konstant stress

[suchanother]

Somnar varje kväll (natt) av ren utmattning.
Vaknar på morgonen till demoner som jag försöker sopa bort så fort som möjligt.
Ni alla som tycker mina inlägg är bajs har delvis rätt.
Jag är för tillfället under stark psykisk press, mest orsakad av mej själv.
Tillfälligt? Konstant!
Jag har en överlägsen attityd gentemot andra, oftast inte utan orsak.
Ibland, på gränsen till paranoida, är jag rädd att solen störtdyker och vi alla förintas.
Har sagt upp bekantskapen med alla mina närmaste. De förstår inte mej och kommer med jobbiga frågor.
Orkar inte med så mycket idag. Att få sej en kopp kaffe på morgonen ät ett jätteföretag; måste ta mej till köket, byta filter, fylla på med vatten. Varje moment har jag analyserat och funnit jobbigt.
Mår skit helt enkelt.

Så alla ni som känner att jag har jävlats med er; ber om ursäkt, ha överseende.
Nu tar jag en rejäl paus.

[Varney]

krya på dig..

jag måste säga att, trots mitt motstånd (/till meds och förkärlek för analys) så är det tabletter som har hjälpt mig. håller på med dynamisk terapi..men det bara förvärrar situationen ..så det är inte något jag rekommenderar innan man kommit lite på vägen. i mitt fall ett år efter medicineringens början...fast; terapin är absolut inte en "hjälp" det är snarast underhållning...helt bisarrt..man blir rädd när man tänker på vilka hiskeliga summor sverige lägger på den här skiten...jag går dit och pratar ..blir lite förolämpad och får några diskret föraktfulla blickar, går hem och mår sämre, jobbar upp mig till samma nivå som innan genom att moncha på mina "beroenden" lite..äh, det är naturligtvis så individuellt att det är meningslöst att ge råd om men...

iaf, min lösning blev meds, hur värdelös lösning det än är...så är det bättre än ingen (imo) ett litet steg åt rätt håll försöker jag se det som..
det optimala vore om man kunde finna någon annan människa (eller helst flera) som motar bort ensamheten och smärtan....som i böcker youknow...men..det händer tyvärr inte i verkligheten...(det är faktiskt en liten sån lättnad att ha en "vanlig dödlig människa" hos sig..att bara leva med sin sambo underlättar naturligtvis..men det är ju inte som nån lsdtripp liksom..nu är jag iofs rätt uppfuckad men..)

lycka till iaf, det löser sig faktiskt alltid. eftersom vi inte kan stanna tiden. även självmord är ju en lösning, ett slut på misären..även om det inte är det önskvärda kanske..så, - tröst eller inte vet jag inte, men, tiden går.

[Stefan]

Låter jävligt jobbigt, such. Hoppas att du fortsätter att skriva här; jag läser alltid dina inlägg. Lycka till!

[suchanother]

Tack Varney för ditt svar!
I mina ljusaste stunder tror jag gott om alla människor. Desto större är besvikelsen när jag möter den gränslösa egoismen. "Wolf unter Wölfen" verkar vara ledtemat.
Nå, likt Steppenwolf fortsätter ökenvandringen .

Tack Stefan för de uppmuntrande orden!

Kom plöstligt att tänka på romanserien "Lars Hård" av Jan Fridegård.
Lars Hård (Jan Fridegård) är en ensamvarg som växer upp i ett statarhem på 20-talet. Han vill så mycket mer än att slava för godsägaren. I hemlighet drömmer han om ett liv som författare.
Alla i byn skrattar åt den där "Lars Hård", drömmaren. I rena ilskan köper han ett mikroskop på postorder och börjar intensivstudera olika insekter i hopp om att upptäcka något av Nobelprisvärde. Till hans stora besvikelse finner han att allt redan är upptäckt, finns ingen anledning att fortsätta med biologin.

Jan Fridegård är en författare som jag uppskattar högt. Hans stoltaste ögonblick måste ha varit när han fick sin första bok publicerad och fick ett förskott på några hundra (stora pengar på den tiden). Han åkte raka vägen (i en taxi!) till föräldrarhemmet och stack en hundring i näven på farsan. "Va fan pöjk" var farsans replik.

[kkklll]

Somnar varje kväll (natt) av ren utmattning.
Vaknar på morgonen till demoner som jag försöker sopa bort så fort som möjligt.
Ni alla som tycker mina inlägg är bajs har delvis rätt.
Jag är för tillfället under stark psykisk press, mest orsakad av mej själv.
Tillfälligt? Konstant!
Jag har en överlägsen attityd gentemot andra, oftast inte utan orsak.
Ibland, på gränsen till paranoida, är jag rädd att solen störtdyker och vi alla förintas.
Har sagt upp bekantskapen med alla mina närmaste. De förstår inte mej och kommer med jobbiga frågor.
Orkar inte med så mycket idag. Att få sej en kopp kaffe på morgonen ät ett jätteföretag; måste ta mej till köket, byta filter, fylla på med vatten. Varje moment har jag analyserat och funnit jobbigt.
Mår skit helt enkelt.

Så alla ni som känner att jag har jävlats med er; ber om ursäkt, ha överseende.
Nu tar jag en rejäl paus.

Dumheter, du måste sluta dricka kaffe och det omedelbart bums. Vet du inte att kakao och kaffe är antagonister. Att dricka kaffe är pöbelaktigt! Man blir nervös och obalanserad både på kort- och långsikt...gå över till
kakao, men inte oboj utan ekologiskt kakao ( finns på konsum ). Det är hemskt det där kaffedrickandet.

[Vilse]

Vet inte hur du är, men de gånger jag känner på liknande sätt drar jag hem, hem till naturen och den underbara känslan med att det är ok att bara vara. Naturen är det hem vi är skapade/utveklade att befinna oss i, utan några andra karav än att bara leva, känna, förnimma och älska. Naturen har heller inga värderingar så du kan vara precis som du väljer att vara, Det där med att välja vem man är kanske också skulle hjälpa att tänka på, (om du nu väljer att vara den som vill ha hjälp )
Gillar man inte vad man håller på med, eller vem man är så är det bara att välja nått annat, och bli det. Det är förståss lika svårt som att sluta svära om man nu gjort det hela sitt liv, men med en bestämd tanke om vem man vill vara, och utifrån det påverka hela sin tillvara och omgivning så går det.

Kan du så ut i Naturen! Lev i den, lev med den, tänk, fundera och filosofera.
Vill du och är nyfiken på ett upplägg kan du skicka ett privat meddelande så hjälper jag dig gärna.

Lev väl!
/Andreas