Algotezza skrev:Man kan väl resonera sig fram till att den finns.
Den finns ju i fotografiets tvådimensionella värld. Ofta stannar betraktandet vid en känsla av flydd tid. Förändringen som ett tillstånd, ett språng. Vi kan bli berörda av gamla bilder från platser vi varit bekanta med. Nostalgi kan vara ett ögonblick av stillhet, tanken stannar i känslan av något som inte längre är.
Algotezza skrev:Om vi menar att tillvaron består av kontraster och vi uppenbart upplever rörelse, kan denna endast existera genom att dess motsats existerar, i form av icke upplevbar stillhet. Och så kan vi lägga till, förenklat och avskalat uttryckt, att det är stillheten som upplever rörelsen, i analogi med att ögat som ser, aldrig "ser sig själv". Detta enligt Martinus kosmologi, men det är något även Wittgenstein varit inne på (alltså att ögat ej kan se sig själv).
Den gång vi når fram till en icke upplevbar stillhet, så får vi den i en omåttlig dos. Vi kan sätta ett oändlighetstecken framför denna absoluta stillhet. Kanske är det därför vi jäktar så förtvivlat. Nutidsmänniskan är aldrig stilla, även i ögonblick av väntan, då vi bidar vår tid, pillrar vi med något, ofta mobilen. Alltid finns det någon app som kan generera litet liv i bildskärmen.