags rekommendation man skulle ge någon som i framtiden skulle vilja uppleva en neuros.

[Nex]

...man tar andras negativitet som en automatisk och korrekt bedömning av en själv. Och så blir man sur, och så tror andra som möter en att man har något emot dom, och så blir dom sura, och så blir alla sura och går omkring och är griniga.

Du ser, du vet ju visst vad källan är till att du blir grinig. Då kan du väl göra nåt åt det. Nu tycker jag att du låter lite väl pessemistisk.

Det var bara bildligt talat det med att trycka ner känslan. Jag menade inte förtränga känslan, utan bearbeta den och lösa det problem som orsakar den.